HLR och små barn som dör

Mina flöden i sociala medier bokstavligen flödar över av olyckor med små barn inblandade och jag kan inte låta bli att oroa mig lite extra då jag också har min lilla kråka som klättrar, studsar, trillar, äter allt småskräp and so on.

Jag har inte oroat mig nämnvärt över just kvävning och barnen då jag har HLR [Första hjälpen och tryckförband och hela fadderullan] dels från min ungdomsutbildning i marinen och från min undersköterskeutbildning. Jag tror mig veta vad jag ska göra om olyckan är framme och känner mig bra rustad. Desmond satte i halsen när han var 6 år och han fick panik direkt. Vi satt vid matbordet och plötsligt ser jag hur hans ansiktsutryck förändras, han kan inte säga något men han börjar liksom hosta och tårarna kommer. Jag fattade direkt och kastade mig över bordet och vände på honom. Som om jag aldrig gjort annat la jag honom i läge för heimlichmanövern och tryckte till och vips kom bandspagettin upp så pass att jag kunde dra ut den. Desmond blev givetvis jätterädd men tur i oturen var väl att det var en stor bit pasta som fastnade högt upp så vi kunde få loss den.

En pärla eller en popcornkärna kan ju glida längre ner i luftrören där man inte får upp den. Då går det fort. Hiskligt fort. Jag lider med föräldrar till små barn där det slutar olyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om något av barnen skulle dö.

Jag tycker att det är grymt att man nu börjat erbjuda just HLR för små barn 0-3 år på BVC, öppna förskolor och i andra mammagrupper. Det är livsviktig information som alla småbarnsföräldrar  men också skol och förskolepersonal ska ha tillgång att ta del av.

Man kan aldrig veta eller förbereda sig nog för det värsta som kan hända. Men det är bra att vara trygg i att man vet vad man ska göra och därefter göra det man kan oavsett om det slutar lyckligt eller inte.

Ps. Jag har räddat liv på riktigt förut, då min kunskap om första hjälpen och tryckförband var skillnaden mellan en lång komplicerad operation med MÅNGA stygn eller en kista hem till Sverige.Dock det är en annan lång historia som vi kan fördjupa oss i en annan gång :)

Alan Walker - Faded

Min sambo lyssnar på en hel del skräp. Pantera och Rednex och annat konstigt men ganska ofta ändå spelar han musik här hemma som får mig att tro på mänskligheten.

Om all musik skulle försvinna vore livet totalt meningslöst.

Den här låten är helt magisk och är en av min äkta halvas senaste musikfynd:

En tråkig efterfest

I förra inlägget skrev jag om hur glad jag var att slippa oroa mig för att komma ut på morgonen till bilen och hitta mina trötta däck som efter en tråkig efterfest, alltså platta.

V A D  T R O R  N I  H Ä N D E  I  F R E D A G S?

Jag har packat allt, barnen och jag står i beredskap att dra på oss skorna. Jag hade till och med matat katten. Då knackar min granne på och informerar mig om att jag inte har någon luft i mitt bakdäck.

Allstå vad är detta? Roliga timmen eller?

Jag ringde direkt min underbara låtsaspappa och vi försökte sedan i typ 45 min tillsammans över telefon att pumpa mitt däck. Svinkallt i 12 minus. Vi hällde varmvatten på den frusna ventilen, flyttade bilen, försökte maxa däcket med luft men inget hjälpte det bokstavligen bubblade luft ur däcket, precis intill fälgen. Här någonstans vill jag bara sätta mig ner och gråta. Vad gör jag nu? Jag kan inte ta bilen till en verkstad för mina däck är trasiga. Ödets ironi. Murphys lag ta dig i brasan!

Det var bara att kapitulera och ringa mamma och meddela den tråkiga nyheten att vi inte kommer någonstans längre än brevlådorna. Jag hade verkligen sett framemot en övernattning hos mamma.

Jag kunde inte ringa min sambo heller och gråta ut då han skrev prov på sin OVK-utbildning och det sista jag ville nu vara att han skulle oroa sig för mina däck och skriva ett sämre resultat.

Jag satt där i köket [jag inte kan sitta i vardagsrummet för det pågår spackling där som vi inte kommer kunna avsluta för alla pengarna har gått till att laga min bil] med min kaffe och funderade kring Murphys lag och om hur allt bara ibland skiter sig.

