Texthanteringen krånglar. Av någon märklig anledning kan jag inte ändra textstorleken på mina inlägg. Irriterande. Hur ska man kunna läsa den minsta texten? Den är ju pytte pytte!
Grrrrr....
30 november 2008
24 november 2008
Så gick det hela till - Den ickeintima versionen
Nu ska jag försöka mig på en liten berättar-resa tillbaka till dagen D. Förlossningen. För er som läst bloggen sen tidigare vet att jag tampades med värkar ett antal dagar innan det äntligen hände något. Nu ska vi se; Det började på tisdagen i vecka 39 och han är född på natten från söndag till måndag v 40. Bara 6 dagars kamp med smärtan. Vi missade det beräknade datumet med 1 timme och 48 minuter. Jag minns att jag var lite besviken över det men det kan ju oxå berott på att jag vid tolvslaget varit "öppen" i nästan två timmar. J*vlar vad jag ville födda barn då kan jag säga!
Jag tänkte fuska lite. Modernt som det är nu förtiden så får man ett häfte med sig hem från sjukhuset, en kopia på förlossningsjournalen, där allt står, minut för minut. Vilket är grymt bra för man har lite dålig koll på vad som egentligen händer när man väl är där kan jag säga. Vissa delar är helt borta, totala minnesluckor. Antagligen för att smärtan är så svår just då att man bara går in i sig själv. Ett bra exempel på detta är när vi några dagar efter hemkomst, skulle ta bilen till ICA och jag hittar en toarulle halvt sönderriven/tuggad över golvet på passagerarsidan. Adde förklarade att jag rafsat med mig den när vi åkte in gång nr 2, jag skulle tydligen ha den att torka tårarna med (jag minns inte ens att jag grät) och att det slutat med att jag i princip tuggat på den när värkarna kom (Den stackars toarullen alltså) samtidigt som jag grävt naglarna i hans lår. Det enda jag själv minns av den resan är att det var frost ute och solen glittrade i iskristallerna över åkrarna när vi susade mot Södertälje, och hur fantastiskt det kändes att sonen skulle föddas på en så soligt skön dag. Härligt märkligt hur hjärnan fungerar eller hur?
Som sagt började det hela på tisdagen, jada jada med att jag fick kramp i jumsken ja ni vet, jada jada hundra dagar till gick kändes det som och inte ett skit hände. På lördagen (bara fem dagar senare..) fick jag nog och bylsade på mig och traskade ut. Hälsoslingan är ca 5 km och går runt hela Ösmo. Det tog mig (pinsamt) 2 timmar. Jag kan försvara mig med att jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas i värkarna. När jag kommit halvvägs fick jag dock lite panik över att vattnet skulle gå. Tanken på att behöva gå hem i minusgrader med fostervatten frysandes ner över hela benen var en smula jobbig. Självklart gick inte vattnet.
Lördagskvällen fortsatte med tacos och popcorn i horozontellt läge i soffan. "Strandvaskaren" gick på kanal 6, lite skojigt att min vän Julia är fot-stunt (grymt snygga!) i filmens första scen, och om man lyssnar riktigt riktigt noga kan man höra mitt skrik där bland hundra andra skrik. Jag var röst-statis eller vad det heter. Riktigt bra film faktiskt!
Vi hade planerat att gå ner till kyrkan till kvällen och kika på alla ljusen när mörkret lagt sig, det var ju ändå Allhelgona men jag var helt slut. Dessutom kom värkarna inte tätare men aj aj vad ont de gjorde när de väl kom. Jag vågade inte säga något till Adde, jag var orolig att det åter igen skulle vara falskt alarm och det skulle gå ytterligare en vecka innan vi fick klämma ut vår bebis. Vi gick och la oss och Adde somnade efter knappt en minut. Jag vände och vred mig i en timme, när värkarna kom var jag tvungen att sätta mig upp eller resa mig, det gick verkligen inte att ligga still. Jag försökte mig på ett varmt bad. Det var hopplöst obekvämt, så jag återgick till mitt soff-läge med mer popcorn, mandariner och skräckfilm. De visade "Djurkyrkogården" eller hur det nu stavas. Verkligen en B - film men den var bättre än alla konstiga serier de visar på natten för att inte tala om alla andra ännu sämre B - filmer. Jag hade laptopen på magen och värktimmer.se igång och klockade värkarna som ihärdigt inte ville bli tätare. Man behöver/bör ju inte ringa till förlossningen förrän de är tätare än 5 min emellan.
När klockan passerade 9 på morgonen var jag gråtfärdig. Då hade det gått över två dygn sen jag sovit. Värkarna kom fortfarande med 10 min mellanrum som de gjort de senaste dagarna. Jag tänkte att jag måste tvinga mig själv att sova. Vet ni hur svårt det är? Adde vaknade och var jättesur över att jag dels inte väckt honom under natten (Jag ville ju att han skulle få sova så att han skulle orka en ev. hård natt på sjukhuset) och att jag inte ringt till förlossningen. Han ringde istället och förklarade läget och de sa att vi skulle äta frukost och komma in för kontroll.
Sagt och gjort, vi packade ihop det sista i våra BB-väskor och klämde in oss i bilen och gav oss iväg till Södertälje. På vägen ringde vi till alla och sa att nu kanske, kanske det skulle bli en bebis. Dock sa vi att vi lika gärna kunde bli hemskickade igen. Man har ju hört hur det brukar vara, att man inte är tillräckligt öppen och att man får två alvedon, en klapp på axeln och sen åka hem igen.
