Man får väl lov att säga att min stora dröm om barn och familjeliv blev inte vad jag tänkt mig (nu såhär i efterhand minns jag inte ens längre vad jag hade tänkt mig konstigt nog..) och hittills har jag gått och vart besviken och ledsen över det. Försökt sträva efter att rätta till det. Jag tog ett stort steg när jag berättade för min man. Det var nog det svåraste, att erkänna det pågående hyckleriet. Därefter klev jag in fasen där jag sökte svar. Varför känner jag så här? Varför känner jag inget? En del nämnde förlossningspsykos, vad vet jag? Dock vet jag att det från en dag till en annan plötsligt hände något. Jag skall aldrig glömma den dagen då jag lyfte upp min son i mitt knä och kramade honom och han borrade in sig i min famn, kom till ro och jag kände känslan av att inte vilja släppa taget. Jag vill ha honom här och bara krama honom, inte för att jag måste eller för att han är ledsen och jag borde trösta honom, det är ju liksom sånt som mammor ska göra utan helt själviskt för att det var så underbart att få krama om honom.
Nu kan jag sitta och bläddra igenom alla tusentals ( jag menar verkligen tusen) bilder jag tog av honom som riktigt liten bebis och ångra, känna skuld att jag inte kunde ta till vara på den tiden. Den kommer aldrig tillbaka och jag slängde bort den. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde älska denna underbara lilla varelse? Jag är en hemsk människa som kunde tycka att han var så jobbig och vad skönt det var när någon annan tog honom så slapp jag hela tiden kånka på han. Jag blir livrädd när jag tänker på vad jag kunde jag gjort eller inte gjort om jag inte blivit avlastad eller vad man ska säga. Jag minns att jag tänkt: " -Jag orkar inte ta upp honom, fan varför vaknade han nu? " och i samma stund har det ringt på dörren och farmor eller farfar har som räddande änglar lyckligt tagit över, bytt blöjor och matat.
Jag har tänkt många gånger på hur det vore och skulle bli om vi skaffade ett barn till, eftersom att jag knappt kunde ta hand om det vi redan har. Min längtan, eller snarare vision om flera barn har alltid funnits där men under denna tid har jag gång på gång stoppat mig själv och mina drömmar för rädslan över att jag ska älska nästa barn mer tar över. Rädslan att jag ska gottgöra mitt första misslyckande genom att försöka göra rätt nästa gång. Fast då kommer oxå frågan om jag kommer att göra om samma resa igen? Inte kunna ta till mig nästa barn heller.
Fortfarande finns det stunder då jag bara vill vända och gå ut igenom dörren och aldrig komma tillbaka men allteftersom min son växer och blir en egen individ växer oxå min känslor för honom. Jag har tålamod på ett annat sätt nu. Jag tar mig tid att låta saker och ting ta tid. Jag undviker att säga nej till min son eller några negativa fraser i huvudtaget. Kanske vill jag gottgöra allt ont jag gjort hittills. Eller fylla i hålen jag lämnat efter mig. Självfallet får han inte göra som han vill men om det han har eller gör är ofarligt och inte drabbar någon annan vill jag helst inte sätta käppen i hjulet och vara negativ utan visar hellre hur eller vad han ska göra istället. detta är en mycket bidragande anledning till vår husliga satus just nu: Kaos! men jag lever hellre i kaos än att säga nej och plocka bort saker hela tiden.
Den verbala resan har såklart tagit fart och gör underverk för vår relation. Varje dag kommer nya ord och gester som slår mig med häpnad. Jag måste ibland behärska mig för att inte börja grina av blandad lycka och vemod när jag hör hans jollrande prat med sin gosenallar och plasttraktorer. Precis som en helt ny liten människa klivit in i mitt liv. En ny vän. En ny personlighet som är mer eller mindre självgående. Han har humor, är sådär pillimariskt busig, en liten retsticka som vill kramas och pussas jämt. Men vänta nu, har jag gjort han sån? Jag kan inte låta bli att ta åt mig och känna ett stick i sidan när han såklart hellre vill komma upp i pappas famn än mammas. Fullt förståeligt eftersom att jag konsekvent försökt ge han till andra, skjutit honom ifrån mig, inte orkat.
Så ja, han är fantastisk men jag kan inte ta åt mig äran. Det är nog det som gör mig mest ledsen.
Men vad gör man? Torkar tårarna och börjar om. Min nya vän och jag.
