Annons

28 september 2008

Dagen efter

Tänk att så många av mina vänner lyckades ta sig hela vägen till Ösmo. Jag är fortfarande förundrad. Jag vet ju att vi bor ute i ödemarken och att ta sig till vårat lilla hem på en lördag inte är en dans på rosor direkt. Tågen går en gång i timmen. Vissa har lyxen att få skjuts hela vägen fram och tillbaka till nacka visserligen :) .

Jag hade nog hoppats på att min kära syster skulle stannat längre men det var hennes helg med de stora barnen så jag förstår henne. Hon lagade soppa till halva nynäshamn. Den ligger nu fint infryst i portionspåsar. Perfekt när jag kommer hem från BB och inte orkar laga mat för som sagt Addes matlagning sträcker sig så långt som till pyttipanna (utan ägg, dem steker alltid jag) eller falukorv med kokt potatis.

Tur att bag in box håller länge. Inte ens syrran som vanligtvis är en riktigt vin-tant ville ha vin till maten. Där ser man. Jag tittar suktande på den varje gång jag öppnar kylen. Det låter ju som att jag är värsta alkisen men när man inte druckit någon alkohol sen nyår känner man verkligen att ett glas vin i badkaret med lite tända ljus och en bra bok vore en dröm.

Vi fick massvis med fiiina presenter!! Verkligen inget jag räknat med. Speciellt inte från min syster eftersom hon stod för middagen och tillagningen därtill! Hon hade inte hunnit köpa den dock eftersom hon och jag typ hängt med varandra hela veckan. Men jag vet det är, en jättefin "min första" -bok.

Av Sara och Stefan fick jag/vi ett spa-mys-kit för mor och son med lavendelbadskum, skrubbvantar, ansiktsmasker, pocketbok och ett bäddset till spjälsängen. Faster Madde kom med mini-kånken (hon jobbade på naturkompaniet i våras) fylld med nappflaska, pipmugg och haklapp med döskalle-tryck. Så himla söta! Skönt för Adde oxå med något lite tufft bland allt "lull-lull" som han kallar det. Han har ju själv köpt en gubbkeps med AC-DC tryck. Min snutta Sofia-Fiffi gav oss en supersöt liten dress med Hello Kitty och pyttesmå rosa uggs, synd bara att det är en grabb i kistan. Fast 20% chans finns fortfarande att det är en liten tjej. Om inte annat ger jag inte upp innan jag fått en liten tjej oxå. Säg inget till Adde. Han tycker att det räcker med ett barn. Egentligen är det nog graviditeten han tycker är jobbig, eftersom jag inte mår så bra, så jag hoppas att han kommer på nya tankar när lilla han är ute. Gullunge Sofia panikhandlade på bakfyllan iallafall en jättefin ram för bebisfoton oxå och en jätteskön kräm på bodyshop. Perfekt eftersom att den jag använder till magen tog slut för några dagar sen. Coolast var ändå de små röda handgjorda tofflorna med stjärnor på som vi fick av Josefine-Fiffi. Jag kan se framför mig liten han på julaftonsmorgon med de på sig... om han hunnit bli så stor då..