När sambon kom hem tog det honom 10 min att fixa däcket. Han gjorde allt som jag gjorde fast lite mer aggressivt. Det hade blivit isbildning mellan fälgen och däcket när det var dåligt pumpat och tillslut började det börjat tömma sig vi fälgen. Förmodligen för att den sidan stått i solen och tinat och sen frusit på. Sen när däcket blivit snett på fälgen kan man pumpa det hur mycket man vill utan att något händer då mina däck är slangfria.

Till kvällen fick Aston feber och det var väl tur i oturen att vi stannade hemma. Dock känns det ändå som att universum j*vlas lite med mig. Nu ska jag ut och kolla till mina däck för kl 14:30 idag har jag tid på lokala däckfirman och ond bråd död åt Murphy om han strular till det för mig idag!

Att lite gummi kan vara så viktigt

I förrgår var jag på bestämd uppmaning från plåtfirman som lagat min upphängning till växellådan hos en däckfirma för att laga pys-punkan på mitt vänstra framdäck. [laga laga laga]

Jag fick då upplysningen att det inte är okej att åka runt med däck som är över 10 år gamla...

Va?

Tydligen är mina vinterdäck original från när bilen tillverkades. Hoppsan Kerstin! Således ville gubben på däckfirman egentligen [enligt praxis] inte laga mitt däck. Jag behöver alltså nu fyra nya vinterdäck då man inte kan byta bara ett av mina däck och det hade inte selat någon roll egentligen för uppenbarligen är ju alla fyra däck över 10 år gamla.

Med tanke på att jag nu äger noll kronor, tveksamt om vi ens kan betala alla räkningar denna månad så drog jag på mitt allra falskaste leende och tog offert på nya däck, lovade heligt att återkomma om däckbyte. Jag drog en inte allt för falsk historia om att jag måste hämta barnen från skolan bla bla bla och änom motvilligt lagade han tillslut mitt däck som tydligen var trasigt på två ställen.

Hurra! Nu behöver jag inte vara nojjig varje morgon när jag kommer ut till bilen att den ska se ut som en tråkig efterfest. Hurra! Jag behöver nu inte pumpa mitt däck varje dag! Jag lämnade däckfirman med fyra hela, slitna utgångna däck, ett ton ny kunskap om gummidäck och en fet ångest.

Av en ren händelse eller rättare sagt jag ringde mamma för att fråga henne om finansiering till att laga däcket då jag är totalt pank och hon blev typ arg på mig. Nåja, min mamma blir sällan arg så det var väl mer ett men-lilla-hjärtat-det-förstår-du-väl-samtal. Varvid hon två timmar senare ringer upp mig och berättar att hon och min låtsaspappa ska köpa nya däck till min bil.

Så nu idag ska jag och barnen ta en MYCKET långsam [jag kör som en riktig fegis efter avåkningen] roadtrip norr om stan till deras lokala däckfirma där de fått ett bra pris på Bridgestone dubbdäck till min bil. Vi ska även passa på att träffas, äta lite middag och få barnens julklappar som ännu inte blivit öppnade. Japp, så nu ska jag börja packa...

Dröm-brudbruketten

Som ni säkert redan listat ut så kommer det dröja ett bra tag innan vi ens har råd att ens tänka på att gifta oss. För den nära och kär som förväntar sig ett stort bröllop med pompa och stått kan jag avfärda er förväntan med en gång. Det kommer inte bli något 100 000:- bröllop. Vi har inte ens bestämt om vi ska bjuda någon alls. Vi kanske gifter oss på tu man hand. Dock har jag sagt från början att jag vill gifta mig i en riktig brudklänning och jag vill ha brudbukett. Jag vill också ha ordentliga bröllopsfoton. Det är tre saker jag vägrar tumma på. Sminka mig och sätta upp håret kan jag nog bäst fixa själv, i alla fall sminket. Jag har testat proffs-sminkning tre, fyra gånger förut och jag ser lika hemsk ut varje gång. 

Jag hade en plan om att önska mig en ordentlig smink-shoprunda i morgongåva :) Smycken är ju inte heller min grej liksom. 

Hur som helst är det sjukt långt kvar men jag har ändå hittat min dröm-brudbukett!

Bild lånad från google

Bild lånad från google

Anemoner måste ju vara en av de vackraste blommorna på jorden! Jag har alltid haft förkärlek för blommor och alla somrar under min uppväxt band jag buketter av vilda blommor och kunde spendera timmar i skogen och på vägen från stranden med att leta vackra blad och blomster. Rosor i all ära men anemoner är något alldeles särskilt. 

