I år är det vår tur att hålla i festen inför nya året. Det känns bara så kul! Under över ett och halvt år har jag undvikit att bjuda hem någon i huvudtaget då allt varit i renoveringsfas 2 utan 3 det vill säga: Halvfärdigt.
Klart att man skulle kunna bjuda hem någon trots att inte listerna i hallen sitter på plats men utan toa? Njaa....
Vi hade ju iförsig en toa därnere men hela nedervåningen såg ju ut som en sars-epidemi.
Nu i år är det till och med varmt i matrummet. Lyx.
Jag tänkte under julmiddagen [alla åt typ en köttbulle, pratade knappt och min låtsasfarbor luktade gammal svett] att jag längtade till nyår då jag bjudit ett lite annat klientel som förmodligen kommer njuta lite mer av det nyrenoverade pimpade matrummet. Sjukt trevligt vi haft under de tillställningar vi haft därnere. Känns bra att fira av och säga hejdå till huset i goda vänners lag.
Jag kommer att bjuda på en mycket okontroversiell trerättersmiddag:
¤ Saffransdoftande fisk och skaldjurssoppa med tomat och aioli
¤ Fläskfilegryta med ingefära och kokosmjölk serverad med grönsallad och klyftpotatis
¤ Pannacotta med vit chocklad och hallonkompott
Jag kände att jag inte orkar hålla på med att steka oxfile som ska hållas varm och bea-sås som ska passa alla och hummer... jag har ätit en enda god hummer i mitt liv och jag lär inte kunna mäta mig med den mästerkocken [Bjong alias Börje]
Nu måste jag ta mig till affären och köpa kattmat. Jag har en mycket efterhängsen [pressar sig om och om igen upp i mitt knä och ska trycka sin nos i fejan på mig] svart katt som förmodligen inte kommer att ge sig förrän han fått mat. Olyckligt ovetande om att det innan kvällen är slut kommer en rottweiler-valp på besök. Brorsan lär väl göra som vanligt, sätta sig ner mitt i hallen och glo på inkräktaren i hopp om att hans dödande blick ska få hunden att vända om. Katten är helt enkelt för envist naiv för sitt eget bästa. Älskar verkligen det lilla kräket.
Hepp!
30 december 2011
25 december 2011
20 december 2011
Plus
Situation tisdagskväll:
En äppelkaka som pyser på i ugnen sprider förnöjsamt sköna dofter. I från vardagsrummet hörs ljudet från filmen Kung fu panda i en skön mix med Madonnas - Into the groove. En mätt liten sitter mittemot mig och målar glada gubbar i rosa. Tvättmaskinen piper ifrån nedervåningen redo att tömmas. Jag njuter av att känna mig gränslöst glad.
Bubbligt jätteglad.
En äppelkaka som pyser på i ugnen sprider förnöjsamt sköna dofter. I från vardagsrummet hörs ljudet från filmen Kung fu panda i en skön mix med Madonnas - Into the groove. En mätt liten sitter mittemot mig och målar glada gubbar i rosa. Tvättmaskinen piper ifrån nedervåningen redo att tömmas. Jag njuter av att känna mig gränslöst glad.
Bubbligt jätteglad.
15 december 2011
Fel dag
Idag är det bara helt enkelt fel dag. Det började bra men sen gick det åt helvete och nu är jag typ arg [verkligen-helvetes-skit-arg-fast-jag-försöker-att-inte-visa-det] och ingenting känns roligt.
Det började med att katten fick makrill eftersom att allt torrfoder var slut, jag vill helst undvika det eftersom att det luktar så illa och katten typ alltid kräks av det men han följde eftermig överallt och vägrade ge sig. Jag råkade tappa burken med makrill över disken och blev tvungen att skölja upp allt.
Därefter blev jag sen till affären [måste köpa helvetes-skit-jävla-kattmat] som gjorde att jag blev sen till dagis som sen gjorde att jag fick springa upp till jobbet med Desmond och kattmat.
