Jag vet inte varför men jag har nu såhär tredje gången fått någon sorts orationell rädsla för plötslig spädbarnsdöd som jag inte haft med något utan mina två barn?
Jag googlade fram denna och känner mig en smula lugnare: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19300/2013-12-25.pdf
Vårt första barn sov i vår säng, emellan oss uppe vid kuddarna trots att han hade egen spjälsäng. Dock sov han alltid på rygg och använde napp från BB. Jag slutade amma honom vid 3 månader då han började få tänder och jag själv mådde SKIT av att amma honom med alla krav det innebar. Ni kan läsa lite om min förlossningsdepression här. Dock lever han än och jag hade inte en tanke på att det fanns en risk att han skulle dö som liten, inte vad jag minns iallafall.
Med andra barnet var allt mycket enklare och hon sov mer eller mindre i egen säng från start. Jag ammade henne under nätterna och då kunde hon ibland ligga kvar om hos oss om jag råkat somna. Hon hade också napp och sov mestadels på rygg, ibland på sidan.
Nu såhär tredje gången känner jag mig som sagt dock orolig. Jag har av en annan anledning googlat en del på rökning och rök-stopp då min man tagit det långdragna beslutet att sluta. Nu faktiskt i förrgår. Det är jämna plågor här hemma med abstinens just nu men när jag läser artiklar som denna:
http://www.doktorn.com/artikel/röken-skadar-ditt-barn-–-även-om-du-röker-ute
... blir jag väldig tacksam och glad över att han nu tagit detta beslut. Inte bara för att jag älskar honom och vill allt annat än att han ska bli sjuk men också för vilka effekter det har på barnen. Jag har inte sagt något till honom om detta ännu med PSD och passiv rökning. Att giftet typ sätter sig i huden och överförs till barnen.... blääää. Tror jag ska utelämna den info just nu. Han har nog med att inte hysteriskt klättra på väggarna.
Jag vet att plötslig spädbarnsdöd inte är vanligt men jag kan ändå inte sluta tänka på att det lika gärna skulle kunna hända oss och den tanken gör mig helt förstörd. Jag skulle ALDRIG kunna leva med mig själv efter det. Jag har inte förut varit nojjig som sagt men det känns som att jag nu under våren med största sannolikhet kommer springa fram och tillbaka som en tok och "kolla" till så ungen andas. Såndär andningslarm ger jag inte mycket för, jag har jobbat med barn med andningsvårigheter och felmarginalen är ohygglig.
All denna oro, varför skaffar man barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar