Ibland gör man bra val här i livet. Ofta känner man sig orolig inför ett sådant val, är det verkligen rätt, hur ska det gå, vad händer och inte händer när jag har valt? Tusen senarier snurrar i skallen. att köpa vårt hus är verkligen ett av det bästa valen jag gjort i mitt liv. Fast det var inte ett självklart val och verkligen inget vi funderat länge på. Det var snabba bud, från att ena dagen bo i en hyrd trea utan någon direkt plan till att äga en 180 kvm´s villa och en hel hög planer. Inom loppet på två veckor från det att jag bara i ren nyfikenhet kikade på hemnet och tänkte att det där huset kommer vi aldrig att få till att vi satt på banken och bakade in gamla lån och dreglade över nycklarna till VÅRT egna hus! Vi gick på två visningar samma kväll, egentligen mest för skojs skull, och i vårt blivande hus var vi bara inne i max 5 min. Kärlek vi första ögonkastet, fast vi lämnade nog visningen med känslan och tankarna att: " -Det här är alldeles för bra kap för att vi ska kunna vara med på budgivningen...." Vi såg inte putsskadorna på nedervåningen, den trasiga balkongen, eller fuktskadorna i badrummet. Vi såg ett underbart snällt stadigt 60-tals hus som bara ville bli omhändertaget, älskat. Dagarna gick och vi eldade upp oss pratade med banker, fick nej hos de flesta, bokade ett möte med en kontakt på en av de största bankerna via ett tips från en god vän som fått lånelöfte av denna kontakt som enligt källor inte bara tittade på gamla siffror utan såg personen bakom och dess framtida siffror. Mäklaren informerade oss om att det skulle bli en andra visning om inte vi ville ta säljarens bud på 1,6 blankt utan budgivning (Detta var vad mäklaren sa på sin försäljnings-hebreiska, jag uppfattade något helt annat...) Vår kontakt på banken tyckte självklart att just vi skulle bo i ett eget hus och såg inte att vi hade några problem att betala, vilket vi oxå visste men inte kunde få någon annan att tro på. Vi fick vårt älskade lånelöfte och vips satt vi där på mäklarens kontor och skrev på köpkontraktet. Därefter kom en lång väntan, drygt en månad då jag varje dag gick förbi "vårt" hus och längtade till jag skulle få pyssla och bo in mig i vårt nya hem. Jag fattade inte då att allt detta hade hänt. Det var för stort.
Det slog mig här om dagen då Desmond hade hjärtat att ge mig en lång sovmorgon och jag vaknade av ljuset i sovrummet från solen för första gången sen i september. Ett svagt jollrande puffade upp mig ur sängen och vidare ut i hallen mot köket där jag i förbifarten kikar in hos Des som är nöjd över att ha lyckats lirka in en bok om kaniner genom spjällorna i sin säng och förnöjt sitter och bläddrar för sig själv. Jag fortsätter mot vattenkokaren och mitt blivande morgon kaffe då jag hejdas vid öppningen till vardagsrummet som fullständigt badar i ljus! Hela baksidan och alla träden är översollade med härlig vinterfrost och solen gnistrar in över balkongräcket och bokstavligen studsar runt i vårt vardagsrum och forsar ut i hallen och förbi mig. Just i det ögonblicket insåg jag: "-Shit, det här är mitt hem och vad vackert det är! Här vill jag bo tills jag dör. När jag sedan stod och meckade med kaffet började jag nästan gråta av lättnad över att jag faktiskt har fixat allt detta själv, och ingen kan köra ut mig eller be mig flytta. Detta är mitt hem. Å det är stort, vackert, personligt, mitt. Å Andreas såklart! Halva är ju hans fast i nuläget så känns det som att vi delar allt annat ändå och det finns inget mitt eller ditt.
Jag har gjort många dåliga val i livet. Medialinjen på gymnasiet. Så långt ifrån vad jag ville göra. Första året var kul, de två följande var ren tortyr. Nagelutbildningen var oxå bortkastad. Visst är det jättekul att göra naglar, men att jobba med det är rena slavgörat. Hårt jobb och pissigt betalt. Att åka till Grekland själv och söka lyckan var ett bra val, jag har många bra minnen och goda vänner kvar från min första resa till Grekland. Men att sedan åka tillbaka år efter år var dåliga val. Jag skulle ha stannat hemma,börjat plugga eller jobbat och skapat mig en karriär, ett eget liv. Kanske rest någon annanstans. Jag ångar att jag inte reste jorden runt innan jag skaffade barn. Dock har jag funderat på det där. En vacker dag då topplånet är borta och vi har skrapat lite ska jag ta mina älsklingar och resa bort, långt, länge. Jag vill dela världen med min man och min son. Tänk att åka och backpacka med Adde och Des i Asien i tre månader och bara ta dagen som den kommer. Eller ta en roadtrip i Australien. Lagom innan Des börjar skolan. Det ska bli mitt nästa nya val. Att upptäcka världen med min familj. Sen återstår att se om det är ett bra val eller inte.
Nu ska jag värma på lite glögg och sätta tänderna i inlämningsarbete Vård och omsorg. Ruskigt skoj!