Jag har en tanke om att vi ska försöka hålla oss till black and white men vi får se.

Min stackars bil

Jag hade lämnat barnen i skolan, måndagsmorgon. Det töade ute och var moddigt och blött. På väg hem tar jag det lite extra lugnt då jag känner av småsläpp i modden. Jag ser rådjuret i ögonvrån och bromsar rent instinktivt därefter minns jag bara delar av vad som hände. Jag får en ordentlig sladd som jag försöker häva men hela bilen bara glider ovanpå vägbanan på diagonalen och jag känner hur jag hamnar mer och mer på sidan, efter kanske 50 meter i nedförsbacke ovanpå snöslasket får jag kast  och hela bilen snurrar ett och ett halvt varv. Jag hamnar på kanten till diket som är brant och djupt. I en bråkdelssekund tror jag nog att jag ska klara mig men så börjar bilen glida baklänges ner i diket för att slutligen abrupt "parkera sig" i björnbärsriset fem meter ner.

Jag minns att jag tänker när jag glider ner baklänges för branten: " H*LVETE! Jag kommer aldrig komma upp igen här med bilen! H*LVETE MINA DÄCK!!"

Från och med nu minns jag väldigt lite. Vilket är helt sjukt hur hjärnan fungerar. Jag har liksom gjort saker på ren rutin. Jag har ringt min sambo och i panik gapat om att jag kört i diket och att bilen är förstörd! Han frågar mig hur det är med Aston som sitter i bak, vilket jag inte ens reflekterat över. Vilken HEMSK mamma jag är! Dock var han helt oskadd och satt lugnt och tyst i bak. Därefter har jag bara lagt på och på något sätt hittat varningstriangeln som jag lyckats klättra upp för branten och  satt upp på vägen. Förmodligen för att någon som åkte förbi i huvudtaget skulle se mig därnere. Samtidigt har min sambo ringt sin mamma som jag tidigare på morgonen träffat på i centrum och hon åker direkt efter mig. När hon kommer fram har tre bilar stannat och håller på att hjälpa mig att få ur Aston och maten jag köpt samt ordna skjuts hem de sista 9 km.

Jag minns att en av byggkillarna som stannat skojade lite med mig och frågade om jag kommit ihåg att ställa p-skivan innan jag låste bilen. Vilket lättare upp stämningen avsevärt. 

Tur att det finns så snälla människor när man verkligen behöver hjälp :)

Viltvårdaren frågade mig när jag inte visste vart jag eventuellt kört på rådjuret, om det var min silvriga A6 som låg i skogen. Han skrockade lite och berömde mig för att jag märkt ut platsen så "bra". 

Därefter sitter jag helt plötsligt i mitt kök och har gjort en stark kopp kaffe samtidigt väntar på att få kontakt med försäkringsbolaget. Jag har ingen koll på vem som körde hem mig och Aston. Jag har ingen koll på att jag lyckats få ur bilbarnstolarna som står i hallen.

Jag ringer bärgare, polisen och viltvårdare samtidigt som jag långsamt tappar känseln i fingrarna och armarna.  Jag har sjukvårdsutbildning så jag avfärdade det och minnesluckorna som chock, vilket är helt naturligt när man börjar fundera kring vad som kunde ha hänt. Min sambo kommer hem tidigare och hjälper mig att åka ut och lokalisera bilen eftersom att jag glömt vart jag åkt av. Han möter också upp bärgaren och hjälper honom få upp bilen och lämna in den till verkstaden. Han ringer glatt till mig och är förvånad över hur duktigt och fint jag lagt bilen i det djupa diket då det inte finns en enda plåtskada på bilen och alla fyra däcken är hela. Bärgaren körde min bil upp på flaket?! Dock hade jag förjävligt nog ställt den direkt ovanpå en stor spetsig sten så det lät tydligen alt annat än bra när de drog loss den.

Undertiden sambon är på väg hem igen svimmar jag hemma i köket. Jag hann dock ringa grannfrun som kom direkt och tog över Aston. Hon tyckte vi skulle åka in och kolla så vi inte fått någon skada som vi inte kände av eller syntes. Sambon vände i dörren för att åka till svärföräldrarna och byta bil. De hade hämtat barnen som skulle sova över hos dem då de hade skola dagen efter och vi hade ju ingen bil.