Vi fick komma in på ett litet rum och de kopplade på ctg-maskinen, den som mäter fosterljudet och värkarna. Ascool, man kan ser när värkarna är på G, och på så sätt förbereda sig. Så himla härligt när man hör det lilla bebis-hjärtat som tickar på där inne. Vi skojade lite om alla roliga grejer som finns att pilla på därinne, jättebindor, kräkpåsar med special-ring på (funktion?) och jättetubben med "ACO Glidslem" som står lättillgänglig ovanpå ctg-maskinen. En sån skulle man ha hemma hörrni! :)
Hur som helst så kommer en halvdöd, grådaskig tant till barnmorska (bm) in, hon var så gammal att hon kunde ha förlöst min mormor. Min första tanke är;"Hoppas jag inte är öppen mer än 4 cm så jag får åka hem och senare komma tillbaka och få en ny bm.." Vad hemsk jag är men hon passade mig verkligen INTE alls. Jag hade nog hellre fött barn med Arne Waise. Fast med eftertanke vore det nog hur som helst riktigt skojigt att ha Arne som barnmorska. Tanten drar på en armlång plasthandske och så ska hon "känna efter" (detta är iiiiinte skönt) Piijuu, bara öppen 1 cm. Skönt att vi då fick välja om vi ville stanna eller åka hem, dock lite jobbigt med tanke på att jag kämpat hela dagen innan och kvällen och inte mer hade hänt. Hur lång tid skulle det ta tills vi fick födda på riktigt? Med den farten minst en vecka. Ohhh my GOD!
Med två tjusiga kuvert innehållandes värktabletter modell starkare och en snygg liten insomningstablett, stilnoct -löööv it! Gav en sån på skoj till min vän Björn en gång, han är en smula större än mig kan man väl säga och jag har aldrig sett en människa somna så fort. Bokstavligen på stående fot. Sjukt roligt. Jag pillade i mig knarket och gosade så bäst jag kunde ner mig i sängen. Klockan var väl runt 2 på eftermiddagen. Jag vaknar drygt två timmar senare, käpprätt flyger jag ur sängen och slänger mig i durschen och bara skriker. Detta minns jag bara svagt själv. Jag vet inte om Adde ringde förlossningen igen, jag vet inte vem som klädde på mig, om jag gjorde det själv, jag vet inte hur jag kom till bilen, det enda jag vet är att jag någonstans i allt detta river med mig en toarulle.
Enligt journalen kommer vi in vid 16:30 och de kollar igen och på de två timmarna vi var hemma har det hänt greeeejer. Hej hopp, 5 cm öppen. Grattis, och välkomnen att föda barn! Att öppna sig 4 cm på två timmar är riktigt bra jobbat. Ren och skär smärta. Man brukar säga att en förstföderska öppnar sig ca 1 cm i timmen och då gör det j*velusiskt ont. Det förklarar mina totala minnesluckor och den stackars arma toarullen. Det står oxå att jag tackat nej till lavemang?! Trots att jag önskat det från början. Varför gjorde jag det? Det var nog det dummaste jag gjort. Det enda jag minns av allt detta är min nya Bm´s coola strumpor (?) Det var knästrumpor som var svart och vit-randiga med en liten svart rosett uppe på kanten. Så himla söta! Jag minns henne som ung och superglad, lite lik min syster på något vis. Strumporna var iallafall typiskt såna som min syster skulle ha älskat. Det kändes tryggt. Lite som att syrran var med på ett hörn. Hon hade inte de vanliga urske-kläderna heller utan en rock-klänning... alltså rock som i kappa, inte rock som i musik.. what ever! (svammelhöna).
Bm grejar ett förlossningsrum till oss, jättemysigt! Dämpad belysning och en faktiskt riktigt skön säng med fluffiga kuddar, en fotölj till Adde (det minns jag som en viktig detalj som gjorde mig lugn, att han skulle sitta skönt) en gigantisk sacco-säck, en cd-spelare och en hel hög med skojiga apparater. Jag fick dra på mig de gräsliga en sköna landstinget-kläderna, ett vitt bomulls-nattlinne i storlek 52 och de sexiga nät-mameluckerna. Adde gick till bilen och hämtade vårt flyttlass med prylar. Where ever I lay my hat. Vadå? Jag måste ha mina prylar för att känna mig som hemma! Gärna min egen kudde oxå. Men jag fick inte ta med mig den för Adde. "-Sluta larva dig nu.. de har kuddar där.." Ha, det fick han äta upp sen på BB, då kuddarna där typ är fyllda med papper och inslagna med prasslig skyddsplast. Som att trycka huvet mot en icakasse med gamla räkningar i.
Vid femtiden fick jag lustgasen. Tur att den inte är beroendeframkallande. Jag hade blivit fast direkt. Smärtan är ju densamma men det känns inte lika hopplöst. När bm frågar mig om jag kan tänka mig eda (ryggbedövning) nästan skriker jag ja, jaaa!. Ge mig den NU! Jag var ju lite tveksam till den innan, ett plaströr i ryggmärgen som pumpar in en massa droger. Absolut, varför inte? En om dagen, tack! All tveksamhet var som bortblåst. De hade kunna göra vad som helst med mig. Någon minut senare kom narkosläkaren och vips 5 min senare var allt klart. Jag hade föreställt mig världens bök och stök och obehag och allt vad man hört om eda. Visserligen såg Adde som höll i mig (man måste ligga helt stilla när de för in plaströret) lite svimfärdig ut och han sa när alla hade gått att det var det flummigaste han sett och att han inte fattar att jag inte kände nått. Strax därpå kom lugnet. Det går inte att beskriva den lättnaden. Som en ljummen våg av lugn som mjukt svepte in över hela kroppen. I huvudet var det snarare som om någon tände taklampan, ja eller tryckte på on-knappen. Jag kom tillbaka till världen. Därefter var allt bara jätteroligt. Mycket tackvare lustgasen förmodligen. Vi lyssnade på Fleetwood Mac som vi haft med oss. "Everywhere" är vår låt men hela skivan är grym. Vi skojade och pratade om våra förväntningar och om den galna eftermiddagen. Vi skulle bli föräldrar inom ett dygn!!
