Min dag i affären

Jag hann inte in till rean idag. Besvikelsen är stor. Tågen gick bara en gång i timmen och jag missade det som gick vid två och Farsta stängde kl fyra. så jag fick nöja mig med en sväng till willys. Jag glömde bärselen och maten i flaskan var iskall = oätbar. Bortskämt barn jag har. Jag brukar värma flaskan i armhålan eller i bhn, skitbra, blir lagom varm och man har värmen med sig överallt. Desmond vaknade lagom när jag var halvvägs genom frukten så jag fick bära honom samtidigt som jag plockade varor och sakta, sakta maskade mig fram i affären med barnvagn och matvagn, med bröstmjölken på värmning mellan mina tuttar. Det hela gick helfint och knyttet somnade igen när jag nått till sköljmedlena. Tyvärr tyckte min son att det var läge att vakna och vara vrålhungrig när jag stod i kassan och skulle betala. Jag skulle precis försöka mig på att packa ner mitt matberg i alla tusen påsar med Desmond hängades över armen då en underbart snäll mamma från uppskattningsvis Polen kom fram och sa:"- If you like I can help you..." Hon var så söt och hade en son på två år och en dotter på fem som tittade storögt på Des när deras mamma höll honom. Hon pratade så lugnt och skönt på polska, tror jag, kan lika gärna varit ryska. Min kunsskap i östslaviska språk är inte att skryta med precis. Pojken ville ha Des strumpor och drog lekfullt i dem. Adde blev en smula chockad när han kom in till kassorna för att hämta mig och upptäcker vår son i armarna på en vilt främmande människa. Tacksam som få gav jag honom ett stort leende både för att han äntligen kommit men oxå för denna okända men godhjärtade kvinna som tog sig tid att hjälpa mig. Tuttmjölken var lagom varm när vi kom ut i bilen och en girig Des slukade den på nolltid och somnade som en klubbad säl innan vi ens hunnit ut på motorvägen.

Nu sitter jag och gluttar parallellt med bloggen på "Jakten på lyckan" med Will Smith, riktigt bra film!!! För den som inte har sett den så handlar den i korta drag om en pappa och son som hamnar på gatan och om hur man med viljestyrka tar sig tillbaka igen. Att barn egentligen bara behöver sina föräldrar, att pengar och fina saker inte alltid är livsviktiga. Tåls att tänka på.

Jag har börjat med något så husligt som stickning. Addes mamma lär mig. Visserligen har jag bara lyckats med halsdukar än så länge men mitt nästa projekt är en kofta till Des. Som att man inte har tillräckligt att göra.

Plikten kallar, bebis är vaken!

Nu kan man pusta ut

Andas in. Andas ut. Julen är över. Alla förväntningar, fix och planering är över. Årets jul är den bästa jag kan minnas. Kanske rent av är den bästa. Jag har varit en anti-jul-aktivist i åratal. Tomteanarkist. Jag drabbades dock av ångest-light på kvällen men nu har det släppt och allt känns underbart. Jag får ångest när jag inte har koll. Det har ingenting med kontroll att göra som jag först trodde, utan snarare när jag inte vet vad som gäller eller vad som händer. Ett bra exempel är när jag inte vet hur mycket jag har på kontot ännu värre när jag inte vet hur mycket Adde har på kontot. Då kommer ångesten med besked. Visst kan man kolla kontot men sen kommer man till att räkningarna ska betalas och man vet inte hur mycket de är på, ja ni vet. Jag har ju koll på mig själv och har alltid marginal (duktig flicka..ooja) men jag måste ha koll på Adde oxå eftersom att han har omyndigförklarat sig själv när det gäller vår ekonomi. Så på julaftonskvällen kom ångesten över allt man handlat och räkningarna som inte var betalade. Även fast jag visste att det denna månad skulle räcka gott och väl för första gången på typ ett år. Ja, sen vi blev ett par. Vi lever enligt filosofin att finns det pengar så använder man dem och finns det inte pengar tar man det på kredit och betalar när det kommer mer pengar vilket det av någon konstig anledning alltid gör. Pengarna räcker alltid men jag kan väl erkänna att det varit på håret många gånger. Tur att jag har en fetish för rabattkuponger och bonuskort. När det är rea är jag i himmelriket. Mellandagarna är årets högtid enligt mig. Så idag ska jag in till Farsta och frossa! Jag kan väl tillägga att jag betalat räkningarna nyss så nu är det bara att shoppa på! Yihaa!

Krångelblogg

Texthanteringen krånglar. Av någon märklig anledning kan jag inte ändra textstorleken på mina inlägg. Irriterande. Hur ska man kunna läsa den minsta texten? Den är ju pytte pytte!

Grrrrr....

Så gick det hela till - Den ickeintima versionen

Nu ska jag försöka mig på en liten berättar-resa tillbaka till dagen D. Förlossningen. För er som läst bloggen sen tidigare vet att jag tampades med värkar ett antal dagar innan det äntligen hände något. Nu ska vi se; Det började på tisdagen i vecka 39 och han är född på natten från söndag till måndag v 40. Bara 6 dagars kamp med smärtan. Vi missade det beräknade datumet med 1 timme och 48 minuter. Jag minns att jag var lite besviken över det men det kan ju oxå berott på att jag vid tolvslaget varit "öppen" i nästan två timmar. J*vlar vad jag ville födda barn då kan jag säga!

Jag tänkte fuska lite. Modernt som det är nu förtiden så får man ett häfte med sig hem från sjukhuset, en kopia på förlossningsjournalen, där allt står, minut för minut. Vilket är grymt bra för man har lite dålig koll på vad som egentligen händer när man väl är där kan jag säga. Vissa delar är helt borta, totala minnesluckor. Antagligen för att smärtan är så svår just då att man bara går in i sig själv. Ett bra exempel på detta är när vi några dagar efter hemkomst, skulle ta bilen till ICA och jag hittar en toarulle halvt sönderriven/tuggad över golvet på passagerarsidan. Adde förklarade att jag rafsat med mig den när vi åkte in gång nr 2, jag skulle tydligen ha den att torka tårarna med (jag minns inte ens att jag grät) och att det slutat med att jag i princip tuggat på den när värkarna kom (Den stackars toarullen alltså) samtidigt som jag grävt naglarna i hans lår. Det enda jag själv minns av den resan är att det var frost ute och solen glittrade i iskristallerna över åkrarna när vi susade mot Södertälje, och hur fantastiskt det kändes att sonen skulle föddas på en så soligt skön dag. Härligt märkligt hur hjärnan fungerar eller hur?

Som sagt började det hela på tisdagen, jada jada med att jag fick kramp i jumsken ja ni vet, jada jada hundra dagar till gick kändes det som och inte ett skit hände. På lördagen (bara fem dagar senare..) fick jag nog och bylsade på mig och traskade ut. Hälsoslingan är ca 5 km och går runt hela Ösmo. Det tog mig (pinsamt) 2 timmar. Jag kan försvara mig med att jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas i värkarna. När jag kommit halvvägs fick jag dock lite panik över att vattnet skulle gå. Tanken på att behöva gå hem i minusgrader med fostervatten frysandes ner över hela benen var en smula jobbig. Självklart gick inte vattnet.

Lördagskvällen fortsatte med tacos och popcorn i horozontellt läge i soffan. "Strandvaskaren" gick på kanal 6, lite skojigt att min vän Julia är fot-stunt (grymt snygga!) i filmens första scen, och om man lyssnar riktigt riktigt noga kan man höra mitt skrik där bland hundra andra skrik. Jag var röst-statis eller vad det heter. Riktigt bra film faktiskt!

Vi hade planerat att gå ner till kyrkan till kvällen och kika på alla ljusen när mörkret lagt sig, det var ju ändå Allhelgona men jag var helt slut. Dessutom kom värkarna inte tätare men aj aj vad ont de gjorde när de väl kom. Jag vågade inte säga något till Adde, jag var orolig att det åter igen skulle vara falskt alarm och det skulle gå ytterligare en vecka innan vi fick klämma ut vår bebis. Vi gick och la oss och Adde somnade efter knappt en minut. Jag vände och vred mig i en timme, när värkarna kom var jag tvungen att sätta mig upp eller resa mig, det gick verkligen inte att ligga still. Jag försökte mig på ett varmt bad. Det var hopplöst obekvämt, så jag återgick till mitt soff-läge med mer popcorn, mandariner och skräckfilm. De visade "Djurkyrkogården" eller hur det nu stavas. Verkligen en B - film men den var bättre än alla konstiga serier de visar på natten för att inte tala om alla andra ännu sämre B - filmer. Jag hade laptopen på magen och värktimmer.se igång och klockade värkarna som ihärdigt inte ville bli tätare. Man behöver/bör ju inte ringa till förlossningen förrän de är tätare än 5 min emellan.

När klockan passerade 9 på morgonen var jag gråtfärdig. Då hade det gått över två dygn sen jag sovit. Värkarna kom fortfarande med 10 min mellanrum som de gjort de senaste dagarna. Jag tänkte att jag måste tvinga mig själv att sova. Vet ni hur svårt det är? Adde vaknade och var jättesur över att jag dels inte väckt honom under natten (Jag ville ju att han skulle få sova så att han skulle orka en ev. hård natt på sjukhuset) och att jag inte ringt till förlossningen. Han ringde istället och förklarade läget och de sa att vi skulle äta frukost och komma in för kontroll.

