Annons

30 november 2011

En egen plats för papmaché

En månad kvar till tillträdde i nya huset och jag känner mig fortfarande lugn. Jag tror att jag har koll på läget. Kan hända att jag litar alltför blint på min goda tur men det känns bra att tänka:"-Allting går att lösa"

Som sagt så var det med ett mindre isberg i magen vi för 1 månad sen skrev under köpekontraktet på huset i Stora Vika utan att ens påbörjat försäljningen av vårt gamla hus (jag kan faktiskt kalla det vårt gamla för det är i princip sålt) Vi fick ett datum för fotografering, renoverade klart hela huset på en och en halv vecka, besiktning, la ut huset på nätet, 2 visningar över förväntan, budgiving, ännu en besiktingsman om avfärdade en del problem som den fösta påvisade, budgivning igen och på en onsdag exakt 4 veckor efter att mäklaren diskuterade acceptpriset med mig i mitt gamla kök över en kaffe skrev den nya ägaren under köpekontraktet. Alla glada nöjda. Sjukt att det gick så fort. Vi var beredda på att hyra ut om vi inte fick det sålt med tanke på hur fastighetsmarknaden ser ut.

Känns underligt att inte ha någonting som måste göras, att bara kunna koppla av och tänka på det nya. Jätteskönt men konstigt. Vi har 3 veckor på oss att flytta dessutom. Ingen stress att baxa ut allt och flytta hela lasset på en dag för att stressa till det gamla och städa.

Min syster frågade vilket förmål i vårt nuvarande hem som jag redan placerat i tanken i mitt nya hem och då visste jag inte riktigt men idag vet jag. Dessa två ska få ett eget rum. Jag tänkte att det fjärde sovrummet innanför badrummet/relaxen ska få bli ett Pysselrum med plats för allt från pennor, penslar, kritor, till symaskinen och mina tomatbebisar i vår. Jag ser verkligen framemot att få inreda detta rum med ett stort bord i mitten där man kan lämna sina alster när man tröttnat och komma tillbaks till dem så lusten faller på.



18 november 2011

Vem betalar för mig när jag blir gammal?

Arg. Fan va arg jag blir!

http://svtplay.se/v/2590883/dokument_inifran/vi_gav_dom_var_pappa?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2595286/sb,p103467,1,f,-1

Efter att ha sett dokumentärer som denna skäms jag över att jobba inom vården. Jag som alla andra gör allt jag kan och lite till men ändå blir det såhär. Förjävligt. Snart är det väl lika jävligt som i staterna där man tvingas välja vilket finger man vill behålla då man inte har råd att rädda båda. Ni som sett dokumentären "Sicko" vet vad jag pratar om. Sjukt rent ut sagt. Vi kommer hamna där tillslut.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag har lovat syrran att släcka hennes lampa om hon blir dement och hamnar på hemmet då vi båda vet hur det kan gå till på en demensavdelning men det är rent ur den sjukes synvinkel för på den tiden var vården bra. Vi gjorde ett bra jobb. Vi tyckte om att gå till jobbet men att se de gamla som inte längre kan se, vet vad de gör eller varför, matar sin rullator med bröd som den vore en liten hund. Där ville vi inte vara, min syster och jag. Vi lovade varandra att släcka lampan.

Men idag efter att chockad sett denna dokumentär skulle jag gladeligen snurra runt i tvrummet och leta efter min fru som dött för 7 år sen än att bli behandlad så som de gamla blir behandlade idag på vårdhemmen. Hur fan kommer det se ut om 50 år när jag är gammal och ska dö? Kommer kommunen lämna mig i en kartong i soprummet och säga att det ingår i avtalet till vårdföretaget? Samtidigt som chefen tar sina barn och åker till Thailand på elefantsafari? Vidrigt.

16 november 2011

På vägen hem

"En gran-banan är produkten av en banan-gran" En mycket smart slutsats från min man med grunden i att min son påstod att bananen vi baxat hos farmor kom från en av granarna utanför dagis.

Frågor på det?

15 november 2011

Bruna fyrkantiga kakor och hormontårar

Väntar i skrivande stund på att min chokladsmet ska smälta. Jag blev helt plötsligt sjukt sugen på brownies. Totalt pank som man är blev jag innerligt glad när jag faktiskt (Hur stora är oddsen?) hittade alla ingredienserna hemma och i tillräcklig volym. Winning!

Vi har varit iväg till Nacka sjukhus idag och träffat handkirurgen/läkaren som nu i slutet på förra månaden opererade min man för femte gången (och hon ska kalla sig specialist!?) Hon är tydligen en av två handkirurger i Sverige som gör den typ av operation som min man tydligen behövde eller vi vet inte riktigt längre. Sjukt rolig är hon iallafall och Adde skojade om att han numer känner igen städpersonalen på sjukhuset eftersom att han har varit där så många gånger.

Hur som helst ser det varken bra eller dåligt ut. Skenan hade skavt upp operationsåret och Adde tyckte att det så skitäckligt ut. Dock kände han inget av såret då huden på ovansidan av handen typ är förlamad eller nått. Vi fick med oss en massa skojiga epitelplåster, bandage och skojiga handstrumpor och jag ska få leka uska. Vi tog oxå en sväng ner till Rehab för att få en ny, formgjuten hårdskena. Jo men visst. Skämtar de eller? har det gått kurs för att lära sig det där eller? Adde skulle få en skena han kunde ha till han varit på olmed och fått en ny läderortos eftersom att den gamla innehöll nickel men den som bruden gjorde på rehab idag är det sämsta papmaché jag sett! Adde kunde knappt hålla sig för garv när han satt där och hon fixade. dessutom fanns materialet bara i rosa. Som att Adde kommer ha den på sig. Jo men visst.

Påväg till dagis för att hämta yrvädret ringer mäklaren och berättade att det finns flera köpare på huset som läget ser ut nu, dessutom fyra av dem som skrivit upp sig som intresserade har han heller inte hunnit prata med så det ser mycket bra ut.

Märkligt nog hade en velat diskutera priset (?) trots att vi har acceptpris och därtill ett tämligen lågt sådant. Vet man inte hur marknaden ser ut eller? Hur man kan man ens föreslå det? Vi har ju satt ett acceptpris för att vi inte vill ha några skambud. Vi säljer ett riktigt bra hus, besiktigat, utan några hemligheter eller skavanker (bortsett från balkongen som ser ut som ett helvete men det lär man knappast missa) till ett ruskigt bra pris. Det är nästan så att jag blir arg.

Meeeeeeeeeeeen det blir jag inte för jag tänker inte bry mig. Jag ska äta brownies och titta på tv3 play - Drömmen om ett barn och lugnt inse att jag är långt ifrån ensam om att vilja ha en bebis och inte riktigt få till det. Än. Eller?

På återseende!

11 november 2011

Hur har ni det där ute?

Situation fredag kväll kl 16:27:

Microvarm glögg i en blommig 70-talskopp, Joshua Radin - Streetlight, kokar potatispurjolöksoppa i doften av nyköpta clementiner.

Livet är ändå rätt bra faktiskt.

Vad gör du just nu?

2 november 2011

Så mycket bättre

Sådär ja nu är vi klara. Iallafall ett tag. Samma dag som fotografen skulle komma stod jag hysteriskt och målade nere i matrummet. Konstigt nog när nu är huset finare än det någonsin varit vill jag inget mer än flytta. Visserligen önskar jag att det vore såhär städat och välorganiserat alltid (varför gjorde vi inte i ordning huset tidigare?!) men det är ändå något som saknas. Det är mitt hem fast ändå inte.

På söndagen då vi stod och röjde som mest kommer det en riktigt skum typ och ringer på. Han frågar om vi ska sälja huset. Hur han nu kunde veta det eller chansade han bara? han ville oxå veta hur mycket vi skulle ha för det. Jag vill inte vara trångsynt och dömma folk efter hur de ser ut men han passade inte riktigt in på beskrivningen: "Hej-jag-har-två-miljoner-på-fickan-jag-tar-det-direkt" Jag svarade att vi inte lagt ut till försäljning ännu men att han kunde kontakta Husman Hagberg för visning då sa han att det fanns en skylt. Vadå för skylt? "Det kanske var något annat hus.." Eeeeeh nej du får inte komma in och "titta"!!! Riktigt obehagligt.

När vi köpte huset för 2 år sen var det som en dröm. Jag skulle bo här resten av livet typ. Å det är nog så att jag hade gjort det om det inte vore för läget. Fem minuter till jobbet, jätteskönt men jag har fan inte varit längre än 1 km hemifrån på månader. Jag behöver lite distans. Dessutom ligger nya huset vid en vik från havet. Enplan, inga trappor som barn eller nyopererade kan trilla i. Hälften så mycket gräs att klippa. Dock känns det lite sorgligt eller vad man ska säga att nu börja om från början när man äntligen är klar. Vi hade så många planer för huset. En del har vi infriat men många blir nu aldrig av. Vi tappade lusten tror jag efter allt strul med badrummet. Allt damm och kladd. dessa j*vla stammar som läckte.

Jag tänker lite på den förra ägaren som när vi städbesiktiade huset sa att hon alltid älskat huset och hade önskat att hon kunde bo kvar. Hon hoppades att vi skulle trivas lika bra som hon alltid gjort. Jag tyckte lite synd om henne då och nu förstår jag henne för huset har något särskillt. Jag vet inte vad det är men man kan liksom inte låta bli att tycka om det. Som om det verkligen vill att man ska tycka om det. Om huset hade en personlighet skulle jag beskriva det som givmilt, med mycket tålamod och väldigt snällt dock lite klumpigt och slavrigt.

Men..

...som sagt, trots att jag inte vill bo här det inte utan ett litet hugg i hjärtat som vi nu förhoppningsvis överlämnar vår drömkåk till någon annan som ska köpa, flytta in och känna att "Här vill jag bo resten av livet".

Idag la mäklaren ut det:

http://www.husmanhagberg.se/Objekt/?objectid=OBJ27296_1154267288&source=hemnet


Nästa söndag är det visning. Vi håller tummarna gott folk!

Annons