En smed har många järn i elden

Jajjemän och så var badrummet utrivet. Jag ska inte gå in på detaljer, jag tänkte berätta allt om detta i hus-bloggen istället vid ett senare tillfälle. Jag tänker heller inte prata om jobb eller skola. Ni vet säkert allaredan att jag snart är klar uska och att jag fått ett nytt vik på nytt hus. Näe hurre ni kära vänner, jag tänkte dela med mig om min nya prövo-kost:

Idag slutar jag nämligen med laktos. Jag har redan provat havredryck i kaffe och det gjorde susen, jädrans vilket gott kaffe! Kunde man inte tro. Dessutom ska jag ta bort alla snabba kolhydrater oavsett poängvärde. Jag kan inte äta dem längre, jag blir så sockersugen. Och nedstämd. Men jag måste äta någon form av kolhydrater annars klappar gallan ihop och det vill jag verkligen inte. Satan i gatan vad det gör ont! Så nu ska jag försöka välja långsamma kolhydrater i spannmålsdjungeln. Som vanligt har jag egentligen inte alls tid med detta men jag kan inte låta bli att ta på mig ännu ett intresse.

Dagen till ära ska jag (ej i kronologisk ordning): Nr 1 - Försöka baxa ut duschbaljan över balkongen så att vi kan slita upp golvet i badrummet. Nr 2 - Skriva klart minst 2 skoluppgifter. Nr 3 - Laga lasange tills ikväll. Nr 4 - avklara markservice = Disken, bäddning, upplockning av leksaker, tvätt samt hängning av gårdagens tvättlass. Nr 5 - Gå på veckans lektion 13:00 - 16:00. (undrar om jag glömt något... säkerligen)

Dessutom är jag extra glad idag då jag vann en gratis creme fraice (jag kan ju inte äta den men ändå , jag vann!) i ICAs lotteri samt att jag lagt nya lånepapprena på brevlådan som innebär att vi nästa månad har cirkus 300 000 mindre i topplån! Yeah baby! I´m so happy! Äntligen har någon skyddsängel tryckt på play och livet har börjar igen. För att fortsatt gotta sig i min härliga tillvaro (ha!) har vi äntligen kommit överens om kakel och upplägg i badrummet. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Men likt en triss-reklam hände det: Ett vitt mosaikgolv med strukturyta, mellansmå avlånga liggande plattor på väggarna och rökgrått glasmosaik i duschhörnan. Jag fick välja handfat och kommod helt fritt.

Så det blir nog denna sötnos från ikea: Billig och endast 60 cm bred! Utmärkt i vårt pyttepyttelilla badrum.

Hmmmm nu blev det visst en massa prat om badrum ändå....men jag kan inte låta bli att kvittra av lycka när jag tänker på hur skönt det ska bli att slippa baja i en ruttan banan!

Puss och kram!

Vecka 44

• Måndag: Plugg (sena arbeten som vaaaanligt) jobb 13 - 20, mera plugg
• Tisdag: Plugg = färdiga arbeten (förhoppningsvis) lektion i Geriatrik 13 -16 hemmakväll med pojkarna.
• Onsdag: Städ, tvätt och praktik på SÖS 13 - 21:30 hemma 23:30 (Desmond fyller 2 år!)
• Torsdag: Kvalitetstid hela morgonen lite plugg och jobb 13 - 20
• Fredag: Tidig morgon jobb 7 - 14. Mys till kvällen med god mat och popcorn
• Lördag: Mycket tidig morgon 5.15 Praktik på SÖS 7 - 15 Mamma och systra kommer och firar Desmonds födelsedag.
• Söndag: Ganska lugn dag med tid för fika med pappa + familj.

Tror ni att jag kommer vara trött nästa måndag?

Några dagar i månaden är man bara så nere...

Nu är det sådär mycket igen. Jag har svårt att fokusera på det jag borde göra för att så mycket annat tar plats i mina tankar. Dessutom har jag pms och bölar för minsta lilla. Perfekt. Som om inte det vore nog går Rosa bandet galan på tv3 med massvis av tårdrypande historier om mammor som lämnar barn efter sig. Alltså helt ärligt jag pallar inte med sånt, i synnerhet inte en vecka innan mens. Så när jag nu sitter här och grinar för alla med bröstcancer känner jag mig väldig otacksam som ojar mig över så traviala saker som månadens räkningar, vart jag ska jobba i vår, mina skolarbeten som aldrig blir klara eller att jag inte kommer hinna baka tårta själv till Desmonds födelsedag på lördag. Skäms på mig.