Efter 5 timmar på akuten fick vi okej att åka hem. Aston helt utan någon anmärkning. Jag kände fortfarande av chocken och hade smygande smärta i ländryggen vilket läkaren [grymt duktig ung fin akutläkare] med allra största säkerhet diagnosticerade som sträckning/bristningar i muskulaturen i lägre ryggen. Jag fick ordinationen alvedon och LÅNGA promenader. Jag skulle även bli uppringd av en kurator för att prata om det som hänt och skulle smärtan tillta eller förändras skulle jag komma in igen. Jag fick rådet att även kontakta sjukgymnast då jag som bekant är mycket svag i min core. Tre graviditeter tar stryk helt enkelt. 

Dagen efter blev vi hämtade efter en lång sovmorgon av svärmor för att få skjuts ner till verkstaden för att hämta upp hyrbilen. Sambon tog vabb då jag fortfarande hade väldigt ont i ryggen och verkligen INTE vågade köra bil. När vi passerade platsen där jag åkt av fick jag adrenalinpåslag och ont i magen. Hur skulle jag våga sätta mig i en bil och köra igen? 

Jag tog en två timmar lång promenad med Aston i vagnen. I ett gnistrande vitt, kallt vinterland som totalt badade i solljus. Pepp för själen. Ringde min mamma och pratade ut. Lagom till jag kom hem åkte vi tillsammans och hämtade barnen. Vi bytte på halva vägen. Jag har aldrig varit så nervös att köra bil i hela mitt liv, inte ens när jag körde upp. Nåja, nu har jag bara haft körkort i 2,5 år men ändå. Jag var nervös bara att sitta i bilen när sambon körde. Dock gick det såklart bra och vi testade att sladda lite inne på parkeringen vid idrottsanläggningen där det är gott om plats innan vi hämtade upp kidsen. Enligt min kurator som ringde mig var just detta det bästa jag kunde göra för att övervinna rädslan men också vara helt trygg i att jag bestämmer själv hur, var och när jag vill köra bil.

Fyra dagar efter på torsdagen kom bakslaget. Försäkringen täcker inte då det inte finns något som styrker att det var en viltolycka. Alltså skulle jag sabbat bilen och kört ihjäl rådjuret. det är så sjukt att jag inte vad jag ska säga men jag kände att jag inte orkar bråka med två försäkringsbolag så jag bytte över bilen till mitt hemförsäkringsbolag och fick då en helförsäkring med ALLA tillägg för att vara dumskalle-säker på att försäkringen täcker för allt för den nätta summan 806kr/månad. det är nästan hälften av vad jag skulle betalat hos det förra bolaget. 

Det var ju en av anledningarna till att jag inte hade en helförsäkring, just för att jag ansåg mig inte ha råd att försäkra en 10 år gammal bil för 1300kr i månaden med en en självrisk på 5000kr och då ingick varken hyrbil eller assistans. HUTLÖST!! Det säger också en hel del om hur olika det är mellan olika bolag. Det är verkligen värt att kolla runt. Jag ville ett tag byta min hemförsäkring då jag tycker att det bolaget vi har idag undviker mig och inte är seriösa se mitt inlägg om det här. Jag tog in offerter från andra försäkringsbolag och insåg snabbt att deras premier skiljer sig VÄLDIGT mycket, det billigaste alternativet med samma typ av skydd som jag har i min hemförsäkring idag skulle kosta mig 400Kr/månad! Helt galet. 

Mitt försäkringsbolag ligger alltså bra i grundpris och ger bra rabatter då jag har mina barn livförsäkrade hos dem. Vi fick hjälp när värmepumpen krashade och det gick hur smidigt som helst och faktum är att jag efter mitt konstaterande om att försäkringsbolaget sjabblat med vårt badrum mailat deras klagomålsansvarig [en kopia av mailet kan man läsa i min husblogg] och samma dag som jag la min bil i diket fick jag svar att ärendet nu är tillbakaskickat till den avdelning som tog det felaktiga beslutet och nu ska omprövas direkt utan överprövning. Jag tolkar det som att mitt slutgiltiga beslut i ärendet har dragits tillbaka vilket känns som en fet high five kan jag säga!

Dock försvinner inte det faktum att jag nu ska betala 7000kr för att laga min växellåda som hamnat ovanpå stenen, samt 1500kr till bäraren, samt 25% av hyrbilen + dygnsförsäkring 100/dygn. Jag räknar iskallt med att det kommer kosta oss minst 10 papp. Vår sista besparing.

Och iomed det försvann också renoveringen av vårt sovrum och mitt hobbyrum.

Buhu....

