"Vill du ha den här?"

Det var vid den här tiden för 8 år sen som vi slog vad om en katt.

Motvilligt fick jag erkänna för mig själv att han gav mig fjärilar i magen.

Jag var inte redo att träffa någon men han var sanslöst rolig, impulsiv och hade de allra vackraste gröna ögon jag sett. Ärliga ögon som gav mig ett hopp om det liv alltid jag önskat mig.

Jag behöll honom och han gör mig lycklig än idag.

Nu ska han snart bli min för alltid.

Charmigaste hittills

Visserligen var det en vecka sen men för att fira sig 9 månaders-dag tog den här krabaten sitt första steg. Mamman älskar så sjukt mycket! Älskade lilla kärleksbarn!

Kvittrande liten söt-unge

The magic in thinking BIG

Vissa människor bara har det. De flesta utav dem vet inte ens om det. Det är inte en egenskap utan snarare en kombination av förmågor som får dem att sticka ut och lyckas med allt de tar i.

Man blir inte lycklig av att lyckas men är man lycklig så lyckas man. Alla företagsamma människor kan göra sig en förmögenhet om man spelar sina kort väl. Det vet vi alla. Det är inget konstigt. Det finns till och med böcker för sådant men det är bara ett fåtal av alla "lyckade" personer som är lyckliga och som dessutom gör andra människor lyckliga.

Jag har äran att känna två sådana personer. Den ena är min syster. Jag har skrivit om henne förutom och om vilken effekt hon har på sin omgivning. Den andra är ganska ny i min tillvaro

Från praktiskt taget noll och ingenting har han byggt upp ett företag som omsätter miljoner. Ett företag som växer så det knakar. Ett företag som skapar jobb.

Du vet vem du är och du är grymt duktig på det du gör. Dessutom är du förbannat snäll, givmild och rolig också. Driven och engagerad. Den nivån av arbete du lägger ner för att få allt att fungera är av en annan värld. Trots att det ibland känns tungt, svårt och att allt kör ihop sig så kämpar du på.

Jag vet att det kanske finns tvivel i bland men jag lovar dig att ditt hårda slit kommer att löna sig tre gånger falt. Jag vet det för att jag tror att du redan är genuint lycklig och din framgång egentligen bara är rent tidsfördriv. Du kör hela racet för att du kan. Inte för att du egentligen behöver det för att vara lycklig. 

Min kloka pappa [som också lyckats rätt bra i livet] sa till mig en gång att man kommer till en punkt där man måste välja om man vill fortsätta bära vattnet i hinkar eller om man är redo att bygga rörsystem att flytta vattnet i. Jag personligen gillar min hink, och att jag kan ställa den i från mig och ta en paus men jag uppskattar att det finns dem som väljer att bygga rör och allt arbete det kräver för det i sin tur ger mig möjlighet att fortsätta bära min hink och vara nöjd med det.

Tänkvärt mina vänner...

Halloween-disco

Jag ska erkänna något som de flesta som korsat min väg redan listat ut och kanske stilla förundrats över.

Jag avsaknar totalt förmåga att se mina egna begränsningar.

Detta blir väldigt tydligt när jag utan några som helst skrupler propsade på att Desmond skulle bjuda i alla klassen till sitt halloween-disco. "Vi lämnar ingen utanför eller exkluderar någon" var mitt mantra.

Oboj säger jag bara. Inte som i varm choklad med marsmellows.. utan "Herregud vad tänkte jag med!?" Jag hade satt tre timmar för att jag tänkte att vi skulle hinna med både dansstopp och godisjakt. Så vid fem-tiden när alla började trilla in en efter en kände jag mig på topp. Ca 20 minuter senare kände jag att jag ångrade att jag inte sagt en kortare tid.

H E L T H Y S T E R I S K T.

Vet ni hur mycket 23 stycken 7-åringar skriker? Planlöst springer runt? Slåss?

40 varmkorvar
48 korvbröd
4 liter glass
10 liter jordgubbssaft
50 kolakakor
40 liter popcorn

Allt tog slut, ja eller förutom popcornen som hejvilt kastades runt. Varför kastar barn popcorn när de är på fest? Jag fattar inte. Jag tror också att vår soffa tog ganska mycket stryk då fler än en bestämde sig för att det var en strålande idé att hoppa i den. Konstigt nog hittade jag inte ett enda utspillt glas eller mosad varmkorv? Jag tänkte när jag stod där och delade ut korvar med långa, breda strängar ketchup på att jag inte skulle känna igen min vardagsrumsmatta sen. Men rött är ju snyggt tänkte jag vidare och försonades med insikten att jag inte kunde göra ett skit åt det faktum att det nu satt 23 ungar och kladdade ketchup i mitt vardagsrum. Jag som vanligtvis får psykbryt på sånt.

Jag hatar smulor. Jag hatar kladd. Tur dock så älskar jag barn. Somliga mer än andra men ändå.

Föräldrar faller in under samma princip. Vissa är trevliga, roliga och går till och med att umgås med. Jag hade en mycket snäll mamma kvar till hjälp som själv sagt att hon ALDRIG skulle bjuda hem hela klassen och där stod hon och höll min rygg och hällde strössel på glassar för brinnande livet. Det uppskattade jag sjukt mycket och hon har en alldeles särskilt fin blomma att plocka från mitt plus-konto men jag hade också som sagt föräldrar vars barn bråkat från första minut som stod utanför mig dörr och "gjorde upp". Ingen utav dem pratade tillräckligt bra svenska för att den andra skulle förstå och tydligen var detta med att deras barn i princip inte kunde vistas i samma rum utan att slita håret av varandra inte ett nytt problem. Jag försökte medla så gott jag kunde.

Nu så här i efterhand har de stående ovationerna varit: "Århundradets barnkalas!" och Desmond var grymt nöjd. Vilket var själva målet med allt. Dock kan jag nu bestämt säga att detta gör jag INTE om.

Ha re gött hej!