Det är så mycket som inte blivit som jag tänkt mig. Både positiv och negativt. Jag hade inte tänkt mig att jobba i vården och nu är jag snart färdig undersköterska. Hungrig efter en sjuksköterskeutbildning men det lär väl sluta någon helt annanstans. Jag är den typen av person som måste planera saker, visualisera. Det låter mycket ballare att säga att man är impulsiv och tar dagen som den kommer men, när det gäller mig skulle det vara att ljuga. Jag avskyr plöstliga förändringar, vändningar. Det blir helt enkelt inte som jag tänk mig.

Återigen ska vi försöka sälja den helvetes j*vla bilen och jag får ångest bara jag tänker på det. Vi vill ha en mindre billigare bil att försäkra och tänkte lösa billånet genom att lägga det tillsammans med huslånet. Vilket kommer att gå som smort då huset enligt mäklaren stigt i värde men då återstår problemet med bilen som fortfarande kommer att stå på vår uppfart och kosta svindyra pengar varje månad i helförsäkring och skatt. Ingen vill ju köpa en törstig V6 så är det bara.

Jag tror minnsan jag ska peppa upp stämingen med en kopp riktigt sött tea. Sagt och gjort.

Nu så e det fixat!

...tror jag.

Om jag nu gjort skall numera alla kommentar-sugna lämna sina reflektioner....

Reflektera på! Eller "Diskutera Mera" som är mitt gamla kära mantra!

Ingen panik, allt på en gång!

Trots en gråmulen morgon och ett antal dallrande bekymmer i min atmosfär känner jag mig ovanligt glad idag. Kanske för att jag har huset för mig själv för första gången på M Y C K E T länge (och enligt mina mått är det drygt ett år, tid uppfattas tydligen väldigt olika mellan olika individer) För att på bästa sätt avnjuta detta har jag klämt på en tvätt, meckat ihop en rykande varm kopp kaffe, klickat fram Owl City på spotify och satt mig till rätta för att blogga av mig en smula. För att runda av min sköna morgon ska jag ta en runda i trädgården och gräva lite, därefter blir det plugg på pendeln och praktik till 21:30.

Jag tror vi skulle vara inne på intensivavdelningen ikväll, vilket jag ser framemot. Jag hade äran att följa en annan uska igår på dagen då min ordinare handledare hade studiedag och var då som sagt med inne på IVA och assisterade under en bronkoskopi. SÅ himla häftigt! Kanske inte så häftigt för den som låg där med kameran halvägs ner i lungorna men han sov ju så men alltså, man ser ALLT! Hela luftvägen, hur det delar sig och förgrenar sig ut i lungorna och lungblåsorna. Vårdpersonalen, läkaren och sjuksköterska, alla är så duktiga, trevliga och instruktiva. Jag hade liksom inte förväntat mig innan praktiken att alla skulle vara så positivt inställda till mig som student och säga: "-Hej, student men vad kul kom ska du få titta.., kan du hålla här.., det här är en... och man ska inte därför varför..." jag har även fått kommentaren: "Usk-student, härligt! Det är så få som vill bli uska nuförtiden och ni behövs verkligen! Välkommen! Jag hade ju gärna jobbat på SÖS men två timmars restid varje dag är tid jag måste ta från min familj och det går inte just nu. Så nu hänger allt på om jag får en fast tjänst på jobbet eller inte annars blir det bråttom att söka jobb vill jag lova hej och hå...

Dessutom håller vi tummarna på onsdag nästa vecka då mäklaren kommer och värderar vårt hus. Snälla snälla säg att huset ska ha stigit i värde så vi får bort topplånet!!!! Vi har ju faktiskt renoverat både hallen och badrummet på nedervåningen! Nu återstår bara att städa så att han kan ta sig fram i huvudtaget....Jag hade ju som sagt tänkt gå ut i trädgården men jag borde röja... fan..

Vem bestämmer?

En sedvanlig släktsammankomst har gått av stapeln och som vanligt är man irriterad. Jag fattar inte varför man inte bara kan umgås och ha det trevligt utan att man ska behöva åka hem och vara ledsen och förargad. Samma sak varenda jävla gång! min familj är en samling snälla människor som om de haft lite finkänslighet och förmåga att tänka efter innan de häver ur sig saker varit underbara. Men likt förbannat tänker jag varje gång: "- Näe nu vill jag inte mer, det här var sista gången!" Varför är det så att man har så svårt att "göra slut" med sina släktingar? Jo man har levt med dem länge och man bär samma gener men det är ju inte som att jag har valt dem själv för att jag tycker om dem.

Jag önskar att jag kunde leva efter principen: "- Jag väljer själv!" Den tid jag har här på jorden vill jag inte slösa bort på att vara arg eller ledsen eller tillgodose alla andras behov och viljor. Jag skulle vilja stänga ute alla irriterande, negativa individer som suger energi och omge mig av positiva, inspirerande, livsglada människor som tar fram alla bra saker hos mig själv. Tyvärr är det inte så enkelt och därför är jag riktigt nedstämd idag och hela min kväll igår blev förstörd.

Jag tror jag behöver en L Å N G höstpromenad för att få tillbaka mig på den glada banan i livet igen. Sagt och gjort.

Som sagt

Om jag hade orkat skulle jag ha skrivit ett jättelångt, roligt, inspirerande inlägg men jag har matats till spränggränsen med information och nya kunskaper samtidigt som jag känner mig som en nykavlad pandabjörn insmord i honung... med andra ord: Förbannat slutkörd.

Så jag sparar allt det gottiga till en annan dag. För den som är intresserad.

Samma gamla tjat.....

"Borde inte du plugga?" Jo verkligen men nu har jag suttit sedan halv åtta i morse (dagen har nu hunnit bli dax för middag) och knapprat på mitt arbete som tro det eller ej blir riktigt j*vla bra. Kände mig extra smart då jag kom på att blodpropp kunde vara ett symptom på aktiv cancer. Jag visste att det fanns något klur inbakat i uppgiften. Hur som helst så börjar jag känna mig lite insnurrad i alla olika blodprov som finns, Hb, CRP, blodstatus, P-glukos osv osv så jag behöver en välförjänt paus att använda min hjärna på annat håll, det vill säga här i bloggen. Eller kanske rättare sagt tömma hjärnan.

Halva veckan har gått åt till att plugga (brukar blir så när man skjuter saker framför sig) andra halvan till att fundera över praktiken. Man kan väl säga att jag är en smula nervös. Jag hittar ju till själva Södersjukhuset men sen ska man hitta rätt avdelning, vilket ska vara Intersivvård/anestisi.

Schemat jag fått är ett kapitel för sig. Visserligen är det heltid med 148 timmar totalt, fast det är lite mycket med start måndagmorgon kl 7:00 till 16:00 (vilket innebär att jag måste ta första tåget från Ösmo 05:15.. Hurra!) och sedan tisdagkväll 13:00 -21:30, onsdagkväll + friskvård 12:00- 21:30, ledig två dar sen ska jag infinna mig lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag veckan därefter. Det kallar jag heltid. Jag följer min handledares schema och som sagt det är lite mycket med 7 dagar (Finns det inte regler för sånt? Jag har för mig att man inte får arbeta mer än 6 dagar innan man MÅSTE ha sin veckovila?) i rad men klarar hon det så klarar väl jag det.

Hipp hurra för att jag lagade en extra form lasange igår för idag orkar mamma minnsan inte laga någon mat!

Antar att ni lär kunna läsa ett inlägg imorgon kväll om hur den första rysande dagen gick. Wish me luck!

Should I stay or should I go?

Natt har jag drömt konstiga drömmar igen, jag tror att min hjärna börjar bli stressad igen. jag hade ju en plan att vila min stackars skalle i höst och ta det lugnt. När jag i somras skulle handla BBQ-sås och toapapper (inget annat, endast detta!!) och var tvungen att ringa hem till Adde 4 gånger för att fråga vad det var jag skulle handla börjar man ana oråd. Det sista jag vill just nu (eller någonsin...) är att bli utbränd. Hur som helst så drömde jag att folket på SÖS var helkonstiga och min handledare skittaskig och typ börjar med att peka ut mig och förlöjliga mig. När jag väl kom tillbaka till jobbet bland mina arbetskamrater som jag älskar, de bästa i världen vände de ryggen till och tyckte att det var rätt åt mig, eller att ja jo sånt får man ta när man har praktik. Jättejobbigt och den bekanta gamla mobbingkänslan hänger fortfarande kvar efter nattens rysare. Så nu känner jag mig varken peppad inför praktiken eller att gå till jobbet idag.

Eller jo, jag vill visst gå till jobbet idag. Det är min sista helg innan praktiken och fredagkvällen igår var jättemysig och allt gick så himla bra. Ett perfekt arbetspass helt enkelt. För även om själva jobbet är tungt är mina vänner (tror jag iallafall) på jobbet helt underbara och vi tar oss igenom allt med skratt och god humor. Jag är så kluven inför vad jag ska göra när vikariatet går ut. Jag tror att det är det som ger mig mardrömmar. Jag är helt enkelt orolig för att jag ska göra ett val jag kommer att ångra. Jag blir galen. Jag måste sluta tänka så mycket.

Så nu på förmiddagen ska jag njuta lite i trädgården. En jättestor kartong från Horto Green stog nämligen och strålade på farstutrappen igår när vi kom från Farsta. Dagliljor i massvis. Gräva rabatter, dricka kaffe och beundra hösten vackra skådespel med virvlande färgglada blad.

Sova får man göra när man blir gammal

Även denna tisdag startade som vanligt. Små trippande steg i hallen, en blond liten rufs i en alldeles för stor pyjamas, dyblöt blöja på väg ner mot knäna, ropandes efter mamma med sin söderkramade snuttetrasa i släptåg. Fast till skillnad från alla andra tidiga mornar låg mamman denna dimmiga morgon och sov i barnsängen och blev väckt av ett: "- Älskling han är vaken!" Adde som trött konstaterar faktum, natten är nu slut och det är bara att gå upp. Jag vet inte hur många gånger jag varit uppe i natt.

Vi har packat ihop spjälsängen och gjort plats för en barnsäng. Kanske lite tidigt vid 1 1/2 år, vad vet jag men först började han klättra ur spjälsängen och sen när vi tog bort fronten var den för liten för han trillade ur flera gånger på natten. Så nu står det en sjukt skön barnsäng med nya kuddar, ny madrass, nytt täcke och trillskydd i Desmonds rum. Vi har nog varit ganska bortskämda med sovrutiner hos oss för han har alltid accepterat alla förändringar vi gjort och trots det snällt sovit i sin säng. Visst vaknar han på natten ibland men i det stora hela somnar han direkt om. Efter att vi bytt sovplats nu senast nattar vi direkt i sängen och det har gått hur bra som helst konstigt nog. Det är som att han vet vad han ska göra. För även om han sovit på nätterna för det mesta har det ibland tagit ett tag att natta (en, två timmar..) Du kan tro att jag undrat hur de gör på dagis för enligt dem somnar Desmond först nästan på direkten som skalman, de behöver inte göra någonting, sover som en stock och de måste väcka han varje dag till mellis.

Men som sagt så går det mycket bättre hemma nu, det brukar gosas lite med nallen med genomgång av vart nallens öga, näsa, mun sitter, pillas lite på tapetfliken vid huvudkudden, och klappas lite händer sen är det tack och gonatt. Därefter kan mamma göra vad hon vill fram till runt kl 05 då de små trippande stegen hörs i hallen. Men som sagt i natt minns jag inte ens hur många gånger jag varit uppe. Eller jo det minns jag visst: Först väcktes jag av pipet från diskmaskinen som Adde satt igång vid midnatt, upp och öppna, stänga av annars står fanskapet och piper halva natten. Därefter vaknade Desmond till och jag gick in och la mig hos honom, somnade och vaknade av att jag drömde att jag var fastkopplad a la SAW-filmen till en såg/gräsklippare/pappertugg (minns ej) som bokstavligen tuggade sönder mina ben. Barnsängen är ju bara 150 cm lång och med benen utan för hade jag typ inget blod i fötterna, kunde knappt ställa mig upp och in till min egen säng.

När jag väl gosat ner mig under mitt fluffiga duntäcke som var alldeles underbart svalt och skönt hann jag precis slumra till innan jag väcks av en kattsvans i näsan och en kissnödig Brorsan som står och skriker (å då menar jag skriker som bara en katt kan skrika) vid min sida av sängen. Katt-fan vet typ att Adde inte vaknar av hans kattskrik så han går ALLTID till mig och skriker och får han inte som han vill så hoppar han upp och trampar runt kudden och skriker. Så det var bara att gå upp och öppna dörren.