Strax innan sju på kvällen drog de ur pluggen till vattnet. Jag kände inget men Adde sa att det bara forsade ut. Det kopplade på en elektrod på skalpen på bebisen och sen tyckte bm att jag skulle ut och röra mig. Så med min trogna nyblivna vän eda i en mycket klädsam rullställning tog vi en sväng ut i korridoren. Efter några varv fram och tillbaka till BB-avdelningen kändes det i värkarna som att jag skulle göra nr två. Vansinnigt obehagligt! Väl tillbaka inne på rummet ville jag bara knipa ihop benen och koncentrerade mig på att inte baja på mig.
Vid nio-tiden var det skiftbyte och ny personal tog över. Åter igen var jag nervös att jag skulle få en "knepig" ny bm. Fan! Jag som var så nöjd med coola strumpan! Dock blev jag glatt överraskad för den nya var helt okej. Hon kom med en massa roliga förslag på vad vi skulle hitta på, bollar och sacco-säckar. Ung och fräsch. Dessutom lovade hon mig en glassdrink. Me liiiiike!
Vid 22-tiden var jag helt öppen men lill-killen gömde sig i magen och ville inte komma neråt. jag fick det härliga värkstimulernade droppet. Jisses vilket drag det blev i magen. In med bollen. Det är första gången jag provar en pilatesboll men oj vad bra den var! Lite knepig att komma ner på och hålla sig kvar på när man är nästan lika stor själv men sjukt skön att sitta och skumpa på.
Glassdrinken kom som utlovat och kanske inte var någon direkt hit, men å andra sidan så är ju jag lite av en milkshakes-specialist med tanke på de biljoner milkshakes jag mixat under mina år i Greklands sol så man blir väl lite lätt kräsen. Jag tror att de måste ha spetsat den med nåt energipulver eller liknande för den var liksom grynig dock var den just då förträffligt god. Galet så törstig man blir när man föder barn.
Efter ett tag tröttnade jag på bollen och fick klättra upp i sängen igen för att få akupunktur som tydligen skulle ta bort det värsta av trycket. Jag kan tillägga att jag fortfarande i varje värk känner mig så nödig att jag börjar gråta. Visst att kinesisk medicin ska hjälpa mot det mesta men det gjorde det inte i detta läge. Tyvärr hade bm gått så jag stod där på knä i sängen med ett gäng nålar i skinkorna och kunde inte lägga mig ner förrän hon kom tillbaka. Mina höfter och hela bäckenet krampade så mycket att jag började skaka i hela kroppen. Jag kunde inte hålla ihop knäna och gled runt med nålarna flängandes. Vi ringde och ringde, fan vilken j*vla tid hon tog på sig. Slöa, sega, fan! Tänkte hon ta en fika emellan eller??!!! När hon äntligen kom mer eller mindre skrek jag åt henne att ta bort nålarna innan jag rev bort dem själv.
Vi provade sacco-säcken och förlossningspallen oxå men jag kände att jag inte orkade exprimentera mer nu. Jag ville bara ligga i sängen med min eda och min lustgas och tycka synd om mig själv. Smärtan var ju borta tackvare edan men trycket mot bajan gjorde mig tokig! Fruktansvärt. Jag ångrade verkligen djupt att jag inte tog lavemanget.
Det står i journalen kl 01:01 att "patienten är trött och uppgiven". Det är en mycket mild beskrivning av vad jag kände just då. Vi hade ringt efter personalen flera gånger och det märktes att de var stressade. Typiskt min tajming. Tydligen födde de tre andra kvinnorna som var inne den natten exakt samtidigt som jag. På slutet kom bara underskötskan in och hon försökte förklara att min bm skulle komma så fort hon kunde. Dock insåg de nog snart att jag inte riktigt kunde vänta. Jag låg bokstavligen och höll emot och grät som en gris. De ringde på tjejerna från BB och så lycklig som jag var när de kom har jag aldrig varit, eller jo jag blev ännu lyckligare när den här barnmorskan kikade mellan benen på mig och brast ut i ett stort leende och sa att vi skulle klämma ut han nu för hon såg en skallig krake som var på väg ut.
Mina änglar från BB-avdelingen kom in 01.25 och exakt 23 minuter senare är det äntligen över. Ifrån att ha befunnit mig i smärtan från helvetet klev jag nu direkt upp och satte mig i knät på djävulen själv. Tänk er en vattenmelon i prutten i över 20 min som sitter fast. Jag gav upp 400 gånger, brölade och frustade om att jag inte kunde föda barn. Grymt irriterade med alla som tjatar om att man visst kan och oj vad duktigt du är, ge inte upp kom igen, lite till, hakan i bröstet, andas, glöm inte att andas. Jag bara skrek att "DET GÅR INTE FÖR HELVETE!" Adde lugn som verumfil bredvid mig viskar kärleksfull i mitt öra: "Älskling du måste andas, du är blå..."
