Är det dax nu?

Nu gör det ooooooont!!



-

Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Körundavägen,,Sverige

Ut med det gamla in med en brio

Påväg till Barnens hus för att plocka upp en svart såhär:



Det blev lite bråttom då den barnvagnen vi har inte håller måttet riktigt. Varför kan jag gå in på en annan gång. Nu måste jag andas lite. Värkar.

Posted using BlogPress from my iPhone

Situation måndagskväll 19:35

Nybadad, nöjd och lite kvällskreativ





Posted using BlogPress from my iPhone

Goda råd ska man följa

En av mina fantastiska systrar gav mig rådet igår att jag skulle unna mig att äta mat jag tycker om. Mat jag kommer minnas med positiva tankar, mat jag får i mig och vill äta mer av så att jag "bunkrar" upp inför förlossningen om det nu är dax... [jag vågar ju egentligen inte riktigt tro det trots alla värkar, det känns overkligt liksom]

Såååååå nu ska jag belöna mig själv efter en hel dag i den uttråkade delen av världen med:



Kycklingcurry och snabbmackaroner [sjukt sugen på snabbisar].....



...och en mozzarellasallad med mycket olja!

Nam nam nam....


Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Täppvägen,Stora Vika,Sverige

Känningar

Jag passar på då detta mycket väl kan vara den sista ;)



Visst har den väl sjunkit lite? Det känns onekligen så iallafall, mycket lättare att andas och trycket är liksom i nedåtgående riktning.

Status just nu är soffläge med bubbelvatten som sällskap. Ett konstant molande i bäckenet och ryggen. Värkarna håller sig relativt lugna om jag ligger ner, men var 20:e minut vet jag att jag lever.

Jobbigast är nog illamående kombinerat med yrseln. Känner mig liksom matt. Uttråkad.

Sen allt tjat om att jag inte får göra nåt, måste ligga ner osv är ganska frustrerande.

Det enda ansträngande jag gjort idag var att köpa däckskum till barnvagnen, långfika hos svärföräldrarna och plocka/vattna mina pelargoner.

Tyvärr kan jag inte sitta längre stunder då jag får domningar upptill i magen.

När jag står upp kommer värkarna och ilningarna i benen.

Pest eller kolera liksom?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Täppvägen,Stora Vika,Sverige

Jag vet inte hur många dar till jag pallar

"...man får lätt hjärtklappning av bricanylen..."


Jo tjena hejsan, just nu ligger jag i soffan, nerbäddad och skakar så jag knappt kan skriva. Lättare ångest. Tusen nålar i hela kroppen. Myror innanför skinnet. Hjärtat rusar och jag känner mig aspackad samtidigt som jag hamnat i chock. Ni vet hur man känner sig då man varit nära att göra sig riktigt illa eller sett något obehagligt. Exakt så har jag känt hela tiden de senaste 2 timmarna.



Jag kan inte ligga still och ännu mindre kontrollera mina rörelser. Att fixa en kopp kaffe blev såhär: överfull och lite på bänken.

Fruktansvärt frustrerande.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Gårdagen var verkligen ett i sitt slag. Jag "vaknade" som bekant upp på förlossningen södertälje efter en minst sagt brokig natt.

Vid halv nio kommer en barnmorskan och ville väcka mig men jag hade ju redan varit vakens typ 3 timmar, hon satte en CTG och pratade lite.




Där låg jag sedan i min ensamhet och lyssnade på hjärtljuden och kollade siffrorna på maskinen.



Hjärtljuden låg runt 130 hela tiden, värkarna kom med ca 10-15 mins mellanrum. Starka men inte regelbundna och täta som kvällen innan. Förhoppningsvis skulle jag få åka hem tänkte jag och gjorde allt för att slappna av och inte få mer värkar.

Efter en stund kom barnmorskan igen och kopplade ner, sa att det såg fint ut och att förlossningsläkaren skulle komma om runt 45 min och konsultera mig. Under tiden skulle hon hämta frukost åt mig. Jag sa att jag kunde hämta själv, vill ju helst inte vara till besvär. Barnmorskan förklarade att jag ska vara så stilla som det bara går och endast gå på toa om nöden kräver.

Jahapp.

Strax därefter kommer en underbar uska med världens frukostbricka till mig, jag blev nästan gråtfärdig.



Jag är långt i från van att bli uppassad och hon var så söt och snäll. Dock kände jag mig hemsk som bara satt där och fick allt serverat.

Jag åt det lilla jag orkade, kände mig lite vilsen. Adde ringde och sa att han var på väg. Skönt att slippa vara själv. Mina batterier dog på telefonen och där satt jag i tystnaden och väntade, kollade på klockan, hade lite förvärkar.

Efter ett allvarligt samtal med förlossningsläkaren om mina CTG -kurvor, vila och bricanyl kom vi överens om att jag fick åka hem eftersom att jag inte öppnat mig ännu. Om så hade varit fallet hade jag blivit skickad till huddning. Hade vi åkt till först hade de förmodligen inte gett mig bricanyl utan låtit förlossningen starta.

Nu måste jag ta det superlugnt, helst ligga ner och om värkarna blir regelbundna och täta igen ska jag ta värkhämmande bricanyltabletter och om det inte hjälper [vill bebisen ut så funkar inga mediciner i världen tydligen] ska vi åka till Huddinge direkt eftersom att de där har neonatalvård. Dock handlar det om endast några dagar. 3 1/2 för att vara exakt. På onsdag passerar jag in i vecka 37 vilket är gränsen för prematur födsel och då är jag välkommen att föda på Södertälje.

Jag fattade nog inte allvaret förrän jag pratade med förlossningsläkaren. Men nu har jag insett att sprutan i benet kvällen innan gav mig och min bebis några mycket värdefulla dagar till innan det kanske är dax.

Dock tolkar jag det som att eftersom att bricanylen inte tar bort värkarna helt, utan bara lugnar dem att den inte har full effekt på mig och att förlossning så smått trots allt har börjat. Med Desmond hade jag onda förvärkar såsom nu i en vecka innan. Enda skillnaden är att de började i 38+5 och inte i 35+3.

Fortsättningsvis kommer vi att vara redo till tänderna och det första vi gjorde då vi kom hem var att packa in bb-väska, bilbarnstol, väska till Desmond, kamera i bilen och från och med nu åker vi ingenstans utan dem.

BB-väskan har kompletterats med napp, snuttefilt mobilladdare


samt en ljuvlig vit babykofta med tillhörande mössa som vi fick från en av Addes släktingar i går ute på landstället.

Idag blir det en liten tripp till bauhaus för att handla fläktar då det inte gick att sova inatt do to nära 30 grader i sovrummet.

Jag lovar att ta det lugnt.

Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Täppvägen,Stora Vika,Sverige

Godmorgon

Det är med en lätt smak av gammal äppeljuice [tandborsten ligger som bekant färdigpackad i BB-väskan] jag idag möter solen ljus i ett litet rum på Södertälje förlossning.


Då jag igår vid 20-tiden haft förvärkar med 2 min mellanrum sedan kl 15 hade vi inget annat val än att åka in till förlossningen för kontroll.

Ingenting har hänt, allt är frid och fröjd men jag har av okänd anledning regelbundna värkar i vecka 36.

Fan

De ville ha kvar mig efter att ha gett mig bricanyl-sprutan och förhoppningsvis erbjuda mig lite sömn. Det gick inge vidare. Förvärkarna gick över i
sammandragningar och de är envisa. Jag låg och läste prematur-bloggar och om bricanyl samtidigt som jag skakade och svettades som den värsta pundaren på avtändning till 01:41 [den största digitala klockan i världen sitter ovanför dörren] efter det låg jag och vände mig från sida till sida när sammandragningarna kom med jämna mellanrum. Vid 05: tiden började dock förvärkarna komma smygandes. Nu ligger jag här 07:08 och funderar på om jag borde säga till personalen eller om jag ska hoppas att de går över [tror inte de] FAN, jag vill inte åka till huddninge. Vi ska ju till skrubba landstället idag.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Rosenborgsgatan,Södertälje,Sverige

vänta jag ska bara få med min benet..

Idag har jag känt mig helknas redan från start. Blev väckt av min härliga unge runt 7, mutade honom med frukost och sedan lekte han för fulla muggar själv på sitt rum samtidigt som hans trötta mamma grävde ner sig bland gosehundar och snuttar i hans pyttepyttelilla säng och somnade om.