Åter igen bäddar jag ner mig i min fluffiga säng och hoppas att jag ska få sova ostört de sista två timmarna innan Desmond garanterat kommer komma upp och fråga efter "bilar-filmen" och välling i soffan. Men nej, ännu en gång vaknar Desmond och ropar: "- Mamma... nappen!" Adjöss fluffiga duntäcke, Hej alla nallar, snuttar och nappar! Ja och resten vet ni ju. Efter två timmar till i barnsängen som visserligen är superskön men förbannat kort: Tripp Tripp i hallen: "- Älskling han är vaken!"

Trött som en gris baxade jag ut täcken och kuddar ut i vardagsrummet, fixade välling, kaffe med varm mjölk, laptop, bilar-filmen och nu så här 1 timme senare är det klossar, legobitar och riskakor i hela vardagsrummet och jag känner minsann på doften att det är dags att byta en bajsblöja. En helt vanlig morgon. Solen skiner, snoret rinner och jag ska vara hemma och vabba hela dagen. Härligt! Eller?

Den bästa tiden på året

Godmorgon härliga måndag! Himlen är mulen, små pärlor av regnvatten dinglar i takrännorna, diskret har björken börjat fälla sina blad och omisskännligt är hösten äntligen här. Nu kan man koppla av, fy va skönt! Hösten är verkligen min tid. Förr uppskattade jag inte alls hösten men nu så fort det blir kyligare och semestrarna är slut blir jag lugn, fokuserad men framför allt motiverad. Sommaren är bara fylld med stress och måsten för min del. Ångest över att man inte hinner med allt som man bör göra för att det är sommar. Jag får dåligt samvete när jag är inomhus men nu kan jag unna mig en stund i soffan med stickningen eller skriva på mina arbeten utan några tankar på att man borde ta tåget till Nicksta för att bada trots att man inte alls har lust men man borde för det är soligt.

Jag har verkligen en skön höst att se fram emot. Tre kurser kvar, just nu förkovrar jag mig i sjukvård med hundratals termer och symptom att koppla ihop, allt man lärt sig i tidigare kurser faller på plats. Om två veckor börjar praktiken på SÖS, intensivvårdsavdelning, väntar på mina scheman. Jag pratade med chefssjuksköterskan i förra veckan och han verkade trevlig. Jag tror dock att det kommer andra som ska ha praktik såklart för han verkade lite vimsig men men, jag är sjukt tacksam för min praktikplats. Förhoppningsvis finns det möjlighet att få in en fot och få jobba lite extra efter praktiken. Mitt vikariat på jobbet tar ju slut i mitten på november och jag vet inte ännu hur det kommer att utveckla sig. Utan att säga för mycket så känner jag att det är dags att antingen kräva fast tjänst (det är jag värd, faktiskt) eller gå vidare och prova mina vingar någon annanstans. Dock är man lite harig och inte lika morsk som förr då man bytte jobb rakt upp och ner utan några garantiner.

De flesta skulle nog inte kalla mig gammal såhär strax innan 30 men faktum är att jag känner mig lite karriärsstressad. Min plan var ju att plugga urska först på distans och jobba samtidigt eftersom att vi då nyligen köpt huset och sedan jobba drygt ett år (med den högre lönen som följer med urske-titeln, tro det eller ej men det skiljer faktiskt), samtidigt komplettera Ma B och Na A +B på komvux och skriva högskoleprov för att sedan kunna söka till sjuksköterskeprogrammet och därefter var tanken att vidareutbilda mig till antingen barnmorska eller inom anestisi men kollar man statistiken över antal sökande till HT i år får man en klump i magen: Karolinska Institutet 2800 ansökningar, 120 platser. Ersta Sköndal 1400 ansökningar, 100 platser osv. Jag hade en illusion om att kanske vara färdig med studierna om fem år men nu vet jag inte riktigt om jag vågar/vill satsa på en så lång utbildning. Fast om man ser det ur ett större perspektiv så har jag uppskattningsvis 35 - 40 år kvar att arbeta. Är det inte värt då att satsa på att plugga och faktiskt bli något vettigt?