Min syster har givit mig rådet otaligt många gånger att jag måste lyssna på barnmorskan när det verkligen gäller. När hon säger till dig att sluta krysta måste, MÅSTE du sluta trycka på och vänta. När det ögonblicket kom hade jag förväntat mig att det skulle vara olidligt men det var helt okej. Hej och hå vattenmelon är halvägs. Just då fick jag märkligt nog lust att berätta en rolig historia eller liknande men jag kom inte på något. Kort därefter kom vår efterlängtade son.
Han var inte alls slemmig eller kladdig bara jättefin men verkligen inte som jag hade fantiserat eller föreställt mig. Han var helt annorlunda. Jag blev helt paff.
Därefter var det som om jag somnade. Allt pågick omkring mig men jag var så slut att jag inte var med längre. Runt kl två kommer min bm in och tar över handarbetet i de nedre regionerna och allt sånt samtidigt som hon berättar om kaoset som brakade loss, att hon fastnade hos en omföderska som tog längre tid på sig än hon beräknat. Vi fick den berömda fika-brickan men vi var så trötta att knappt rörde den. Jag åt mackorna.
Halv fem fick vi äntligen lämna smärtkammaren och lägga oss att sova på BB. Jag låg på sidan med Desmond snuttandes vid bröstet med Adde på en stol framför med armarna i kors på sängkanten så att vår son inte skulle trilla ur sängen. Alla tre sov. BB-personalen väckte oss och hjälpte oss in med alla väskor. Jag fick hjälp att duscha av en urgullig undersköterska. Man kan inte göra någonting själv bara så ni vet. Knappt böja sig ner. Kissa är en omöjlighet. Väl inne på rummet efter att ha blivit ompysslad som en liten prinsessa hade Adde somnat och lill-fis låg i sin plastbalja och snusade sött. Jag stupade i säng och somnade direkt trots alla smärtor överallt.
Vi var tvungna att stanna på BB i tre dagar. Vi ville egentligen hem redan samma morgon men vår son hade fått gula sjukan ( nått med levern bla bla blodkroppar jag har ingen aning) så vi fick snällt stanna för obsevation. Tre helt gräsliga dagar. Rummet var litet och utan någon form av underhållning. Maten skulle inte ens katten ha ätit och föräldrarna i rummet bredvid hade fått en högljudd bebis. Dock var personalen super! Verkligen helt underbara. Vi fick en massa roliga "baby-bags". Väskor fyllda med reklam och gratisprover. Kläder från Lindex, Kappahl, och polarn&pyret, krämer från natusan och barnängen, blöjor, tidningar, leksaker osv. Vi försökte slå ihjäl tiden med att frossa i lösgodis och undersöka våra reklam-bags och självklart beundra vår son. Vi fick klartecken att åka hem efter att barnläkaren gjort sista undersökningen strax innan lunch dag tre och vi bokstavligen tryckte ner allt och begav oss lättade hem.
Nu är vi tre och det är inte alltid lätt men underbart häftigt ändå på något konstigt vis. Nu har visserligen en månad gått och man börjar få koll på hur man ska göra med en liten bebis men ibland är man ändå osäker och lite vilsen. Framför allt orolig. Vad är det för värld vi har skapat honom i och in i? Han är så liten och oskyldig och oförstörd. Formbar. Oformad. Ren.
Det är bäst att ha tungan rätt i mun och se till att forma honom bra. Så han blir lycklig och gör andra människor lyckliga. Hur gör man det? Vad är rätt och fel? Sådana saker oroar mig.
Jag tänkte fuska lite. Modernt som det är nu förtiden så får man ett häfte med sig hem från sjukhuset, en kopia på förlossningsjournalen, där allt står, minut för minut. Vilket är grymt bra för man har lite dålig koll på vad som egentligen händer när man väl är där kan jag säga. Vissa delar är helt borta, totala minnesluckor. Antagligen för att smärtan är så svår just då att man bara går in i sig själv. Ett bra exempel på detta är när vi några dagar efter hemkomst, skulle ta bilen till ICA och jag hittar en toarulle halvt sönderriven/tuggad över golvet på passagerarsidan. Adde förklarade att jag rafsat med mig den när vi åkte in gång nr 2, jag skulle tydligen ha den att torka tårarna med (jag minns inte ens att jag grät) och att det slutat med att jag i princip tuggat på den när värkarna kom (Den stackars toarullen alltså) samtidigt som jag grävt naglarna i hans lår. Det enda jag själv minns av den resan är att det var frost ute och solen glittrade i iskristallerna över åkrarna när vi susade mot Södertälje, och hur fantastiskt det kändes att sonen skulle föddas på en så soligt skön dag. Härligt märkligt hur hjärnan fungerar eller hur?
Som sagt började det hela på tisdagen, jada jada med att jag fick kramp i jumsken ja ni vet, jada jada hundra dagar till gick kändes det som och inte ett skit hände. På lördagen (bara fem dagar senare..) fick jag nog och bylsade på mig och traskade ut. Hälsoslingan är ca 5 km och går runt hela Ösmo. Det tog mig (pinsamt) 2 timmar. Jag kan försvara mig med att jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum och andas i värkarna. När jag kommit halvvägs fick jag dock lite panik över att vattnet skulle gå. Tanken på att behöva gå hem i minusgrader med fostervatten frysandes ner över hela benen var en smula jobbig. Självklart gick inte vattnet.
Lördagskvällen fortsatte med tacos och popcorn i horozontellt läge i soffan. "Strandvaskaren" gick på kanal 6, lite skojigt att min vän Julia är fot-stunt (grymt snygga!) i filmens första scen, och om man lyssnar riktigt riktigt noga kan man höra mitt skrik där bland hundra andra skrik. Jag var röst-statis eller vad det heter. Riktigt bra film faktiskt!
