Så var det dax för lilla Madeleine att än en gång packa sitt liv i en flyttlåda. Eller rättare sagt, 17 flyttlådor. Vart kommer allt ifrån? När jag flyttade in för ett halvår sen var det bara 12 kartonger och ändå kändes det som jag slängde hälften. Vilket jag även gjort de senaste dagarna till mina öl-glada Hökis-grannar saliga lycka. Jag tror inte att mina sopsäckar stod länge orörda i grovsoporna. Det är recycling på hög nivå det. Inte för att jag förstår vad någon möjligtvis ska ha användning av mina håliga strumpor men jag vill inte fråga. Hugg in bara!
Min kära svärmor spenderade halva helgen med att hjälpa mig att rensa vår skit, och därtill tog hon med sig tvätten hem. Det känns lite knepigt att Addes mamma ska tvätta mina trosor men hon insisterade. Jag är ju ändå den gyllene livmodern som bär fram hennes helgade första barnbarn. Jag måste säga till på skarpen så hon inte gör allt åt mig. Fast det är tacksamt att slippa flyttstäda själv och hon är ju minst 7 gånger snabbare än jag och alltid på ett strålande humör.
Vi firade min födelsedag på lördagen mitt i flyttstädningen, intryckta i vardagsrummet ibland alla halvpackade lådor. Adde fixade världens godaste tårta och jag fick två strykjärn. Första gången jag fått något jag faktiskt önskat mig.
Söndagen började tidigt med en misstänkt lugn storasyster ringde och berättade att vattnet gått och de skulle bege sig till BB. Äntligen! Lillkillen är punktlig. Han var beräknad till just denna söndag. Vi drog till Tyresö och hälsade på goda vänner. Det började med en enkel kopp kaffe och utvecklades till en helkväll med grillning och bad i jacussin på tomten. Tyvärr utan bubblor för min del.
Junior Kullgren kom ut i världen vid kl 23 söndagen den 29 juni efter att ha misshandlat sin mamma i flera timmar, vägde drygt 3900g och är en riktigt bamsing. Pappa fick inte sova över, det fanns inte plats så idag ska hela familjen hem till Hemfosa. Min systers värsta förlossning enligt henne själv och då gick ändå svanskotan av vid första barnet. Gud vad jag ser fram emot att föda min egen just nu. Eller inte.
Idag ska jag fortsätta min klämdag med att packa det sista, jobba på eftermiddagen och längta tills imorgon då vi får nycklarna till vår trea!
Annons
30 juni 2008
19 juni 2008
Vad händer en torsdagskväll?
En helkväll är till sin ända. Min sambo bjöd in oss hos min svägerska på middag eftersom vårat kylskåp är tomt. Det växer damm i hörnen och ostkanten som bor där skriker bedjande att vi ska avsluta dess lidande och slänga den. Jag hatar när han bjuder in sig själv på det sättet. Pinsamt men vad gör man när pantburkarna är pantade, kontona snustorra och spargrisen urklämd?
Jag ångrar dock inte en sekund att vi åkte dit. Efter viss övertalning. Jag skämdes som en hund. Men det blev en riktigt trevlig kväll. Vi hamnade mitt i en liten kompis-sammankomst i deras lilla tvåa. Ett gäng fotografer, en doktor, gamla arbetskamrater från naturkompaniet och en kringresande tysk snickare klädd i hög svart hatt. Det finns en urgammal handverkstradition i Tyskland där man är på resande fort i 3 år och 1 dag. Man får inte vara närmre än 50 km från sitt hem och inte stanna på samma ställe i mer än 6 veckor och man måste gå klädd (även till hantverksjobbet) i utsvängda byxor, krås-skjorta, hängslen, väst och hög hatt i goth möter amish-stil. Hur udda är inte det? Riktigt coolt. Hans vanliga klädstil är skate så som sagt, riktigt udda.
Hur som helst så bjöds det på kinesiskt kött med kål och syltlök. Äppelpaj med ingefära som avslutning och massvis av prat om Stockholms tunnelbane-system och tysk mjuk-nakenfilm. Rolig parentes är att tysken kallade sina hängslen för "my strap-on´s".
Efter några timmars multikulturell mundiareé blev Adde så snus-sugen och full. Tre öl. Vi behöver inte utveckla det. Så vi begav oss hem i regnet. Väl utanför porten gick jag upp för att ladda dvd med tecknat och plocka fram colan (ja, jag vet! Jadda jadda hälsomamman osv) och adde gick till statoil för att handla snus. Ranglandes över motorvägen. Jag tänkte vara lite romantisk och slänga ut portnyckel till honom från balkongen när han väl kom tillbaka och släntrade ut i natten svala sköna luft på betongterassen. Dock blev jag tvungen att skjuta till dörren så att våra två yrväder till kattungar inte skulle smita med ut och busa bort sig. Inte sugen på att jaga kisse över hela Hökarängen kl halv ett på natten. Det skulle jag inte gjort. Det lilla svarta kattskrället alias broshan lyckades ju putta till haken och dörren låstes inifrån. Så där stod jag som en fiskpinne utan remouladsås. Jag utelåst på balkongen utan nycklar (såklart - Min vanliga tur!!) och Andreas utanför porten utan nycklar. Småfull men glad.
Då kom den hårt överarbetade skyddängeln igen. Stackarn som har fått mig som skyddsling. Han får jobba hårt. För porten hade inte gått igen ordentlig och jag hade inte låst vår ytterdörr!
Å nu kära barn är det dags att krya ner i sängen och mysa till "Den sista enhörningen" världens bästa tecknade film. Adde är redan på plats, fnittrandes bland kuddarna.
En helkväll helt enkelt. Slutet gott, allting gott!
Jag ångrar dock inte en sekund att vi åkte dit. Efter viss övertalning. Jag skämdes som en hund. Men det blev en riktigt trevlig kväll. Vi hamnade mitt i en liten kompis-sammankomst i deras lilla tvåa. Ett gäng fotografer, en doktor, gamla arbetskamrater från naturkompaniet och en kringresande tysk snickare klädd i hög svart hatt. Det finns en urgammal handverkstradition i Tyskland där man är på resande fort i 3 år och 1 dag. Man får inte vara närmre än 50 km från sitt hem och inte stanna på samma ställe i mer än 6 veckor och man måste gå klädd (även till hantverksjobbet) i utsvängda byxor, krås-skjorta, hängslen, väst och hög hatt i goth möter amish-stil. Hur udda är inte det? Riktigt coolt. Hans vanliga klädstil är skate så som sagt, riktigt udda.
Hur som helst så bjöds det på kinesiskt kött med kål och syltlök. Äppelpaj med ingefära som avslutning och massvis av prat om Stockholms tunnelbane-system och tysk mjuk-nakenfilm. Rolig parentes är att tysken kallade sina hängslen för "my strap-on´s".
Efter några timmars multikulturell mundiareé blev Adde så snus-sugen och full. Tre öl. Vi behöver inte utveckla det. Så vi begav oss hem i regnet. Väl utanför porten gick jag upp för att ladda dvd med tecknat och plocka fram colan (ja, jag vet! Jadda jadda hälsomamman osv) och adde gick till statoil för att handla snus. Ranglandes över motorvägen. Jag tänkte vara lite romantisk och slänga ut portnyckel till honom från balkongen när han väl kom tillbaka och släntrade ut i natten svala sköna luft på betongterassen. Dock blev jag tvungen att skjuta till dörren så att våra två yrväder till kattungar inte skulle smita med ut och busa bort sig. Inte sugen på att jaga kisse över hela Hökarängen kl halv ett på natten. Det skulle jag inte gjort. Det lilla svarta kattskrället alias broshan lyckades ju putta till haken och dörren låstes inifrån. Så där stod jag som en fiskpinne utan remouladsås. Jag utelåst på balkongen utan nycklar (såklart - Min vanliga tur!!) och Andreas utanför porten utan nycklar. Småfull men glad.
Då kom den hårt överarbetade skyddängeln igen. Stackarn som har fått mig som skyddsling. Han får jobba hårt. För porten hade inte gått igen ordentlig och jag hade inte låst vår ytterdörr!
Å nu kära barn är det dags att krya ner i sängen och mysa till "Den sista enhörningen" världens bästa tecknade film. Adde är redan på plats, fnittrandes bland kuddarna.
En helkväll helt enkelt. Slutet gott, allting gott!
18 juni 2008
Länge leve Denniskorven!
Här om dagen eller rättare sagt faktiskt igår såg jag på Plus. Okej jag vill bara tillägga till mitt försvar först att vi bara har SVT1 och 2 samt TV4 just för tillfället och match mellan jag minns inte vilka länder på fyran känns som ett no no. Så det blev Plus på kanal 1. Lite svensson-varning men jag antar att man måste acceptera sitt åldrande och samhällsinfogande någon gång.
Åter till ämnet. Hur förbannad får man blir på något man ser i rutan? Är det gravid-hormoner eller är det normalt att bli helt j*vla galen på ett Tv-program? Jag blir lite osäker faktiskt. Jag hade tänkt skriva om det redan i stridens hetta men Adde bara skrattade åt mig så jag beslutade mig för att gå och lägga mig sur. Som ättika. För att sedan piggas upp till gladare humör av en ångersam sambo som gjort oboy.
Hur som helst, föremålet som i gårdagens Plus blev utsatt var vår allas hederliga svenska Denniskorven. Hur kan man hoppa på svenskt kulturarv på det sättet? Plus galna gubbe hävdade att vår svenska Hot Dog är falsk marknadsföring för barn. Att stackars små svenska barn luras att ät skräp-korv eftersom den nu tydligen bara innehåller 30 % kött. Ja, so what? Det är god! Barn älskar Denniskorv! Den är visserligen riktad till barn men köps och äts även av vuxna. Scan har gjort korven på samma sätt sedan 1962. Hur häftigt är inte det? Vår svea-kids har käkat korven i över 40 år! Jag har ätit den, du har säkert ätit den, din syrra, min mamma och till och med gubbj*veln i Plus. Å mig veterligen har ingen dött av grillkorv.
Men vad innehåller resten? De andra 70%? Jag tänkte mig typ inälvor och fett och typ annat industriavfall eller nått, typ som fiskpinnar och fiskbullar som är gjort på fiskrens. Jättefint sätt att ta vara på allt tycker ju jag. Strunt samma, gott skit - inga ben.
Näe, nu ska ni få höra: Denniskorven innehåller: 30 % kött och resten är potatis, lök, kryddor och ett stabiliseringmedel efter som den nog så piffit, barnvänligt är skinfri. Vad är det för skräp med det? Plus hävdar då att det inte är en fulltalig måltid. Finns det någon korv som innehåller alla näringsämnen? Mjölkkryddad broccolikorv?
Dessutom vet väl varenda idiot att Denniskorv inte är någon delikatesskorv med 100 % handmalet kött eller vadå? Den är billig! Självklart kan den inte innehålla 100% kött och skulle den göra det så skulle den vara svår för barnen att äta för den blir hårdare.
Jag tycker avslutningsvis att om man inte står ut med tanken på att Hot Dogen bara innehåller 30 % kött, och att de arma barnen ska få näringsbrist vid nästa grillfest. Köp för f*n en choritzo till ungen istället.
Åter till ämnet. Hur förbannad får man blir på något man ser i rutan? Är det gravid-hormoner eller är det normalt att bli helt j*vla galen på ett Tv-program? Jag blir lite osäker faktiskt. Jag hade tänkt skriva om det redan i stridens hetta men Adde bara skrattade åt mig så jag beslutade mig för att gå och lägga mig sur. Som ättika. För att sedan piggas upp till gladare humör av en ångersam sambo som gjort oboy.
Hur som helst, föremålet som i gårdagens Plus blev utsatt var vår allas hederliga svenska Denniskorven. Hur kan man hoppa på svenskt kulturarv på det sättet? Plus galna gubbe hävdade att vår svenska Hot Dog är falsk marknadsföring för barn. Att stackars små svenska barn luras att ät skräp-korv eftersom den nu tydligen bara innehåller 30 % kött. Ja, so what? Det är god! Barn älskar Denniskorv! Den är visserligen riktad till barn men köps och äts även av vuxna. Scan har gjort korven på samma sätt sedan 1962. Hur häftigt är inte det? Vår svea-kids har käkat korven i över 40 år! Jag har ätit den, du har säkert ätit den, din syrra, min mamma och till och med gubbj*veln i Plus. Å mig veterligen har ingen dött av grillkorv.
Men vad innehåller resten? De andra 70%? Jag tänkte mig typ inälvor och fett och typ annat industriavfall eller nått, typ som fiskpinnar och fiskbullar som är gjort på fiskrens. Jättefint sätt att ta vara på allt tycker ju jag. Strunt samma, gott skit - inga ben.
Näe, nu ska ni få höra: Denniskorven innehåller: 30 % kött och resten är potatis, lök, kryddor och ett stabiliseringmedel efter som den nog så piffit, barnvänligt är skinfri. Vad är det för skräp med det? Plus hävdar då att det inte är en fulltalig måltid. Finns det någon korv som innehåller alla näringsämnen? Mjölkkryddad broccolikorv?
Dessutom vet väl varenda idiot att Denniskorv inte är någon delikatesskorv med 100 % handmalet kött eller vadå? Den är billig! Självklart kan den inte innehålla 100% kött och skulle den göra det så skulle den vara svår för barnen att äta för den blir hårdare.
Jag tycker avslutningsvis att om man inte står ut med tanken på att Hot Dogen bara innehåller 30 % kött, och att de arma barnen ska få näringsbrist vid nästa grillfest. Köp för f*n en choritzo till ungen istället.
16 juni 2008
Husfejd
Jag har förklarat KRIG. Det är nu officiellt. Jag, Osama Bin Madde kämpar för min rätt att blogga och Bush alias Adde vill spela sitt töntiga saganomringen-spel. Jag är listig, slug och galen. Han är bara galen. Dock har jag övertaget just nu. Adde smider planer inför nästa dator-attack.
Mina bloggfans kan lugnt njuta av mina vackra, kloka livsanteckningar. Jag håller ställningarna. Dock är det endast måndag. Vad som helst kan hända framöver. Fortsätt stödja mig i min kamp om bloggen, kvinnans rätt i hemmet och mina kuddar i sängen.
Adde tycker att jag borde freaka ut lite mer och blogga lite med snusk och sånt. Jag påminner honom om att min blogg är barntilllåten.
Han kontrar med att ställa sig som en kamel i sängen och grymta kryptiskt. Hej och hå. Är det så här att vara kär när man är liten? Hur f*n blir det när man blir stor?
Nu ska vi se tecknat och äta varma mackor. Slutet gott ,allting gott.
Mina bloggfans kan lugnt njuta av mina vackra, kloka livsanteckningar. Jag håller ställningarna. Dock är det endast måndag. Vad som helst kan hända framöver. Fortsätt stödja mig i min kamp om bloggen, kvinnans rätt i hemmet och mina kuddar i sängen.
Adde tycker att jag borde freaka ut lite mer och blogga lite med snusk och sånt. Jag påminner honom om att min blogg är barntilllåten.
Han kontrar med att ställa sig som en kamel i sängen och grymta kryptiskt. Hej och hå. Är det så här att vara kär när man är liten? Hur f*n blir det när man blir stor?
Nu ska vi se tecknat och äta varma mackor. Slutet gott ,allting gott.
15 juni 2008
Min vanliga tur
Vad kan man kalla det? Klantigt? Vårdslöst? Tankspriddhet? Slarvigt? Eller helt enkelt: Min vanliga tur.
Hur lyckas man annars tappa sin sprillans nya mobil på vägen till tvättstugan? Varför har man ens med sig den dit?! Ja, det kan man kalla korkat. Eller min vanliga tur om man vill vara snäll. Dock vet jag vad ni tänker. Korkat. Jag håller med. Jag erkänner. Jag gör superkorkade saker ibland. Ofta.
Nu är den borta. Med alla mina nummer. Min fina mobil. Mitt sim-kort. Min navelsträng till omvärlden.
Dock vill den gud som belönade mig med en underbar barnmorska tydligen uppmuntra mig lite. En liten guda-klapp på huvudet. För av någon himmelsk anledning så tecknade jag försäkring på mobilen när jag då hämtade ut den ny och tecknade ett till års förlängning på abonnemanget. Jag har aldrig haft försäkring på en telefon förut men något i min blivande mammakropp gav mig den mogna spontana signalen att det vore smart. Man vet ju aldrig. Jag såg senariet framför mig när jag stod där inne på 3g-butiken att jag byter blöja på min lilla son och pratar skit i mobilen med syrran (vi ses ju aldrig, bara en gång om dan) och vips börjar busungen kissa rakt ut och för att stoppa flödet släpper jag mobilen i toan som självklart har locket öppet och jag resten kan ni räkna ut själv....
Jag tog försäkringen. Vilket innebär att jag till en självrisk på 499kr samt 250kr för ett nytt sim-kort kan återuppta min kontakt med omvärlden. Och syrran.
Ändå kan jag inte sluta tänka på vad jag kunde ha använt de pengarna till om jag inte haft min vanliga tur.
Hur lyckas man annars tappa sin sprillans nya mobil på vägen till tvättstugan? Varför har man ens med sig den dit?! Ja, det kan man kalla korkat. Eller min vanliga tur om man vill vara snäll. Dock vet jag vad ni tänker. Korkat. Jag håller med. Jag erkänner. Jag gör superkorkade saker ibland. Ofta.
Nu är den borta. Med alla mina nummer. Min fina mobil. Mitt sim-kort. Min navelsträng till omvärlden.
Dock vill den gud som belönade mig med en underbar barnmorska tydligen uppmuntra mig lite. En liten guda-klapp på huvudet. För av någon himmelsk anledning så tecknade jag försäkring på mobilen när jag då hämtade ut den ny och tecknade ett till års förlängning på abonnemanget. Jag har aldrig haft försäkring på en telefon förut men något i min blivande mammakropp gav mig den mogna spontana signalen att det vore smart. Man vet ju aldrig. Jag såg senariet framför mig när jag stod där inne på 3g-butiken att jag byter blöja på min lilla son och pratar skit i mobilen med syrran (vi ses ju aldrig, bara en gång om dan) och vips börjar busungen kissa rakt ut och för att stoppa flödet släpper jag mobilen i toan som självklart har locket öppet och jag resten kan ni räkna ut själv....
Jag tog försäkringen. Vilket innebär att jag till en självrisk på 499kr samt 250kr för ett nytt sim-kort kan återuppta min kontakt med omvärlden. Och syrran.
Ändå kan jag inte sluta tänka på vad jag kunde ha använt de pengarna till om jag inte haft min vanliga tur.
14 juni 2008
Den fantastiska lilla sekunden....
... när man inser att det är något, någon som rör sig inuti en! Vi var ju på ultraljud i förra veckan och fick då se det lilla ufot där inne med alla händer och hjärta och snorre och så. Det var häftigt. Jo, så skulle jag nog beskriva känslan, fast mera en fascinerande tanke att man tar en plastkavel, lite glidmedel och snurrar runt på magen så kan man se allt inuti! Det är häftigt! Självklart en lättnad över att han är som han ska, att det inte är någon extra hand eller så.
Barnmorskan (En sur bitterf*tta på Dalens sjukhus) ville inte lova att det är en grabb men den korta glimt vi fick se mellan benen innan han visade sig vara blyg och bestämt skulle gömma sin familjeskatt säger allt: En välhängd liten pojk. Inget snack om saken. Men vi får väl se, han kanske genomgår ett könsbyte framöver så alla flick-önskande-släktingar blir nöjda.
Vi fick även veta att han planeras titta ut den 2 november och att den heliga välomtalade mummycaken ligger på framsidan av min magen. Vilket är helt i sin ordning, skyddar vår dyrbara gosse en smula extra, dock försenar detta tydligen eventuell närkontakt med modern. På svenska: Det dröjer en extra vecka innan jag kan känna honom än vad som är normalt. Min vanliga tur. Jag vill känna honom NU!
Man fattar liksom inte riktigt annars. Okej, jag har en liten alien som sparkar på av bara fan men jag känner honom inte. Hur ska man kunna ta till sig det liksom? Ja, man är ju rundare än vanligt men det kan ju lika gärna vara gaser. Kosmiska gaser eller nåt.
Jag har frågat alla jag kan komma på som har barn eller väntar barn: (ja, alla utom du Fiffi) Hur ska det kännas? Kanske har jag känt fast inte vetat vad jag ska känna och trott att det var min frukostmacka som hade problem att passera in i tunntarmen. Alla svarar olika: "lite som gaser" "som fjärilar i magen, såna berg-o-dal-banne-fjärilar" osv.
Alltså kunde min frukostmacka likagärna varit min son...
Så i onsdags var vi hos min helt underbara Barnmorska Birgitta igen i Farsta. Jag vill vara hos henne jämt. Hon gör mig så trygg. Bäst ingen protest! Om man kunde föda på MVC i Farsta skulle jag lätt göra det. Jag var helt inställt på att få en häxa till följeslagare för det brukar som sagt vara min vanliga tur. Riktigt nervös var jag inför inskrivningen, men gud eller buddha eller vem som nu styr Universum måste ha tyckt att jag äntligen gjort mig förtjänt av en snäll barnmorska.
Hur som helst så pratade vi lite skit som vanligt, hon svarar världsvant på alla våra frågor, (hon är ju typ 100 år och har följt 7 miljoner graviditeter uppskattningsvis) Hon skickar mig bland annat till sjukgymnast för ishiasbenen (hallelulija) och bokar in oss på föräldrakurs i sept. Vi lyssnar på hjärtljuden med hennes helskojiga delfin-ekolod, ja eller försöker. Han ligger jättedjupt. "Gosigt inbäddad i sin mamma" som Birgitta uttrycker sig. 143 slag per minut, vilket är helt perfekt, lyckas hon mätta upp emellan sparkarna. Vår lilla livliga delfin. "Känner du av honom nåt?" Frågar hon med ett leende som bara Dalai Lama kan överglänsa.
Gör jag det? Mjaaa, jag vet inte hur det ska kännas svarade jag. "Du vet när du känner det" kontrade hon som vilken urmoder som helst. Dock tyckte hon inte om att jag inte gått upp mer än ett kg på 9 veckor. Jag måste äta mer. Alla prover såg dock jättefina ut. (Yes, lite lyckad iallafall) Järnvärdena är fortfarande låga men stabila. Två järntabletter är mycket på en dag tydligen och vanligtvis klarar man inte det, jag knaprar på och funderar på att ta tre. Jag läste bara på förpackningen. "2 - 3 st om dagen, intas ej i samband med laktos". Jag som vanligtvis är en T-rex när det gäller kött kan ju nu knappt steka kött. Vad gör man inte för mannen man älskar? En klänypa, många stekpauser och en egen sås till mig. Min vanliga tur. Kött är en av de bästa järn-källorna vid järnbrist. Typiskt. Jag lovar duktigt att äta mer och oftare och mer saker med järn i.
Vi lämnar MVC och styr stegen direkt till fruktstånden på Farsta torg och Adde köper två kg jordgubbar åt mig.
Senare samma kväll: Jag sitter nydurshad, skrubbad, smord och nöjd i soffan och går igenom fotoalbumen som snart ska packas ned. Flytt till nya äventyr den 1 juli. Eller iallafall till Ösmo. Då. Då känner jag frukostmackan! Fast på fel ställe! (nu kom Brorshan och la sig i mitt knä och börjar slicka sig i baken.. vår lilla svarta katt. Lite lätt distraherade.)
Jag vågade inte säga något till Adde om frukostmackan. Tänk om jag bara inbillade mig?
Dagarna gick och jag kände intet. Lever han?
Men så denna sköna mulna lördagsmorgon kom den fantastiska sekunden. sekunden då jag insåg att det där är ingen frukostmacka. Jag var helt säker. Ett underbart ögonblick. Jag glömmer det aldrig. Jag har precis vaknat och betraktar träden utanför fönstret mot den svartmulna regnmorgonen till den ljuva musiken av två kattungar som ligger och tvätt/slick/kurrar i min armhåla, Addes sovande, svettiga hand som promt ska krama sönder tuttarna på mig, innässlade i ett berg av kvava duntäcken men med den friska sommarregnluften insilades genom fönstret mot mitt ansikte och min delfin i magen som övar morgonkonster! Helt galet.
Barnmorskan (En sur bitterf*tta på Dalens sjukhus) ville inte lova att det är en grabb men den korta glimt vi fick se mellan benen innan han visade sig vara blyg och bestämt skulle gömma sin familjeskatt säger allt: En välhängd liten pojk. Inget snack om saken. Men vi får väl se, han kanske genomgår ett könsbyte framöver så alla flick-önskande-släktingar blir nöjda.
Vi fick även veta att han planeras titta ut den 2 november och att den heliga välomtalade mummycaken ligger på framsidan av min magen. Vilket är helt i sin ordning, skyddar vår dyrbara gosse en smula extra, dock försenar detta tydligen eventuell närkontakt med modern. På svenska: Det dröjer en extra vecka innan jag kan känna honom än vad som är normalt. Min vanliga tur. Jag vill känna honom NU!
Man fattar liksom inte riktigt annars. Okej, jag har en liten alien som sparkar på av bara fan men jag känner honom inte. Hur ska man kunna ta till sig det liksom? Ja, man är ju rundare än vanligt men det kan ju lika gärna vara gaser. Kosmiska gaser eller nåt.
Jag har frågat alla jag kan komma på som har barn eller väntar barn: (ja, alla utom du Fiffi) Hur ska det kännas? Kanske har jag känt fast inte vetat vad jag ska känna och trott att det var min frukostmacka som hade problem att passera in i tunntarmen. Alla svarar olika: "lite som gaser" "som fjärilar i magen, såna berg-o-dal-banne-fjärilar" osv.
Alltså kunde min frukostmacka likagärna varit min son...
Så i onsdags var vi hos min helt underbara Barnmorska Birgitta igen i Farsta. Jag vill vara hos henne jämt. Hon gör mig så trygg. Bäst ingen protest! Om man kunde föda på MVC i Farsta skulle jag lätt göra det. Jag var helt inställt på att få en häxa till följeslagare för det brukar som sagt vara min vanliga tur. Riktigt nervös var jag inför inskrivningen, men gud eller buddha eller vem som nu styr Universum måste ha tyckt att jag äntligen gjort mig förtjänt av en snäll barnmorska.
Hur som helst så pratade vi lite skit som vanligt, hon svarar världsvant på alla våra frågor, (hon är ju typ 100 år och har följt 7 miljoner graviditeter uppskattningsvis) Hon skickar mig bland annat till sjukgymnast för ishiasbenen (hallelulija) och bokar in oss på föräldrakurs i sept. Vi lyssnar på hjärtljuden med hennes helskojiga delfin-ekolod, ja eller försöker. Han ligger jättedjupt. "Gosigt inbäddad i sin mamma" som Birgitta uttrycker sig. 143 slag per minut, vilket är helt perfekt, lyckas hon mätta upp emellan sparkarna. Vår lilla livliga delfin. "Känner du av honom nåt?" Frågar hon med ett leende som bara Dalai Lama kan överglänsa.
Gör jag det? Mjaaa, jag vet inte hur det ska kännas svarade jag. "Du vet när du känner det" kontrade hon som vilken urmoder som helst. Dock tyckte hon inte om att jag inte gått upp mer än ett kg på 9 veckor. Jag måste äta mer. Alla prover såg dock jättefina ut. (Yes, lite lyckad iallafall) Järnvärdena är fortfarande låga men stabila. Två järntabletter är mycket på en dag tydligen och vanligtvis klarar man inte det, jag knaprar på och funderar på att ta tre. Jag läste bara på förpackningen. "2 - 3 st om dagen, intas ej i samband med laktos". Jag som vanligtvis är en T-rex när det gäller kött kan ju nu knappt steka kött. Vad gör man inte för mannen man älskar? En klänypa, många stekpauser och en egen sås till mig. Min vanliga tur. Kött är en av de bästa järn-källorna vid järnbrist. Typiskt. Jag lovar duktigt att äta mer och oftare och mer saker med järn i.
Vi lämnar MVC och styr stegen direkt till fruktstånden på Farsta torg och Adde köper två kg jordgubbar åt mig.
Senare samma kväll: Jag sitter nydurshad, skrubbad, smord och nöjd i soffan och går igenom fotoalbumen som snart ska packas ned. Flytt till nya äventyr den 1 juli. Eller iallafall till Ösmo. Då. Då känner jag frukostmackan! Fast på fel ställe! (nu kom Brorshan och la sig i mitt knä och börjar slicka sig i baken.. vår lilla svarta katt. Lite lätt distraherade.)
Jag vågade inte säga något till Adde om frukostmackan. Tänk om jag bara inbillade mig?
Dagarna gick och jag kände intet. Lever han?
Men så denna sköna mulna lördagsmorgon kom den fantastiska sekunden. sekunden då jag insåg att det där är ingen frukostmacka. Jag var helt säker. Ett underbart ögonblick. Jag glömmer det aldrig. Jag har precis vaknat och betraktar träden utanför fönstret mot den svartmulna regnmorgonen till den ljuva musiken av två kattungar som ligger och tvätt/slick/kurrar i min armhåla, Addes sovande, svettiga hand som promt ska krama sönder tuttarna på mig, innässlade i ett berg av kvava duntäcken men med den friska sommarregnluften insilades genom fönstret mot mitt ansikte och min delfin i magen som övar morgonkonster! Helt galet.
13 juni 2008
Hur stora är oddsen?
Det tog mig just ca 20 min att hitta ett namn till min blogg som inte var upptaget. Jag blev alldeles chockad när jag blev informerad om att "mummycake" redan var taget! Men du hör ju själv!? Ända fram tills nu trodde jag att det var något min sambo hittat på, (han är helt hysteriskt rädd för moderkakor, fråga inte vet ej) och detta har han tjatat fram och tillbaka om typ varje dag nu i mina hittills gångna 5 gravida månader (minus 3 dar för att vara exakt) Han har en mystisk förkärlek till att direktöversätta till engelska, mummycake hit mummycake dit. Jag tänkte först försöka mig på "barbamamman" men det var ju tvärttaget, gjorde några halvhjärtade försök och tänkte sedan att nu ska jag minsann ta i ordentligt, men som sagt "mummycake" är paxat. Typiskt oxå. Min vanliga tur.
Så vad blev det? Jag minns inte riktigt, alla varianter med "monstret" i var tagna så jag tog nåt med troll...
Förövrigt syndar jag kungligt. Jag dricker cola. Sköljer sönder bebisen och mummycaken och alltihopa med socker, koffein och bruna färgämnen. Det är ju så s*tans gott! Jag brukar tycka att det smakar rävgift vilket det typ är men jag antar att eftersom jag tekniskt sett har Addes (min sambo, för er som bryr er, undrar eller.. ja nått) cola-beroende dna i mig så vill säkert bebisen ha cola och där är det just nu det godaste som finns. Lite skäms jag dock. Man ska ju som den perfekta gravida mamman gå på yoga, dricka färskpressat, äta pinjenötter och finna sitt inre mamma-lugn...
Vem f*n hittar sitt inre lugn i att behöva klämma sig i ett par hudfärgade stödstrumbyxor varenda förbennade morgon för att inte benen ska spricka upp i härliga blåa åderbrocks-spindlar??
Mammamonster? Absolut! Varje sekund! Mammatroll? Känns som en förskönade beskrivning om vad jag håller på att utvecklas till, så ja det är väl typ därför jag börjar blogga. För att med gott samvete få "monstra-trolla" ur mig lite blivande mamma- aggretioner. Just nu känns det som jag har hela psalmboken med klagosång att sjunga ut...
Vi sparar det tills i morgon... min svank håller på att gå av måste lägga mig och äta choklad...
Så vad blev det? Jag minns inte riktigt, alla varianter med "monstret" i var tagna så jag tog nåt med troll...
Förövrigt syndar jag kungligt. Jag dricker cola. Sköljer sönder bebisen och mummycaken och alltihopa med socker, koffein och bruna färgämnen. Det är ju så s*tans gott! Jag brukar tycka att det smakar rävgift vilket det typ är men jag antar att eftersom jag tekniskt sett har Addes (min sambo, för er som bryr er, undrar eller.. ja nått) cola-beroende dna i mig så vill säkert bebisen ha cola och där är det just nu det godaste som finns. Lite skäms jag dock. Man ska ju som den perfekta gravida mamman gå på yoga, dricka färskpressat, äta pinjenötter och finna sitt inre mamma-lugn...
Vem f*n hittar sitt inre lugn i att behöva klämma sig i ett par hudfärgade stödstrumbyxor varenda förbennade morgon för att inte benen ska spricka upp i härliga blåa åderbrocks-spindlar??
Mammamonster? Absolut! Varje sekund! Mammatroll? Känns som en förskönade beskrivning om vad jag håller på att utvecklas till, så ja det är väl typ därför jag börjar blogga. För att med gott samvete få "monstra-trolla" ur mig lite blivande mamma- aggretioner. Just nu känns det som jag har hela psalmboken med klagosång att sjunga ut...
Vi sparar det tills i morgon... min svank håller på att gå av måste lägga mig och äta choklad...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)