Man har så kul man gör sig

 

Asså ärligt....

När jag läser denna uber-skojiga blogg känner jag mig hopplöst tråkig i jämförelse. Typ en smula beige.

Meeeen även om jag kan uppfattas som hyfsat trist utåt sett, tycker jag själv att det är fett kul att vara jag. Nåja, eller JAG HAR/SKAPAR kul!

;D

Har ni sett Dumma mig 2? Ni vet när Gru insett att han är kär och dansar till "jobbet", lite den känslan strosar jag runt med. Jag försöker låta bli att påverkas av allt negativt runt omkring mig och hålla kvar vid mitt inre feelgood. Det enda jag behöver göra egentligen är att tänka på min storasyster och hur mycket jag tycker om henne sen är jag lika glad som Gru och struttar runt. Dessutom har jag insett att det är så mycket enklare att vara glad och ha kul än att vara ledsen och gräva ner sig.

Det viktigaste är att jag alltid har MIG själv vad som än händer eller vem som än försöker göra mig ledsen. När jag är glad inuti spelar det ingen roll om vattenmätaren går söder, köttbullarna bränns vid, att min pappa aldrig ringer eller kidsen på jobbet kallar mig f*tta.

En del skulle nog säga att jag uppför mig som att jag inte bryr mig men visst gör jag det jag låter bara inte jobbiga saker bryta ner mig.

 

 

Happy Happy Happy!

En idé av tusen MÅSTE ju vara bra?

Nu är jag inne på min tredje vecka på nya jobbet. En helt ny värld har öppnat sig. Det här med att arbeta dag är ju fantastiskt! Så här mycket har jag inte träffat mina barn eller min sambo för den delen sen jag var föräldraledig. Det kan verka trivialt att vara så lycklig över något så enkelt men det är så SKÖNT att packa ihop, diska sin kaffekopp och traska ut till bilen vid kl 15 och sedan ha hela kvällen på sig hämta barn, handla, laga mat och pyssla. Helylle.

Varför har jag inte sökt dagjobb förrän nu? Det är inte ett lätt beslut att välja bort en fast tjänst i dessa tider. Allt prat om arbetslöshet och jag har ingen akassa [för jag har aldrig varit arbetslös sen jag började jobba vid 16 års ålder, naivt jag vet] Sen vill man såklart byta upp sig, inte ner sig. dessutom saknar jag adekvat utbildning för det mesta. VA?! Tänker du nu som känner mig, "Du är ju utbildad undersköterska!" Mmmm jo juste. Vet du hur långt man kommer med det? Typ till hemtjänstens fikarum. Inget ont om arbetet i hemtjänst men hela den arbetskamratmiljön med trötta arbetskamrater som egentligen ville bli frisör eller jobba i klädbutik är så trist. Tro mig jag har varit där, och föredrog kaffe med dopp på plan 5 hos Britta [fiktiv person] Lönen blir marginellt sett pyttelite högre med utbildning. Japp, det var nog allt. Så ni förstår nog hur överväldigande glad jag är över mitt vikariat. Jag ser detta som min chans, hopp om ett normalt liv med en välfungerade vardag där mamma och pappa gnabbar om vems tur det är att ta disken. Inte om att mamma kommer hem sent IGEN efter att alla har somnat.

Dock ska jag inte säga att det nya är plättlätt och glittrande rosor hela dagarna. Det är inte lite jag tagit på mig, och nu såhär in i tredje veckan börjar de små liven verkligen testa mig. För att inte tala om skolan andra elever som får för sig att spela fotboll inomhus, klättra på räckena, och totalt outbildat skrika "mongolid" till varandra i korridorerna. Hur brett är mitt uppdrag? Jag vet faktiskt inte men jag måste ju axla rollen som vuxen i denna hormonhöga tillvaro. Som doftar rosa bubbelgums-parfym och gamla matteböcker. Vips är man 14 år igen och vandrar i gäng längst korridorerna. Eller jag gjorde aldrig det i högstadiet. Jag var mitt eget gäng. Som alltid.

Hittade denna mycket intressanta film om ADHD och utanförskap igår eftermiddag då jag tog tillfälle att fördjupa mig lite:




Hyperaktiv såtillvida att jag inte kunde sitta still eller att jag impulsivt skulle följa minsta idé kanske inte stämmer in i en beskrivning om mig som liten [eller nu för den delen] Men jag har svårt att avsluta saker och har tusen tankar och idéer, planer, visioner, påbörjade projekt i mitt huvud. Jämt. Under min uppväxt har jag visserligen alltid kämpat på och lyckats bra i skolan men jag orkade liksom aldrig hänga på gängen. Jag orkade inte med att stå och hänga på en busshållsplats och planlöst göra INGENTING. Jag roade mig hellre med att skriva manus [?] läsa böcker, måla, klippa och klistra, sy [jag sydde min egen balklänning, från scratch...] Dock har jag typ inte pluggat till ett enda prov under hela min skolgång. Jag lyssnade på lektionen. Vad kallas den Bokstavs-kombinationen?

Jag skulle nog beskriva mig som ganska cool, lite udda i högstadiet. De flesta visste nog vem jag var eller alltså att jag gick i B och klädde mig lite annorlunda. Inte blyg direkt, mera lite egen. Det följde med mig upp i gymnasiet såklart. När jag tänker på det nu vet jag inte riktigt om jag hänger med dem coola nu heller. Den galna kreativiteten finns ju kvar, med tusen projekt på G. Jämt. Jag ser liksom inte riktigt mina egna begränsningar.

However hoppas jag nu på att få vara kvar nästa termin, för hur tungt det än kan verka att medla, hålla ihop, trösta, uppmuntra, bemöta sju stycken unga på ett korrekt och bra sätt [för deras framtids bästa] så är det SJUKT kul att ha hemskunskap, spökboll på idrotten och NO all over again! Fast rasten skulle vi kunna skippa, faktiskt. Som sagt, att driva runt i bubbel-gums-gäng är inte min grej men jag måste ju :)

Tjing! Nu ska jag till jobbet! Vi ska ha syslöjd på morgonen! Tummen upp!

"Jag börjat tro att han egentligen inte alls är ett jordebarn utan en ödla från V som är planterad här hos mig för att allmänt bara förstöra"

En spontan tanke igår natt runt 01:34 var att jag imorgon [läs idag] ska gå tillbaka i bloggen och läsa om hur jävligt det var då Desmond var runt året. Jag hade något vagt minne av att jag satt vaken timme efter timme med en SKIT-unge som vägrade sova för nu händer det IGEN och åter känner jag känslan av "varför o varför skaffade jag barn?"

Det här skrev jag i ett inlägg i oktober för ca 4 år sen:

"Nu är det dessutom (imorgon faktiskt) en vecka sen Desmond sov en hel natt. Den nya rutinen ser ut som så att pyret vaknar runt 1 på natten och håller låda (vilket märkligt uttryck egentligen: "-Håller låda.."Jaha? Vadå för låda? Vad finns i den då?) till runt 5-snåret, powernap till halv åtta sen är det upp som en sol och direkt på första bästa pryl att pilla/plocka sönder/slänga i toa innan mamma hunnit fixa sitt morgonkaffe. Jag lider av den värsta självvalda sömnbristen man kan föreställa sig. Vet ni vad utebliven sömn gör med en människa? I natt fick jag en timmas sömn. En timma. Jag satt uppe sent och knegade med delkurs 1 i vård och omsorg, perfekt tajming till att Des vaknade och resten kan ni säkert lista ut. Likaväl var jag uppe med tuppen för att njuta av min torsdag. Min heliga dag. Min gå-till-skolan-få-min-egen-tid-dag. Lektionen idag är dock lite dimmig. Vi hade genomgång av cirkulationssystemet. Runt halv 10 innan rasten var det mycket kapillära blodkroppar i mitt system kan jag lova. Det kan ju inte vara nyttigt att pressa sin kropp på det här sättet"

Här har ni hela inlägget:

http://mammatrollet.blogspot.se/2009/10/leva-som-man-lar.html

Som är fantastiskt roligt att läsa för mig nu såhär i efterhand med en viss förhoppning att min nya skräcködlebebis ska sluta skrika 3 timmar varje natt. För att sedan vakna vid 05 och vilja gå upp igen. Asså, jag dör. Självvalda sömnbrist-döden.