Vi hade planerat att gå ner till kyrkan till kvällen och kika på alla ljusen när mörkret lagt sig, det var ju ändå Allhelgona men jag var helt slut. Dessutom kom värkarna inte tätare men aj aj vad ont de gjorde när de väl kom. Jag vågade inte säga något till Adde, jag var orolig att det åter igen skulle vara falskt alarm och det skulle gå ytterligare en vecka innan vi fick klämma ut vår bebis. Vi gick och la oss och Adde somnade efter knappt en minut. Jag vände och vred mig i en timme, när värkarna kom var jag tvungen att sätta mig upp eller resa mig, det gick verkligen inte att ligga still. Jag försökte mig på ett varmt bad. Det var hopplöst obekvämt, så jag återgick till mitt soff-läge med mer popcorn, mandariner och skräckfilm. De visade "Djurkyrkogården" eller hur det nu stavas. Verkligen en B - film men den var bättre än alla konstiga serier de visar på natten för att inte tala om alla andra ännu sämre B - filmer. Jag hade laptopen på magen och värktimmer.se igång och klockade värkarna som ihärdigt inte ville bli tätare. Man behöver/bör ju inte ringa till förlossningen förrän de är tätare än 5 min emellan.
När klockan passerade 9 på morgonen var jag gråtfärdig. Då hade det gått över två dygn sen jag sovit. Värkarna kom fortfarande med 10 min mellanrum som de gjort de senaste dagarna. Jag tänkte att jag måste tvinga mig själv att sova. Vet ni hur svårt det är? Adde vaknade och var jättesur över att jag dels inte väckt honom under natten (Jag ville ju att han skulle få sova så att han skulle orka en ev. hård natt på sjukhuset) och att jag inte ringt till förlossningen. Han ringde istället och förklarade läget och de sa att vi skulle äta frukost och komma in för kontroll.
Sagt och gjort, vi packade ihop det sista i våra BB-väskor och klämde in oss i bilen och gav oss iväg till Södertälje. På vägen ringde vi till alla och sa att nu kanske, kanske det skulle bli en bebis. Dock sa vi att vi lika gärna kunde bli hemskickade igen. Man har ju hört hur det brukar vara, att man inte är tillräckligt öppen och att man får två alvedon, en klapp på axeln och sen åka hem igen.
Vi fick komma in på ett litet rum och de kopplade på ctg-maskinen, den som mäter fosterljudet och värkarna. Ascool, man kan ser när värkarna är på G, och på så sätt förbereda sig. Så himla härligt när man hör det lilla bebis-hjärtat som tickar på där inne. Vi skojade lite om alla roliga grejer som finns att pilla på därinne, jättebindor, kräkpåsar med special-ring på (funktion?) och jättetubben med "ACO Glidslem" som står lättillgänglig ovanpå ctg-maskinen. En sån skulle man ha hemma hörrni! :)
Hur som helst så kommer en halvdöd, grådaskig tant till barnmorska (bm) in, hon var så gammal att hon kunde ha förlöst min mormor. Min första tanke är;"Hoppas jag inte är öppen mer än 4 cm så jag får åka hem och senare komma tillbaka och få en ny bm.." Vad hemsk jag är men hon passade mig verkligen INTE alls. Jag hade nog hellre fött barn med Arne Waise. Fast med eftertanke vore det nog hur som helst riktigt skojigt att ha Arne som barnmorska. Tanten drar på en armlång plasthandske och så ska hon "känna efter" (detta är iiiiinte skönt) Piijuu, bara öppen 1 cm. Skönt att vi då fick välja om vi ville stanna eller åka hem, dock lite jobbigt med tanke på att jag kämpat hela dagen innan och kvällen och inte mer hade hänt. Hur lång tid skulle det ta tills vi fick födda på riktigt? Med den farten minst en vecka. Ohhh my GOD!
Med två tjusiga kuvert innehållandes värktabletter modell starkare och en snygg liten insomningstablett, stilnoct -löööv it! Gav en sån på skoj till min vän Björn en gång, han är en smula större än mig kan man väl säga och jag har aldrig sett en människa somna så fort. Bokstavligen på stående fot. Sjukt roligt. Jag pillade i mig knarket och gosade så bäst jag kunde ner mig i sängen. Klockan var väl runt 2 på eftermiddagen. Jag vaknar drygt två timmar senare, käpprätt flyger jag ur sängen och slänger mig i durschen och bara skriker. Detta minns jag bara svagt själv. Jag vet inte om Adde ringde förlossningen igen, jag vet inte vem som klädde på mig, om jag gjorde det själv, jag vet inte hur jag kom till bilen, det enda jag vet är att jag någonstans i allt detta river med mig en toarulle.
Enligt journalen kommer vi in vid 16:30 och de kollar igen och på de två timmarna vi var hemma har det hänt greeeejer. Hej hopp, 5 cm öppen. Grattis, och välkomnen att föda barn! Att öppna sig 4 cm på två timmar är riktigt bra jobbat. Ren och skär smärta. Man brukar säga att en förstföderska öppnar sig ca 1 cm i timmen och då gör det j*velusiskt ont. Det förklarar mina totala minnesluckor och den stackars arma toarullen. Det står oxå att jag tackat nej till lavemang?! Trots att jag önskat det från början. Varför gjorde jag det? Det var nog det dummaste jag gjort. Det enda jag minns av allt detta är min nya Bm´s coola strumpor (?) Det var knästrumpor som var svart och vit-randiga med en liten svart rosett uppe på kanten. Så himla söta! Jag minns henne som ung och superglad, lite lik min syster på något vis. Strumporna var iallafall typiskt såna som min syster skulle ha älskat. Det kändes tryggt. Lite som att syrran var med på ett hörn. Hon hade inte de vanliga urske-kläderna heller utan en rock-klänning... alltså rock som i kappa, inte rock som i musik.. what ever! (svammelhöna).