Partytåget in till stan gick vid kvart över 8, Sara och Fiffi stannade till halv tolv och snackade skit och blev sen hämtade av fiffis söta sambo Björn som inte tyckte att hon skulle åka pendeln med alla fullisar. Kompis the Cat som jag trodde hade tagit en flygtur från fönstret kröp fram bakom soffan så fort Annicka gått med Tule. Jag slapp finkamma Tallhöjden på förrymd Kompis och kattungar i mars. Jag tappade upp ett bad med mitt nya badskum samtidigt som jag plockade i köket och kände mig fruktansvärt ensam. Svullade på sista pannacottan och vindruvorna som blev över och glodde på Miami Ink på TV6. Vid typ halv två gjorde jag ett tappert försök att lägga mig i den jättestora tomma sängen. Efter minst 400 varv i sängen gav jag upp. Precis då öppnades ytterdörren och Adde kom hem. Helt salig blev jag! Han kunde inte heller sova så han åkte hem. Min älskade sparris! Men jag somnade inte ändå. Smärtan i magen ville inte ge sig. Jag tror att det är magmusklerna som har gett upp och ömmar. Spelar ingen roll hur jag ligger, sitter eller står. Hopplöst. Vid halv 6 kapitulerade jag totalt och rev upp medicinskåpet och tog två alvedon. Det gjorde susen, dock vaknade jag i morse vid 10 med ett illamående utan dess like och total avsaknad av känsel i båda händerna. Det tog mig nästan en timme att återfå tillräcklig funktion i händerna så att jag i huvudtaget kunde ens göra en kopp kaffe. Det blir bara värre och värre för varje natt. Jag har pratat med barnmorskan om detta och det är "carpeltunnel syndrome" bara tillfällig dock men ändå. Blodtillförseln till händerna stryps på man sväller upp av vätskan i kroppen, det blir liksom trångt i handlederna för blodet att passera. Var ska detta sluta? Tänk om jag vaknar likadant imorgon när jag ska till jobbet?

Oj vad hungrig jag blev nu, jag ska nog ta och kalasa på lite fisksoppa som jag gömde undan i kylen igår.



22 september 2008

Gravida vecka 34!

Hej och hå back to work idag är det måndag och min arbetsvecka kommer att bli massiv. Jag arbetar endast idag. Cirkus 8 timmar. Men jag jobbade hela helgen så det jämnar ut sig. Sydde de förbaskade gardinerna till kontoret. Ikeas i särklass fulaste tyg! Tjockt och eländigt! Dock ska jag göra skojiga saker idag! 150 st inbjudningar ska ut till företagets invigningsfest! Jättefina chokladbruna glittriga kuvert och specialtryckta kort. Jag ska skriva alla adresserna för hand. Tror optimistiskt sett inte att jag hinner med alla idag men jag ska göra ett gott försök.

Resten av veckan är fullbokad med skoj! På tisdag, alltså imorgon ska vi på föräldrakurs 8.00 till 12.00, efter det ska jag gulla med Tule i studion medan Ankan (syrran) jobbar. På onsdag är det föräldrakurs igen 8.00 till 12.00 efter det ska jag och adde mysa hela dagen. På torsdag är jag tillbaka i studion igen och passar lilla Tulesson. Fredag blir det Babyland på morgonen med svärmor, vi ska köpa täcke och kudde till den underbart fina korgen (Adde tyckte att det verkade lite överdrivet, "räcker det inte med filt?") och städa/fixa på kvällen inför lördag då det blir babyshower/tjejmiddag!

Jag måste försöka klämma in systemet någon gång.. lönen kommer på torsdag. Det får bli fredag eftermiddag.

På Babyshowern lagar Ankan huvudrätt, det blir en mumsig saffrans-soppa med skaldjur och aioli, vitlöksbröd till tror jag och lite vitt för den som vill. Efterrätt blir mina proffsiga pannacotta med vit choklad och passionsfrukt. Mmm det blir bra det. Jag ska köpa lösgodis oxå tänkte jag och alkoholfri cider till lilla gravida mig. Jag funtar på om man ska be ankan ta med sig nått sällskaps-spel. Jag vill inte ha en massa fåniga lekar. Jag vet att man ska ha sånt men jag tycker det känns löjligt. Jag vill ju bara bjuda över mina kära vänner så jag hinner se dem innan jag blir bebis-upptagen.

Jag måste köpa chaithe oxå.

Två veckor kvar till nionde månaden. HJÄLP!!!

Nu är alla organ färdiga, det är bara lungorna som behöver mer tid att mogna för att lättare kunna gå över till att från h20 till att andas luft. 200g i veckan ska han växa. Förövrigt har jag nu gått upp sammanlagt 15 kg! Inte vet jag var de sitter men detta är faktum. Adde bara ler när han ser mig. Jag går in i saker hela tiden. Man fattar liksom inte att man har nåt på framsidan som slår i när man går för nära. Ändå tror ingen mig när jag säger att jag har gått över 8 månader. Folk reser sig inte ens på bussen. Inte så kul att behöva stå upp med extra 15 kg men skönt att inte få några bristningar. Än. Eller jo, på rattarna såklart. Men de försvinner, det gör dock inte dem man får runt magen. Vi håller tummarna att jag slipper.