De två timmarna jag var på jobbet innan jag kunde gå hem och vabba var helt rent ut sagt förjävliga. Inte nog med att jag hade en tjatig 3 åring som pep "mamma, varför då, mamma, mamma, varför då" oavbrutet i mitt öra så befann jag mig ett ett kaos med störig elkille som skulle sätta upp lampor, en vikarie som bara stod rakt upp och ner i köket och när jag försökte dela upp arbetsuppgifterna sa hon att hon hade gjort det jag tilldelade henne så mycket att hon inte ville göra det [?! Whata f¤ck?] och inte nog med det blev jag tillrättavisad av den andra vikarien som om vartannat sa: "Så där har jag inte fått lära mig..." Helt ärligt? Efter dessa två timmar börjar jag verkligen undra vad jag egentligen gör på jobbet. Jag kan lika gärna bara gå dit och skita i alla rutiner för ingen läser de jävla arbetsplanerna ändå. Dårhus. Ett förbannat jävla dårhus är vad det är.
När jag väl kommit hem efter att ha gapat alldelles för mycket på mitt barn [jag vet inte hur många gånger jag sagt nej, inte, sluta till Desmond idag], tagit in dyblöt post, slängt soppåsarna som läckt i hallen lagade jag en skitäcklig lasange för det fanns inga passerade tomater hemma. Ingen åt och jag slängde resten i soporna. Som slutkläm [eller halvvägs] luktar det ljummen makrill i hela köket.
Jag går och lägger mig istället. Tvätten skiter jag i, den kan gladjeligen ruttna i maskinen för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att den här skit-dagen ska ta slut.
Jag vill typ kasta något. Förstöra något. Ställa mig och skrika rakt ut. Det vore gudomligt skönt.
Det började med att katten fick makrill eftersom att allt torrfoder var slut, jag vill helst undvika det eftersom att det luktar så illa och katten typ alltid kräks av det men han följde eftermig överallt och vägrade ge sig. Jag råkade tappa burken med makrill över disken och blev tvungen att skölja upp allt.
Därefter blev jag sen till affären [måste köpa helvetes-skit-jävla-kattmat] som gjorde att jag blev sen till dagis som sen gjorde att jag fick springa upp till jobbet med Desmond och kattmat.
De två timmarna jag var på jobbet innan jag kunde gå hem och vabba var helt rent ut sagt förjävliga. Inte nog med att jag hade en tjatig 3 åring som pep "mamma, varför då, mamma, mamma, varför då" oavbrutet i mitt öra så befann jag mig ett ett kaos med störig elkille som skulle sätta upp lampor, en vikarie som bara stod rakt upp och ner i köket och när jag försökte dela upp arbetsuppgifterna sa hon att hon hade gjort det jag tilldelade henne så mycket att hon inte ville göra det [?! Whata f¤ck?] och inte nog med det blev jag tillrättavisad av den andra vikarien som om vartannat sa: "Så där har jag inte fått lära mig..." Helt ärligt? Efter dessa två timmar börjar jag verkligen undra vad jag egentligen gör på jobbet. Jag kan lika gärna bara gå dit och skita i alla rutiner för ingen läser de jävla arbetsplanerna ändå. Dårhus. Ett förbannat jävla dårhus är vad det är.
När jag väl kommit hem efter att ha gapat alldelles för mycket på mitt barn [jag vet inte hur många gånger jag sagt nej, inte, sluta till Desmond idag], tagit in dyblöt post, slängt soppåsarna som läckt i hallen lagade jag en skitäcklig lasange för det fanns inga passerade tomater hemma. Ingen åt och jag slängde resten i soporna. Som slutkläm [eller halvvägs] luktar det ljummen makrill i hela köket.
Jag går och lägger mig istället. Tvätten skiter jag i, den kan gladjeligen ruttna i maskinen för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att den här skit-dagen ska ta slut.
Jag vill typ kasta något. Förstöra något. Ställa mig och skrika rakt ut. Det vore gudomligt skönt.
vabb-pussel
Galet produktiv idag! Klockan är tjugo över tio och jag har redan fixat avläsning på elen och vattnet på TVÅ hus, adressändrat, flyttanmält, dubbelförsäkrat villorna, flyttat bredbandet, ansökt om ny dagisplats, slängt på en tvätt och städat köket. För att hålla uppe takten har jag hinkat i mig fyra stora latte. Idag är jag på G! Funderar på om jag ska ringa SRV oxå...