Jo, smulor på golvet stör mig fortfarande och kan få mig att flippa totalt en vanlig torsdag men jag har nog släppt lite på mina krav. Jag försöker hålla rent hus men städat [dvs, saker på rätt plats , snyggt och piffigt] det har jag gett upp, hur mycket jag än sörjer.

Dock känns det bättre i själen att lägga min "piff-tid" på annat, och då menar jag sånt som inte involverar barnen, utan den tiden då dem sover, tittar på tecknat eller roar sig i med någon leksak. Då skulle jag kunna piffa men det gör jag inte då bloggar jag som nu eller syr. Kan hända att trädgården får lite kärlek om det är bra väder. Men bara kanske och nu är det trots allt november och jag har inga ledsna rosor eller lökar som behöver planteras :)

Nya äventyr, andra mammor som bloggar och halloween-pyssel

Sådärja, nu har det börjat ordna upp sig. Jag skrev för ett tag sen att jag hade saker på gång men inte riktigt kunde skriva om dem. Ska sanningen fram orkade jag inte heller. Min blogg-lust har varit helt bortflugen. Kan hända att jag har mycket pyssel omkring mig mestadels men som nu sörjer jag lite att jag inte haft lusten att blogga för jag har typ glömt allt jag gjort det senaste året.

However har jag nu sagt upp mig från jobbet [känns både läskigt, skönt och svårt på samma gång] Jag trivs med det jag gör där men arbetstiden är värdelös and let´s face it lönen är värdelös. Inga fler ord om det utan mer snack om det nya! Jag har nu fått ett vikariat i en särskoleklass. En 4-9. Nästa fredag tar jag mitt sista pass på gamla jobbet och måndagen den 11:e november börjar en ny era. Jag kommer att rocka fett.

Jo, jag har ju arbetat som elevassistent förut men det är snart 5 år sen [väntade min 5 åring under den tiden] dessutom var det typ knattar, små 6-åringar. Det var något jag verkligen trivdes med. Jag gillar dialogen mellan människor, hur olika individer funkar liksom. Där av min plan att plugga till kurator. Nu blir det tredje gången jag går om Ma B [MA 2], nu börjar jag fatta. Hopplöst fall, jag vet. Dock var tisdagskvällens mattelektion faktiskt riktigt kul så det finns en förhoppning om matte-frälsning för mig.

Till och från strular ju saker till sig för mig i livet kan jag helt klart medge, så nu när allt verkar bara rulla på och bli som jag tänkt mig försöker jag njuta av tillvaron och tänka att "jaha är det såhär vanliga människor har det.."

...mmmm och sen  funderade jag lite över vardagsbestyr, det egna jag:et och hur man hinner med barnen, sin sambo, sig själv och vänner och dessutom har ett spot on supertjusigt hem. Tro mig, jag vet inte hur man gör men hon den där Madeleine Ilmrud / Familjen Annorlunda hon verkar ha knäckt koden. Läs hennes fin fina blogg Här ------> En blogg jag följt till och från ett tag nu. Hon verkar så lättsam, nere på jorden men samtidigt snygg i ett snyggt hem... och med 8 barn. En sambo. Man kan bara ta av hatten och buga. Klart det finns utrymme att redigera sig själv och sitt liv när man bloggar [dvs man väljer att visa det som är fint, städat och lyckligt ni vet] men jag tror faktiskt att Madde väljer ganska brett i vad hon väljer att "visa upp"sen skriver hon också en sån blogg som man faktiskt LÄSER, till skillnad från andra bloggar som man läser första raderna, typ somnar försöker väcka sig själv genom att scrolla igenom bilderna men i slutändan ändå är helt oinspirerad av. Men sån är inte Madde-bloggen i mina ögon. När jag känner mig lite orkeslös och inte riktigt hittar lusten att piffa och fixa [både med mig själv och hemmet eller mina TVÅ barn] då surfar jag in på hennes blogg och blir lite inspirerad, typ "kan hon så kan väl jag" Sen röjer och donar jag som bara fan och sen mår jag toppen! Tack söta Madde för att du vågar vara ÄKTA lycklig där ute i bloggvärlden och visar att vardagen kan vara piffigt fin om man bara vill det! Ser fram emot programstart av Familjen Annorlunda :)