Nu måste jag kolla min mail efter adresslistan. Jobb jobb jobb!



19 september 2008

Tack min kära styvmamma för alla underbara barnvisor

Jag är alldelles kär! Igår när vi förnyade musik-biblioteket hittade vi gamla gobitar som"Maria går på vägen". Jag minns när min styvmamma Anna sjöng den för mig när jag var liten. Visserligen är den hemskt sorglig men oxå så fantastiskt vacker. Den fick mig att tänka på en annan favorit sen min barndom, Flickan och Kråkan. Vi hittade en version med Sofia Karlsson. Som sagt, jag är kär! Adde hade aldrig hört den förut men är oxå helt såld. Han satt resten av kvällen och skrev av texten. Han vill att vi ska finskriva den och ha den på vägen ovanför vår sons sovplats. Nu sitter jag här och lyssnar på den och gråter en skvätt. Många fina minnen. Trots att min uppväxt var komplicerad, var den lycklig och jag inser nu när jag själv väntar barn att det fanns många som såg efter mig och tog hand om mig. Gjorde mig till den jag är idag. Jag hade två olika hem med helt olika värderingar.

Flickan och Kråkan
"Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent"


Jag är så bortskämt lycklig att ha en sån fin blivande far till mitt barn.



13 september 2008

Vilja Ork och tusen Tårar

Helt hysterisk helg! Å då har vi ändå bara kommit halvvägs. Det är lördag idag, eller ikväll. Klockan är knappt halv nio och jag har redan gjort mig redo att soooova. All stress förstör mig bokstavligen. Åtminstone gör den mig gråtmild. Gravidtårar kallas det tydligen i folkmun, att man blir extra känslig och har nära till gråt när man väntar barn. Jag kan bekräfta detta. Just nu har jag ont i ögonen för att jag har grinat så mycket idag. Sovrummet är min fristad. Jag ligger just nu nerbäddad i sängen med laptopen, The Voice i bakgrunden, och en stor kopp pepparmynt-the.


Helveteshelgen började igår med att en betalningspåminnelse kom glattigt smygandes ner i postinkastet. Dårarna på det företaget hade ju skickat de första fakturorna till mitt kexs mammas adress som jag hade för över 2 år sen. Tackar vi för! Tack tack! Dessutom fortskred denna sketna morgon med att det inte fanns någon mjölk till kaffe och jag hade tänk jobba hemifrån men glömt att ta med mig materialet. SKIT! Jag började istället städa och insåg då för varje nytt rum jag kom in i hur fruktansvärt stökigt vi har det hemma. Småkrafs i drivor! Jag brukar älska allt som ingår i kategorin ”småkrafs” men nu gör det mig hysterisk! Att lilla delfinen i magen känns som han blivit en blåval över natten och som varje gång man böjer sig ner gör uppror i livmoders-oceanen gör ju inte precis att städningen känns enklare. Jag avslutade denna dag i livet ungefär som jag gör ikväll, tidigt i säng. Fast igår kalasade jag på en korg vindruvor och läste kokböcker. Jag vet, jag skyller mitt onormala beteende på graviditeten. Hur skulle du känna dig med en blåval fastkilad mellan skötet och revbenen?