Kanske göra iordning middagen? Struligt nog måste jag ta med mig Desmond till jobbet idag. Alla ska iväg på julbord och ingen ordinarie kunde ta min kväll så att jag kunde vabba. Det löser sig så att en av tjejerna kommer in och tar över runt fem sex tiden så att jag kan gå hem. Som min chef sa, "Inte världens bästa lösning" men vad gör man då ingen kan vara barnvakt och Adde mår piss? En vanlig dag hade jag vabbat utan problem med just ikväll är det bara vikarier på jobbet och jag måste verkligen jobba, annars måste någon annan hoppa över julbordet och det känns fanne mig inte roligt.
Det verkar som att det kommer vara såhär ett tag fram över, typ ett halvår eller ett år varför inte? Först ska vi nu vänta till sista januari därefter planeras en steloperation. Vem vet när Adde får den? Har han tur går det fort men förra gången fick han vänta 5 månader med sjukskriving och Fkassan tyckte att han skulle skola om sig. Efter operationen lär han ju behöva gips i typ 12 veckor och sedan rehab i 12 veckor till. Ja ni fattar, det här tar tid.
dagar som denna önskar jag extra mycket att jag hade ett dagjobb.
Kanske göra iordning middagen? Struligt nog måste jag ta med mig Desmond till jobbet idag. Alla ska iväg på julbord och ingen ordinarie kunde ta min kväll så att jag kunde vabba. Det löser sig så att en av tjejerna kommer in och tar över runt fem sex tiden så att jag kan gå hem. Som min chef sa, "Inte världens bästa lösning" men vad gör man då ingen kan vara barnvakt och Adde mår piss? En vanlig dag hade jag vabbat utan problem med just ikväll är det bara vikarier på jobbet och jag måste verkligen jobba, annars måste någon annan hoppa över julbordet och det känns fanne mig inte roligt.
Det verkar som att det kommer vara såhär ett tag fram över, typ ett halvår eller ett år varför inte? Först ska vi nu vänta till sista januari därefter planeras en steloperation. Vem vet när Adde får den? Har han tur går det fort men förra gången fick han vänta 5 månader med sjukskriving och Fkassan tyckte att han skulle skola om sig. Efter operationen lär han ju behöva gips i typ 12 veckor och sedan rehab i 12 veckor till. Ja ni fattar, det här tar tid.
dagar som denna önskar jag extra mycket att jag hade ett dagjobb.
13 december 2011
Bortkopplad?
Skön ledig dag skulle ha sin mittpunkt på dagisgården. Årets luciatåg skulle gå av stapeln. Jag hade verkligen sett framemot att få se min son stå där och klämma i refrängen på blinka lilla stjärna. Jag tvingade till och med mig Adde som tyckte att det hela verkade väldigt överreklamerat. Väl framme på dagis efter en ruggig, blöt promenad trängdes vi förväntasfullt med alla mammor, pappor, syskon och kusiners farmor.
Så kom det lilla luciatåget ut på gården med alla barn i fina små vita särkar, glitter, tomteluvor och pepprkaksdräkter omsorgfullt påkorvade utanpå vinterkläderna. Mitt i det traditionella fina ser jag min son i sin illgröna overall och blåa bulamössa. Jag inser med ett hugg i mitt mammahjärta: Jag har totalt missat att fixa lussekläder till Desmond!!
Det blir värre när jag inser att det BARA är Desmond bland alla barn som inte har lussekläder. Jag ville bara sjunka ner i jorden. Att någon annan förälder skulle tänka: "varför har den där lilla krabaten ingen tomte-luva?" brydde mig inte alls dock fick jag så fruktansvärt dålig samvete att Desmond blev utan. Han fick inte byta om och göra sig fin med det andra barnen. Hur i helvete kunde jag missa detta?
Förra året var vi hemma eftersom att Desmond blev magsjuk och då såg jag bara bilderna från det årets luciatåg och då var några enstaka tärna och man kunde se en och annan tomteluva och jag trodde väl att det var förskolan som hade utlåningsgrejer eftersom att det var utomhus.