Det har väl funnits dagar då jag vägt för och emot ett yrkesliv inom vården. Det har ju sina tjusningar, med god arbetstillgång och arbetsgaranti, givande arbetsuppgifter, ansvar och valmöjligheter, men arbetstiderna är värdelösa och arbetet är ofta tungt både fysiskt och psykiskt. Jag har efter mycket träget övervägande kommit fram till att jag egentligen inte vill göra något annat ändå. Mitt hjärta har alltid bultat extra hårt för vårdjobben så är det helt enkelt. Jag ska bara se till att komma in på sjuksköterskeprogrammet till och börja med.

Hösten lockar med mer än bara praktik och studier såklart. Om ringa två veckor, helgen innan praktik faktiskt väntar vi en liten flicka som än så länge ligger och gosar i min kära systers mage. Första tösen i våra familjer, ett fint tillskott till pojkskaran. Jag måste nog erkänna att det rycker lite i mina bebisfingrar och babysuget sätter till när jag ser henne med sin bautastora gravida mage. Min första kofta i mini-storlek är snart klar, hoppas bara att garnet räcker till båda armarna.

Jag har unnat mig en present för att jag orkar med allt. Det här året har varit tungt för mig. det är en sak att vara sjukskriven och allt vad det innebär som i vårt fall finns det en familj och en sambo som blivit tvungen att ta hela lasset. Det vill säga jag. Man kan säga att jag i princip varit ensamstående i ett år, sköt hemmet,lagat mat, målat och renoverat, tagit hand om Desmond, hjälpt Adde, pluggat och jobbat. Allt samtidigt. Vadå fritid? Vadå kvalitetstid? För mig är egen tid att måla om gästtoan efter att Desmond somnat med en kopp tea och Melissa Horn på skithög volym. Hur som helst så har jag nu unnat mig lite själavård. I form av en beställning på massvis av perenner till framsidan. Sen att mina planteringar och trädgårdsskötsel strategiskt sett höjer värdet på huset är bara bonus. Jag ser med förtjusning framemot leveransen som tydligen blir utanför dörren. Så just nu njuter jag av att lugnt och metodiskt så fort jag får tid över gräva fram rabatterna som alla växter ska få bo i. Man kan ju tycka att jag borde unna mig lite nya kläder eller ett besök hos frisören (Det behövs, VERKLIGEN...) Men faktum är att trädgården är där jag kopplar av som allra mest och laddar mina batterier. Jag har alltid drömt om en stor trädgård med massvis av fina växter att pyssla om och nu har jag det så jag tänker utnyttja det till max.

En rosa dröm som väntar på att få flytta in i min trädgård. Jag beställde två.

Faktum är det ingen ide att köpa kläder just nu då jag går ner i vikt hela tiden, vilket iförsig är fantastiskt men tröjorna jag köpte i våras är minst en storlek för stora så det känns lite bortkastat att shoppa förrän man nått sin målvikt. Jag har nu endast 6 kg kvar till mitt forna smärta smala jag på 57 kg, vilket är väldigt lite i förhållande till vad jag redan lyckas "banta" av. Jag tänker inte ens nämna vad min vikt varit, det räcker med att säga att jag insåg att jag tillslut vägde mer än vad jag gjorde när jag låg på BB. Men nu går det åt rätt håll, äntligen.

Det känns som att det mesta går åt rätt håll men om jag känner mig själv vet jag att det kan ta tvärstopp när man minst anar det, och sedan gå käpprätt åt helvete. Konstigt nog löser sig allt saker och ting mirakulöst. Antingen är det min sanslösa tur eller så är det den berömda skyddängeln som förbarmar sig över mig och de mina. Om och om igen.

Min nya vän

De som känner mig väl vet redan detta. För er som inte känner mig eller som kanske är på god väg skall jag nu öppna mitt hjärta. Jag har inte alltid älskat min son. Hur kan en mamma säga så? Ja du, det låter verkligen hårt men jag måste vara ärlig, framför allt mot mig själv. Det som i början misstas för trötthet och utmattning utvecklas till lögn och förnekelse där situationen utåt ser ut att vara hur bra om helst vilket den verkligen genetligen inte är men man vill inte göra någon affär av det hela utan allt bara rullar på som ett mäktigt skådespel inför vänner och familj.