Idag har vi då testat en återvinningsmetod som Adde så lustigt uttrycker sig. Vi släpade oss upp tidigt (typ halv 9) tog en snabbkaffe, härligt nog med mjölk och klämde in oss i bilen för att resa till Stockholms andra kommungräns i norr. Världens andra ände där min mamma bor. Vi hade (trodde jag) kommit överens om att Adde skulle hjälpa till med deras plåttak, för det skulle vi bli bjudna på middag och ett litet bidrag till matbudgeten som just nu består av knappt 200 spänn och 10 dagar kvar till lön. Tyvärr så tänkte jag, ärthjärnan själv att jag skulle ha med mig kameran och fota lite under dagen. Såg framför mig massa mysiga bilder på mamma och syrran som plockar äpplen och karlarna som klättrar på taket och är allmänt hantverks-härliga. Dock befann den sig inte i kameraväskan, inte i bokhyllan, inte i hallen där vi tror att vi såg den senast, inte i någon av garderoberna, inte bakom soffan osv osv. I detta läget får man PANIK! Vi talar inte om någon liten pocket-kamera från SIBA eller så direkt. Vi pratar om en systemkamera i 20 000 kr-klassen som vi köpt begagnad av Addes storasyster (hennes förra arbetskamera) till en betydligt billigare summa, men värdet och kapaciteten är ändå i den högre klassen. Man tappar inte bort en sån! Dock beslöt vi oss för att bege oss trots att vi inte funnit kameran men ångesten bara växte och växte. Vi funderade starkt på att vända på Nynäs-vägen och åka hem igen bara för att leta mer.

Hur som helst, väl framme hos mamma efter 100 års ångest hade Adde totalt tappat lusten att lägga tak (att han lagt ett helt tak igår kväll åt sina föräldrar och nu var lite less på tak tänkte väl inte jag på) och stämningen var allmänt dyster. Det var ju därför vi åkt dit. För att han skulle hjälpa med taket, jag plocka äpplen. Efter viss dividering fram och tillbaka om vi skulle stanna i huvudtaget eller i dubbel mening bita i det sura äpplet, muttrade Adde något om att han skulle väl göra som jag ville fast han inte ville och orkade och han hade redan sagt igår att han inte orkade och det är ju samma sak som att inte vilja. Jag vill massa med saker jag inte orkar. För mig är vilja och ork två helt skilda saker men idag har jag lärt mig att för Adde är det samma sak. Där ser man. Efter en stund, strax efter fikat kommer han in i vardagsrummet som en grå massa och säger att han känner sig lite stressad. Han hade lovat att hjälpa sina föräldrar på kvällen och ville åka. Jag trodde att vi skulle stanna och käka. Mamma hade fixat kyckling till en hel nobelmiddag. Jag ville bara hoppa in i brasan. Sorgsen över att jag strulat till allt igen, vilket det känns som jag gör jämt, började jag tappert att packa ihop grejerna. Jag kan helt enkelt inte kommunicera med världen. Å inte den med mig heller. Mamma ropar på mig för att ge mig matbidraget och jag börjar då att störtböla för att jag får så dåååååligt samvete. Jag tvingar Adde att jobba på helgen som han hatar att göra och jag tar mammas pengar som jag inte är värd för jag har inte gjort något för att hjälpa till. Egentligen vill jag bara att alla ska vara nöjda.

I gråtfesten råkar jag också erkännande slänga ur mig att jag är skit-less på att bära runt på ungen som gör mig illa 24 timmar om dygnet och dessutom både gör mig tjock och får mig att gråta till Extreme Home Makeover. Som sagt jag VILL men jag OOOOOORKAR INTE!!! Mamma tycker att jag måste stå på mig och säga ifrån så jag inte blir trampad på. Adde hittar mig i badrummet storgråtandes och tycker samma sak. Han säger att om jag vill stanna och äta ska jag säga det och inte bara ge med mig. Han ringer och avbokar med sina päron och vi stannar för att äta. Det är verkligen sjukt jobbigt att visa sin svaga sida sådär bara rakt upp och ner inför sin familj, speciellt sin mamma. Man vill ju att hon ska tycka att man är tuff som en björn och att man löser alla problem i världen. Att hon ska vara stolt över att man är så duktig och klarar av allt. Min mamma väntade ju mig som dumpad singel och klarade det enligt hennes version helt galant. Jag suger på att vänta barn. Det är verkligen inte min grej. Jag är bäst på bebisar och att ta hand om barn, tycker jag själv. Jag älskar att ta hand om små varelser. Men det här med graviditeter är icke sa nicke min melodi. Jag erkänner. Jag har misslyckats. SÅ nu har jag sagt det.