Vi smet ifrån fikat som kostade pengar och med tanke på att vi tog bensin från gräsklippardunken för att kunna åka och handla idag hade jag inte en krona på fickan.
Fail nr 2.
Väl hemma efter att ha uppmuntrat Desmond med en polkagriskaka som substitut för det förlorade fikat rev jag fram inbjudan till luciafirande och konstaterar att det inte finns någon information om kläder, om att man ska vara ute, att fikat kostar. Först tänkte jag att det är jag som är totalt bortkopplad från världen som missuppfattat så totalt men när skulle man ha lämnat kläderna? Det fanns inga kläder i hallen i morse när jag lämnade vid frukost. Någon måste ju ha haft sina lussekläder i hallen? Eller? Borde inte personalen sagt något? Eller ska man bara som mamma ha koll på sånt?
Desmond har garanterat redan glömt [om han ens brydde sig från början] men jag kan inte låta bli att känna mig en smula misslyckad som inte fixat lussekläder till mitt barn idag på Lucia.
Lite chaitea, apelsiner med tunt skal och nya tag nästa år. Har hört att julgransdräkt ska var nya grejen i luciatåget.
Så kom det lilla luciatåget ut på gården med alla barn i fina små vita särkar, glitter, tomteluvor och pepprkaksdräkter omsorgfullt påkorvade utanpå vinterkläderna. Mitt i det traditionella fina ser jag min son i sin illgröna overall och blåa bulamössa. Jag inser med ett hugg i mitt mammahjärta: Jag har totalt missat att fixa lussekläder till Desmond!!
Det blir värre när jag inser att det BARA är Desmond bland alla barn som inte har lussekläder. Jag ville bara sjunka ner i jorden. Att någon annan förälder skulle tänka: "varför har den där lilla krabaten ingen tomte-luva?" brydde mig inte alls dock fick jag så fruktansvärt dålig samvete att Desmond blev utan. Han fick inte byta om och göra sig fin med det andra barnen. Hur i helvete kunde jag missa detta?
Förra året var vi hemma eftersom att Desmond blev magsjuk och då såg jag bara bilderna från det årets luciatåg och då var några enstaka tärna och man kunde se en och annan tomteluva och jag trodde väl att det var förskolan som hade utlåningsgrejer eftersom att det var utomhus.
Vi smet ifrån fikat som kostade pengar och med tanke på att vi tog bensin från gräsklippardunken för att kunna åka och handla idag hade jag inte en krona på fickan.
Fail nr 2.
Väl hemma efter att ha uppmuntrat Desmond med en polkagriskaka som substitut för det förlorade fikat rev jag fram inbjudan till luciafirande och konstaterar att det inte finns någon information om kläder, om att man ska vara ute, att fikat kostar. Först tänkte jag att det är jag som är totalt bortkopplad från världen som missuppfattat så totalt men när skulle man ha lämnat kläderna? Det fanns inga kläder i hallen i morse när jag lämnade vid frukost. Någon måste ju ha haft sina lussekläder i hallen? Eller? Borde inte personalen sagt något? Eller ska man bara som mamma ha koll på sånt?
Desmond har garanterat redan glömt [om han ens brydde sig från början] men jag kan inte låta bli att känna mig en smula misslyckad som inte fixat lussekläder till mitt barn idag på Lucia.
Lite chaitea, apelsiner med tunt skal och nya tag nästa år. Har hört att julgransdräkt ska var nya grejen i luciatåget.
9 december 2011
I varje frö finns löftet om tusen skogar
Efter gårdagens blogginlägg regnade det uppmuntande ord och pepp från alla håll. Jättegulligt. Jag blev faktiskt väldigt rörd. Dock vill jag bara säga att det inte var någon form av självömkan menat i inlägget och jag förväntade mig inte att någon skulle tro att jag sitter och deppar över att jag inte kan någonting för det gör jag ju. Kan saker alltså. Jag kan bara inget speciellt. Jag drömmer om en fantastisk talang. Tänk att exempelvis kunna sjunga så att alla tystnar för lyssna eller måla [då menar jag måla så att det blir snyggt utan gränser och hämningar].
Kanske handlar det om att jag är livrädd inför tanken att vara utbytbar. Att dö efter ett långt liv på ålders höst och inte lämnat något efter mig förutom barn och barnbarn förhoppningsvis. Det borde vara nog men jag känner mig inte riktigt nöjd med det. En vän som egentligen inte är en vän, en någon jag delade några timmar med över några shot på bargatan skrev i ett inlägg igår: "Att lära sig att vara nöjd är en av de svåraste uppgifter i livet" [bloggen är på norska och jag använde google-översättning men jag tror att det var det hon menade]
Läs gärna hela inlägget:
http://marimamma.blogg.no/?c=1323350929
Hur som helst är det verkligen så. Den dag vi nöjer oss, gillar läget,accepterar faktum, slutar vi till viss del att leva. Det är inget fel i att vara nöjd över det man har men jag tror att alla ändå behöver en viss strävan efter det som är bättre för att verkligen känna sig levande.
Jag önskar att min son alltid ska göra precis det han vill, lära sig nya saker, utveckla talanger och dela med sig av dem. Jag glömde lite i förra inlägget att poängtera att jag aldrig vill vara en hämnade mamma som inte ger mitt barn alla de möjligheter som finns för att utveckla sina talanger. Min mamma är snäll men hon har inte alltid sett till mitt bästa. Jag har haft tur. I mitt liv har jag fångats upp av underbara människor som trots min lite brokiga väg till vuxen lärt mig att sträva efter att uppfylla mina drömmar. För detta är jag mycket tacksam.
Just nu känner jag dock att jag tappat bort mig lite. Jag har tappat strävan. Det gör väl alla till och från, fast då handlar det mer om att man inte vet åt vilket håll man ska vända sig. Strävan finns fortfarande kvar. Men som sagt så slogs jag igår av en smula maktlöshet. Utbränd-light. Som att jag gett upp. Gett upp all min strävan att utöva min medfödda kreativitet.
Så vart står jag nu? I mitt kök redo att dra fram alla bakprylar jag äger och braka loss i ett gigantskt bull/pepparkaksbak. Mest för att sysselsätta mig på min lediga dag men oxå för att min son så gärna ville göra bruna elefanter. Just nu väljer jag att göra om göra rätt. Jag ska se till min sons bästa och baka bruna elefanter.
Förhoppningsvis kommer han inte som jag att känna sig talanglös eller vela i sin kreativitet om 20 år.
Kanske handlar det om att jag är livrädd inför tanken att vara utbytbar. Att dö efter ett långt liv på ålders höst och inte lämnat något efter mig förutom barn och barnbarn förhoppningsvis. Det borde vara nog men jag känner mig inte riktigt nöjd med det. En vän som egentligen inte är en vän, en någon jag delade några timmar med över några shot på bargatan skrev i ett inlägg igår: "Att lära sig att vara nöjd är en av de svåraste uppgifter i livet" [bloggen är på norska och jag använde google-översättning men jag tror att det var det hon menade]
Läs gärna hela inlägget:
http://marimamma.blogg.no/?c=1323350929
Hur som helst är det verkligen så. Den dag vi nöjer oss, gillar läget,accepterar faktum, slutar vi till viss del att leva. Det är inget fel i att vara nöjd över det man har men jag tror att alla ändå behöver en viss strävan efter det som är bättre för att verkligen känna sig levande.
Jag önskar att min son alltid ska göra precis det han vill, lära sig nya saker, utveckla talanger och dela med sig av dem. Jag glömde lite i förra inlägget att poängtera att jag aldrig vill vara en hämnade mamma som inte ger mitt barn alla de möjligheter som finns för att utveckla sina talanger. Min mamma är snäll men hon har inte alltid sett till mitt bästa. Jag har haft tur. I mitt liv har jag fångats upp av underbara människor som trots min lite brokiga väg till vuxen lärt mig att sträva efter att uppfylla mina drömmar. För detta är jag mycket tacksam.
Just nu känner jag dock att jag tappat bort mig lite. Jag har tappat strävan. Det gör väl alla till och från, fast då handlar det mer om att man inte vet åt vilket håll man ska vända sig. Strävan finns fortfarande kvar. Men som sagt så slogs jag igår av en smula maktlöshet. Utbränd-light. Som att jag gett upp. Gett upp all min strävan att utöva min medfödda kreativitet.