Sagt och gjort, vi packade ihop det sista i våra BB-väskor och klämde in oss i bilen och gav oss iväg till Södertälje. På vägen ringde vi till alla och sa att nu kanske, kanske det skulle bli en bebis. Dock sa vi att vi lika gärna kunde bli hemskickade igen. Man har ju hört hur det brukar vara, att man inte är tillräckligt öppen och att man får två alvedon, en klapp på axeln och sen åka hem igen.

Vi fick komma in på ett litet rum och de kopplade på ctg-maskinen, den som mäter fosterljudet och värkarna. Ascool, man kan ser när värkarna är på G, och på så sätt förbereda sig. Så himla härligt när man hör det lilla bebis-hjärtat som tickar på där inne. Vi skojade lite om alla roliga grejer som finns att pilla på därinne, jättebindor, kräkpåsar med special-ring på (funktion?) och jättetubben med "ACO Glidslem" som står lättillgänglig ovanpå ctg-maskinen. En sån skulle man ha hemma hörrni! :)

Hur som helst så kommer en halvdöd, grådaskig tant till barnmorska (bm) in, hon var så gammal att hon kunde ha förlöst min mormor. Min första tanke är;"Hoppas jag inte är öppen mer än 4 cm så jag får åka hem och senare komma tillbaka och få en ny bm.." Vad hemsk jag är men hon passade mig verkligen INTE alls. Jag hade nog hellre fött barn med Arne Waise. Fast med eftertanke vore det nog hur som helst riktigt skojigt att ha Arne som barnmorska. Tanten drar på en armlång plasthandske och så ska hon "känna efter" (detta är iiiiinte skönt) Piijuu, bara öppen 1 cm. Skönt att vi då fick välja om vi ville stanna eller åka hem, dock lite jobbigt med tanke på att jag kämpat hela dagen innan och kvällen och inte mer hade hänt. Hur lång tid skulle det ta tills vi fick födda på riktigt? Med den farten minst en vecka. Ohhh my GOD!

Med två tjusiga kuvert innehållandes värktabletter modell starkare och en snygg liten insomningstablett, stilnoct -löööv it! Gav en sån på skoj till min vän Björn en gång, han är en smula större än mig kan man väl säga och jag har aldrig sett en människa somna så fort. Bokstavligen på stående fot. Sjukt roligt. Jag pillade i mig knarket och gosade så bäst jag kunde ner mig i sängen. Klockan var väl runt 2 på eftermiddagen. Jag vaknar drygt två timmar senare, käpprätt flyger jag ur sängen och slänger mig i durschen och bara skriker. Detta minns jag bara svagt själv. Jag vet inte om Adde ringde förlossningen igen, jag vet inte vem som klädde på mig, om jag gjorde det själv, jag vet inte hur jag kom till bilen, det enda jag vet är att jag någonstans i allt detta river med mig en toarulle.

Enligt journalen kommer vi in vid 16:30 och de kollar igen och på de två timmarna vi var hemma har det hänt greeeejer. Hej hopp, 5 cm öppen. Grattis, och välkomnen att föda barn! Att öppna sig 4 cm på två timmar är riktigt bra jobbat. Ren och skär smärta. Man brukar säga att en förstföderska öppnar sig ca 1 cm i timmen och då gör det j*velusiskt ont. Det förklarar mina totala minnesluckor och den stackars arma toarullen. Det står oxå att jag tackat nej till lavemang?! Trots att jag önskat det från början. Varför gjorde jag det? Det var nog det dummaste jag gjort. Det enda jag minns av allt detta är min nya Bm´s coola strumpor (?) Det var knästrumpor som var svart och vit-randiga med en liten svart rosett uppe på kanten. Så himla söta! Jag minns henne som ung och superglad, lite lik min syster på något vis. Strumporna var iallafall typiskt såna som min syster skulle ha älskat. Det kändes tryggt. Lite som att syrran var med på ett hörn. Hon hade inte de vanliga urske-kläderna heller utan en rock-klänning... alltså rock som i kappa, inte rock som i musik.. what ever! (svammelhöna).

Bm grejar ett förlossningsrum till oss, jättemysigt! Dämpad belysning och en faktiskt riktigt skön säng med fluffiga kuddar, en fotölj till Adde (det minns jag som en viktig detalj som gjorde mig lugn, att han skulle sitta skönt) en gigantisk sacco-säck, en cd-spelare och en hel hög med skojiga apparater. Jag fick dra på mig de gräsliga en sköna landstinget-kläderna, ett vitt bomulls-nattlinne i storlek 52 och de sexiga nät-mameluckerna. Adde gick till bilen och hämtade vårt flyttlass med prylar. Where ever I lay my hat. Vadå? Jag måste ha mina prylar för att känna mig som hemma! Gärna min egen kudde oxå. Men jag fick inte ta med mig den för Adde. "-Sluta larva dig nu.. de har kuddar där.." Ha, det fick han äta upp sen på BB, då kuddarna där typ är fyllda med papper och inslagna med prasslig skyddsplast. Som att trycka huvet mot en icakasse med gamla räkningar i.

Vid femtiden fick jag lustgasen. Tur att den inte är beroendeframkallande. Jag hade blivit fast direkt. Smärtan är ju densamma men det känns inte lika hopplöst. När bm frågar mig om jag kan tänka mig eda (ryggbedövning) nästan skriker jag ja, jaaa!. Ge mig den NU! Jag var ju lite tveksam till den innan, ett plaströr i ryggmärgen som pumpar in en massa droger. Absolut, varför inte? En om dagen, tack! All tveksamhet var som bortblåst. De hade kunna göra vad som helst med mig. Någon minut senare kom narkosläkaren och vips 5 min senare var allt klart. Jag hade föreställt mig världens bök och stök och obehag och allt vad man hört om eda. Visserligen såg Adde som höll i mig (man måste ligga helt stilla när de för in plaströret) lite svimfärdig ut och han sa när alla hade gått att det var det flummigaste han sett och att han inte fattar att jag inte kände nått. Strax därpå kom lugnet. Det går inte att beskriva den lättnaden. Som en ljummen våg av lugn som mjukt svepte in över hela kroppen. I huvudet var det snarare som om någon tände taklampan, ja eller tryckte på on-knappen. Jag kom tillbaka till världen. Därefter var allt bara jätteroligt. Mycket tackvare lustgasen förmodligen. Vi lyssnade på Fleetwood Mac som vi haft med oss. "Everywhere" är vår låt men hela skivan är grym. Vi skojade och pratade om våra förväntningar och om den galna eftermiddagen. Vi skulle bli föräldrar inom ett dygn!!

Strax innan sju på kvällen drog de ur pluggen till vattnet. Jag kände inget men Adde sa att det bara forsade ut. Det kopplade på en elektrod på skalpen på bebisen och sen tyckte bm att jag skulle ut och röra mig. Så med min trogna nyblivna vän eda i en mycket klädsam rullställning tog vi en sväng ut i korridoren. Efter några varv fram och tillbaka till BB-avdelningen kändes det i värkarna som att jag skulle göra nr två. Vansinnigt obehagligt! Väl tillbaka inne på rummet ville jag bara knipa ihop benen och koncentrerade mig på att inte baja på mig.

Vid nio-tiden var det skiftbyte och ny personal tog över. Åter igen var jag nervös att jag skulle få en "knepig" ny bm. Fan! Jag som var så nöjd med coola strumpan! Dock blev jag glatt överraskad för den nya var helt okej. Hon kom med en massa roliga förslag på vad vi skulle hitta på, bollar och sacco-säckar. Ung och fräsch. Dessutom lovade hon mig en glassdrink. Me liiiiike!

Vid 22-tiden var jag helt öppen men lill-killen gömde sig i magen och ville inte komma neråt. jag fick det härliga värkstimulernade droppet. Jisses vilket drag det blev i magen. In med bollen. Det är första gången jag provar en pilatesboll men oj vad bra den var! Lite knepig att komma ner på och hålla sig kvar på när man är nästan lika stor själv men sjukt skön att sitta och skumpa på.
Glassdrinken kom som utlovat och kanske inte var någon direkt hit, men å andra sidan så är ju jag lite av en milkshakes-specialist med tanke på de biljoner milkshakes jag mixat under mina år i Greklands sol så man blir väl lite lätt kräsen. Jag tror att de måste ha spetsat den med nåt energipulver eller liknande för den var liksom grynig dock var den just då förträffligt god. Galet så törstig man blir när man föder barn.

Efter ett tag tröttnade jag på bollen och fick klättra upp i sängen igen för att få akupunktur som tydligen skulle ta bort det värsta av trycket. Jag kan tillägga att jag fortfarande i varje värk känner mig så nödig att jag börjar gråta. Visst att kinesisk medicin ska hjälpa mot det mesta men det gjorde det inte i detta läge. Tyvärr hade bm gått så jag stod där på knä i sängen med ett gäng nålar i skinkorna och kunde inte lägga mig ner förrän hon kom tillbaka. Mina höfter och hela bäckenet krampade så mycket att jag började skaka i hela kroppen. Jag kunde inte hålla ihop knäna och gled runt med nålarna flängandes. Vi ringde och ringde, fan vilken j*vla tid hon tog på sig. Slöa, sega, fan! Tänkte hon ta en fika emellan eller??!!! När hon äntligen kom mer eller mindre skrek jag åt henne att ta bort nålarna innan jag rev bort dem själv.