När vi äntligen kom hem började vi hysteriskt att leta efter kameran. I tvättkorgen, i skohyllan, i kastrullskåpet, bland barnkläderna, vi vände upp och ner på hela lägenheten. Utan resultat. Vi började frukta att den enda logiska förklaringen måste vara att någon helt enkelt öppnat ytterdörren och norpat åt sig kameran då den låg på hallbänken. Addes mormor Jeanette (sjukt snygg och hur rolig som helst) har råkat ut för en liknande grej. Att någon öppnat ytterdörren när hon var hemma och tagit hennes handväska från hallen och sen bara stängt dörren igen. Hur obehagligt är inte det? Då av någon obestämd anledning börjar Adde riva i pappersinsamlingen som står i hallen och hittar där ibland all vår kasserade reklam en 20 000 kr-kamera. Han frågar lite hurtigt om jag hade tänkt återvinna den? Hur osannolik det än kan verka så måste en syndig liten på fyra håriga ben som gillar att ligga på hallbänken lyckats putta/busa ner den i korgen och sen har väl jag då i min disträa förvirring fyllt på med mer reklam. Vad är oddsen? Nu kommer detta att vara ett innestående skämt i all evighet, att jag är så duktig på att återvinna. Mycket lustigt. Jag rår inte för att jag gillar återvinning och pantburkar får man faktiskt pengar för. Hur mycket jag än försöker skylla på katten skrattar bara Adde åt mig, klappar mig på huvudet och säger lent med en liten puss att man inte kan sortera elektriska prylar som papper.

Nu börjar det snart bli dags att ringa störningsjouren. Mongot i lägenheten under oss testar sin musikanläggning med lite väl överdriven entusiasm och dålig musiksmak därtill. Å det är inte första gången. Visst finns det fördelar med lägenhet men fy för tafatt trance med taskig bas kl halv elva en lördagskväll.




10 september 2008

Sova sova säng säng säng...

Hur ska jag orka? Jag är så fruktansvärt trött. Jag vill bara ligga i sängen. Jobba, resa så långt kommunallt varje dag och fixa hemma och inte få sova på nätterna? Jag har inte sovit en hel natt på snart två veckor. Jag blir tokig!!! Dock är inte allt bebisen fel, man kan faktiskt inte skylla allt på stackars liten han. Men mycket!! Dels så gör allt extra blod i kroppen mig dö-varm så jag svettas som en asfaltsläggare. Byter lakan varannan kväll.... jag har börjat sova på en handduk och utan täcke men då börjar man frysa efter ett tag. Vi har både fläkt och helt öppet fönster. Dock måste vi då ha sovrumsdörren stängd för annars klättrar våra katt-apor ut på fönsterbrädet. Dessutom plågar krampen mig natt efter natt. Runt kl 3 måste jag rull/åla mig ur sängen och sträcka ut benen genom att studsa runt lite. Därtill har jag börjat samla halva Östersjön i kroppen varje natt. Fötterna och framför allt fingrarna svullnar upp och värker, bultar som om någon snörat rep runt armarna. Även fast klockan nu är snart tolv har det ännu inte släppt. Jag kan inte böja fingrarna ordentligt. Känns som man har ett paket dennis-korv på varje hand. Hemskt!