Mitt bäcken hänger inte riktigt med längre och jag vaknar 400 gånger per natt [varje gång jag rör mig typ] av att det känns som att ena benet ska lossna. Hela bäckenet glappar, det gör inte ont men satan vad obehagligt det är att totalt sakna kontroll över vart benen tar vägen. Hur som helst vaknade jag med ett ryck [stel som en galje]vid halv tio till en glad Desmond som stolt stack upp sitt gigantiska duploslott han byggt ihop när jag sov.

Akupunktur nere i Nynäs på rehab kl tio.

Jo men visst hej och hå fladdra upp, greja kaffe, väcka adde, klä på Desmond, slarva på deo och piffa till barret, var är plånboken? Satan satan sammandragningar satan va ont, inte nu satan.

Klockan 10:10 står vi alla i väntrummet till rehab. Hur gick det till?

Akupunkturen var ingen dans på rosor. Jag ryckte som en fisk och sjukgymnasten satte extra nålar då hon mycket väl kunde se och känna att jag är under HÖG belastning och mycket spänd. Nålarna gick knappt i och den burriga, surrande känslan [de chi] kändes idag som små atombomer i ryggen. Under behandligen har jag en studsande Desmond som vill att nåltanten ska följa med honom ut i gymrummet och hämta "taggbollar" som han sedan bowlar med bakom min rygg med nålar i. Lugn och fin, koppla av. Vad hände med alla memoryappar jag laddat ner till telefonen?
 
Dagen fortsatte med priskrossen, [en hink till biltvätt, klädrullar att sanera katthår med, och två leksakssopbilar] en snabbfika hos svärpäronen, byte av framdäcken på volvon [mer eller mindre akut då de börjat separera] prep av kvällen grillning, tvätt av bilen [den blev knappt ren] totalkollaps i en av solstolarna i min superfina svarta bikini med en kall non-alcoholic san migel. Död.

Sammandragningarna ger sig inte och jag har satans-ont i ryggen samt "där nere". Det är 25, 3 grader varmt i köket. Klockan 22:25. Jag borde gått och lagt mig för minst en timme sen. Dessutom har jag ischias-stickningar i vänsterben. Precis som dagarna innan Desmond föddes. Jag mår som en dåligt stekt pannkaka.

Sådär nu har jag beklagat mig klart. Nu ska jag gå och rolla bort min katt från vagnen , ifall att det blir en tidig bebis. Sedan ska jag sova. Försöka iallafall.

Fyra veckor senare

Sådär ja, då var man inne i vecka 36, men har nåt hänt på fyra veckor? Sen jag sist bjöd på magbild? Jag vet inte riktigt. Igår hade jag typ sammandragningar från morgon till kväll och kände mig minst sagt upp-pumpad men inte fasen tycker jag att det är någon större skillnad på magen även om det känns. Hicka har jäntan oxå. HELA TIDEN. Jag känner mig som en tickande bomb. Nåja, hon rör sig iallafall och det gör mig lugn.

Gjorde ett riktigt kap igår oxå! Hittade två stycken Brio babyskydd 0-13kg, svarta med Isofit på en köp och säljsida i Nynäs. Precis en sån jag ville ha! Jag fick båda för en tusenlapp. Helt sjukt. Så fina, syns knappt att de är använda. Min älskade svägerska ska ju oxå få en bebis, så hon ville ha den ena. Perfekt. En "ny" bilbarnstol för en femhundring, taaaackar!

Så jäkla nöjd! Med instruktionsbok och hela baletten.

Jag har dessutom fixat någon form av babybox med gratisprover att hämta ut från Barnens hus, det sägs att en blöjhink ingår i paketet. Check!

Har jag något kvar då som bör fixas innan det är dax?

Jag har till och med fyllt upp BB-väskan med lösgodis och nötmix och några cola till Adde.

Jo, juste! Flaskor till pumpen! Mjölkersättning vill jag ha hemma oxå om det inte skulle funka med amningen, det gick ju som bekant åt skogen med Desmond men skam den som ger sig! På´t iegn ba!
Vilket påminner mig om att jag borde sy överdraget till amningskudden... ska bara välja tyg och jag har beslutsångest.

Barnvagnen ska katt-saneras oxå. Innan jag hittade myggnätet som håller honom ur vagnen [katten] smet han minnsan i så fort jag vände ryggen till. Vill helst inte tvätta den ännu en gång då den egentligen inte är "smutsig" utan bara en smula hårig.