Så vart står jag nu? I mitt kök redo att dra fram alla bakprylar jag äger och braka loss i ett gigantskt bull/pepparkaksbak. Mest för att sysselsätta mig på min lediga dag men oxå för att min son så gärna ville göra bruna elefanter. Just nu väljer jag att göra om göra rätt. Jag ska se till min sons bästa och baka bruna elefanter.
Förhoppningsvis kommer han inte som jag att känna sig talanglös eller vela i sin kreativitet om 20 år.
7 december 2011
Underbarn [och deras systrar]
Förströdde min tid som jag egentligen inte har här om dagen och hittade detta klipp på youtube:
Begåvad eller inte?
Jag funderade vidare över begåvning och olika färdigheter. Föds man med vissa förmågor eller är vi alla resultat av vår uppväxt? I mitt fall börjar jag ibland misstänka att min mammas totalt fadda uppmuntran till kreativitet har förstört alla mina chansen att bli något. Alla mina påhitt var jobbiga, i vägen eller helt enkelt för dyra för pengar hade hon aldrig konstigt nog. Hur kan någon inte ha pengar till en enda fjuttig biobiljett på 15 år?
Någon blir man ju alltid men något är en helt annan femma.
Mina systrar och bror är alla något alldelles särskilt. De har alla sina grejer som de är skitbra på.
Annicka kan teckna och skapa som ingen annan, hon har en gränslös förmåga att tänka utanför alla ramar. Hennes sociala förmåga är ett mästerverk fulländat.
Irma kan typ allt och massor mer om hästar och ger aldrig upp, envisheten själv, trygg och stark. Kvick, tvekar inte och är farligt smart under sin subtila yta. Jag önskar hon vore min bästis då hade jag aldrig haft tråkigt.
Mirah, vackra Mirah hon är så vacker att det gör ont. Hela hennes karma utstrålar självsäkerhet, charm men oxå tilltro. Gudalik.
Min lillebror Mark pluggar på rymdgymnasiet i Kiruna. Jag antar att jag inte behöver säga mer om det för det säger nog sig själv.
En unizon egenskap att de alla är drivna och livsglada. De vet ungefär vad de vill och vet de inte så chillar de lite och tar det sen. Gör det som är roligt för stunden. Spontana och kreativa. De är ett arv av vår far som gång på gång uppnår sina mål och skapar sig nya. De är varsamt och klokt formade med tonvis av rättvis uppmuntran till de ess de är idag av vår oneofakind Anna. Jag har sagt det förr, om Anna vore mamma till alla i världen skulle fred råda på jorden och alla skulle ha stenkul. Jämt. Anna är uttrycket underbar och älskad personifierad.
Någonstans där i mitten står jag som ett fån och känner mig väldigt ospeciell. Jag är ju någon men något?
Näe vet ni vad: Jag bor i ett urvanligt, ganska tråkigt tegelhus i en bortglömd liten ort, går till ett ganska enformigt och ostimulerande jobb, som egentligen skulle kunna vara roligt men jag känner ingen på jobbet och ingen vill lära känna mig heller, jag har jobbat där i ett år och funderat lika länge på att söka nytt men jag är en medelmåtta så jag gillar läget och går dag efter dag tillbaka till samma jobb som sakterligen urholkar mig.
Jag har en söt unge [alla tycker att ens egna ungar är söta hur fula de än är] som gör mig både glad och ledsen men mestadels glad.
Jag spelar inga instrument, utövar ingen sport, klarar knappt att ta hand om min katt [stackars hungriga sate], kan lite om allt men inte direkt mycket om någonting.
Jag gillar gamla föremål och min trädgård. Eller jag gillar inte min trädgård alls föresten, jag är faktiskt ganska glad att bli av med den och få en mindre för jag suger på att klippa gräset. Kanske att jag planterar ett körsbärträd i min nya trädgård som jag kan ha ihjäl genom att glömma vattna det.
Jag har aldrig tid att kommentera bloggar eller läsa bra böcker som då skulle kunna väcka liv i mina döende hjärnceller.
Jag kunde fotografera när jag var yngre och många av mina bilder är underbara men jag har tappat allt det där, det blir sällan som jag vill och då skiter jag hellre i det. Kameran självdör på bokhyllan sen i somras där den kvävs av dammet. Dessutom retar jag mig på andras bilder. Särskilt om den som tagit dem tycker själv att de är bra när de inte är bra eller när andra tycker att de är bra.
Jag är nog bra på att säga vad jag tycker, kanske därför ingen på jobbet vill lära känna mig. Jag är nog ganska jobbig med alla tusen åsikter om precis allt.
Jag hungrar som en svulten flykting efter stimulans. Alla smarta roliga människor var är ni? Min sambo kan vara riktigt rolig och smart men fan va trött jag är på att se hans trötta skäggiga anlete varje dag då jag vaknar. Kan han bli bra nångång och gå och jobba så att jag får lite distans? Missförstå mig rätt hans trötta skäggiga anlete är det finaste som finns och jag är mycket lycklig att ha det snarkandes i min säng varje morgon då jag vaknar men ibland vill jag helt enkelt prata med någon annan.
Deepak Chopra hävdar att "alla har en unik förmåga, en särskild talang att dela med sig till andra". Jag gillar Chopra som fan men i denna fråga tror jag att han har fel eller fiskar efter guru-poäng för jag har inte hittat någon sån hos mig själv iallafall.
Möjligtvis är jag en jävel på svenska och hade MVG i Svenska A B och C.
Begåvad eller inte?
Jag funderade vidare över begåvning och olika färdigheter. Föds man med vissa förmågor eller är vi alla resultat av vår uppväxt? I mitt fall börjar jag ibland misstänka att min mammas totalt fadda uppmuntran till kreativitet har förstört alla mina chansen att bli något. Alla mina påhitt var jobbiga, i vägen eller helt enkelt för dyra för pengar hade hon aldrig konstigt nog. Hur kan någon inte ha pengar till en enda fjuttig biobiljett på 15 år?
Någon blir man ju alltid men något är en helt annan femma.
Mina systrar och bror är alla något alldelles särskilt. De har alla sina grejer som de är skitbra på.
Annicka kan teckna och skapa som ingen annan, hon har en gränslös förmåga att tänka utanför alla ramar. Hennes sociala förmåga är ett mästerverk fulländat.
Irma kan typ allt och massor mer om hästar och ger aldrig upp, envisheten själv, trygg och stark. Kvick, tvekar inte och är farligt smart under sin subtila yta. Jag önskar hon vore min bästis då hade jag aldrig haft tråkigt.
Mirah, vackra Mirah hon är så vacker att det gör ont. Hela hennes karma utstrålar självsäkerhet, charm men oxå tilltro. Gudalik.
Min lillebror Mark pluggar på rymdgymnasiet i Kiruna. Jag antar att jag inte behöver säga mer om det för det säger nog sig själv.
En unizon egenskap att de alla är drivna och livsglada. De vet ungefär vad de vill och vet de inte så chillar de lite och tar det sen. Gör det som är roligt för stunden. Spontana och kreativa. De är ett arv av vår far som gång på gång uppnår sina mål och skapar sig nya. De är varsamt och klokt formade med tonvis av rättvis uppmuntran till de ess de är idag av vår oneofakind Anna. Jag har sagt det förr, om Anna vore mamma till alla i världen skulle fred råda på jorden och alla skulle ha stenkul. Jämt. Anna är uttrycket underbar och älskad personifierad.
Någonstans där i mitten står jag som ett fån och känner mig väldigt ospeciell. Jag är ju någon men något?
Näe vet ni vad: Jag bor i ett urvanligt, ganska tråkigt tegelhus i en bortglömd liten ort, går till ett ganska enformigt och ostimulerande jobb, som egentligen skulle kunna vara roligt men jag känner ingen på jobbet och ingen vill lära känna mig heller, jag har jobbat där i ett år och funderat lika länge på att söka nytt men jag är en medelmåtta så jag gillar läget och går dag efter dag tillbaka till samma jobb som sakterligen urholkar mig.
Jag har en söt unge [alla tycker att ens egna ungar är söta hur fula de än är] som gör mig både glad och ledsen men mestadels glad.