Man får väl lov att säga att min stora dröm om barn och familjeliv blev inte vad jag tänkt mig (nu såhär i efterhand minns jag inte ens längre vad jag hade tänkt mig konstigt nog..) och hittills har jag gått och vart besviken och ledsen över det. Försökt sträva efter att rätta till det. Jag tog ett stort steg när jag berättade för min man. Det var nog det svåraste, att erkänna det pågående hyckleriet. Därefter klev jag in fasen där jag sökte svar. Varför känner jag så här? Varför känner jag inget? En del nämnde förlossningspsykos, vad vet jag? Dock vet jag att det från en dag till en annan plötsligt hände något. Jag skall aldrig glömma den dagen då jag lyfte upp min son i mitt knä och kramade honom och han borrade in sig i min famn, kom till ro och jag kände känslan av att inte vilja släppa taget. Jag vill ha honom här och bara krama honom, inte för att jag måste eller för att han är ledsen och jag borde trösta honom, det är ju liksom sånt som mammor ska göra utan helt själviskt för att det var så underbart att få krama om honom.

Nu kan jag sitta och bläddra igenom alla tusentals ( jag menar verkligen tusen) bilder jag tog av honom som riktigt liten bebis och ångra, känna skuld att jag inte kunde ta till vara på den tiden. Den kommer aldrig tillbaka och jag slängde bort den. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde älska denna underbara lilla varelse? Jag är en hemsk människa som kunde tycka att han var så jobbig och vad skönt det var när någon annan tog honom så slapp jag hela tiden kånka på han. Jag blir livrädd när jag tänker på vad jag kunde jag gjort eller inte gjort om jag inte blivit avlastad eller vad man ska säga. Jag minns att jag tänkt: " -Jag orkar inte ta upp honom, fan varför vaknade han nu? " och i samma stund har det ringt på dörren och farmor eller farfar har som räddande änglar lyckligt tagit över, bytt blöjor och matat.

Jag har tänkt många gånger på hur det vore och skulle bli om vi skaffade ett barn till, eftersom att jag knappt kunde ta hand om det vi redan har. Min längtan, eller snarare vision om flera barn har alltid funnits där men under denna tid har jag gång på gång stoppat mig själv och mina drömmar för rädslan över att jag ska älska nästa barn mer tar över. Rädslan att jag ska gottgöra mitt första misslyckande genom att försöka göra rätt nästa gång. Fast då kommer oxå frågan om jag kommer att göra om samma resa igen? Inte kunna ta till mig nästa barn heller.

Fortfarande finns det stunder då jag bara vill vända och gå ut igenom dörren och aldrig komma tillbaka men allteftersom min son växer och blir en egen individ växer oxå min känslor för honom. Jag har tålamod på ett annat sätt nu. Jag tar mig tid att låta saker och ting ta tid. Jag undviker att säga nej till min son eller några negativa fraser i huvudtaget. Kanske vill jag gottgöra allt ont jag gjort hittills. Eller fylla i hålen jag lämnat efter mig. Självfallet får han inte göra som han vill men om det han har eller gör är ofarligt och inte drabbar någon annan vill jag helst inte sätta käppen i hjulet och vara negativ utan visar hellre hur eller vad han ska göra istället. detta är en mycket bidragande anledning till vår husliga satus just nu: Kaos! men jag lever hellre i kaos än att säga nej och plocka bort saker hela tiden.

Den verbala resan har såklart tagit fart och gör underverk för vår relation. Varje dag kommer nya ord och gester som slår mig med häpnad. Jag måste ibland behärska mig för att inte börja grina av blandad lycka och vemod när jag hör hans jollrande prat med sin gosenallar och plasttraktorer. Precis som en helt ny liten människa klivit in i mitt liv. En ny vän. En ny personlighet som är mer eller mindre självgående. Han har humor, är sådär pillimariskt busig, en liten retsticka som vill kramas och pussas jämt. Men vänta nu, har jag gjort han sån? Jag kan inte låta bli att ta åt mig och känna ett stick i sidan när han såklart hellre vill komma upp i pappas famn än mammas. Fullt förståeligt eftersom att jag konsekvent försökt ge han till andra, skjutit honom ifrån mig, inte orkat.

Så ja, han är fantastisk men jag kan inte ta åt mig äran. Det är nog det som gör mig mest ledsen.
Men vad gör man? Torkar tårarna och börjar om. Min nya vän och jag.

Nu bryts tystnaden...