Bm grejar ett förlossningsrum till oss, jättemysigt! Dämpad belysning och en faktiskt riktigt skön säng med fluffiga kuddar, en fotölj till Adde (det minns jag som en viktig detalj som gjorde mig lugn, att han skulle sitta skönt) en gigantisk sacco-säck, en cd-spelare och en hel hög med skojiga apparater. Jag fick dra på mig de gräsliga en sköna landstinget-kläderna, ett vitt bomulls-nattlinne i storlek 52 och de sexiga nät-mameluckerna. Adde gick till bilen och hämtade vårt flyttlass med prylar. Where ever I lay my hat. Vadå? Jag måste ha mina prylar för att känna mig som hemma! Gärna min egen kudde oxå. Men jag fick inte ta med mig den för Adde. "-Sluta larva dig nu.. de har kuddar där.." Ha, det fick han äta upp sen på BB, då kuddarna där typ är fyllda med papper och inslagna med prasslig skyddsplast. Som att trycka huvet mot en icakasse med gamla räkningar i.
Vid femtiden fick jag lustgasen. Tur att den inte är beroendeframkallande. Jag hade blivit fast direkt. Smärtan är ju densamma men det känns inte lika hopplöst. När bm frågar mig om jag kan tänka mig eda (ryggbedövning) nästan skriker jag ja, jaaa!. Ge mig den NU! Jag var ju lite tveksam till den innan, ett plaströr i ryggmärgen som pumpar in en massa droger. Absolut, varför inte? En om dagen, tack! All tveksamhet var som bortblåst. De hade kunna göra vad som helst med mig. Någon minut senare kom narkosläkaren och vips 5 min senare var allt klart. Jag hade föreställt mig världens bök och stök och obehag och allt vad man hört om eda. Visserligen såg Adde som höll i mig (man måste ligga helt stilla när de för in plaströret) lite svimfärdig ut och han sa när alla hade gått att det var det flummigaste han sett och att han inte fattar att jag inte kände nått. Strax därpå kom lugnet. Det går inte att beskriva den lättnaden. Som en ljummen våg av lugn som mjukt svepte in över hela kroppen. I huvudet var det snarare som om någon tände taklampan, ja eller tryckte på on-knappen. Jag kom tillbaka till världen. Därefter var allt bara jätteroligt. Mycket tackvare lustgasen förmodligen. Vi lyssnade på Fleetwood Mac som vi haft med oss. "Everywhere" är vår låt men hela skivan är grym. Vi skojade och pratade om våra förväntningar och om den galna eftermiddagen. Vi skulle bli föräldrar inom ett dygn!!
Strax innan sju på kvällen drog de ur pluggen till vattnet. Jag kände inget men Adde sa att det bara forsade ut. Det kopplade på en elektrod på skalpen på bebisen och sen tyckte bm att jag skulle ut och röra mig. Så med min trogna nyblivna vän eda i en mycket klädsam rullställning tog vi en sväng ut i korridoren. Efter några varv fram och tillbaka till BB-avdelningen kändes det i värkarna som att jag skulle göra nr två. Vansinnigt obehagligt! Väl tillbaka inne på rummet ville jag bara knipa ihop benen och koncentrerade mig på att inte baja på mig.
Vid nio-tiden var det skiftbyte och ny personal tog över. Åter igen var jag nervös att jag skulle få en "knepig" ny bm. Fan! Jag som var så nöjd med coola strumpan! Dock blev jag glatt överraskad för den nya var helt okej. Hon kom med en massa roliga förslag på vad vi skulle hitta på, bollar och sacco-säckar. Ung och fräsch. Dessutom lovade hon mig en glassdrink. Me liiiiike!
Vid 22-tiden var jag helt öppen men lill-killen gömde sig i magen och ville inte komma neråt. jag fick det härliga värkstimulernade droppet. Jisses vilket drag det blev i magen. In med bollen. Det är första gången jag provar en pilatesboll men oj vad bra den var! Lite knepig att komma ner på och hålla sig kvar på när man är nästan lika stor själv men sjukt skön att sitta och skumpa på.
Glassdrinken kom som utlovat och kanske inte var någon direkt hit, men å andra sidan så är ju jag lite av en milkshakes-specialist med tanke på de biljoner milkshakes jag mixat under mina år i Greklands sol så man blir väl lite lätt kräsen. Jag tror att de måste ha spetsat den med nåt energipulver eller liknande för den var liksom grynig dock var den just då förträffligt god. Galet så törstig man blir när man föder barn.
Efter ett tag tröttnade jag på bollen och fick klättra upp i sängen igen för att få akupunktur som tydligen skulle ta bort det värsta av trycket. Jag kan tillägga att jag fortfarande i varje värk känner mig så nödig att jag börjar gråta. Visst att kinesisk medicin ska hjälpa mot det mesta men det gjorde det inte i detta läge. Tyvärr hade bm gått så jag stod där på knä i sängen med ett gäng nålar i skinkorna och kunde inte lägga mig ner förrän hon kom tillbaka. Mina höfter och hela bäckenet krampade så mycket att jag började skaka i hela kroppen. Jag kunde inte hålla ihop knäna och gled runt med nålarna flängandes. Vi ringde och ringde, fan vilken j*vla tid hon tog på sig. Slöa, sega, fan! Tänkte hon ta en fika emellan eller??!!! När hon äntligen kom mer eller mindre skrek jag åt henne att ta bort nålarna innan jag rev bort dem själv.
