Några dagar i månaden är man bara så nere...

Nu är det sådär mycket igen. Jag har svårt att fokusera på det jag borde göra för att så mycket annat tar plats i mina tankar. Dessutom har jag pms och bölar för minsta lilla. Perfekt. Som om inte det vore nog går Rosa bandet galan på tv3 med massvis av tårdrypande historier om mammor som lämnar barn efter sig. Alltså helt ärligt jag pallar inte med sånt, i synnerhet inte en vecka innan mens. Så när jag nu sitter här och grinar för alla med bröstcancer känner jag mig väldig otacksam som ojar mig över så traviala saker som månadens räkningar, vart jag ska jobba i vår, mina skolarbeten som aldrig blir klara eller att jag inte kommer hinna baka tårta själv till Desmonds födelsedag på lördag. Skäms på mig.

Det är så mycket som inte blivit som jag tänkt mig. Både positiv och negativt. Jag hade inte tänkt mig att jobba i vården och nu är jag snart färdig undersköterska. Hungrig efter en sjuksköterskeutbildning men det lär väl sluta någon helt annanstans. Jag är den typen av person som måste planera saker, visualisera. Det låter mycket ballare att säga att man är impulsiv och tar dagen som den kommer men, när det gäller mig skulle det vara att ljuga. Jag avskyr plöstliga förändringar, vändningar. Det blir helt enkelt inte som jag tänk mig.

Återigen ska vi försöka sälja den helvetes j*vla bilen och jag får ångest bara jag tänker på det. Vi vill ha en mindre billigare bil att försäkra och tänkte lösa billånet genom att lägga det tillsammans med huslånet. Vilket kommer att gå som smort då huset enligt mäklaren stigt i värde men då återstår problemet med bilen som fortfarande kommer att stå på vår uppfart och kosta svindyra pengar varje månad i helförsäkring och skatt. Ingen vill ju köpa en törstig V6 så är det bara.

Jag tror minnsan jag ska peppa upp stämingen med en kopp riktigt sött tea. Sagt och gjort.

Nu så e det fixat!

...tror jag.

Om jag nu gjort skall numera alla kommentar-sugna lämna sina reflektioner....

Reflektera på! Eller "Diskutera Mera" som är mitt gamla kära mantra!

Ingen panik, allt på en gång!

Trots en gråmulen morgon och ett antal dallrande bekymmer i min atmosfär känner jag mig ovanligt glad idag. Kanske för att jag har huset för mig själv för första gången på M Y C K E T länge (och enligt mina mått är det drygt ett år, tid uppfattas tydligen väldigt olika mellan olika individer) För att på bästa sätt avnjuta detta har jag klämt på en tvätt, meckat ihop en rykande varm kopp kaffe, klickat fram Owl City på spotify och satt mig till rätta för att blogga av mig en smula. För att runda av min sköna morgon ska jag ta en runda i trädgården och gräva lite, därefter blir det plugg på pendeln och praktik till 21:30.

Jag tror vi skulle vara inne på intensivavdelningen ikväll, vilket jag ser framemot. Jag hade äran att följa en annan uska igår på dagen då min ordinare handledare hade studiedag och var då som sagt med inne på IVA och assisterade under en bronkoskopi. SÅ himla häftigt! Kanske inte så häftigt för den som låg där med kameran halvägs ner i lungorna men han sov ju så men alltså, man ser ALLT! Hela luftvägen, hur det delar sig och förgrenar sig ut i lungorna och lungblåsorna. Vårdpersonalen, läkaren och sjuksköterska, alla är så duktiga, trevliga och instruktiva. Jag hade liksom inte förväntat mig innan praktiken att alla skulle vara så positivt inställda till mig som student och säga: "-Hej, student men vad kul kom ska du få titta.., kan du hålla här.., det här är en... och man ska inte därför varför..." jag har även fått kommentaren: "Usk-student, härligt! Det är så få som vill bli uska nuförtiden och ni behövs verkligen! Välkommen! Jag hade ju gärna jobbat på SÖS men två timmars restid varje dag är tid jag måste ta från min familj och det går inte just nu. Så nu hänger allt på om jag får en fast tjänst på jobbet eller inte annars blir det bråttom att söka jobb vill jag lova hej och hå...

Dessutom håller vi tummarna på onsdag nästa vecka då mäklaren kommer och värderar vårt hus. Snälla snälla säg att huset ska ha stigit i värde så vi får bort topplånet!!!! Vi har ju faktiskt renoverat både hallen och badrummet på nedervåningen! Nu återstår bara att städa så att han kan ta sig fram i huvudtaget....Jag hade ju som sagt tänkt gå ut i trädgården men jag borde röja... fan..

Vem bestämmer?

En sedvanlig släktsammankomst har gått av stapeln och som vanligt är man irriterad. Jag fattar inte varför man inte bara kan umgås och ha det trevligt utan att man ska behöva åka hem och vara ledsen och förargad. Samma sak varenda jävla gång! min familj är en samling snälla människor som om de haft lite finkänslighet och förmåga att tänka efter innan de häver ur sig saker varit underbara. Men likt förbannat tänker jag varje gång: "- Näe nu vill jag inte mer, det här var sista gången!" Varför är det så att man har så svårt att "göra slut" med sina släktingar? Jo man har levt med dem länge och man bär samma gener men det är ju inte som att jag har valt dem själv för att jag tycker om dem.

Jag önskar att jag kunde leva efter principen: "- Jag väljer själv!" Den tid jag har här på jorden vill jag inte slösa bort på att vara arg eller ledsen eller tillgodose alla andras behov och viljor. Jag skulle vilja stänga ute alla irriterande, negativa individer som suger energi och omge mig av positiva, inspirerande, livsglada människor som tar fram alla bra saker hos mig själv. Tyvärr är det inte så enkelt och därför är jag riktigt nedstämd idag och hela min kväll igår blev förstörd.

Jag tror jag behöver en L Å N G höstpromenad för att få tillbaka mig på den glada banan i livet igen. Sagt och gjort.