Vi provade sacco-säcken och förlossningspallen oxå men jag kände att jag inte orkade exprimentera mer nu. Jag ville bara ligga i sängen med min eda och min lustgas och tycka synd om mig själv. Smärtan var ju borta tackvare edan men trycket mot bajan gjorde mig tokig! Fruktansvärt. Jag ångrade verkligen djupt att jag inte tog lavemanget.

Det står i journalen kl 01:01 att "patienten är trött och uppgiven". Det är en mycket mild beskrivning av vad jag kände just då. Vi hade ringt efter personalen flera gånger och det märktes att de var stressade. Typiskt min tajming. Tydligen födde de tre andra kvinnorna som var inne den natten exakt samtidigt som jag. På slutet kom bara underskötskan in och hon försökte förklara att min bm skulle komma så fort hon kunde. Dock insåg de nog snart att jag inte riktigt kunde vänta. Jag låg bokstavligen och höll emot och grät som en gris. De ringde på tjejerna från BB och så lycklig som jag var när de kom har jag aldrig varit, eller jo jag blev ännu lyckligare när den här barnmorskan kikade mellan benen på mig och brast ut i ett stort leende och sa att vi skulle klämma ut han nu för hon såg en skallig krake som var på väg ut.

Mina änglar från BB-avdelingen kom in 01.25 och exakt 23 minuter senare är det äntligen över. Ifrån att ha befunnit mig i smärtan från helvetet klev jag nu direkt upp och satte mig i knät på djävulen själv. Tänk er en vattenmelon i prutten i över 20 min som sitter fast. Jag gav upp 400 gånger, brölade och frustade om att jag inte kunde föda barn. Grymt irriterade med alla som tjatar om att man visst kan och oj vad duktigt du är, ge inte upp kom igen, lite till, hakan i bröstet, andas, glöm inte att andas. Jag bara skrek att "DET GÅR INTE FÖR HELVETE!" Adde lugn som verumfil bredvid mig viskar kärleksfull i mitt öra: "Älskling du måste andas, du är blå..."

Min syster har givit mig rådet otaligt många gånger att jag måste lyssna på barnmorskan när det verkligen gäller. När hon säger till dig att sluta krysta måste, MÅSTE du sluta trycka på och vänta. När det ögonblicket kom hade jag förväntat mig att det skulle vara olidligt men det var helt okej. Hej och hå vattenmelon är halvägs. Just då fick jag märkligt nog lust att berätta en rolig historia eller liknande men jag kom inte på något. Kort därefter kom vår efterlängtade son.
Han var inte alls slemmig eller kladdig bara jättefin men verkligen inte som jag hade fantiserat eller föreställt mig. Han var helt annorlunda. Jag blev helt paff.

Därefter var det som om jag somnade. Allt pågick omkring mig men jag var så slut att jag inte var med längre. Runt kl två kommer min bm in och tar över handarbetet i de nedre regionerna och allt sånt samtidigt som hon berättar om kaoset som brakade loss, att hon fastnade hos en omföderska som tog längre tid på sig än hon beräknat. Vi fick den berömda fika-brickan men vi var så trötta att knappt rörde den. Jag åt mackorna.

Halv fem fick vi äntligen lämna smärtkammaren och lägga oss att sova på BB. Jag låg på sidan med Desmond snuttandes vid bröstet med Adde på en stol framför med armarna i kors på sängkanten så att vår son inte skulle trilla ur sängen. Alla tre sov. BB-personalen väckte oss och hjälpte oss in med alla väskor. Jag fick hjälp att duscha av en urgullig undersköterska. Man kan inte göra någonting själv bara så ni vet. Knappt böja sig ner. Kissa är en omöjlighet. Väl inne på rummet efter att ha blivit ompysslad som en liten prinsessa hade Adde somnat och lill-fis låg i sin plastbalja och snusade sött. Jag stupade i säng och somnade direkt trots alla smärtor överallt.

Vi var tvungna att stanna på BB i tre dagar. Vi ville egentligen hem redan samma morgon men vår son hade fått gula sjukan ( nått med levern bla bla blodkroppar jag har ingen aning) så vi fick snällt stanna för obsevation. Tre helt gräsliga dagar. Rummet var litet och utan någon form av underhållning. Maten skulle inte ens katten ha ätit och föräldrarna i rummet bredvid hade fått en högljudd bebis. Dock var personalen super! Verkligen helt underbara. Vi fick en massa roliga "baby-bags". Väskor fyllda med reklam och gratisprover. Kläder från Lindex, Kappahl, och polarn&pyret, krämer från natusan och barnängen, blöjor, tidningar, leksaker osv. Vi försökte slå ihjäl tiden med att frossa i lösgodis och undersöka våra reklam-bags och självklart beundra vår son. Vi fick klartecken att åka hem efter att barnläkaren gjort sista undersökningen strax innan lunch dag tre och vi bokstavligen tryckte ner allt och begav oss lättade hem.

Nu är vi tre och det är inte alltid lätt men underbart häftigt ändå på något konstigt vis. Nu har visserligen en månad gått och man börjar få koll på hur man ska göra med en liten bebis men ibland är man ändå osäker och lite vilsen. Framför allt orolig. Vad är det för värld vi har skapat honom i och in i? Han är så liten och oskyldig och oförstörd. Formbar. Oformad. Ren.
Det är bäst att ha tungan rätt i mun och se till att forma honom bra. Så han blir lycklig och gör andra människor lyckliga. Hur gör man det? Vad är rätt och fel? Sådana saker oroar mig.

Bebis = kroppsvätskornas paradis

Varför, varför köpte jag inte en tvättmaskin?? det är inte klokt vad en så liten varelse kan skita ner!! Jag slet i tvättstugan hela fredagskvällen (yiiha party!) Vi hade inte en enda ren handduk, sängkläderna började sina och alla barnkläderna i passande storlek var antingen bajsiga, kräkiga, kissiga eller dyblöta av bröstmjölk. Häääärligt!! Jag lär mig aldrig, Desmond kissar på mig varje gång jag byter blöja. Dock när hans pappa byter då minsann kan han hålla sig, typ som om de hade någon hemlig överenskommelse. Vi har ju inget skötbord, jag är så nojjig att han ska trilla av. Drömde föresten i natt att jag tappade honom när vi åkte tåg (?). Ut på spåret, tjosanhoppsan! Hemskt, han låg helt tyst och när jag plockade upp honom var han helt lealös. Hemsk dröm, dock vaknade jag ur den av att en liten varm hand viftade mig i ansiktet, ivrigt fäktandes efter mat.

Nåja, eftersom vi inte har skötbord byter vi på badrumsgolvet eller i sängen, för jag är lite lat och orkar inte gå upp på natten. Behöver jag tillägga att min sida av sängen är garderad med underlägg, och handdukar för att rädda ev olyckor? Tror ni att det hjälpte här om natten när vår lill-klet kaskad-kräktes över sitt täcke (nytvättat), sin kudde, sin filt och alla mina kuddar? Jag hade precis ammat färdigt och vi var mätta och nöjda, jag skulle bara rengöra hans tunga lite pga svampen som han fått (tydligen jättevanligt men vansinnigt äckligt, en vit gegga på bebisens tunga, blä blä) genom att doppa nappen i lite ramlösa och sen tjoff in i munnen. Självklart hamnade den snett och lill-klet fick kväljningar och kräktes rakt ut. Precis allt som han ätit hamnade i sängen.. på, ja allt. Han blev alldeles paff, lite chockad. Jag blev bara rädd när allt bara välde ur honom, svårt att föreställa sig att så mycket får plats i en sån liten varelse. Tur att det fanns back-up i kylen. Helgad vare bröstpumpen!

Några timmar senare på morgonen när vi frukost-ammat och bara låg och tittade på varandra, fick jag för första gången svar på mitt leende. Helt fantastiskt! Jag började gråta av lycka. Kärlek vid första ögonkastet existerar faktiskt. Jag trodde inte riktigt på det förut men nu vet jag bättre.

Kanske ska passa på att duscha nu när skatten sover? Alla kvarglömda gravidhormoner har ravefest i min kropp och gör mig hopplöst finnig och svettig som en gammal gubbe. Så här konstant ofräsch har jag inte känt mig sen jag jobbade 14-timmars pass i 40 graders gasande sol i Grekland.

Ikväll blir det middag hos syrran med alla kusinerna. Tule är så STOR i jämförelse. Man måste passa på att njuta för de växer så fort. För fort.

Vips, så gick nästan en månad!

Oj oj oj.. vart ska man börja? Ska jag slänga fram förlossningsberättelsen på en gång eller ska jag mjukstarta med kuriosa kring det som händer och inte händer just nu? exakt just nu sitter jag med en kall kaffe vid Addes dator bland gamla snusdosor och tusen å åter tusen kablar och manicker med vad som känns som en piraya tuggandes på min bröstvårta. Jättsöt piraya. Alias Lill-knorr.

Desmond Charles Oskar Westerlund

2008 - 3 november / 01:48 3735 g 53 cm

I värkens värld

Nu har det gått mer än en vecka sen jag hade mina första förvärkar. Dryyyyyyygt. Dock känns det som det är på G nu. Tummen upp! För två dagar sen fick jag en krampliknande känsla i vänster ben. Det börjar i ljumsken och strålar ut i låret, samtidigt som det känns obehagligt gör det inte ont fast ändå för jag skriker typ rakt ut. Det släpper direkt. En sekund bara. Jag kände det första gången när jag stod i duschen. Jag kunde inte komma ur själv. Livrädd att det skulle krampa precis när man svänger över benet. Adde blev skitorolig.