Jag hinner säkert med nåt ikväll, för nu hinner jag inte. Jag ska spola klart uppfarten. Jag är så fett på G, började redan imorse vid 10-tiden med att klippa gräset och plantera mina fina doftscherminer jag fått i present. Äntligen har jag bestämt mig för vart de ska få växa och sprida väldoft [de blir trots allt nära 3 x 3 meter], en på varje sida om trappen upp från uppfarten. Skulle behöva klippa avenbokshäcken på baksidan oxå men det blir nog tajt innan middagen.

Tjoflöjt! Nu måste jag sätta fart igen, ingen tid att förlora!

35 + 3

Vaknade idag med massor av energi, kan ha att göra med att jag städade av köket igår kväll INNAN jag la mig och det brukar pigga upp mig dagen efter att slippa vada genom gamla yougurtskålar, colaburkar och potatisskal fram till skåpet med kaffekoppar. Jag satsade fullt ut med att tvätta upp sängkläderna till spjälsängen. Jag har redan bäddat den två gånger. Dock visste jag att jag skulle behöva göra det minst en gång till för de rosa lakanen som nu rullar i centrifugen är nya och vår katt bokstavligen älskar alla platser man kan lägga en bebis på. Det är som att han undermedvetet känner på sig att "-Just här vill nog matte att jag ruggar upp allt hår jag har" Dessutom tror jag att katten vet att jag inte blir arg för jag tycker så mycket om honom. Vår lilla svarta hårboll. Jag minns då vi kom hem från BB med Desmond och jag satte mig i vår säng med vår lilla son i knät, efter någon minut kommer ett svart litet huve med två gula nyfikna ögon upp under mina knän som direkt börjar kurra och buffa på den lilla nyfödda. Då var Brorsan [katten] drygt 8 månader, innekatt och så underbart gosig. Nu är han mer självständig och går och kommer som han vill men fortfarande lika gosig även om det inte är lika ofta man ser honom. Undrar om katter verkligen har ett sjätte sinne för i förrgår kväll då vi slappade i soffan och glodde på världshistoriens dåligaste film kommer Brorsan upp till mig utan att varken vilja bli utsläppt eller utfodrad och bäddar ner sig på min mage. Katten har knappt sagt hej till mig sen i maj. Jag kan inte låta bli att tro att den känner på sig att det snart kommer en ny bebis.

Desmond 1 månad / Brorsan 9 månader

Hur som helst så fick jag lite blodad tand då jag rev ur bebislakanen och tog tag i både skötbordet, fyllde upp med blöjorna i storlek 1 vi fick från Stefan och Sara, vek lite handdukar, sorterade ut babykläder i storlek 56. Därefter dök jag ner i BB-väskan. Senast vi skulle till förlossningen lite akut letade jag som en tok efter journalen, en gul plastmapp med blodgrupp och annat viktigt. Idag la jag den i väskan, tillsammans med mobilladdare, babykläder i storlek 50, ett paket dextrosol, en snusdosa [till Adde] ett par mjukisar, två stora linnen, tandborste och tandkräm och en skön hudkräm. Sen tog fantasin slut. Kameran ska nog med och lite duschgrejer. Handdukar och sånt vet jag ju att det finns på BB, även blöjor och tvättlappar [slängde trots allt i våtservetter ändå], bindor och annat nödvändigt. Böcker och sånt tittade jag knappt i förra gången, jag var alldelles för trött. Däremot funderar jag på om man ska gräva fram bongen till bärbara datorn så jag kan kolla film och surfa lite.

Jag räknar iskallt med att lilla fröken ska ha lågt bilirubin såsom Desmond och då måste man stanna. Många dagar. Förmodligen blir jag själv då Adde både börjar jobba och storebror behöver sin uppmärksamhet. Det finns visserligen familjerum men jag har inget emot att vara själv faktiskt. BB är riktigt mysigt enligt min mening, lite som semester, ingen mat som ska lagas, disk som ska diskas, katt som ska matas [ni fattar grejen] men Adde klättrade på väggarna och ville bara hem.

Nu när väskan står redo vid min sida av sängen kan jag ju bara kasta i då jag kommer på sånt som kan vara bra att ha. När jag tänker efter är det bara en bra blöjhink [Adde är hysteriskt allergisk mot doften av baby-bajs och jag är exceptionellt dålig på att gå ut till sopen med dem direkt] och flaskor till min aventpump som bör införskaffas. Japp, sen är jag klar. Totalt redo.



Situation fredagskväll 19:48

Kokar curry med fläskfile till tonerna av Joshua Radin i sällskap av ett stort glas avslagen cola med is och färsk lime.  En vittvätt väntar tålmodigt sen igår på att bli upphängd, vardagsrummet är en kakafoni av bilbanor, utdragna garn, gamla melonskrutt och torra pelagoner. Ett rytmiskt hammrande ljuder från sonens rum. Han bygger en båt som han ska fylla med pulversoppa. För det är det bästa han vet. Tydligen?

Rosa kombinationer och syrliga saker varvat med förvärkar och ett ständigt tryck i gravitatioens riktning gör mig mosigt trött men tröstligt påmind om att det är mindre än fem veckor kvar. Det är lika med en svensk semester.

Gömd eller glömd?

Ro och oro

Nu så här en dag innan jag passerar in i graviditetsvecka 35 fick jag nyss en realitycheck. Jag är verkligen höggravid och nu är det onekligen dax att börja packa väskan till BB, boa och fixa så att allt är klart då det är dax. Jag känner mig oförskämt lugn. Jag har liksom inte haft tid att tänka på graviditeten de senaste veckorna med allt som varit omkring mig. Dessutom mår jag så bra jämfört med då jag väntade Desmond. Ingen foglossning, lagom viktökning [7kg], ledig med graviditetspenning, inga måsten, både Desmond och Adde är hemma på heltid. Lite tungt att andas på kvällen, sedvanliga förvärkar men annars är allt perfekt. Är det nu man ska börja bli orolig? När kommer olyckan?

Eller har jag äntligen vid 30 år ålder lyckats orda upp mitt liv så pass att saker och ting bara flyter på? Kanske är det ett inre lugn som infunnit sig. Jag bara skrattade åt det faktum att jag fick 10 liter gammalt vin i present av en halvgräslig släkting. Vem ger bort gammalt vin? Till en höggravid? Nu står de flaskor jag inte orkar hälla ut i hallen och väntar på att få följa med allt annat skräp som ska till tippen. Adde boar på sitt egna lilla vis.

Trots att det mesta hemma är lite upp och ner just nu, då Adde som sagt halv ett i förrgår bestämde sig att tömma förrådet går jag bara runt och ler med ett inre lugn vilandes över mig. Lilla tösen kan komma imorgon och det gör inget för det blir som det blir. Inget spelar egentligen någon roll.

Eller jo, om Södertälje förlossning är fullt då det är dax bryter jag nog ihop. För jag vill verkligen föda på Södertälje. Det är såååå himla fint.  Dessutom verkar det som att personalen verkligen gillar att jobba där. Vi tog en sväng dit förrförra lördagen [mitt i buffén till min fest] då jag plötsligt insåg i allt stohej att jag inte känt några fosterrörelser sen natten innan. Den barnmorskan som tog emot oss ska jag aldrig glömma. Fan, jag börjar gråta när jag tänker tillbaka. Helt underbar. Så vacker, trygg och varm. Direkt kom hon in, utan att läsa min journal [hon berättade senare att det inte spelar någon roll om hon vet vad jag heter eller ej] la hon sina händer på mig, höll mig i handen, samtidigt som hon kopplade på maskinen och pratade lugnande med mig. Hon såg nu hur rädd jag var. När hon med sina stora bruna vackra ögon ler och säger: "Jag känner bebisen, ser du hur den sparkar?" försökte jag verkligen hålla tårarna i schack och då säger hon: "Gråt lilla vän, släpp ut det rädda, jag förstår att ni blev oroliga och det är helt okej" Hon stannade hos oss och vi pratade medans hon hade koll på CTGn. Så skönt att få prata med någon som inte känner en om hur det är att förlora en blivande bebis och tankarna som börjar snurra direkt.

Vi fick ju såklart åka hem efter att läkaren gjort ett ultraljud och konstaterat att det börjar bli trångt och att lilla fröken har vänt sig, dock inte fixerat sig. På väg ut står personalen och viker handdukar och småpysslar, de säger hejdå, ta hand om er och att vi syns om några veckor!

Så nu håller vi tummarna för att det finns plats då det är dax för som sagt jag blir verkligen besviken om jag måste åka till SÖS eller ännu värre Huddinge. Dock vet jag att narkosläkarna på SÖS är grymt bra, jag har ju assisterat dem vid EDA ett antal gånger på intensiven. Fast nej tack till ett stort sjukhus. Södertälje har ju dessutom BB vägg i vägg och det gillar jag. Enda negativa är maten enligt Adde. Jag minns att jag åt vad som än serverades för jag var så SJUKT hungrig.

Apropå det är nog god tid frukost.

Hepp!

Simply in good mood

Denna ubersköna covern är något i särklass och sätter känslan på min dag idag som går i förberedelsens tecken, brownies, dubbelmarinad och kallt kaffe. Tur att det är mulet, det är så mycket enklare att fokusera.

Snart kommer mitt finbesök från Ljusne. Livet efter 30 leker!


Anekdot: Jag blev ombedd att visa legitimation på systembolaget då jag köpte drickat till festen. Gravid i 8:e måanden med min son på snart 4 år. Jag vet att de måste kolla men onekligen måste det då betyda att kassören tycker att jag ser ut att vara under 25, Taaaaackar! :D

Alltid en blondin i hjärtat men väljer att inte skylta allför mycket med det...

.. det blir så lätt förutfattade missförstånd....

Exakt två år sen idag togs denna bilden på mig och min lilla charmör. Han har vuxit och jag har krympt eller iallafall en aning. Dock måste jag erkänna att jag nu trots mina 8 månader långa graviditet ännu inte kommit upp i samma viktklass som här på bilden. Jag vet att det är mycket viktsnack på sistone men ni andra likt som jag som kämpat länge efter en graviditet med en deprimerande kroppsform vet hur det känns. Dessutom tycker jag själv att jag är bra mycket snyggare i rött hår eller hur?



Balsam för själen

Hur lycklig på en skala från ett till tio kan man bli över en rosa kofta. Saligt lycklig! Jag har bokstavligen bott i denna underbara dröm sedan den blev min tidigare idag. I särklass en av de dyraste klädesplaggen jag någonsin köpt [bortsett från en vinterjacka för sju år sen] Hela 399 kronor kostade denna magiska skapelse och jag tänkte både två och tre gånger över huruvida jag borde köpa den. Jag kom fram till att jag inte köpt någonting i klädesväg till mig själv sedan slutet på förra sommaren och kvickt tog jag även beslutet att jag faktiskt var värd den. Nu tar jag aldrig mer av mig den. Punkt. Kanske för att tvätta den men då ska jag sitta och titta på den då den torkar.

Bjuder på en tjockisbild, här i vecka 32.

För er som hängt med kan jag bara bekräfta att jag inte ökar nämnvärt i storlek vilket jag för några veckor befarade då jag över en natt blev tokstor. Nu vaggar jag mest på och vågen står still. Tacksamt för lite till och jag kommer inte att komma ner i badkaret. Eller upp för den delen.

Min plan för idag var från början att åka buss till Nynäshamn och handla tagetes. Ja, ni hörde rätt. Tagetes, ni vet de där gul/oranga små sommarblommorna som alla tanter har i trädgården. sannerligen har jag fyllt trettio och nu måste jag se till att leva upp till det. Näe, helt ärligt så ville jag piffa lite inför lördag då det kommer en massa folk och mina totalt sönderätna penseer har typ gjort sitt. Googlade på vilka sommarblommor som rådjur inte gillar och fick då fram tagetes. Så det var egentligen inget försök att passa in i vuxenlivet egentligen.

Hur som helst hamnade vi i Farsta i stället och jag belönade mig själv med koftan, en svart bikini i rätt storlek för rådande tillstånd, ett bronze-puder, hennafärg och faktiskt femton stycken tagetes. Försäljaren som skulle plocka ner för dagen och ta semester tryckte ner två buketter snittblommor, fem persilje-plantor, två rosa orkideer samt två underbart fina hängpelagoner. Allt för 250 ynka kronor. Knepigt att jag utan problem kan köpa blommor till trädgården men knappt unna mig kläder utan att få dåligt samvete och känna mig slösaktig.

Känner mig dock mycket nöjd med dagen, Jag har till och med hunnit sola i en av mina nya badenbaden-stolarpå framsidan och njutit av en iskall frappé. Inte så tokigt att vara gravidledig trots allt.

Nu återstår bara att försöka fånga in min vilda unge som fortfarande skuttar runt med sin nya fiskehåv, dax för nattinussen då klockan nu hunnit bli 22.04. Jag vet, jag saknar totalt föräldrakaraktär med rutiner. Ingen ska till dagis eller jobb ändå så vem bryr sig. Egentligen?