Det allra käraste jag har i en grön onepice

Igår kväll när jag promenerade hem från bussen i doften från hägg och moppeavgaser fick jag en liten flashback till ungdomens år. Den där första gången man var kär. På riktigt. Jag anser att vara kär är den lätta flyktiga känslan som bara känns bubblig och bra. Den känslan man kan känna många gånger om. Förälskelse å andra sidan är något helt annat.

Jag sent glömma de nötbruna ögonen som följde mig med blicken och för första gången fick mig att känna mig vimmelkantig. Det var mer än kärlek i doften från blommande hägg. Det var se men inte röra. Förbjudet. Ett märkligt skådespel som pågick i evigeheter. Vi ville ha varandra men fick inte. Din väns ex är ajabaja. Nu sisådär 10 år senare vet jag att det aldrig hade funkat iallafall. Vi hade aldrig varit sams. kanske var det en del av passionen att vi kunde diskutera allt, hetsigt och envis. Kanske är det därför jag älskar Andreas så vansinningt, just för att han driver mig till vansinne. För att han är envis, och talar för sig. Rak och ärlig. Ibland så rakt på att andra tycker illa om honom. Dryg. På ett sätt som de flesta missuppfattar, även jag själv ibland. Dock kan han nog känna på sig när han gått för långt med mig. När min gräns är nådd och jag blir förbannad känns det som att han vet det och säger alla de rätta sakerna till mig.

Efter fyra år med honom har jag endast lärt känna en bråkdel av alla hans fram och baksidor och jag kan fortfarande bli berusad av förälskelse av blotta åsynen av honom  samtidigt som jag till och från kan kan bärga mig från att slå honom på käften för att han är en sån idiot.

Undrar hur det hade varit om vi träffats 10 år tidigare? I doften av hägg och moppeavgaser en sen vårkväll.

Jag får äta muffins om jag vill!



Liten i vecka 18

STOR i vecka 23

-Nej, jag har inte svalt en badboll...

Min kusin och jag

Jag vet att man alltid har en särskilld kärlek till sina syskonbarn men ibland är det alldelles särskillt. Otroligt nog trots att jag har haft två extra barn hemma under helgen har jag hunnit med mer,  haft tusen gånger roligare och känt mig hälften så stressad som jag brukar. Jag ska erkänna att lunchen hemma på helgerna lätt blir macka och yougurt, eller snabbmáckaroner men i lördags slevade jag ihop både pannkakor och våfflor, hann med glassbilen, promenad med picknick till viken, en hel grillmiddag, dusch, pyjamas och tandborstning gånger tre. Vid fem över nio på kvällen sova alla knattar och jag var inte ens trött. Dessutom hade jag redan hunnit städa av köket och satt på tvätt. Hör och häpna: Hängt tvätt. När fan händer det annars? Aaaaldrig. Jag har noll karaktär när det gäller tvätt [och egentligen allting annat i hemmet oxå för den delen]

Förstå mig rätt nu: Jag gillar barn, men långt ifrån alla barn. jag skulle aldrig kunna arbeta på dagis eller liknande. Vissa barn retar mig så till den milda grad att jag knappt kan bärga mig, vilket jag i somliga fall inte heller kan. Fy och skäms på mig. Men dryga, malliga, otacksamma ungar är det värsta som finns. Jag får kalla kårar.

"Hur kan du säga så, du jobbar ju med barn!" Ja jo men det är inte vilka barn som helst. Så långt ifrån malliga och dryga man kan komma. Att arbeta med utvecklingsstörda och funktionshindrade är ett eget kapitel, särskillt när de är barn. De är så öppna och självklara. Unika och ursäkta uttrycket men häftiga, mot alla odds om man säger så. Livsglada. Om man vill ha äkta inspiration till livet och tacksamhet på riktigt ska man söka den hos dessa individer.

Hur som helst så har jag haft en toppenhelg och jag känner mig inte ett dugg orolig över hur jag ska klara av en liten till som behöver mig för jag vet att jag klarar det galant. Det ska rent av bli skitkul! Jag längtar redan.

Dessutom har jag insett hur fin min son är mot andra barn som är likasinnade. Två pojkkusiner som fnissar ihop och tar hand om lillasyster som inte glöms bort. Så många gånger jag har varit rörd till tårar över hur underbara dessa tre är mot varandra. Det är vad alla nära systrar önskar: Att deras barn ska tycka om varandra och längta efter varandra.

I fredags då vi pratar om att Tule och Vega ska sova över:
Desmond: "Mamma?"
Jag: "Ja, hjärtat?"
Desmond: "Jag elskar Tule..."
Jag: "Vet du, jag tror att Tule tycker om dig lika mycket oxå" [blir alldelles varm inombords]
Desmond:" Och lilla Vega får låna min snutte om hon blir trött.." [Det är den största kärleksförklaringen någonsin!]

Min son har även en till underbart söt liten kusin som min lilla lilla lilla syster är mamma till, fina Elmina. Läs hennes jättefina blogg http://mochu.blogg.se/ . jag läser den varje dag så jag hänger med när Elmina växer. Det skiljer 10 månader mellan Vega och Elmina och jag tror att de kommer bli bästisar. Jag ser framför mig om låt säga 5 år, då kommer vi ha ett halvt kollo av kusiner som busar runt och äter glass ihop på sommarlovet. Bra jobbat där pappa! Farmor brukar säga att hon aldrig kunde tänka sig att det enda barnet hon fick till slut efter många års väntan skulle gro så fint, fröa av sig och resultera i fem barnbarn, 7 barnbarnsbarn.

Själv har jag ingen kontakt alls med mina kusiner. Jag har två.

Natalie blev placerad i fosterhem vid tre års ålder då min moster varken var lämplig förälder, nykter eller psykiskt stabil. Natalie borde vara runt 27 år nu om hon lever. Har hon egna barn? Hur har hon klarat sig? Det enda jag vet att hon fick lov att träffa sin mamma om hon ville vid 18 år ålder och att hon tackat ja men att hon förmodligen blev besviken. Caroline är min morbrors enda barn som inte bor hos honom. Jag tror inte att han själv vet vem hon är. Eller så gör han det fast han inte verkar vilja visa det. Jag har inte träffat henne på snart två är, hon är typ femton.. sexton.. eller?

Målas om eller ej? Vit? Tråkigt?

Byrån alltså, inte katten...

Gammal katt, ny byrå. Eller egentligen gammal byrå fast ny och samma katt. Om man har matat den 3 gånger idag har den mask då tror ni? Katten alltså, inte byrån...

20 + 0

Situation halvvägs:

Sen tisdagkväll, Melissa Horn - Under löven högt men mjukt tralandes i bakgrunden, regndropparna slår i vinden mot fönstrena, första raderna på lapp-filten till vagnen är klara, underbart bubbligt rosa, en rykande varm latte i kopp som sällskap och en liten som bäddar runt för fullt i magen.

Inget saknas mig. Inte just nu iallafall.

Havandeskapsterapi

Byrån är ju typ klar så jag behöver något annat att pyssla med till bebisen. Sagt och gjort, nu ska jag sy det där lapptäcket jag suktat på i evigheter. Jag behöver inte smusla med att tygerna är köpta i all önskan om en kommande flickbebis. Jag trodde [läs tror] väl aldrig att jag skulle bli mamma till en tjej men ultraljudet bjöd på flera trevliga avslöjanden. Nummer ett: Ungen lever! Fortfarande. Har allt den ska och är precis så gammal som den borde, minus två dagar. Nummer två: Inga manliga könsdelar [vad sjuksköterskan kunde se] De vore buskul med ännu en grabb, men jag tror att alla mammor någon gång i hemlighet önskar sig en liten flicka. Dessutom kan jag nu frossa i alla härliga rosa tyger jag köpt!

To be continued

Min fantastiska skiss!
Geishor, rosa blommor och spets! I´m in heaven!

När som helst nu....

...ska jag lära mig att parkera HELA bilen på uppfarten....

I verkligheten

Nån gång i början av förra hösten skojade jag och en kollega om inredningstidningar och att ingen egentligen har färska buskar med kryddor som lyser i köket vartefter jag utbrister att jag faktiskt hade det, färsk basilika typ det vill säga.

När jag sedan kom hem blev jag lite full i skratt när jag slängde ett öga på min fina gröna krydda i köksfönstret. För en basilika i denna skepnad lär vi ju aldrig se i Sköna Hem direkt. Men inte att förakta, jag hadde trots allt en!

Jag hade tänkt slänga upp det på min blogg då men har liksom glömt det i allt snurrigt under hösten och vintern. Hittade bilden och tänkte lite på Maria H min kollega och hur rolig hon är.

Gud va kul det är att vara gravid!

Kurerar mig på soffan efter dagens doningar med min nya vän: TENS [eller egentligen TNS transkutan nervstimulans] Undrar om den biter på aggretioner oxå?

Jag har gjort allt man har bett mig om ändå är missnöjet solklart och jag känner mig inte värd ett ruttet ägg rent yrkesmässigt. Tack för den säger jag bara! Jag kan knappast styra över att jag fått foglossning och sammandragningar och att alla andra i världen oxå är gravida och att det ställer till det på jobbet men ändå fick jag min bit av den sura kakan idag. Eller dubbla bitar kaka. För visst, det är jag väl värd tycker ni inte det?

Jag tänker då fanne mig inte slösa bort mer av min tid och min själ på en arbetsgivare som bara ger mig S K I T tillbaka. När man ger förslag på en rimlig lösning blir man bortviftad på gränsen till dumförklarad. Från och med nu så att alla vet så B R Y R J A G M I G I N T E.

Jag orkar inte ens känna mig förnedrad eller arg längre, jag har bara lust att skratta åt hela situationen och vilka omänskliga krav som ställs. Rent komiskt egentligen.

Arbetsmiljö? Anpassning? Va? Rast? Det är inte förenligt med verksamheten. Näe vet ni vad? Adjöss och tack för fisken, där fick det räcka för mig. Alla har vi våra gränser och min är nu officiellt passerad.

Eller är det bara jag som tycker att det är helt galet att jag på mina 25% [av 85%] ska komma in och arbeta 1 timme varje arbetspass för att sedan åka hem. Och om jag nu mot förmodan [vilket jag själv vet att jag kan eftersom att jag talat mer än en gång med fkassan ang partiell sjukskrivning] kan samla dessa 25% till ett arbetspass i veckan, så kan jag inte önska att detta enda arbetspass ska läggas på dagtid då jag forfarande är pigg och inte belastat kroppen allt för mycket nej nej nej, ser ni detta avgör inte jag och kan jag inte bidra och arbeta fullt ut på det enda passet i veckan jag i sånt fall skulle arbeta så kanske jag inte ska jobba alls. Ursäkta, anpassa arbetsplatsen? Är inte en chef skyldig att göra det?

Vad vet jag, jag är nog galen. Men jag B R Y R M I G I N T E.

En liten hyllning till min älskade syster

Vem kunde tro att den flummiga låten min syster hyllade i studion för ett halvår sen skulle bli världens hit?

Varje gång jag hör denna tänker jag på min syster. Karma i egen person. En sällsam själ som får vara med och trycka på den rosa knappen då världen går under.

"Funderar ibland på att käka upp dig för att få kräkas upp dig till ett starkare jag....Så du orkar med mig..."

Helt logoiskt.