...som en knopp i vårsolen väcks mina skrivarfingrar till liv och tankekarusellen tittar nyvaket fram ur björngrottan...näe helt ärligt så har jag för första gången på väldigt länge tid att unna mig en minut för självreflektion. Jag är barnledig och det enda som står på min To-Do-lista idag är att klippa gräset, vilket jag älskar att göra så det känns mycket trevligt.

Faktum är att jag faktiskt redan i tisdag var i stort behov av att skriva av mig om mina bekymmer men jag hade som vanligt inte tid. Efter en tidig morgon, väckte Desmond 5:30, välling, kaffe, ren blöja, Playhouse disney, kläder till mamma och son, borsta alla tänder, tråkla fram vagnen ur skuffen, på med ytterkläder och promis till dags med marginaltid 6:30, lämna Desmond och så klart var det en tjej som inte brukar jobba morgon så min son var lite missnöjd men stenhård och sen till jobbet som man är vinkade jag iskallt hejdå och gick. Jobbade 7:00 till 12:00, kompade ut och sprang till bussen 12:07. Fick en micropaus på bussen med spotify och ett äpple. Träffade distriktssköteskan i foajén som tipsade om att de sökte duktiga vikarier till hemtjänsten och genast tänkte jag att jag har ju semester i 4 veckor man kanske skulle jobba extra och följde glatt med och tog kontaktuppgifter. Bestämde sedan att min enda tia fick sparas till en kaffe i pausen som jag då förmodligen skulle uppskatta mer än nu. Upp på lektion mellan 13:00 och 16:00 som så förträffligt nog handlade om utbrändhet. Det känns som om jag tog över klassrummet med mitt prat stup i ett. Hej och hå - ta plats, säg vad du tycker! Verkligen inte min typ egentligen men jag antar att min dryga två år med Adde lärt mig att stå upp för mig själv och våga yttra mig. I pausen får jag ett kuvert av min ena lärare och jag anar vad det kan innehålla. Mitt misslyckade arbete i omvårdnad. Min ursäkt är att i slutändan prioriterar man sin familj och resten får komma sen och det var vad jag gjorde. Så med gråten i halsen halade jag upp mitt arbete med ett stort fett G på... men konstigt nog kände jag lättnad. Jag hade nog trott att hon skulle stryka mig, ett G innebär ändå att jag får läsa vidare. Dock är det som ett slag i magen när man egentligen vet vad man kan prestera. Min motivation har ju varit lite si och så oxå. När jag tillslut lämnat in hade jag först fått till svar att jag skulle ta den tid jag behövde och komplettera för att satsa på ett VG. Skitstressad och fylld av ångest så lovade jag såklart att fixa det trots att jag redan i princip gett upp. En vecka gick och jag gjorde inte ett skit, så när jag öppnade kuvertet och insåg att hon bestämt åt mig att jag var färdig kunde jag äntligen andas ut. Efter lektionen när jag mötte henne i korridoren ville jag tacka henne för att hon satt betyget och förstått att jag inte skulle lämna in kompletteringen och hon sa att jag kunde få mer till om jag ville, jag tackade nej och kämpade mot tårarna. Hon log mot mig, kramade om mig och sa att hon vet att jag kan så mycket bättre men att ibland är förutsättningarna sämre. Påväg ut i bilen till Adde som kommit för att hämta upp mig började jag störtgråta. jag grät för allt jobbigt som jag burit under vintern och våren. Jag grät för vår ekonomi, jag grät för addes smärta och alla operationer, jag grät för renoveringen som fått vänta, jag grät för alla extra kurser jag kämpat med, jag grät för allt jag bara svalt och duktigt godtagit så länge. När jag gråtit färdig (ungefär vid ösmorondellen tror jag) bestämde jag att jag ska försöka vara snäll mot mig själv. jag kan inte göra allt. Jag ska inte skämmas för att jag inte hinner med allt, det får se ut som skit jag ska inte bry mig, det är ändå min skit. Dock känns det som att jag lovat allt detta till mig själv förut...

Men så vaknade jag idag, barnledig med sovmorgon till kl 10 av en strålande sol, 25 grader på kökstrappen och bara en massa positiva tankar. Jag meckade en kopp kaffe, tog laptopen, satt mig på trappen med bara fötter och bloggade för första gången på hela våren och nu känner jag mig som en ny människa! Redo att klippa gräset! Så det ska jag göra nu, BUMS!

=)