Som om inte det vore nog har vi ett katt-inferno utanför sovrumsdörren varje natt. Brorsan är stympad och grinig. Vi kasterade honom igår. Tyvärr är Kompis (katt-tjejen) tvärtom galet glad och kåt. Hon studsar och skuttar runt som en liten ekorre i lägenheten och försöker få Brorsan att sätta på henne men som sagt han har inga bollar kvar och är allmänt dyster och besviken på oss. Stup i kvarten är jag tvungen att gå ut och kolla vad Kompis pysslar med. Ni anar inte vad en kåt katthona kan hitta på. I natt har hon gjort konfetti av inte mindre än två toarullar, badat i toastolen, täckt hela toagolvet med kattsand, busat och rullat sig i linneskåpet (jag FATTAR inte hur hon får upp det!!) rivit ner min skrapbooking från köksbordet, smakat lite på hushållsrullen när hon ändå var i farten, totalt tuggat sönder en av mina krukväxter och haft ner den krukan med jord och allt i soffan, och sist men inte minst vält ner en hel hylla med pocketböcker. Allt detta på EN natt. Och varje gång man kommer ut efter att hört braket eller rifsandet så sitter hon någon helt annanstans och ser hur oskyldig söt ut som helst. Eller så rävsover hon i tvättkorgen.

När man sedan lyckats släpa sig till jobbet möter man efter BARA en dags frånvaro att det första man måste göra är att tömma diskmaskinen, fylla på med allt som nördarna staplat upp i diskhon, torka av kaffemaskinen och göra en totalrengöring av den innan man ens kan tänka tanken att ta sig en morgonkaffe. Verkligen inte mitt jobb men jag klarar inte av att se skiten. Allt så många på samma arbetsplats kan vara så sanslöst skräpiga. Jag ska byta jobb. Haha men nu är det bara 4 veckor kvar tralala!

Huuugha... nu måste jag gå och umgås med min bästis i fikarummet. Fröken Ikea-soffa. Sammmmmmmandraaaagning!! aaahhr....



5 september 2008

Den konstanta oron hela tiden över allt och inget

Det var förlossnings-maratonTv4 Fakta igår. Bland annat riskförlossningar där mamma är sjuk eller där barnet inte utvecklas normal och såna grejer. En mamma väntade tvillingar där den ena inte växte som den skulle och den andra tog mer och mer plats. Den lilla tvillingens fostersäck var typ helt tom på vatten och de fick akut ta ut dem med kejsarsnitt i vecka 32. Det var så STORA! För att bara vara i vecka 32! Läkarna var lite oroliga att lungorna inte skulle vara färdiga, det kan skilja lite från kvinna till kvinna med gener osv. men de behövde bara ha andningshjälp det första dygnet. Helhäftigt!

Jag har två dagar kvar till vecka 32. Man räknar ju så konstigt. Jag går alltid in i ny vecka på måndagar (som resten av hela sverige, jag vet) men det är lätt att hålla koll på. Och idag är det fredag så det betyder att jag är just nu i v.31 + 5. Tänk om han skulle komma ut nu! Jag tänker så heeeela tiden, jämför och läser om hur långt han har utvecklats hittills. Man är ju lite nojjig när man redan varit inne en gång. Mest oroar jag mig för att han ska komma nu och inte kunna andas själv och få hjärnskador och sånt. Jag har med mig journalerna vart jag än går. Samtidigt fattar jag inte riktigt att jag är så höggravid som jag är. De flesta är hemma från och med nu. Det ligger en i princip färdigt utvecklad människa inuti mig. Burr! Svärmor vill att jag tar ut sem. och är helt ledig resten av tiden. Hon är nog oroligare än vad hon vill erkänna. Klart att jag skulle vilja vara hemma men jag orkar inte med ångesten över ekonomin. Jag väljer hellre att kämpa mig till jobbet 4 timmar och kunna lugna mina räcker-pengarna-nerverna. Stackars unge, man har ju hört att fostret kan känna av mammans oro så jag försöker att tänka posetivt. Adjö oro! Bara rosa fluffiga tankar!

Hej och hå en timme kvar att jobba. Bäst att lägga i en extra växel.




4 september 2008

Älskade hatade 240!