Det suger men vi lever. Jag fick inte möte mitt i sladden eller voltade eller träffade ett träd osv. Bilen är nästan hel :) Man får vara glad för att det ändå gick bra och sovrummet kan vänta. Vi ska ändå inte flytta nu. Jag börjar jobba igen om 7 månader och tills dess för vi försöka spara upp bufferten igen.

Min lilla Desmond

Idag fick jag en av de allra finaste julklappar jag någonsin kommer att få. Jag fick en del av något jag trodde var förlorat. Mina första bilder på Desmond, från förlossningen och veckan efter samt en massa bonusbilder som jag aldrig sett förut. Alla från min sons första år. Mina egna bilder gick som ni vet förlorade när datorn kraschade. 

Jag vet inte vad mer jag kan säga än: Evigt TACK Madelene! För mig är detta ovärderligt och jag är just nu så sjukt lycklig. Jag känner mig liksom lättad. Det första året för mig med min son var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt. Bilderna på honom är det enda jag har kvar från den tiden då jag i princip inte minns någonting. Att jag förträngt allt är en sorts försvar från det som var jobbigt. Bilderna var mitt sätt att bearbeta min förlossningsdepression och när bilderna försvann tog de med sig mina enda länk, mina enda ovärderliga minnen från den tiden. 

Ett minneskort fyllt med 600 bilder på ett barn som jag älskar så otroligt mycket att det gör ont. Jag kommer aldrig få tillbaka mitt första år med min son men bilderna ger mig tröst, förlåtelse och en glädje i att jag vet att även om inte jag älskade honom till en början så älskar jag honom nu och för all  tid framöver.

Fem månader

....och alltid glad

Kalklitir

http://room99.se/varumarken/kalklitir-kalkfarg/kalklitir-kalkfarg-aqua/

Jag DÖÖÖR va snyggt! Jag måste ha!

Piff och pyssel

Då jag av okänd anledning fick värsta knäppen när jag tog ner julpyntet och mer eller mindre ville göra om allt hemma, eller ja allt utom köket då jag är supernöjd med det och matdelen. Men hallen som också är en del av köket är en sorglig historia. Jag ville som sagt ha en snygg tapet för att dels markera att det är hall och inte kök men jag och min sambo kommer verkligen inte överens. Jag vet att han i slutändan skulle ge sig och låta mig få det jag vill ha men det känns fel att inreda hela vårt hus efter mitt tycke och köra över honom jämt.

Så nu får jag tänka om och har istället fastnat för betong! Det enda sambon hade att invända var hur jobbigt det blir att spackla i vardagsrummet där vi har väv men jag tror innerligt att detta kan vara lösningen! För när man gör betong-imitation så spacklar man med rullspackel och sedan jobbar man det rufsigt och slitet med spackelspade, sen antingen målar man det med klarlack eller med supermatt grå färg. Vilket innebär att man inte slipar alls! Winning! Det blir en fondvägg i "betong" bakom tvn och de nya högre hyllorna under tvn. Nu har vi tagit bort allt då minsta lilla man gör kaos med alla våra tekniska prylar. Jag tänkte fylla lådor nertill i hyllorna med barnens gemensamma leksaker, typ tågbanan, klossarna, duplot osv.

Tänkte sedan helt sonika skita i att väv är det fulaste som finns och bara måla över den med vitt och sedan sätta våra största tavlor över där det finns fula hål.

Ett krux är att vi egentligen skulle behöva slipa golvet i vardagsrummet som är slitet och fult då förra ägaren hade en superstor hund som lämnat spår överallt. Men med tre småbarn känner jag att det inte är någon mening med att slipa om golv som ändå kommer bli förstörda igen.

Jag tog bort de trötta tråkiga fönsterlamporna oxå. Där har jag ingen bra lösning för vad vi ska ha istället. Vi måste ju ha något annat ljus än en tråk-medelsvensson-lampfot-skärm-lösning men jag vet inte vad.

Till väggen i hallen kan det bli en mörk tät grå, hade helst haft en grafisk svartvit tapet men som sagt så kommer vi inte överens. Någon färg eller mönster som bryter av måste vi ha och det ganska snart då de nya hallhyllorna/krokarna ska upp så att vi slipper ha alla vinterkläderna på golvet typ. Jag ska gooola på inspo-bilder målad hall så kanske jag kan få sambon att acceptera något annat än vitt.

:)

Jakten på den perfekta tapeten...

Fina Mairo

Jag försöker övertala andreas om att vi måste ha den här tapeten i brunt i hallen... han är en svårknäckt nöt. Hjälp mig!