Den natten sov jag inte mycket kan jag säga. Dels för att förvärkarna var riktigt hårda, dels för att min lilla katt-älskling kom hem samma dag med en tratt runt huvudet och jumbosåret på magen. Kastrering är verkligen djurplågeri, eller iallafall tratten. Stackars krake, hon kan ju inte äta, allt hamnar i kragen och hon fastnar i kattlådan för tratten är så stor. Jag var tvungen att rulla upp och hjälpa henne loss med jämna mellanrum när hon fastnat i något.

Hela onsdagen, igår satt jag och läste förlossningsberättelser och klockade värkarna. Insåg snart att varje gång jag gick upp för att fixa något att äta blev värkarna mer ihärdiga och starkare så jag bestämde mig för att städa lite och diska. Krampen kom tillbaka och jag fick huvudvärk. Buhu. Adde skrämde livet ur mig genom att inte ha batterier på mobilen och därtill vara nästan 45 min sen hem. Han kör på en av Sveriges mest olycksdrabbade vägar, 73:an mot Nynäshamn och jag vet att han kör fort och att han är trött. Han har somnat flera gånger innan han träffade mig, varav en av gångerna slutade i skogen efter ett varvs luftfärd i firmabilen, missade ett träd med en halvmeter. Sträckte bara nacken och fick en bula i pannan. Ibland märker jag att han är påväg ut i väggrenen och får ropa på honom. Tänk vad som kan hända när han kör hem själv. Ibland stannar han efter vägen och sover en stund men då brukar han ha mobilen på så jag kan ringa och kolla var han är.

Hur som helst, tillslut kom han hem (oskadd) till min lättnad. Det slog mig just då att jag inte visste vad jag skulle göra om jag förlorade honom. Han är liksom en på miljonen. Jag grät en skvätt och kände mig lite maktlöst ensam. Han däckade i sängen och jag lagade mat emellan värkarna som började ta i ordentligt. Roade mig resten av kvällen med att kolla på förlossnings-dokumentärer på TV 4 Fakta, traska runt i lägenheten och klocka värkarna på värktimmer.se. 4 min, 7 min, 9 min, 12 min, det blir det inga barn på. Fast som ni säkert förstår kan man inte sova på det heller. Yes! En hel natt till i vaket tillstånd.

Idag har jag Hugo på besök som har höstlov. Min syster är i studion med de två andra sönerna och jobbar. Hon är nog snart på väg hem. Hon ville bjuda en stackars värkande lillasyster på pizza ikväll. Hennes halvslöa, yra lillasyster (jag) säger inte nej. Adde gillade dock inte förslaget så värst. Han äter ju kebab/pizza till lunch 5 dagar i veckan. Men som han uttryckte sig i vårt senaste mobilsamtal med munter stämma: "- Om min lilla tjockis vill ha pizza så ska hon få det!"

Funderar på om jag ska ta och umgås lite med disken ett tag. Den har flirtat med mig ett slag nu. Å andra sidan så ser vik-tvätten tröstlöst ensam ut just nu oxå. Eller ska man fortsätta googla kanske...

Ärsh det får bli disken! Den har störst tillväxt och börjar nog snart bete sig illa genom att stinka.

Vardagskuriosa

När man tar ut mjölken ur kylen och inser att utgångsdatumet är dagen efter beräknad förlossning, då fattar man hur nära det är att man ska få en liten bebis. Det tog skruv för Adde iallafall. Han blev lite blek om nosen. Man ökar ju inte precis i storlek såhär på slutet och han hade nog typ glömt att vi skulle födda ungen oxå. Tillslut går det så lång tid att man vänjer sig liksom. "Jahapp, jag är en badboll, vad ska vi äta till middag?"

Det började ju smyga sig på lite i lördags med lätt värk där man tydligen ska ha värk när det så att säga ska starta," -Hej jag har ingen aning liksom..." Men så igår hände INTE ETT SKIT. Va tusan ska man gå i tre dagar med vansinnig mensvärk och sen ska det bara sluta? Lite retsamt : "Ha ha du gick på det!" Men nu är jag minsann inte lika lättlurad! Nu kommer han inte förrän mjölken blir dålig. =) Vilket är nästa söndag, så det så.

Såååå vad ska man roa sig med idag mån tro? Ska vi chocka badhuset med Belgien Blue i leopardskinn? Jag får bara simma för barnmorskan till vecka 39. Det ger mig 3 dagars plaskande kvalitetstid. Jag är lite nojjig bara att vattnet ska gå. I vattnet. Eller typ ännu värre i den gemensamma durshen. Visst är det hur naturligt som helst men sådär lagom äckligt. Jag skulle iallafall tycka att det var sjukt äckligt om jag var på badhuset och en gravid kvinna skulle börja födda i durshen. Fast jag är väl lite pryd kanske. Jag fläker inte ut benen i bastun om man säger så.

Man kanske ska ta och frossa loss i lite rester till lunch. Jag gjorde (håll i er) Dillkyckling efter recept igår. Riktigt mumsigt, faktiskt. Lite otippat tyckte även Adde att det gick att äta. Min sparris till karl är ju ingen gormét precis men han tog två portioner. Lyckan är gjord! När man gör allt för att sveriges mest undernärda karl ska äta ordentligt.

Jag känner mig lite extra posetiv i dag. Vi bestämde igår kväll att vi ska åka till fjällen i början av februari. En av Addes äldsta vänner och nu arbetskompis (Stefan) är tillsammans/bor med en liten donna som heter Sara och hennes familj har en fjällstuga i Vemdalen. Tänk så treeeevligt. Låna gratis? Ja tack! Sen äger de tydligen en del av Ski Star och hon kan ordna gratis liftkort. Ursh vad tråkigt! Adde har tydligen två snowboardar, (!?) Och vi har bensinkort. Så summan av kardemumma så blir det en vecka i fjällen där vi endast betalar maten och ölen på afterskin. Jag har inte varit i fjällen på över 8 år! Det är verkligen bomull för själen att ha något att se framemot.

Tjohej nu hörde jag posten i brevinkastet! Stålar från F-kassan idag kanske??

När känslorna är en kikärtsröra

Idag ska vi ut och traska! Jag har haft förvärkar sen kl 03 inatt. Jag vill ha ut ungen nu! Min kropp är inte mitt tempel längre, det är snarare min tortyrkammare. Nu kommer klagosången igen, men när man bränner bearnaisesås och börjar gråta trots att man har en extra påse då är det inte roligt längre. Man kan liksom inte kontrollera någonting. Känslorna är som en nymixad homus. Jag har försökt med allt möjligt för att peppa upp mig: Bakat, lyssnat på glattig studsmusik, plaskat i badhuset, njuti i bastun, tecknat-maraton, svullat lösgodis, frossat bland barnkläderna (=vika ut, para ihop, vika ihop, sortera) förtrollat badrummet till Hasseludden, lekt med mina manikyr-kit, lockat håret, and so on. Dock är jag lika rastlös och villrådig som innan. Det är verkligen hur skönt som helst att vara hemma och bara skrota runt. I timmar kan jag sitta och goggla och läsa bloggar, dricka kaffe men tillslut måste jag hitta på något och jag har egentligen inte lust. Jag vill knappt visa mig i tvättstugan. De flesta säger att jag inte ser så tjock ut men det är inte bara det. Man är klumpig oxå, och svettig. Hur många gånger jag än tvättar håret så ser det ut som jag gnidit skallen i en burk honung. När man inte sovit en hel natt på veckor blir man gråtmild.

Så idag ska vi ut och gå. Så jag får min kropp tillbaka! Inte för att jag tror att jag kommer sova bättre, sen kommer väl allt annat, kräk och läckande bröst men då kan man iallfall trösta sig med ett stort glas vin när det känns tungt.

Dessutom tror jag och hoppas att jag kommer tycka om honom mer på utsidan än på insidan.

Tule är ju snart 4 månader och helt gudomlig! Som sagt jag är en hejare på bebisar men att vara gravid suuuuger!

Tulesson på äventyr i Hökarängen

lägesrapport: V 37 + 3 dagar

Adde erkände igår att han är livrädd varje gång jag ringer att vattnet ska ha gått eller att jag ska ligga och skrika i värkar. "- ring inte mig, jag ringer dig istället." Han vet inte vad hans uppgift är på förlossningen. Ehh det vet inte jag heller, erbjuda mig sin arm så jag får bita i den kanske? Helst vill han nog ha hörselskydd, solglasögon och ett tvåmannatält att stänga in sig i bakom förlossningssängen. Han vägrar klippa navelsträngen. Det är helt lugnt för mig men man kan ju inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Jag ska försöka låta bli EDA men vi får väl se, jag är inte helst förtjust över tanken att ha ett plaströr i min ryggrad. Dessutom är det inte ens 50 % som tar den. Klarar de andra 50 % av det borde ju jag oxå göra det? Lustgasen ska bli skoj! Få känna sig lite full för första gången på nästan 10 månader! Att det sen går ur kroppen direkt är ju en kalasfylla helt enkelt!

