Annons

29 maj 2012

Hoppsan Kerstin!

Jag var bara tvungen att föreviga min realitycheck idag på jobbet när jag skulle loggat ut från mitt sista vardagskvällspass råkar kika en extra gång i helkroppsspegeln som hänger vid loggen.

SHIT säger jag bara.

Jag har 4 pass kvar till semester och sen har jag sökt graviditetspenning. Visst har det börjat bli lite trånhgt och bökigt att jobba men jag har nog inte riktigt fattat hur pass gravid jag är. Jag har liksom inte riktigt vågat tänka att det faktiskt ska bli en liten till i vår familj och att den ska ut om drygt två och en halv månad. Men då kommer vi till nästa intressanta fråga: Hur fan kommer jag se ut i augusti om jag ser ut såhär i vecka 27. Oh Lord. Jag var inte ens i närheten av såhär badbolls-gravid med Desmond.

Vad ska jag ha på mig? Jag har svårt att hitta något nu som inte sitter knasigt och trycker någonstans så att jag får sammandragningar. I princip alla mina underkläder känns som dockkläder i mitt nuvarande tillstånd.

Trots min ringa storlek har jag gått upp endast 5 kg. [Ursäkta, hur tjock var jag innan egentligen!?] Jag gick ner först, 6 kg. Gick upp tillbaka 6 kg. Vägde in mig i vecka 10 på 67 pannor sen gick jag upp sakta sakta sakta upp till 73 i vecka 25 och nu har jag gått ner igen. I morse stog vågen på 71,1kg. Jag blir livrädd då jag tänker på att jag kommer expoldera i vikt sista månaderna. Med risk för att verka hemskt självisk men mina 17 kg med Desmond tog j*vligt lång tid att banta bort. Den resan är jag inte ett dugg sugen på att göra om.

Jag tycker själv att jag äter skapligt bra. Alltså frulle, lunch [så ofta jag kan varm, gärna soppa men annars ett lass mackor] och middag. Äter jag för sent får jag halsbrännan från helvetet. Samma med kaffe. Inget gott efter kl 20 då blir det knapra garviscon för hela slanten.

Med Desmond frossade jag i frukt. Det gör jag inte nu. Frukt är skittrist. Jag kan tänka mig gurka och lingongrova är gott. Ost. Majs i alla former och filmjölk med russin. Fisk går bra men alla typer av kött, köttfärs, kyckling, grillat you name it går inte. Sushi. ÅÅåå jag vill äta sushi. jag kan bli sugen på ingefära och aloe vera. Ni vet den där drycken med aloe vera. Sjukt god. Soppa  går alltid hem. jag har förköpt mig på burksoppor, särskillt de från Viktväktarna. Jag vet att man inte ska banta när man väntar barn och det gör jag inte men dessa soppor är så himla goda och de är perfekta att ha på jobbet. Bus-snabba att värma på och perfekt med en käckemacka till. Dessutom får man två för 30 pix på kvantum. Taget.

Så på det hela taget mår jag prima ballerina och skulle nog inte tänka så mycket på att jag är jättegravid om det inte vore för sammandragningarna, halsbrännan, den breakdansande jättebananen på insidan som hänger knäväck i mina ribs och såklart helkroppspegeln på jobbet.

 
: Þ


20 maj 2012

Det allra käraste jag har i en grön onepice

Igår kväll när jag promenerade hem från bussen i doften från hägg och moppeavgaser fick jag en liten flashback till ungdomens år. Den där första gången man var kär. På riktigt. Jag anser att vara kär är den lätta flyktiga känslan som bara känns bubblig och bra. Den känslan man kan känna många gånger om. Förälskelse å andra sidan är något helt annat.

Jag sent glömma de nötbruna ögonen som följde mig med blicken och för första gången fick mig att känna mig vimmelkantig. Det var mer än kärlek i doften från blommande hägg. Det var se men inte röra. Förbjudet. Ett märkligt skådespel som pågick i evigeheter. Vi ville ha varandra men fick inte. Din väns ex är ajabaja. Nu sisådär 10 år senare vet jag att det aldrig hade funkat iallafall. Vi hade aldrig varit sams. kanske var det en del av passionen att vi kunde diskutera allt, hetsigt och envis. Kanske är det därför jag älskar Andreas så vansinningt, just för att han driver mig till vansinne. För att han är envis, och talar för sig. Rak och ärlig. Ibland så rakt på att andra tycker illa om honom. Dryg. På ett sätt som de flesta missuppfattar, även jag själv ibland. Dock kan han nog känna på sig när han gått för långt med mig. När min gräns är nådd och jag blir förbannad känns det som att han vet det och säger alla de rätta sakerna till mig.