Vi provade sacco-säcken och förlossningspallen oxå men jag kände att jag inte orkade exprimentera mer nu. Jag ville bara ligga i sängen med min eda och min lustgas och tycka synd om mig själv. Smärtan var ju borta tackvare edan men trycket mot bajan gjorde mig tokig! Fruktansvärt. Jag ångrade verkligen djupt att jag inte tog lavemanget.
Det står i journalen kl 01:01 att "patienten är trött och uppgiven". Det är en mycket mild beskrivning av vad jag kände just då. Vi hade ringt efter personalen flera gånger och det märktes att de var stressade. Typiskt min tajming. Tydligen födde de tre andra kvinnorna som var inne den natten exakt samtidigt som jag. På slutet kom bara underskötskan in och hon försökte förklara att min bm skulle komma så fort hon kunde. Dock insåg de nog snart att jag inte riktigt kunde vänta. Jag låg bokstavligen och höll emot och grät som en gris. De ringde på tjejerna från BB och så lycklig som jag var när de kom har jag aldrig varit, eller jo jag blev ännu lyckligare när den här barnmorskan kikade mellan benen på mig och brast ut i ett stort leende och sa att vi skulle klämma ut han nu för hon såg en skallig krake som var på väg ut.
Mina änglar från BB-avdelingen kom in 01.25 och exakt 23 minuter senare är det äntligen över. Ifrån att ha befunnit mig i smärtan från helvetet klev jag nu direkt upp och satte mig i knät på djävulen själv. Tänk er en vattenmelon i prutten i över 20 min som sitter fast. Jag gav upp 400 gånger, brölade och frustade om att jag inte kunde föda barn. Grymt irriterade med alla som tjatar om att man visst kan och oj vad duktigt du är, ge inte upp kom igen, lite till, hakan i bröstet, andas, glöm inte att andas. Jag bara skrek att "DET GÅR INTE FÖR HELVETE!" Adde lugn som verumfil bredvid mig viskar kärleksfull i mitt öra: "Älskling du måste andas, du är blå..."
Min syster har givit mig rådet otaligt många gånger att jag måste lyssna på barnmorskan när det verkligen gäller. När hon säger till dig att sluta krysta måste, MÅSTE du sluta trycka på och vänta. När det ögonblicket kom hade jag förväntat mig att det skulle vara olidligt men det var helt okej. Hej och hå vattenmelon är halvägs. Just då fick jag märkligt nog lust att berätta en rolig historia eller liknande men jag kom inte på något. Kort därefter kom vår efterlängtade son.
Han var inte alls slemmig eller kladdig bara jättefin men verkligen inte som jag hade fantiserat eller föreställt mig. Han var helt annorlunda. Jag blev helt paff.
Därefter var det som om jag somnade. Allt pågick omkring mig men jag var så slut att jag inte var med längre. Runt kl två kommer min bm in och tar över handarbetet i de nedre regionerna och allt sånt samtidigt som hon berättar om kaoset som brakade loss, att hon fastnade hos en omföderska som tog längre tid på sig än hon beräknat. Vi fick den berömda fika-brickan men vi var så trötta att knappt rörde den. Jag åt mackorna.
Halv fem fick vi äntligen lämna smärtkammaren och lägga oss att sova på BB. Jag låg på sidan med Desmond snuttandes vid bröstet med Adde på en stol framför med armarna i kors på sängkanten så att vår son inte skulle trilla ur sängen. Alla tre sov. BB-personalen väckte oss och hjälpte oss in med alla väskor. Jag fick hjälp att duscha av en urgullig undersköterska. Man kan inte göra någonting själv bara så ni vet. Knappt böja sig ner. Kissa är en omöjlighet. Väl inne på rummet efter att ha blivit ompysslad som en liten prinsessa hade Adde somnat och lill-fis låg i sin plastbalja och snusade sött. Jag stupade i säng och somnade direkt trots alla smärtor överallt.
Vi var tvungna att stanna på BB i tre dagar. Vi ville egentligen hem redan samma morgon men vår son hade fått gula sjukan ( nått med levern bla bla blodkroppar jag har ingen aning) så vi fick snällt stanna för obsevation. Tre helt gräsliga dagar. Rummet var litet och utan någon form av underhållning. Maten skulle inte ens katten ha ätit och föräldrarna i rummet bredvid hade fått en högljudd bebis. Dock var personalen super! Verkligen helt underbara. Vi fick en massa roliga "baby-bags". Väskor fyllda med reklam och gratisprover. Kläder från Lindex, Kappahl, och polarn&pyret, krämer från natusan och barnängen, blöjor, tidningar, leksaker osv. Vi försökte slå ihjäl tiden med att frossa i lösgodis och undersöka våra reklam-bags och självklart beundra vår son. Vi fick klartecken att åka hem efter att barnläkaren gjort sista undersökningen strax innan lunch dag tre och vi bokstavligen tryckte ner allt och begav oss lättade hem.
Nu är vi tre och det är inte alltid lätt men underbart häftigt ändå på något konstigt vis. Nu har visserligen en månad gått och man börjar få koll på hur man ska göra med en liten bebis men ibland är man ändå osäker och lite vilsen. Framför allt orolig. Vad är det för värld vi har skapat honom i och in i? Han är så liten och oskyldig och oförstörd. Formbar. Oformad. Ren.
Det är bäst att ha tungan rätt i mun och se till att forma honom bra. Så han blir lycklig och gör andra människor lyckliga. Hur gör man det? Vad är rätt och fel? Sådana saker oroar mig.
