Jag har verkligen en skön höst att se fram emot. Tre kurser kvar, just nu förkovrar jag mig i sjukvård med hundratals termer och symptom att koppla ihop, allt man lärt sig i tidigare kurser faller på plats. Om två veckor börjar praktiken på SÖS, intensivvårdsavdelning, väntar på mina scheman. Jag pratade med chefssjuksköterskan i förra veckan och han verkade trevlig. Jag tror dock att det kommer andra som ska ha praktik såklart för han verkade lite vimsig men men, jag är sjukt tacksam för min praktikplats. Förhoppningsvis finns det möjlighet att få in en fot och få jobba lite extra efter praktiken. Mitt vikariat på jobbet tar ju slut i mitten på november och jag vet inte ännu hur det kommer att utveckla sig. Utan att säga för mycket så känner jag att det är dags att antingen kräva fast tjänst (det är jag värd, faktiskt) eller gå vidare och prova mina vingar någon annanstans. Dock är man lite harig och inte lika morsk som förr då man bytte jobb rakt upp och ner utan några garantiner.
De flesta skulle nog inte kalla mig gammal såhär strax innan 30 men faktum är att jag känner mig lite karriärsstressad. Min plan var ju att plugga urska först på distans och jobba samtidigt eftersom att vi då nyligen köpt huset och sedan jobba drygt ett år (med den högre lönen som följer med urske-titeln, tro det eller ej men det skiljer faktiskt), samtidigt komplettera Ma B och Na A +B på komvux och skriva högskoleprov för att sedan kunna söka till sjuksköterskeprogrammet och därefter var tanken att vidareutbilda mig till antingen barnmorska eller inom anestisi men kollar man statistiken över antal sökande till HT i år får man en klump i magen: Karolinska Institutet 2800 ansökningar, 120 platser. Ersta Sköndal 1400 ansökningar, 100 platser osv. Jag hade en illusion om att kanske vara färdig med studierna om fem år men nu vet jag inte riktigt om jag vågar/vill satsa på en så lång utbildning. Fast om man ser det ur ett större perspektiv så har jag uppskattningsvis 35 - 40 år kvar att arbeta. Är det inte värt då att satsa på att plugga och faktiskt bli något vettigt?
Det har väl funnits dagar då jag vägt för och emot ett yrkesliv inom vården. Det har ju sina tjusningar, med god arbetstillgång och arbetsgaranti, givande arbetsuppgifter, ansvar och valmöjligheter, men arbetstiderna är värdelösa och arbetet är ofta tungt både fysiskt och psykiskt. Jag har efter mycket träget övervägande kommit fram till att jag egentligen inte vill göra något annat ändå. Mitt hjärta har alltid bultat extra hårt för vårdjobben så är det helt enkelt. Jag ska bara se till att komma in på sjuksköterskeprogrammet till och börja med.
Hösten lockar med mer än bara praktik och studier såklart. Om ringa två veckor, helgen innan praktik faktiskt väntar vi en liten flicka som än så länge ligger och gosar i min kära systers mage. Första tösen i våra familjer, ett fint tillskott till pojkskaran. Jag måste nog erkänna att det rycker lite i mina bebisfingrar och babysuget sätter till när jag ser henne med sin bautastora gravida mage. Min första kofta i mini-storlek är snart klar, hoppas bara att garnet räcker till båda armarna.
Jag har unnat mig en present för att jag orkar med allt. Det här året har varit tungt för mig. det är en sak att vara sjukskriven och allt vad det innebär som i vårt fall finns det en familj och en sambo som blivit tvungen att ta hela lasset. Det vill säga jag. Man kan säga att jag i princip varit ensamstående i ett år, sköt hemmet,lagat mat, målat och renoverat, tagit hand om Desmond, hjälpt Adde, pluggat och jobbat. Allt samtidigt. Vadå fritid? Vadå kvalitetstid? För mig är egen tid att måla om gästtoan efter att Desmond somnat med en kopp tea och Melissa Horn på skithög volym. Hur som helst så har jag nu unnat mig lite själavård. I form av en beställning på massvis av perenner till framsidan. Sen att mina planteringar och trädgårdsskötsel strategiskt sett höjer värdet på huset är bara bonus. Jag ser med förtjusning framemot leveransen som tydligen blir utanför dörren. Så just nu njuter jag av att lugnt och metodiskt så fort jag får tid över gräva fram rabatterna som alla växter ska få bo i. Man kan ju tycka att jag borde unna mig lite nya kläder eller ett besök hos frisören (Det behövs, VERKLIGEN...) Men faktum är att trädgården är där jag kopplar av som allra mest och laddar mina batterier. Jag har alltid drömt om en stor trädgård med massvis av fina växter att pyssla om och nu har jag det så jag tänker utnyttja det till max.
En rosa dröm som väntar på att få flytta in i min trädgård. Jag beställde två.
Faktum är det ingen ide att köpa kläder just nu då jag går ner i vikt hela tiden, vilket iförsig är fantastiskt men tröjorna jag köpte i våras är minst en storlek för stora så det känns lite bortkastat att shoppa förrän man nått sin målvikt. Jag har nu endast 6 kg kvar till mitt forna smärta smala jag på 57 kg, vilket är väldigt lite i förhållande till vad jag redan lyckas "banta" av. Jag tänker inte ens nämna vad min vikt varit, det räcker med att säga att jag insåg att jag tillslut vägde mer än vad jag gjorde när jag låg på BB. Men nu går det åt rätt håll, äntligen.
Det känns som att det mesta går åt rätt håll men om jag känner mig själv vet jag att det kan ta tvärstopp när man minst anar det, och sedan gå käpprätt åt helvete. Konstigt nog löser sig allt saker och ting mirakulöst. Antingen är det min sanslösa tur eller så är det den berömda skyddängeln som förbarmar sig över mig och de mina. Om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar