Helvetes huvudvärk. Nu har jag dragit med bankelibank i huvet sen i morse. Inte ett dugg fett. Helvetes foglossning oxå. Jag önskar att våren kommer på riktigt så att inte elräkningen blir så satans dyr. Jag vill se tulpaner nu. Fyra veckor kvar till ultraljud. J*vla unge om den inte lever.
Sådär ja, nu har jag kräkts lite missnöje. Känner mig redan bättre.
Nu kanske jag kan somna i rimlig tid. Hepp! Gonatt!
Annons
28 februari 2012
12 februari 2012
Onda aningar
Igår när jag kom hem från jobbet bröt jag ihop hemma och bara grät. Jag insåg snabbt vart jag är på väg.
På grund av känsliga läsare [kollegor] vill jag inte gå in på detajer men dryga nio timmars arbete utan att hinna gå på toa, äta lunch eller ladda min mobil tog knäcken på mig. Sen allting runt omkring som ska fixas, ordnas, styras upp, beslutas. Min kropp sa ifrån genom att försöka stänga av. Först på jobbet då jag var på väg att svimma men hann sätta mig ner i tid. Sen hemma efter gråtattacken då jag försökte mig på att laga tacos med gråten i halsen. På väg ut ur duschen bar inte benen längre och jag trillade rak ner i tvätthögen.
Tjejerna på jobbet var förstående när jag ringde men jag vet hur svårt det är att få in någon en söndag kväll och när jag lagt på bröt jag ihop igen för jag får så dåligt samvete.
Idag orkar jag knappt stå upp. Jag vill bara gömma mig och hoppas att ingen hittar mig.
Men jag vet vad jag måste göra. I morgonbitti ringer jag MVC och ber om ett läkarbesök. det är långt till förlossning och jag vet att det bara kommer bli värre.
På grund av känsliga läsare [kollegor] vill jag inte gå in på detajer men dryga nio timmars arbete utan att hinna gå på toa, äta lunch eller ladda min mobil tog knäcken på mig. Sen allting runt omkring som ska fixas, ordnas, styras upp, beslutas. Min kropp sa ifrån genom att försöka stänga av. Först på jobbet då jag var på väg att svimma men hann sätta mig ner i tid. Sen hemma efter gråtattacken då jag försökte mig på att laga tacos med gråten i halsen. På väg ut ur duschen bar inte benen längre och jag trillade rak ner i tvätthögen.
Tjejerna på jobbet var förstående när jag ringde men jag vet hur svårt det är att få in någon en söndag kväll och när jag lagt på bröt jag ihop igen för jag får så dåligt samvete.
Idag orkar jag knappt stå upp. Jag vill bara gömma mig och hoppas att ingen hittar mig.
Men jag vet vad jag måste göra. I morgonbitti ringer jag MVC och ber om ett läkarbesök. det är långt till förlossning och jag vet att det bara kommer bli värre.
9 februari 2012
PMS - Pitbull Min Syster
Började denna finfina dag [efter allt det där vanliga - väcka alla, fixa kaffe/välling, klä på alla, gå till dagis] med körlektion ute på Estö. Jag är exeptionellt dålig på krypkörning och att stanna i tid men växla [för att citera min körskolelärare] snabbt och mjukt det går galant! Jag tycker själv att jag kör för j*vla bra för att vara andra gången.
Adde ringde och berättade sammanbitet att han trillat ut på uppfarten och tagit i med handen. Inte bra. Jag som ska jobba hela helgen. Det blev till att ringa till jobbet och anmäla vabb.
Hepp, då fick jag vips 5 timmar att slå ihjäl. Handen på hjärtat: åka hem för att börja plocka, städa, fixa för att hålla sig sysselsatt var jag inte ett dugg sugen på. Ett rent infall fick mig att ringa syrran och kolla om hon var i studion och om jag kanske fick komma förbi och snacka skit. Förträfligt nog går min buss förbi Tungelsta så från studion kan jag ta bussen direkt hem. Taget.
Att unna sig en stund i min systers studio [Klockrena PMS Studio i Tungelsta] är som bomull för själen. Ren kvalitetstid. Jag önskar jag kunde vara i studion varje dag och bara sitta i den sametsröda soffan, dricka kaffe, lyssna till surret från tatueringsmaskinerna och bara beundra alla fina härliga lampor, krusiga blommor, fiskar samt den underbart rosa flamingon.
Träffade en supersöt nybliven mamma som öppenhjärtat delade med sig om sin brokiga IVF-graviditet och akuta förlossning. Åter igen skäms jag lite över hur lätt egentligen både min förra och nuvarande graviditet har varit. Visst, ischias, sammandragningar, kramp, foglossning, sanslöst illamående är aldrig roligt men som i hennes fall att bli gravis via IVF och sedan få havandeskapsförgiftning som slutar i vecka 32 med att hennes njurar och lever totalt lägger av och barnet måste ut akut prematur. Jag har det nog bra med min ischias.
Det bästa med besöket är att min syster gärna vill ha mitt barn som bonusbarn i helgen. Tack snälla underbara Gud, Buddha, Allah eller vem som nu än lyssnar för min underbara syster som oavkortat på stående fot löser min problem.
Älskar, ÄLSKAR den människan! Dessutom har jag hört att hon är en suverän låtsaskompis :D
Adde ringde och berättade sammanbitet att han trillat ut på uppfarten och tagit i med handen. Inte bra. Jag som ska jobba hela helgen. Det blev till att ringa till jobbet och anmäla vabb.
Hepp, då fick jag vips 5 timmar att slå ihjäl. Handen på hjärtat: åka hem för att börja plocka, städa, fixa för att hålla sig sysselsatt var jag inte ett dugg sugen på. Ett rent infall fick mig att ringa syrran och kolla om hon var i studion och om jag kanske fick komma förbi och snacka skit. Förträfligt nog går min buss förbi Tungelsta så från studion kan jag ta bussen direkt hem. Taget.
Att unna sig en stund i min systers studio [Klockrena PMS Studio i Tungelsta] är som bomull för själen. Ren kvalitetstid. Jag önskar jag kunde vara i studion varje dag och bara sitta i den sametsröda soffan, dricka kaffe, lyssna till surret från tatueringsmaskinerna och bara beundra alla fina härliga lampor, krusiga blommor, fiskar samt den underbart rosa flamingon.
Träffade en supersöt nybliven mamma som öppenhjärtat delade med sig om sin brokiga IVF-graviditet och akuta förlossning. Åter igen skäms jag lite över hur lätt egentligen både min förra och nuvarande graviditet har varit. Visst, ischias, sammandragningar, kramp, foglossning, sanslöst illamående är aldrig roligt men som i hennes fall att bli gravis via IVF och sedan få havandeskapsförgiftning som slutar i vecka 32 med att hennes njurar och lever totalt lägger av och barnet måste ut akut prematur. Jag har det nog bra med min ischias.
Det bästa med besöket är att min syster gärna vill ha mitt barn som bonusbarn i helgen. Tack snälla underbara Gud, Buddha, Allah eller vem som nu än lyssnar för min underbara syster som oavkortat på stående fot löser min problem.
Älskar, ÄLSKAR den människan! Dessutom har jag hört att hon är en suverän låtsaskompis :D
6 februari 2012
Här sitter jag och skäms...
.. över hur otacksam jag är över livet, den egentligen problemfria tillvaro jag befinner mig i.
Självklart är problem, stora eller små, relativa till den som har problemet. Alltså: För den ena kanske ett litet problem känns jättestort samtidigt som samma problem kanske känns obetydligt för någon annan.
Man kan aldrig föringa någon annans olycka.
Men efter att ha sett kvällens avsnitt av Sofias Änglar kan jag bara inte låta bli att skämmas över mig själv. Hur kan jag bekymra mig över barnvakt till helgen då en annan mamma tvingas fundera över vad hon ska ha på sig i kistan på sin egen begravning? Det är så jävla orättvist. Allt är orättvist beroende på ur vilken vinkel man ser det det såklart och fan vad orättvis jag är som otacksamt ojar mig över fläckarna av blåbärsyougurt på mattan som inte går in i tvättmaskinen, soptunnan som är full två dagar innan tömning, vattnet som frös i köket och katten som inte längre bajjar utomhus [fett jobbigt att städa kattlådan].
Jag borde vara ta vara på min tid bättre och vara innerligt tacksam för att jag är frisk, med en växande familj [11 veckor + 1 and yes it´s alive this time], ett tryggt hem som är mitt eget, en jämlike som talar om för mig varje dag hur mycket han älskar mig [trots alla mina brister].
Dock finns det dagar då tillvaron bara känns så jobbig. Svår. Hopplös. Uppgiven.
Men jag överlever. Jag ska bara försöka vara lite jävla tacksam.
Självklart är problem, stora eller små, relativa till den som har problemet. Alltså: För den ena kanske ett litet problem känns jättestort samtidigt som samma problem kanske känns obetydligt för någon annan.
Man kan aldrig föringa någon annans olycka.
Men efter att ha sett kvällens avsnitt av Sofias Änglar kan jag bara inte låta bli att skämmas över mig själv. Hur kan jag bekymra mig över barnvakt till helgen då en annan mamma tvingas fundera över vad hon ska ha på sig i kistan på sin egen begravning? Det är så jävla orättvist. Allt är orättvist beroende på ur vilken vinkel man ser det det såklart och fan vad orättvis jag är som otacksamt ojar mig över fläckarna av blåbärsyougurt på mattan som inte går in i tvättmaskinen, soptunnan som är full två dagar innan tömning, vattnet som frös i köket och katten som inte längre bajjar utomhus [fett jobbigt att städa kattlådan].
Jag borde vara ta vara på min tid bättre och vara innerligt tacksam för att jag är frisk, med en växande familj [11 veckor + 1 and yes it´s alive this time], ett tryggt hem som är mitt eget, en jämlike som talar om för mig varje dag hur mycket han älskar mig [trots alla mina brister].
Dock finns det dagar då tillvaron bara känns så jobbig. Svår. Hopplös. Uppgiven.
Men jag överlever. Jag ska bara försöka vara lite jävla tacksam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)