Efter fyra år med honom har jag endast lärt känna en bråkdel av alla hans fram och baksidor och jag kan fortfarande bli berusad av förälskelse av blotta åsynen av honom samtidigt som jag till och från knappt kan bärga mig från att slå honom på käften för att han är en sån idiot.

Undrar hur det hade varit om vi träffats 10 år tidigare? I doften av hägg och moppeavgaser en sen vårkväll.

5 maj 2012

Jag får äta muffins om jag vill!


Liten i vecka 18
STOR i vecka 23




-Nej, jag har inte svalt en badboll...

2 maj 2012

Min kusin och jag

Jag vet att man alltid har en särskilld kärlek till sina syskonbarn men ibland är det alldelles särskillt. Otroligt nog trots att jag har haft två extra barn hemma under helgen har jag hunnit med mer,  haft tusen gånger roligare och känt mig hälften så stressad som jag brukar. Jag ska erkänna att lunchen hemma på helgerna lätt blir macka och yougurt, eller snabbmáckaroner men i lördags slevade jag ihop både pannkakor och våfflor, hann med glassbilen, promenad med picknick till viken, en hel grillmiddag, dusch, pyjamas och tandborstning gånger tre. Vid fem över nio på kvällen sova alla knattar och jag var inte ens trött. Dessutom hade jag redan hunnit städa av köket och satt på tvätt. Hör och häpna: Hängt tvätt. När fan händer det annars? Aaaaldrig. Jag har noll karaktär när det gäller tvätt [och egentligen allting annat i hemmet oxå för den delen]

Förstå mig rätt nu: Jag gillar barn, men långt ifrån alla barn. jag skulle aldrig kunna arbeta på dagis eller liknande. Vissa barn retar mig så till den milda grad att jag knappt kan bärga mig, vilket jag i somliga fall inte heller kan. Fy och skäms på mig. Men dryga, malliga, otacksamma ungar är det värsta som finns. Jag får kalla kårar.

"Hur kan du säga så, du jobbar ju med barn!" Ja jo men det är inte vilka barn som helst. Så långt ifrån malliga och dryga man kan komma. Att arbeta med utvecklingsstörda och funktionshindrade är ett eget kapitel, särskillt när de är barn. De är så öppna och självklara. Unika och ursäkta uttrycket men häftiga, mot alla odds om man säger så. Livsglada. Om man vill ha äkta inspiration till livet och tacksamhet på riktigt ska man söka den hos dessa individer.

Hur som helst så har jag haft en toppenhelg och jag känner mig inte ett dugg orolig över hur jag ska klara av en liten till som behöver mig för jag vet att jag klarar det galant. Det ska rent av bli skitkul! Jag längtar redan.

Dessutom har jag insett hur fin min son är mot andra barn som är likasinnade. Två pojkkusiner som fnissar ihop och tar hand om lillasyster som inte glöms bort. Så många gånger jag har varit rörd till tårar över hur underbara dessa tre är mot varandra. Det är vad alla nära systrar önskar: Att deras barn ska tycka om varandra och längta efter varandra.

I fredags då vi pratar om att Tule och Vega ska sova över:
Desmond: "Mamma?"
Jag: "Ja, hjärtat?"
Desmond: "Jag elskar Tule..."
Jag: "Vet du, jag tror att Tule tycker om dig lika mycket oxå" [blir alldelles varm inombords]
Desmond:" Och lilla Vega får låna min snutte om hon blir trött.." [Det är den största kärleksförklaringen någonsin!]

Min son har även en till underbart söt liten kusin som min lilla lilla lilla syster är mamma till, fina Elmina. Läs hennes jättefina blogg http://mochu.blogg.se/ . jag läser den varje dag så jag hänger med när Elmina växer. Det skiljer 10 månader mellan Vega och Elmina och jag tror att de kommer bli bästisar. Jag ser framför mig om låt säga 5 år, då kommer vi ha ett halvt kollo av kusiner som busar runt och äter glass ihop på sommarlovet. Bra jobbat där pappa! Farmor brukar säga att hon aldrig kunde tänka sig att det enda barnet hon fick till slut efter många års väntan skulle gro så fint, fröa av sig och resultera i fem barnbarn, 7 barnbarnsbarn.



Själv har jag ingen kontakt alls med mina kusiner. Jag har två.
Natalie blev placerad i fosterhem vid tre års ålder då min moster varken var lämplig förälder, nykter eller psykiskt stabil. Natalie borde vara runt 27 år nu om hon lever. Har hon egna barn? Hur har hon klarat sig? Det enda jag vet att hon fick lov att träffa sin mamma om hon ville vid 18 år ålder och att hon tackat ja men att hon förmodligen blev besviken. Caroline är min morbrors enda barn som inte bor hos honom. Jag tror inte att han själv vet vem hon är. Eller så gör han det fast han inte verkar vilja visa det. Jag har inte träffat henne på snart två är, hon är typ femton.. sexton.. eller?

Annons