Jag erbjöd mig att packa Addes BB-väska eftersom han inte har hängt med på att man måste ha med sig egna grejer till BB. "Vadå, hur länge ska vi stanna där? Vad gör man där?" Gullunge...men nix jag fick absolut inte packa någon jävla väska till honom. "-Jag slänger ett par pruttisar och en t-shirt när det är dax!" jag är tydligen larvig som redan har packat klart. Jag har lagt en tandborste till honom i min väska för säkerhets skull. Han fattar inte heller varför jag har packat en väska till bebisen. Han bara gravar åt mig och säger att han lika gärna kan sätta hjul på garderoben så jag får med mig allt "gulligt". Han tycker att det räcker med overall och barnstol. Stackars barn.

Men den i särklass roligaste kommentaren jag har fått var när Adde undrade över amningskuporna. Jag förklarade deras fantastiska funktion för honom och han utbrister glatt: " Jaaaaja som bindor fast för tuttarna typ!" Och tyckte säkert att han var hur smart som helst som kommit på det helt själv. Jag skrattade så jag fick sammandragningar

I torsdags invigde jag Ösmo Simhall. Mitt nya hem. Att faktiskt kunna röra sig är en underbar känsla. Om man håller sig på mitten av bassängen vet ingen hur tjock man är. Hur piffigt som helst. Jag väger 73 kg nu. Visst att Adde är en spinkig kille men det är inte kul att väga mer än sin man. Totala viktuppgång är 16 kg men man räknar tydligen från inskrivningen och då är det 11 kg vilket tydligen är precis lagom. Så det så! Och det är ingen tvekan om vart de kilona sitter.

Ni kan ju tänka er hur den här HotMaman ser ut i en leopardbikini.... som sagt mitten av bassängen vet ingen vad som döljer sig i djupet..

Jag lämnade alla mina grejer (nästan, laptopen rååååkade jag glömma hemma..) på jobbet igår. Hur skönt som helst. Nu ska jag bara timrapportera sen är jag helt fri!! I ett år kan jag typ vara hemma med 9000 kr i lön. Mer än vad jag haft på månader. Jag fick min ersättning för sjukskrivingen i förra veckan och det var minst sagt trevligt! Det blir mycket snabbmackaroner och soppa när man varit sjukskriven i två månader utan någon ersättning i huvudtaget. Jag hade storfrosseri i barnkläder och resten sitter nu tryggt på mitt sparkonto för framtida ekonomiska haverier.

Minns ni Baltasar, den lilla professorn? Jag bara älskade Baltasar när jag var liten. För att inte tala om Linus på linjen. Jag ska nog surfa in på SVT och lägga in önskemål om att de börjar visa dessa två godingar igen.

http://www.youtube.com/watch?v=UfDOWTOSTf4


Nu blev jag akut sugen på att baka. Frallor med solrosfrön.

Kolla in den här

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3379429.ab

Helt sjukt

Miljonär över en natt

Mina drömmar blir bara bättre och bättre. Jag blev brutalt väckt av "Röksopps -Eple" kl halv sex i morse när jag precis vunnit 200 000 000 kr på lotto med jocker. Jag tänkte först när jag såg beloppet i min dröm att: "Sooft två hundra tusen!" men det var ju två hundra miljoner...Kanske en aning orealistiskt med tanke på att sveriges största lottovinst hittills bara landat på 164 miljoner. Fatta vad mycket pengar!! Vad skulle du göra med alla pengar? Lite intressant är det faktiskt att nu när världen mer eller mindre rasar ekonomiskt bit för bit (Hur fan kan den göra det? vart tar cashen vägen?) så den bransch som fortfarande håller eller t.o.m går bättre är spelbranschen. Man spelar mer i lågkonjuktur. Konstigt.

Ska det vara så här?

Jag står inte ut. Jag vill inte ens gå ur sängen. Teoretiskt är det fyra veckor kvar, kan med lite tur ske om två. Men som allra värst om sex veckor. Jag ooooorkar inte mer. Alltihop känns bara hopplöst. Stackars Adde som försöker muntra upp mig på alla sätt och vis. Jag vill bara sova och vakna upp och ha fött, hej och hå allt klart!

Jag vill ha vår lilla bebis nu. Jag är så TRÖTT på att ha ont överallt.

När som helst nu

Nu börjar det verkligen dra ihop sig! *IIiiih* Jag köpte mina fösta amningsbh:ar igår. Det var ett 2-pack från HM som tyvärr var ihopknipsat så man kunde inte prova men de var billigt. Billigt är trevligt men inte anade jag då jag stod i butiken och stolt betalade att en BH i storlek 80 D inte skulle passa mig. Vad f*n händer här egentligen? Jag fick en chock när jag provade dem hemma. Jag har ju (jag erkänner) gått utan bh ett tag, bara haft tajta linnen. Så idag blir det att susa först till F-kassan och gulla lite med dem och sen gå in på HM och köpa en BH i 80 E.

Jag har drömt en massa konstigt oxå senaste tiden. Jag har hört att man gör det när man är gravid men att åka till BB i en barnvagn i ett snöre efter Adde på cykel?? Och det enda vi fick med oss var en limpa cigg och en sovsäck. Ingen av oss röker just nu. Är det jag som är obotligt röksugen eller? Jag hoppas verkligen inte att jag är så korkad att jag börjar röka igen när han är ute. Jag drömmer ofta oxå att magen glider ner mellan benen typ så jag inte kan gå, eller att blir helt missformad.

Mina förvärkar blir värre och värre. Det är inte sammandragningar längre. Kvällarna är helt hopplösa. Det är bara att gå och lägga sig vid kl 21. Direkt efter Top Model. Jag kan inte komma ner till golvet längre heller. Raka benen är en omöjlighet, resten kan ni ju bara föreställa er. Hej regnskog! Men min energi är det inget fel på, jag är hur pigg som helst. Det är bara den där lilla detaljen med att kroppen inte riktigt hänger med. Rastlöst handikappad. Jag måste sitta på en stol för att plocka i och ur diskmaskinen. Magen har exploderat senaste dagarna. Jag måste stå på sidan när jag lagar mat för magen slår i spisen och jag når inte fram att röra.

Om tre dagar har det gått nio månader. Jag kan födda när som helst. *iiihh*

Dagen efter

Tänk att så många av mina vänner lyckades ta sig hela vägen till Ösmo. Jag är fortfarande förundrad. Jag vet ju att vi bor ute i ödemarken och att ta sig till vårat lilla hem på en lördag inte är en dans på rosor direkt. Tågen går en gång i timmen. Vissa har lyxen att få skjuts hela vägen fram och tillbaka till nacka visserligen :) .

Jag hade nog hoppats på att min kära syster skulle stannat längre men det var hennes helg med de stora barnen så jag förstår henne. Hon lagade soppa till halva nynäshamn. Den ligger nu fint infryst i portionspåsar. Perfekt när jag kommer hem från BB och inte orkar laga mat för som sagt Addes matlagning sträcker sig så långt som till pyttipanna (utan ägg, dem steker alltid jag) eller falukorv med kokt potatis.

Tur att bag in box håller länge. Inte ens syrran som vanligtvis är en riktigt vin-tant ville ha vin till maten. Där ser man. Jag tittar suktande på den varje gång jag öppnar kylen. Det låter ju som att jag är värsta alkisen men när man inte druckit någon alkohol sen nyår känner man verkligen att ett glas vin i badkaret med lite tända ljus och en bra bok vore en dröm.

Vi fick massvis med fiiina presenter!! Verkligen inget jag räknat med. Speciellt inte från min syster eftersom hon stod för middagen och tillagningen därtill! Hon hade inte hunnit köpa den dock eftersom hon och jag typ hängt med varandra hela veckan. Men jag vet det är, en jättefin "min första" -bok.

Av Sara och Stefan fick jag/vi ett spa-mys-kit för mor och son med lavendelbadskum, skrubbvantar, ansiktsmasker, pocketbok och ett bäddset till spjälsängen. Faster Madde kom med mini-kånken (hon jobbade på naturkompaniet i våras) fylld med nappflaska, pipmugg och haklapp med döskalle-tryck. Så himla söta! Skönt för Adde oxå med något lite tufft bland allt "lull-lull" som han kallar det. Han har ju själv köpt en gubbkeps med AC-DC tryck. Min snutta Sofia-Fiffi gav oss en supersöt liten dress med Hello Kitty och pyttesmå rosa uggs, synd bara att det är en grabb i kistan. Fast 20% chans finns fortfarande att det är en liten tjej. Om inte annat ger jag inte upp innan jag fått en liten tjej oxå. Säg inget till Adde. Han tycker att det räcker med ett barn. Egentligen är det nog graviditeten han tycker är jobbig, eftersom jag inte mår så bra, så jag hoppas att han kommer på nya tankar när lilla han är ute. Gullunge Sofia panikhandlade på bakfyllan iallafall en jättefin ram för bebisfoton oxå och en jätteskön kräm på bodyshop. Perfekt eftersom att den jag använder till magen tog slut för några dagar sen. Coolast var ändå de små röda handgjorda tofflorna med stjärnor på som vi fick av Josefine-Fiffi. Jag kan se framför mig liten han på julaftonsmorgon med de på sig... om han hunnit bli så stor då..

