...som en knopp i vårsolen väcks mina skrivarfingrar till liv och tankekarusellen tittar nyvaket fram ur björngrottan...näe helt ärligt så har jag för första gången på väldigt länge tid att unna mig en minut för självreflektion. Jag är barnledig och det enda som står på min To-Do-lista idag är att klippa gräset, vilket jag älskar att göra så det känns mycket trevligt.
Faktum är att jag faktiskt redan i tisdag var i stort behov av att skriva av mig om mina bekymmer men jag hade som vanligt inte tid. Efter en tidig morgon, väckte Desmond 5:30, välling, kaffe, ren blöja, Playhouse disney, kläder till mamma och son, borsta alla tänder, tråkla fram vagnen ur skuffen, på med ytterkläder och promis till dags med marginaltid 6:30, lämna Desmond och så klart var det en tjej som inte brukar jobba morgon så min son var lite missnöjd men stenhård och sen till jobbet som man är vinkade jag iskallt hejdå och gick. Jobbade 7:00 till 12:00, kompade ut och sprang till bussen 12:07. Fick en micropaus på bussen med spotify och ett äpple. Träffade distriktssköteskan i foajén som tipsade om att de sökte duktiga vikarier till hemtjänsten och genast tänkte jag att jag har ju semester i 4 veckor man kanske skulle jobba extra och följde glatt med och tog kontaktuppgifter. Bestämde sedan att min enda tia fick sparas till en kaffe i pausen som jag då förmodligen skulle uppskatta mer än nu. Upp på lektion mellan 13:00 och 16:00 som så förträffligt nog handlade om utbrändhet. Det känns som om jag tog över klassrummet med mitt prat stup i ett. Hej och hå - ta plats, säg vad du tycker! Verkligen inte min typ egentligen men jag antar att min dryga två år med Adde lärt mig att stå upp för mig själv och våga yttra mig. I pausen får jag ett kuvert av min ena lärare och jag anar vad det kan innehålla. Mitt misslyckade arbete i omvårdnad. Min ursäkt är att i slutändan prioriterar man sin familj och resten får komma sen och det var vad jag gjorde. Så med gråten i halsen halade jag upp mitt arbete med ett stort fett G på... men konstigt nog kände jag lättnad. Jag hade nog trott att hon skulle stryka mig, ett G innebär ändå att jag får läsa vidare. Dock är det som ett slag i magen när man egentligen vet vad man kan prestera. Min motivation har ju varit lite si och så oxå. När jag tillslut lämnat in hade jag först fått till svar att jag skulle ta den tid jag behövde och komplettera för att satsa på ett VG. Skitstressad och fylld av ångest så lovade jag såklart att fixa det trots att jag redan i princip gett upp. En vecka gick och jag gjorde inte ett skit, så när jag öppnade kuvertet och insåg att hon bestämt åt mig att jag var färdig kunde jag äntligen andas ut. Efter lektionen när jag mötte henne i korridoren ville jag tacka henne för att hon satt betyget och förstått att jag inte skulle lämna in kompletteringen och hon sa att jag kunde få mer till om jag ville, jag tackade nej och kämpade mot tårarna. Hon log mot mig, kramade om mig och sa att hon vet att jag kan så mycket bättre men att ibland är förutsättningarna sämre. Påväg ut i bilen till Adde som kommit för att hämta upp mig började jag störtgråta. jag grät för allt jobbigt som jag burit under vintern och våren. Jag grät för vår ekonomi, jag grät för addes smärta och alla operationer, jag grät för renoveringen som fått vänta, jag grät för alla extra kurser jag kämpat med, jag grät för allt jag bara svalt och duktigt godtagit så länge. När jag gråtit färdig (ungefär vid ösmorondellen tror jag) bestämde jag att jag ska försöka vara snäll mot mig själv. jag kan inte göra allt. Jag ska inte skämmas för att jag inte hinner med allt, det får se ut som skit jag ska inte bry mig, det är ändå min skit. Dock känns det som att jag lovat allt detta till mig själv förut...
Men så vaknade jag idag, barnledig med sovmorgon till kl 10 av en strålande sol, 25 grader på kökstrappen och bara en massa positiva tankar. Jag meckade en kopp kaffe, tog laptopen, satt mig på trappen med bara fötter och bloggade för första gången på hela våren och nu känner jag mig som en ny människa! Redo att klippa gräset! Så det ska jag göra nu, BUMS!
=)