Jag spelar inga instrument, utövar ingen sport, klarar knappt att ta hand om min katt [stackars hungriga sate], kan lite om allt men inte direkt mycket om någonting.
Jag gillar gamla föremål och min trädgård. Eller jag gillar inte min trädgård alls föresten, jag är faktiskt ganska glad att bli av med den och få en mindre för jag suger på att klippa gräset. Kanske att jag planterar ett körsbärträd i min nya trädgård som jag kan ha ihjäl genom att glömma vattna det.
Jag har aldrig tid att kommentera bloggar eller läsa bra böcker som då skulle kunna väcka liv i mina döende hjärnceller.
Jag kunde fotografera när jag var yngre och många av mina bilder är underbara men jag har tappat allt det där, det blir sällan som jag vill och då skiter jag hellre i det. Kameran självdör på bokhyllan sen i somras där den kvävs av dammet. Dessutom retar jag mig på andras bilder. Särskilt om den som tagit dem tycker själv att de är bra när de inte är bra eller när andra tycker att de är bra.
Jag är nog bra på att säga vad jag tycker, kanske därför ingen på jobbet vill lära känna mig. Jag är nog ganska jobbig med alla tusen åsikter om precis allt.
Jag hungrar som en svulten flykting efter stimulans. Alla smarta roliga människor var är ni? Min sambo kan vara riktigt rolig och smart men fan va trött jag är på att se hans trötta skäggiga anlete varje dag då jag vaknar. Kan han bli bra nångång och gå och jobba så att jag får lite distans? Missförstå mig rätt hans trötta skäggiga anlete är det finaste som finns och jag är mycket lycklig att ha det snarkandes i min säng varje morgon då jag vaknar men ibland vill jag helt enkelt prata med någon annan.
Deepak Chopra hävdar att "alla har en unik förmåga, en särskild talang att dela med sig till andra". Jag gillar Chopra som fan men i denna fråga tror jag att han har fel eller fiskar efter guru-poäng för jag har inte hittat någon sån hos mig själv iallafall.
Möjligtvis är jag en jävel på svenska och hade MVG i Svenska A B och C.
6 december 2011
Då som nu
Jag funderar på om jag ska ge mig in i julkorv-träsket oxå, nu när jag redan snurrat igång min surdeg. Jag har alltid velat prova att göra egen julkorv. Hittade ett recept på Arla som verkar shyst. Jag ska bara fundera ut hur alla delarna till köksassistenten ska sitta ihop. Den är ju trots allt över 50 år gammal. Dock finns faktiskt otroligt nog beskrivningen kvar!? Hur ballt är inte det? Ska bara hitta den först, beskrivningen alltså eller instruktionbok snarare. Annars får jag väl köpa en ny assistent. Ganska coolt att maskinen från Elektrolux typ fortfarande ser likadan ut. Min syster har vår mammas som är från 70-talet och den har exakt likadana delar. Jag upptäckte att jag hade två degkrokar och två slickepotter, insåg snabbt att jag även hade delarna till syrrans maskin dock finns ingen instuktionsbok till den typiskt nog för det hade nog funkat trots att det skiljer mer än 20 år mellan maskinerna. Jag har klurat och sporadiskt letat nu under morgonen men jag kan inte komma ihåg vart jag la den jag fick av mamma. Den ser ut såhär ungefär:
Fast detta är en kokbok man förmodligen fick med då man köpte sin första elspis. Man kan lugnt säga att man hade lite annan matkultur för 50 år sen. Jiiisses!
Mumsigt värre! Fiskfärs, typ en pudding av mosad fisk. Gräsligt.
5 december 2011
I brist på annat
Sådär ja nu har jag startat min första surdegsgrund. Eftersom att jag lider av kroniskt behov av nya projekt och det ännu är en dryg månad kvar till flytt ska jag nu ge mig in i brödbakets värld. Vissa skulle kalla denna åkomma för lätt ADHD. Jag väljer att inte kommentera detta utan ser min överskottenergi som något positivt. Som sagt, i brist på annat.
Sätt igång och börja bubbla nu lilla surdeg
Sätt igång och börja bubbla nu lilla surdeg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)