Partytåget in till stan gick vid kvart över 8, Sara och Fiffi stannade till halv tolv och snackade skit och blev sen hämtade av fiffis söta sambo Björn som inte tyckte att hon skulle åka pendeln med alla fullisar. Kompis the Cat som jag trodde hade tagit en flygtur från fönstret kröp fram bakom soffan så fort Annicka gått med Tule. Jag slapp finkamma Tallhöjden på förrymd Kompis och kattungar i mars. Jag tappade upp ett bad med mitt nya badskum samtidigt som jag plockade i köket och kände mig fruktansvärt ensam. Svullade på sista pannacottan och vindruvorna som blev över och glodde på Miami Ink på TV6. Vid typ halv två gjorde jag ett tappert försök att lägga mig i den jättestora tomma sängen. Efter minst 400 varv i sängen gav jag upp. Precis då öppnades ytterdörren och Adde kom hem. Helt salig blev jag! Han kunde inte heller sova så han åkte hem. Min älskade sparris! Men jag somnade inte ändå. Smärtan i magen ville inte ge sig. Jag tror att det är magmusklerna som har gett upp och ömmar. Spelar ingen roll hur jag ligger, sitter eller står. Hopplöst. Vid halv 6 kapitulerade jag totalt och rev upp medicinskåpet och tog två alvedon. Det gjorde susen, dock vaknade jag i morse vid 10 med ett illamående utan dess like och total avsaknad av känsel i båda händerna. Det tog mig nästan en timme att återfå tillräcklig funktion i händerna så att jag i huvudtaget kunde ens göra en kopp kaffe. Det blir bara värre och värre för varje natt. Jag har pratat med barnmorskan om detta och det är "carpeltunnel syndrome" bara tillfällig dock men ändå. Blodtillförseln till händerna stryps på man sväller upp av vätskan i kroppen, det blir liksom trångt i handlederna för blodet att passera. Var ska detta sluta? Tänk om jag vaknar likadant imorgon när jag ska till jobbet?

Oj vad hungrig jag blev nu, jag ska nog ta och kalasa på lite fisksoppa som jag gömde undan i kylen igår.

Gravida vecka 34!

Hej och hå back to work idag är det måndag och min arbetsvecka kommer att bli massiv. Jag arbetar endast idag. Cirkus 8 timmar. Men jag jobbade hela helgen så det jämnar ut sig. Sydde de förbaskade gardinerna till kontoret. Ikeas i särklass fulaste tyg! Tjockt och eländigt! Dock ska jag göra skojiga saker idag! 150 st inbjudningar ska ut till företagets invigningsfest! Jättefina chokladbruna glittriga kuvert och specialtryckta kort. Jag ska skriva alla adresserna för hand. Tror optimistiskt sett inte att jag hinner med alla idag men jag ska göra ett gott försök.

Resten av veckan är fullbokad med skoj! På tisdag, alltså imorgon ska vi på föräldrakurs 8.00 till 12.00, efter det ska jag gulla med Tule i studion medan Ankan (syrran) jobbar. På onsdag är det föräldrakurs igen 8.00 till 12.00 efter det ska jag och adde mysa hela dagen. På torsdag är jag tillbaka i studion igen och passar lilla Tulesson. Fredag blir det Babyland på morgonen med svärmor, vi ska köpa täcke och kudde till den underbart fina korgen (Adde tyckte att det verkade lite överdrivet, "räcker det inte med filt?") och städa/fixa på kvällen inför lördag då det blir babyshower/tjejmiddag!

Jag måste försöka klämma in systemet någon gång.. lönen kommer på torsdag. Det får bli fredag eftermiddag.

På Babyshowern lagar Ankan huvudrätt, det blir en mumsig saffrans-soppa med skaldjur och aioli, vitlöksbröd till tror jag och lite vitt för den som vill. Efterrätt blir mina proffsiga pannacotta med vit choklad och passionsfrukt. Mmm det blir bra det. Jag ska köpa lösgodis oxå tänkte jag och alkoholfri cider till lilla gravida mig. Jag funtar på om man ska be ankan ta med sig nått sällskaps-spel. Jag vill inte ha en massa fåniga lekar. Jag vet att man ska ha sånt men jag tycker det känns löjligt. Jag vill ju bara bjuda över mina kära vänner så jag hinner se dem innan jag blir bebis-upptagen.

Jag måste köpa chaithe oxå.

Två veckor kvar till nionde månaden. HJÄLP!!!

Nu är alla organ färdiga, det är bara lungorna som behöver mer tid att mogna för att lättare kunna gå över till att från h20 till att andas luft. 200g i veckan ska han växa. Förövrigt har jag nu gått upp sammanlagt 15 kg! Inte vet jag var de sitter men detta är faktum. Adde bara ler när han ser mig. Jag går in i saker hela tiden. Man fattar liksom inte att man har nåt på framsidan som slår i när man går för nära. Ändå tror ingen mig när jag säger att jag har gått över 8 månader. Folk reser sig inte ens på bussen. Inte så kul att behöva stå upp med extra 15 kg men skönt att inte få några bristningar. Än. Eller jo, på rattarna såklart. Men de försvinner, det gör dock inte dem man får runt magen. Vi håller tummarna att jag slipper.

Nu måste jag kolla min mail efter adresslistan. Jobb jobb jobb!

Tack min kära styvmamma för alla underbara barnvisor

Jag är alldelles kär! Igår när vi förnyade musik-biblioteket hittade vi gamla gobitar som"Maria går på vägen". Jag minns när min styvmamma Anna sjöng den för mig när jag var liten. Visserligen är den hemskt sorglig men oxå så fantastiskt vacker. Den fick mig att tänka på en annan favorit sen min barndom, Flickan och Kråkan. Vi hittade en version med Sofia Karlsson. Som sagt, jag är kär! Adde hade aldrig hört den förut men är oxå helt såld. Han satt resten av kvällen och skrev av texten. Han vill att vi ska finskriva den och ha den på vägen ovanför vår sons sovplats. Nu sitter jag här och lyssnar på den och gråter en skvätt. Många fina minnen. Trots att min uppväxt var komplicerad, var den lycklig och jag inser nu när jag själv väntar barn att det fanns många som såg efter mig och tog hand om mig. Gjorde mig till den jag är idag. Jag hade två olika hem med helt olika värderingar.

Flickan och Kråkan
"Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent"


Jag är så bortskämt lycklig att ha en sån fin blivande far till mitt barn.

Vilja Ork och tusen Tårar

Helt hysterisk helg! Å då har vi ändå bara kommit halvvägs. Det är lördag idag, eller ikväll. Klockan är knappt halv nio och jag har redan gjort mig redo att soooova. All stress förstör mig bokstavligen. Åtminstone gör den mig gråtmild. Gravidtårar kallas det tydligen i folkmun, att man blir extra känslig och har nära till gråt när man väntar barn. Jag kan bekräfta detta. Just nu har jag ont i ögonen för att jag har grinat så mycket idag. Sovrummet är min fristad. Jag ligger just nu nerbäddad i sängen med laptopen, The Voice i bakgrunden, och en stor kopp pepparmynt-the.

Helveteshelgen började igår med att en betalningspåminnelse kom glattigt smygandes ner i postinkastet. Dårarna på det företaget hade ju skickat de första fakturorna till mitt kexs mammas adress som jag hade för över 2 år sen. Tackar vi för! Tack tack! Dessutom fortskred denna sketna morgon med att det inte fanns någon mjölk till kaffe och jag hade tänk jobba hemifrån men glömt att ta med mig materialet. SKIT! Jag började istället städa och insåg då för varje nytt rum jag kom in i hur fruktansvärt stökigt vi har det hemma. Småkrafs i drivor! Jag brukar älska allt som ingår i kategorin ”småkrafs” men nu gör det mig hysterisk! Att lilla delfinen i magen känns som han blivit en blåval över natten och som varje gång man böjer sig ner gör uppror i livmoders-oceanen gör ju inte precis att städningen känns enklare. Jag avslutade denna dag i livet ungefär som jag gör ikväll, tidigt i säng. Fast igår kalasade jag på en korg vindruvor och läste kokböcker. Jag vet, jag skyller mitt onormala beteende på graviditeten. Hur skulle du känna dig med en blåval fastkilad mellan skötet och revbenen?

Idag har vi då testat en återvinningsmetod som Adde så lustigt uttrycker sig. Vi släpade oss upp tidigt (typ halv 9) tog en snabbkaffe, härligt nog med mjölk och klämde in oss i bilen för att resa till Stockholms andra kommungräns i norr. Världens andra ände där min mamma bor. Vi hade (trodde jag) kommit överens om att Adde skulle hjälpa till med deras plåttak, för det skulle vi bli bjudna på middag och ett litet bidrag till matbudgeten som just nu består av knappt 200 spänn och 10 dagar kvar till lön. Tyvärr så tänkte jag, ärthjärnan själv att jag skulle ha med mig kameran och fota lite under dagen. Såg framför mig massa mysiga bilder på mamma och syrran som plockar äpplen och karlarna som klättrar på taket och är allmänt hantverks-härliga. Dock befann den sig inte i kameraväskan, inte i bokhyllan, inte i hallen där vi tror att vi såg den senast, inte i någon av garderoberna, inte bakom soffan osv osv. I detta läget får man PANIK! Vi talar inte om någon liten pocket-kamera från SIBA eller så direkt. Vi pratar om en systemkamera i 20 000 kr-klassen som vi köpt begagnad av Addes storasyster (hennes förra arbetskamera) till en betydligt billigare summa, men värdet och kapaciteten är ändå i den högre klassen. Man tappar inte bort en sån! Dock beslöt vi oss för att bege oss trots att vi inte funnit kameran men ångesten bara växte och växte. Vi funderade starkt på att vända på Nynäs-vägen och åka hem igen bara för att leta mer.