23 november 2008
Bebis = kroppsvätskornas paradis
Varför, varför köpte jag inte en tvättmaskin?? det är inte klokt vad en så liten varelse kan skita ner!! Jag slet i tvättstugan hela fredagskvällen (yiiha party!) Vi hade inte en enda ren handduk, sängkläderna började sina och alla barnkläderna i passande storlek var antingen bajsiga, kräkiga, kissiga eller dyblöta av bröstmjölk. Häääärligt!! Jag lär mig aldrig, Desmond kissar på mig varje gång jag byter blöja. Dock när hans pappa byter då minsann kan han hålla sig, typ som om de hade någon hemlig överenskommelse. Vi har ju inget skötbord, jag är så nojjig att han ska trilla av. Drömde föresten i natt att jag tappade honom när vi åkte tåg (?). Ut på spåret, tjosanhoppsan! Hemskt, han låg helt tyst och när jag plockade upp honom var han helt lealös. Hemsk dröm, dock vaknade jag ur den av att en liten varm hand viftade mig i ansiktet, ivrigt fäktandes efter mat.
Nåja, eftersom vi inte har skötbord byter vi på badrumsgolvet eller i sängen, för jag är lite lat och orkar inte gå upp på natten. Behöver jag tillägga att min sida av sängen är garderad med underlägg, och handdukar för att rädda ev olyckor? Tror ni att det hjälpte här om natten när vår lill-klet kaskad-kräktes över sitt täcke (nytvättat), sin kudde, sin filt och alla mina kuddar? Jag hade precis ammat färdigt och vi var mätta och nöjda, jag skulle bara rengöra hans tunga lite pga svampen som han fått (tydligen jättevanligt men vansinnigt äckligt, en vit gegga på bebisens tunga, blä blä) genom att doppa nappen i lite ramlösa och sen tjoff in i munnen. Självklart hamnade den snett och lill-klet fick kväljningar och kräktes rakt ut. Precis allt som han ätit hamnade i sängen.. på, ja allt. Han blev alldeles paff, lite chockad. Jag blev bara rädd när allt bara välde ur honom, svårt att föreställa sig att så mycket får plats i en sån liten varelse. Tur att det fanns back-up i kylen. Helgad vare bröstpumpen!
Några timmar senare på morgonen när vi frukost-ammat och bara låg och tittade på varandra, fick jag för första gången svar på mitt leende. Helt fantastiskt! Jag började gråta av lycka. Kärlek vid första ögonkastet existerar faktiskt. Jag trodde inte riktigt på det förut men nu vet jag bättre.
Kanske ska passa på att duscha nu när skatten sover? Alla kvarglömda gravidhormoner har ravefest i min kropp och gör mig hopplöst finnig och svettig som en gammal gubbe. Så här konstant ofräsch har jag inte känt mig sen jag jobbade 14-timmars pass i 40 graders gasande sol i Grekland.
Ikväll blir det middag hos syrran med alla kusinerna. Tule är så STOR i jämförelse. Man måste passa på att njuta för de växer så fort. För fort.
Nåja, eftersom vi inte har skötbord byter vi på badrumsgolvet eller i sängen, för jag är lite lat och orkar inte gå upp på natten. Behöver jag tillägga att min sida av sängen är garderad med underlägg, och handdukar för att rädda ev olyckor? Tror ni att det hjälpte här om natten när vår lill-klet kaskad-kräktes över sitt täcke (nytvättat), sin kudde, sin filt och alla mina kuddar? Jag hade precis ammat färdigt och vi var mätta och nöjda, jag skulle bara rengöra hans tunga lite pga svampen som han fått (tydligen jättevanligt men vansinnigt äckligt, en vit gegga på bebisens tunga, blä blä) genom att doppa nappen i lite ramlösa och sen tjoff in i munnen. Självklart hamnade den snett och lill-klet fick kväljningar och kräktes rakt ut. Precis allt som han ätit hamnade i sängen.. på, ja allt. Han blev alldeles paff, lite chockad. Jag blev bara rädd när allt bara välde ur honom, svårt att föreställa sig att så mycket får plats i en sån liten varelse. Tur att det fanns back-up i kylen. Helgad vare bröstpumpen!
Några timmar senare på morgonen när vi frukost-ammat och bara låg och tittade på varandra, fick jag för första gången svar på mitt leende. Helt fantastiskt! Jag började gråta av lycka. Kärlek vid första ögonkastet existerar faktiskt. Jag trodde inte riktigt på det förut men nu vet jag bättre.
Kanske ska passa på att duscha nu när skatten sover? Alla kvarglömda gravidhormoner har ravefest i min kropp och gör mig hopplöst finnig och svettig som en gammal gubbe. Så här konstant ofräsch har jag inte känt mig sen jag jobbade 14-timmars pass i 40 graders gasande sol i Grekland.
Ikväll blir det middag hos syrran med alla kusinerna. Tule är så STOR i jämförelse. Man måste passa på att njuta för de växer så fort. För fort.
21 november 2008
Vips, så gick nästan en månad!
Oj oj oj.. vart ska man börja? Ska jag slänga fram förlossningsberättelsen på en gång eller ska jag mjukstarta med kuriosa kring det som händer och inte händer just nu? exakt just nu sitter jag med en kall kaffe vid Addes dator bland gamla snusdosor och tusen å åter tusen kablar och manicker med vad som känns som en piraya tuggandes på min bröstvårta. Jättsöt piraya. Alias Lill-knorr.
Desmond Charles Oskar Westerlund
2008 - 3 november / 01:48 3735 g 53 cm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)