Vi tog ett stort beslut igår. Vi ska sälja vår Hyundai. Vår fina vinröda fyrhjulsdrivna cityjeep. Det är den finaste bil jag ägt men oxå den dyraste. Vi ska satsa på en liten bensinsnål lågprisbil istället. Bättre för mig att övningsköra med oxå. Det känns dumt att ha en superbil som ändå står still 4-5 dagar i veckan, som dessutom inte är direkt gratis. Men en liten tår i ögonvrån får man ändå. Vi tänkte låna kusinen Stoffes lilla gula sportskoda sålänge. Den blir fin att åka till BB i, haha. Men vem vet, vi kanske inte ens får den såld. För det vi vill sälja den för vill säga. Vore ju trist att gå i back på en bil man knappt haft i ett halv år och fixat till en del på. Om den blir såld till det pris vi har satt så går vi iallafall några papp plus men man får ju tyvärr räkna bort vad vi har lagt ut på att försäkra den.

Adde tycker vi ska byta ner oss riktigt lågt och köpa en volvo 240 men jag vägrar övningsköra i en volvo. Jag har hemska minnen av hans röda 240 vi pruttade runt i vintras. Det började med att nyckeln gick av i låset till bakluckan. Adde tjuvkopplade den och det funkade fint i en vecka, sen en kväll påväg från städning av kontoret gick rattlåset. Vilket det ska göra när man tjuvkopplar. Vi höll på i två timmar för att få loss rattlåset som då är en järnsprint som i princip är OMÖJLIG att få av. Stående mitt i Solna med en och annan tant ute med hunden misstänksamt sneglandes. Inte konstigt med tanke på att vi typ avverkade alla Addes verktyg: borrmaskin, hammare, trefyra skruvmejslar, slägga och allt annat som vi hittade löst i bilen, tyvärr kom vi ju inte in i bakluckan (i låset satt ju halva nyckeln) där det tunga artilleriet låg, slagborren och proppmaskinen, sån som man borrar i betong med.

Vi ringde till Stoffe kusinen (fullfjädrad bilmeck i sina bästa 21 år) för goda råd, och fick då informationen att om man är tillräckligt stark och två kan man handgripligen dra av ett rattlås på en volvo. Dock i praktiken hade han bara hört detta. Dessutom var det en polare till honom i rugbylaget. Men det skadar inte att prova. Jag kan tillägga att jag och Adde vid tillfället endast vägde strax över 100 kg.... tillsammans. Att jag nu väger mer än honom behöver vi inte tala så högt om. Hur som helst så hände jag mig i ratten på förarsidan och halvvägs ut på gatan med mina fullt utnyttjade 57 kg och Adde tog sats inifrån med sin små men dock sega sparrisben och sparkade ratten åt mitt håll. Den lossnade på första försöket! Förmodligen oxå pågrund av att vi tuggat söder hela tändningen med borren och då redan jobbat oss en bit in på järnsprinten. Hela vägen hem till Hökarängen var vi tvungna att undvika skarpa svängar så inte rattlåset skulle glida i igen.

Vi gav den en ny chans kvällen efter då vi skulle hämta grejer i Tyresö hos Stoffe. Adde hade gjort en ny elektrisk nyckel a la Folkrace av det sabbade tändningslåset. Funkade helfint! Halvägs till Tyresö centrum då den började hacka och när vi försökte starta om den gick el-nyckeln i två delar och med 9 olika kablar finns det då bara typ ca 2 miljarder olika möjliga kombinationer för att få motorn att starta i rätt ordning. Visserligen har kablarna olika färger men vilka ska gå till vilka komponenter osv. tar en evighets evighet att pussla ut. Sagt och gjort det enda man man göra är att överge skeppet och traska. Vi gick 2 km tillbaka till Stoffe och fick låna den lilla gula om skjutsade honom till krogen.

På måndagen ringer de från polisen och frågar om vi vet om att vår 240 står i Tyresö. Jotack, det visste vi. Polisen meddelande oxå att vi tyvärr inte hade några däck kvar. Dagen efter ringde polisen igen och frågade återigen om vi visste om skicket på vår volvo. Jotack, det visste vi. Död utan däck. Polisen meddelande då att vi inte hade säten kvar heller och inga sidodörrar fram. Vi lovade att bogsera bort vraket snarast. När vi kom fram till den stackars lemlästade bilen fanns faktiskt både mina kaffekoppar kvar och verktygen i bakluckan. Den hade de försökt få upp utan resultat. Lyckans tur för oss, för verktygslådan som numer står tryggt hemma i gästrummet är värd mer än bilen 5 gånger om. Minst.