Hur som helst, väl framme hos mamma efter 100 års ångest hade Adde totalt tappat lusten att lägga tak (att han lagt ett helt tak igår kväll åt sina föräldrar och nu var lite less på tak tänkte väl inte jag på) och stämningen var allmänt dyster. Det var ju därför vi åkt dit. För att han skulle hjälpa med taket, jag plocka äpplen. Efter viss dividering fram och tillbaka om vi skulle stanna i huvudtaget eller i dubbel mening bita i det sura äpplet, muttrade Adde något om att han skulle väl göra som jag ville fast han inte ville och orkade och han hade redan sagt igår att han inte orkade och det är ju samma sak som att inte vilja. Jag vill massa med saker jag inte orkar. För mig är vilja och ork två helt skilda saker men idag har jag lärt mig att för Adde är det samma sak. Där ser man. Efter en stund, strax efter fikat kommer han in i vardagsrummet som en grå massa och säger att han känner sig lite stressad. Han hade lovat att hjälpa sina föräldrar på kvällen och ville åka. Jag trodde att vi skulle stanna och käka. Mamma hade fixat kyckling till en hel nobelmiddag. Jag ville bara hoppa in i brasan. Sorgsen över att jag strulat till allt igen, vilket det känns som jag gör jämt, började jag tappert att packa ihop grejerna. Jag kan helt enkelt inte kommunicera med världen. Å inte den med mig heller. Mamma ropar på mig för att ge mig matbidraget och jag börjar då att störtböla för att jag får så dåååååligt samvete. Jag tvingar Adde att jobba på helgen som han hatar att göra och jag tar mammas pengar som jag inte är värd för jag har inte gjort något för att hjälpa till. Egentligen vill jag bara att alla ska vara nöjda.

I gråtfesten råkar jag också erkännande slänga ur mig att jag är skit-less på att bära runt på ungen som gör mig illa 24 timmar om dygnet och dessutom både gör mig tjock och får mig att gråta till Extreme Home Makeover. Som sagt jag VILL men jag OOOOOORKAR INTE!!! Mamma tycker att jag måste stå på mig och säga ifrån så jag inte blir trampad på. Adde hittar mig i badrummet storgråtandes och tycker samma sak. Han säger att om jag vill stanna och äta ska jag säga det och inte bara ge med mig. Han ringer och avbokar med sina päron och vi stannar för att äta. Det är verkligen sjukt jobbigt att visa sin svaga sida sådär bara rakt upp och ner inför sin familj, speciellt sin mamma. Man vill ju att hon ska tycka att man är tuff som en björn och att man löser alla problem i världen. Att hon ska vara stolt över att man är så duktig och klarar av allt. Min mamma väntade ju mig som dumpad singel och klarade det enligt hennes version helt galant. Jag suger på att vänta barn. Det är verkligen inte min grej. Jag är bäst på bebisar och att ta hand om barn, tycker jag själv. Jag älskar att ta hand om små varelser. Men det här med graviditeter är icke sa nicke min melodi. Jag erkänner. Jag har misslyckats. SÅ nu har jag sagt det.

När vi äntligen kom hem började vi hysteriskt att leta efter kameran. I tvättkorgen, i skohyllan, i kastrullskåpet, bland barnkläderna, vi vände upp och ner på hela lägenheten. Utan resultat. Vi började frukta att den enda logiska förklaringen måste vara att någon helt enkelt öppnat ytterdörren och norpat åt sig kameran då den låg på hallbänken. Addes mormor Jeanette (sjukt snygg och hur rolig som helst) har råkat ut för en liknande grej. Att någon öppnat ytterdörren när hon var hemma och tagit hennes handväska från hallen och sen bara stängt dörren igen. Hur obehagligt är inte det? Då av någon obestämd anledning börjar Adde riva i pappersinsamlingen som står i hallen och hittar där ibland all vår kasserade reklam en 20 000 kr-kamera. Han frågar lite hurtigt om jag hade tänkt återvinna den? Hur osannolik det än kan verka så måste en syndig liten på fyra håriga ben som gillar att ligga på hallbänken lyckats putta/busa ner den i korgen och sen har väl jag då i min disträa förvirring fyllt på med mer reklam. Vad är oddsen? Nu kommer detta att vara ett innestående skämt i all evighet, att jag är så duktig på att återvinna. Mycket lustigt. Jag rår inte för att jag gillar återvinning och pantburkar får man faktiskt pengar för. Hur mycket jag än försöker skylla på katten skrattar bara Adde åt mig, klappar mig på huvudet och säger lent med en liten puss att man inte kan sortera elektriska prylar som papper.

Nu börjar det snart bli dags att ringa störningsjouren. Mongot i lägenheten under oss testar sin musikanläggning med lite väl överdriven entusiasm och dålig musiksmak därtill. Å det är inte första gången. Visst finns det fördelar med lägenhet men fy för tafatt trance med taskig bas kl halv elva en lördagskväll.

Sova sova säng säng säng...

Hur ska jag orka? Jag är så fruktansvärt trött. Jag vill bara ligga i sängen. Jobba, resa så långt kommunallt varje dag och fixa hemma och inte få sova på nätterna? Jag har inte sovit en hel natt på snart två veckor. Jag blir tokig!!! Dock är inte allt bebisen fel, man kan faktiskt inte skylla allt på stackars liten han. Men mycket!! Dels så gör allt extra blod i kroppen mig dö-varm så jag svettas som en asfaltsläggare. Byter lakan varannan kväll.... jag har börjat sova på en handduk och utan täcke men då börjar man frysa efter ett tag. Vi har både fläkt och helt öppet fönster. Dock måste vi då ha sovrumsdörren stängd för annars klättrar våra katt-apor ut på fönsterbrädet. Dessutom plågar krampen mig natt efter natt. Runt kl 3 måste jag rull/åla mig ur sängen och sträcka ut benen genom att studsa runt lite. Därtill har jag börjat samla halva Östersjön i kroppen varje natt. Fötterna och framför allt fingrarna svullnar upp och värker, bultar som om någon snörat rep runt armarna. Även fast klockan nu är snart tolv har det ännu inte släppt. Jag kan inte böja fingrarna ordentligt. Känns som man har ett paket dennis-korv på varje hand. Hemskt!

Som om inte det vore nog har vi ett katt-inferno utanför sovrumsdörren varje natt. Brorsan är stympad och grinig. Vi kasterade honom igår. Tyvärr är Kompis (katt-tjejen) tvärtom galet glad och kåt. Hon studsar och skuttar runt som en liten ekorre i lägenheten och försöker få Brorsan att sätta på henne men som sagt han har inga bollar kvar och är allmänt dyster och besviken på oss. Stup i kvarten är jag tvungen att gå ut och kolla vad Kompis pysslar med. Ni anar inte vad en kåt katthona kan hitta på. I natt har hon gjort konfetti av inte mindre än två toarullar, badat i toastolen, täckt hela toagolvet med kattsand, busat och rullat sig i linneskåpet (jag FATTAR inte hur hon får upp det!!) rivit ner min skrapbooking från köksbordet, smakat lite på hushållsrullen när hon ändå var i farten, totalt tuggat sönder en av mina krukväxter och haft ner den krukan med jord och allt i soffan, och sist men inte minst vält ner en hel hylla med pocketböcker. Allt detta på EN natt. Och varje gång man kommer ut efter att hört braket eller rifsandet så sitter hon någon helt annanstans och ser hur oskyldig söt ut som helst. Eller så rävsover hon i tvättkorgen.

När man sedan lyckats släpa sig till jobbet möter man efter BARA en dags frånvaro att det första man måste göra är att tömma diskmaskinen, fylla på med allt som nördarna staplat upp i diskhon, torka av kaffemaskinen och göra en totalrengöring av den innan man ens kan tänka tanken att ta sig en morgonkaffe. Verkligen inte mitt jobb men jag klarar inte av att se skiten. Allt så många på samma arbetsplats kan vara så sanslöst skräpiga. Jag ska byta jobb. Haha men nu är det bara 4 veckor kvar tralala!

Huuugha... nu måste jag gå och umgås med min bästis i fikarummet. Fröken Ikea-soffa. Sammmmmmmandraaaagning!! aaahhr....

Den konstanta oron hela tiden över allt och inget

Det var förlossnings-maraton på Tv4 Fakta igår. Bland annat riskförlossningar där mamma är sjuk eller där barnet inte utvecklas normal och såna grejer. En mamma väntade tvillingar där den ena inte växte som den skulle och den andra tog mer och mer plats. Den lilla tvillingens fostersäck var typ helt tom på vatten och de fick akut ta ut dem med kejsarsnitt i vecka 32. Det var så STORA! För att bara vara i vecka 32! Läkarna var lite oroliga att lungorna inte skulle vara färdiga, det kan skilja lite från kvinna till kvinna med gener osv. men de behövde bara ha andningshjälp det första dygnet. Helhäftigt!

