Kände efter viss påtryckning eller realisering av min syster att det var dags att berätta för mamma:
Min syster: " - Du tror inte att hon kommer tycka att det är konstigt att du går tre månader över tiden?"
(om jag nu skulle bli gravid igen direkt)Jag: " - Jo det är klart att hon kommer tycka att det är konstigt att bebisen kommer i juni istället för i mars...."
(tänkte inte på det)För att förklara det hela lite närmre så är vår mor
( och vi är båda två väldigt medvetna om detta) både läkare, astronaut, stadsminister, psykolog, stjärnkock, ja välj själv beroende på vad ni kan komma att prata om så vet vår mamma allt om allt och vet såklart bäst för hon är typ kung. I hennes lilla parallella universum.
Exempelvis: Jag brukar strategiskt inte ringa mamma och berätta saker för hon kommer ändå bara att prata om sig själv eller ha tusen råd och lösningar om vad man bör göra och inte. Men då min son i våras hade rotavirus
(elak maginfluensa) ringde hon som en galning och tillslut blev jag tvungen att svara för att få tyst på människan. Jag har väldigt svårt att ljuga eller rättare sagt jag är oförmögen så när hon frågar hur det är skulle jag lika gärna ha kunna säga "Det är bra!" och sedan låtit henne prata på om sitt som vanligt men såklart blev jag tvungen att berätta om Desmond och då börjar mamma med diagnos-pratet diiiirekt och fortsätter på om att jag måste ge han vätskeersättning med tesked bla bla bla..
Att hennes dotter är undersköterska och jobbar med sjuka barn det bryr hon sig inte om utan hon ska "hjälpa" mig att ta hand om en magsjuk. Jag kan bara uppgivet svara med " - Ja, mamma jag vet, jag är undersköterska. Det är mitt jobb att veta hur man tar hand om någon som är magsjuk." och till svar får man " - Jo jag vet men..." och så börjar hela rasket om igen.
Så när missfallet var ett faktum kände jag spontant: Nej. Jag kommer inte att ringa min mamma. För då är hon väl plötsligt gynekolog.
Nu har det gått dryga tre veckor och min syster som sagt hintar lite att det börjar bli dags att ta tjuren vid hornen och säga som det är. Jag håller med henne om att destu längre jag väntar destu jobbigare blir det att förklara varför jag inte sagt något.
Så igår tog jag en
stor kaffe, satte mig bekämt och förberede mig på kasta bort den närmsta halvtimmen på att lyssna till mammas prat. Dock, hör och häpna, för första gången i mitt liv hade min mamma inga kloka råd, husmorskurer, egna erfarenheter. När jag lagt på var jag helt chockad. Va? Var det min mamma jag pratade med? Ursäkta? Helt j*vla otroligt. Det kändes till och med skönt att berätta för henne. Nu låter det som om jag vanligt hatar/avskyr min mamma. Man väljer ju inte sina föräldrar och om jag hade fått välja fritt kanske hon inte stått först på listan men hon är ju ändå min mamma, så någon form av hatkärlek finns ju där. Hon är så speciell. Allmänt jobbig och faktiskt totalt olik mig själv.
(hoppas jag för guds skull annars får jag panik) Däremot har jag en otrolig storasyster som varit min mamma-räddning. Samt en fantastisk pappa som kanske inte alltid varit där för mig men som jag likaväl tycker så mycket om. Han tar fram alla de bästa sidorna hos mig. Att kunna säga att just han är min pappa gör mig stolt. Han sätter inga krav eller förväntningar på mig. Han bemöter mig som vuxen. Behandlar mig inte bara som sin dotter utan även med stor respekt för den jag är. För att inte tala om min låtsasmamma
(styvmamma låter så hårt och kallt) det är ännu en fantastisk människa. Om alla människor vore som hon skulle jorden falla i fullständig harmoni samtidigt som alla skulle ha förbannat kul.
Jag önskar ibland att min mamma-relation vore bättre eller annorlunda men nu är det som det är. Tyvärr tror jag inte att hon förstår hur relationen ser ut. Hon ser nog sig själv som världens bästa mamma. Vilket hon en gång var men sen hände nått. Vad kan man bara spekulera i.