Sjukt rolig resa med den bilen men jag vet inte om jag är så sugen på att klämma in bilbarnstolen i ett sånt skräp och ta alla motorstoppsrisker, haverier och hej och hå med en liten baby. Kan var en fördel om man vet att man kommer fram dit man ska, men om jag känner oss rätt så kan det likaväl sluta med en 240 ändå. Dock hoppas jag på en liten fiesta eller nåt japanskt. Japaner gör bra bilar. Fast vad gör det för skillnad egentligen? Jag är ju bästis med SL och har 5 min till pendeln. Fri som en fågel eller vad brukar man säga?



2 september 2008

En solig tisdag i kollektivtrafiken

Hur är det möjligt att en resa som vanligtvis tar 8 minuter idag tog mig över 1 timme och 45 min?! Vanligtvis med mina galna hormoner borde jag ha blivit rosenrasande, börjat klagosången och rivit upp himmel och jord. Märkligt nog tog jag det hela med ro. Något fantastiskt har typ sköljt över mig de senaste veckorna. En hormonell höggravid sinnesro. Jag började detta krångel i Ösmo med att 11:15-tåget var inställt pga signalfel. Klart det är strul! Nynäsbanan är ju helt ny och allt är inte inkört ännu.

Väntar snällt på ersättningsbussen som naturligtvis var proppfull med pensionärer som höll på sina sittplatser som blodhundar. Vad gör man som gravid i 8:e månaden? Man sätter sig på golvet till alla tanters förskräckelse och så ringer man till syrran och berättar allt om vad barnmorskan ska göra med magen och fostret och foglossning blabla bla så de får riktigt dååååligt samvete, surkäringarna.

Glad i hågen haltade jag av bussen vid Sotholmen (världens ände någonstans på mitten av väg 73 mot nynäs) där Kerstins taxi ska hämta upp och köra in mot Hemfosa station. Det är 6 km och ingen buss i världen kan köra på den vägen. Av gamla erfarenheter vet jag att SL ibland missar att beställa taxi när tågen ställs in så jag ringde direkt till kundtjänst och supergulligaste tjejen hjälpte mig att kolla upp läget och det var beställt och skulle komma vilken sekund som helst. Tålmodigt väntade jag i en kvart och då kom en taxi FRÅN Hemfosa som skulle mot Tungelsta. Tålmodigare väntade jag i typ 45 min till innan jag ringde kundtjänst igen. Samma tjej svarade och kände igen mig. Hon beställde en egen taxi åt mig som kom efter 5 min och bad tusen gånger om ursäkt även om hon inte gjort något fel. Taxibolaget hade glömt mig. Jag var dock nöjd, taxichaffisen var urtrevlig och körde mig hela vägen till dörren gratis. Det enda snopna med det hela är att tågen började gå typ 10 min efter att jag åkte från Ösmo.

Tur att det fanns tetris på mobilen, en blåbärsyougurt i väskan och en bänk att sitta på. Vad som från början var planerat att bli en lunch hos min syster och sedan en lugn promenad till BVC med lilla Tule, blev panerad fisk med potatis och ärtor (jag har alltid avskytt ärtor men idag var det sjuuukt gott) i en glasslåda, en tub tartarsås i en plastpåse på pendeln med min syster evigt snattrades om hur dåligt det är av SL att låta en gravid kvinna vänta så länge och bla bla.

Jag bävar bara inför imorgon då jag måste återvända till jobbet deltid. Rent hyptetiskt om tågen strular varje dag blir det nog tungt, med tanke på att 2 stationer idag då tog nästan 2 timmar. En timme per station. Haha, det skulle ta mig hela dan att bara komma till jobbet. Jag ska nog packa ner lite frukt tills imorgon oxå för säkerhets skull.




Annons