Jag har två dagar kvar till vecka 32. Man räknar ju så konstigt. Jag går alltid in i ny vecka på måndagar (som resten av hela sverige, jag vet) men det är lätt att hålla koll på. Och idag är det fredag så det betyder att jag är just nu i v.31 + 5. Tänk om han skulle komma ut nu! Jag tänker så heeeela tiden, jämför och läser om hur långt han har utvecklats hittills. Man är ju lite nojjig när man redan varit inne en gång. Mest oroar jag mig för att han ska komma nu och inte kunna andas själv och få hjärnskador och sånt. Jag har med mig journalerna vart jag än går. Samtidigt fattar jag inte riktigt att jag är så höggravid som jag är. De flesta är hemma från och med nu. Det ligger en i princip färdigt utvecklad människa inuti mig. Burr! Svärmor vill att jag tar ut sem. och är helt ledig resten av tiden. Hon är nog oroligare än vad hon vill erkänna. Klart att jag skulle vilja vara hemma men jag orkar inte med ångesten över ekonomin. Jag väljer hellre att kämpa mig till jobbet 4 timmar och kunna lugna mina räcker-pengarna-nerverna. Stackars unge, man har ju hört att fostret kan känna av mammans oro så jag försöker att tänka posetivt. Adjö oro! Bara rosa fluffiga tankar!

Hej och hå en timme kvar att jobba. Bäst att lägga i en extra växel.

Älskade hatade 240!

Vi tog ett stort beslut igår. Vi ska sälja vår Hyundai. Vår fina vinröda fyrhjulsdrivna cityjeep. Det är den finaste bil jag ägt men oxå den dyraste. Vi ska satsa på en liten bensinsnål lågprisbil istället. Bättre för mig att övningsköra med oxå. Det känns dumt att ha en superbil som ändå står still 4-5 dagar i veckan, som dessutom inte är direkt gratis. Men en liten tår i ögonvrån får man ändå. Vi tänkte låna kusinen Stoffes lilla gula sportskoda sålänge. Den blir fin att åka till BB i, haha. Men vem vet, vi kanske inte ens får den såld. För det vi vill sälja den för vill säga. Vore ju trist att gå i back på en bil man knappt haft i ett halv år och fixat till en del på. Om den blir såld till det pris vi har satt så går vi iallafall några papp plus men man får ju tyvärr räkna bort vad vi har lagt ut på att försäkra den.

Adde tycker vi ska byta ner oss riktigt lågt och köpa en volvo 240 men jag vägrar övningsköra i en volvo. Jag har hemska minnen av hans röda 240 vi pruttade runt i vintras. Det började med att nyckeln gick av i låset till bakluckan. Adde tjuvkopplade den och det funkade fint i en vecka, sen en kväll påväg från städning av kontoret gick rattlåset. Vilket det ska göra när man tjuvkopplar. Vi höll på i två timmar för att få loss rattlåset som då är en järnsprint som i princip är OMÖJLIG att få av. Stående mitt i Solna med en och annan tant ute med hunden misstänksamt sneglandes. Inte konstigt med tanke på att vi typ avverkade alla Addes verktyg: borrmaskin, hammare, trefyra skruvmejslar, slägga och allt annat som vi hittade löst i bilen, tyvärr kom vi ju inte in i bakluckan (i låset satt ju halva nyckeln) där det tunga artilleriet låg, slagborren och proppmaskinen, sån som man borrar i betong med.

Vi ringde till Stoffe kusinen (fullfjädrad bilmeck i sina bästa 21 år) för goda råd, och fick då informationen att om man är tillräckligt stark och två kan man handgripligen dra av ett rattlås på en volvo. Dock i praktiken hade han bara hört detta. Dessutom var det en polare till honom i rugbylaget. Men det skadar inte att prova. Jag kan tillägga att jag och Adde vid tillfället endast vägde strax över 100 kg.... tillsammans. Att jag nu väger mer än honom behöver vi inte tala så högt om. Hur som helst så hände jag mig i ratten på förarsidan och halvvägs ut på gatan med mina fullt utnyttjade 57 kg och Adde tog sats inifrån med sin små men dock sega sparrisben och sparkade ratten åt mitt håll. Den lossnade på första försöket! Förmodligen oxå pågrund av att vi tuggat söder hela tändningen med borren och då redan jobbat oss en bit in på järnsprinten. Hela vägen hem till Hökarängen var vi tvungna att undvika skarpa svängar så inte rattlåset skulle glida i igen.

Vi gav den en ny chans kvällen efter då vi skulle hämta grejer i Tyresö hos Stoffe. Adde hade gjort en ny elektrisk nyckel a la Folkrace av det sabbade tändningslåset. Funkade helfint! Halvägs till Tyresö centrum då den började hacka och när vi försökte starta om den gick el-nyckeln i två delar och med 9 olika kablar finns det då bara typ ca 2 miljarder olika möjliga kombinationer för att få motorn att starta i rätt ordning. Visserligen har kablarna olika färger men vilka ska gå till vilka komponenter osv. tar en evighets evighet att pussla ut. Sagt och gjort det enda man man göra är att överge skeppet och traska. Vi gick 2 km tillbaka till Stoffe och fick låna den lilla gula om skjutsade honom till krogen.

På måndagen ringer de från polisen och frågar om vi vet om att vår 240 står i Tyresö. Jotack, det visste vi. Polisen meddelande oxå att vi tyvärr inte hade några däck kvar. Dagen efter ringde polisen igen och frågade återigen om vi visste om skicket på vår volvo. Jotack, det visste vi. Död utan däck. Polisen meddelande då att vi inte hade säten kvar heller och inga sidodörrar fram. Vi lovade att bogsera bort vraket snarast. När vi kom fram till den stackars lemlästade bilen fanns faktiskt både mina kaffekoppar kvar och verktygen i bakluckan. Den hade de försökt få upp utan resultat. Lyckans tur för oss, för verktygslådan som numer står tryggt hemma i gästrummet är värd mer än bilen 5 gånger om. Minst.

Sjukt rolig resa med den bilen men jag vet inte om jag är så sugen på att klämma in bilbarnstolen i ett sånt skräp och ta alla motorstoppsrisker, haverier och hej och hå med en liten baby. Kan var en fördel om man vet att man kommer fram dit man ska, men om jag känner oss rätt så kan det likaväl sluta med en 240 ändå. Dock hoppas jag på en liten fiesta eller nåt japanskt. Japaner gör bra bilar. Fast vad gör det för skillnad egentligen? Jag är ju bästis med SL och har 5 min till pendeln. Fri som en fågel eller vad brukar man säga?

En solig tisdag i kollektivtrafiken

Hur är det möjligt att en resa som vanligtvis tar 8 minuter idag tog mig över 1 timme och 45 min?! Vanligtvis med mina galna hormoner borde jag ha blivit rosenrasande, börjat klagosången och rivit upp himmel och jord. Märkligt nog tog jag det hela med ro. Något fantastiskt har typ sköljt över mig de senaste veckorna. En hormonell höggravid sinnesro. Jag började detta krångel i Ösmo med att 11:15-tåget var inställt pga signalfel. Klart det är strul! Nynäsbanan är ju helt ny och allt är inte inkört ännu.

Väntar snällt på ersättningsbussen som naturligtvis var proppfull med pensionärer som höll på sina sittplatser som blodhundar. Vad gör man som gravid i 8:e månaden? Man sätter sig på golvet till alla tanters förskräckelse och så ringer man till syrran och berättar allt om vad barnmorskan ska göra med magen och fostret och foglossning blabla bla så de får riktigt dååååligt samvete, surkäringarna.

Glad i hågen haltade jag av bussen vid Sotholmen (världens ände någonstans på mitten av väg 73 mot nynäs) där Kerstins taxi ska hämta upp och köra in mot Hemfosa station. Det är 6 km och ingen buss i världen kan köra på den vägen. Av gamla erfarenheter vet jag att SL ibland missar att beställa taxi när tågen ställs in så jag ringde direkt till kundtjänst och supergulligaste tjejen hjälpte mig att kolla upp läget och det var beställt och skulle komma vilken sekund som helst. Tålmodigt väntade jag i en kvart och då kom en taxi FRÅN Hemfosa som skulle mot Tungelsta. Tålmodigare väntade jag i typ 45 min till innan jag ringde kundtjänst igen. Samma tjej svarade och kände igen mig. Hon beställde en egen taxi åt mig som kom efter 5 min och bad tusen gånger om ursäkt även om hon inte gjort något fel. Taxibolaget hade glömt mig. Jag var dock nöjd, taxichaffisen var urtrevlig och körde mig hela vägen till dörren gratis. Det enda snopna med det hela är att tågen började gå typ 10 min efter att jag åkte från Ösmo.

Tur att det fanns tetris på mobilen, en blåbärsyougurt i väskan och en bänk att sitta på. Vad som från början var planerat att bli en lunch hos min syster och sedan en lugn promenad till BVC med lilla Tule, blev panerad fisk med potatis och ärtor (jag har alltid avskytt ärtor men idag var det sjuuukt gott) i en glasslåda, en tub tartarsås i en plastpåse på pendeln med min syster evigt snattrades om hur dåligt det är av SL att låta en gravid kvinna vänta så länge och bla bla.

Jag bävar bara inför imorgon då jag måste återvända till jobbet deltid. Rent hyptetiskt om tågen strular varje dag blir det nog tungt, med tanke på att 2 stationer idag då tog nästan 2 timmar. En timme per station. Haha, det skulle ta mig hela dan att bara komma till jobbet. Jag ska nog packa ner lite frukt tills imorgon oxå för säkerhets skull.