Själv har jag i sann Madde-anda [ja, jag vet jag heter också Madde men den annorlunda madden] sytt en maskerad-dräkt till Alice på morgonen, jo det är sant jag började 06:17 och var klar lagom i tid för att rafsa ihop allt, buffa in Ringblomman och Spindemannen i bilen och komma i tid till samlingen kl 9 på dagis. Pjuuuuu. Spindelmannen vet ni alla hur den ser ut men ringblomman blir ni allt bra nyfikna på va? Dessutom har jag inte sytt den gräsliga Spindelmannen-dräkten själv men den här är min egen!

 

Den blev faktiskt lite bättre än jag föreställt mig i min vision, först tänkte jag ha rosa blad men tog i ett svagt tillfälle det gula tyget och glad är jag för det för gult känns så himla Alice!

På söndag går ju årets pumpakalas av stapeln. Min son fyller fem år och ja, han har i vanlig ordning önskat sig ett pumpakalas, blir väl lätt så när man är född halloween-helgen :)

Han har haft nedräkning i snart två veckor, "Är det den här dagen vi ska ha mitt kalas?" men hans kusin som är 4 månader äldre har ännu bättre koll, han har också haft nedräkning i snart två veckor [sen inbjudan skickades ut] och vet exakt hur många dagar det är kvar. Jag som då från början hittade på detta jippot förra året ser faktiskt fram emot att få huset fyllt av små prinssessor, ringblommor, änglar, en och annan star wars-gubbe och Spindelmannen då såklart.

Således ska vi fylla torsdagskvällen med pumpa-pynt-pyssel! Skära pumpagubben, det gör min man, sen har jag genom en helfiffig gratis app som heter Craftgawker hittat en massa kul papper-pyssel man kan göra i halloween-tema bla dessa ursöta fladdermössen av toa-pappersrullar:

Tycker ni att jag verkar överambitiös? :) Nej nej, ni ska se mitt hem, det är allt annat än Madde-fint, jag kan också annars ha det väldigt fint hemma. Men inte just idag och det spelar ingen roll för idag eller ikväll lagar jag en latmask-middag på färdiga köttbullar sen ska jag pyssla med barnen. Hela kvällen!

Kram!

Hur orkar alla ni andra?

Så var det dags för ett års kalas och jag kände denna gång att jag inte PALLADE planera för mycket i förväg [man blir bara besviken] Jag har haft inskolning hela veckan, jobbat extra kväll med tandagnissling från min man som HATAR att jag jobbar kväll, precis tagit körkort och mycket av min fokus går till att köra korrekt trots skrikande barn i bak plus att jag verkligen ansträngt mig för att hålla kaoset i hemmet i schack. Hujeda mig.

Nå, vi for iväg på lördagsmorgonen för att hämta ett litet efterskickat paket till min man därefter fortsatte jag och barnen till mataffären. Vi skulle bara handla lite grejer till tårtorna vilket börjar med att jag inte hittar varken marsmellows-fluff, ballonger eller daimkulor för att sedan eskalera till att jag någonstans vid frukten tappar bort Desmond, börjar leta och ropa på honom. Alice vill absolut inte sitta i kundkorgen som hon brukar, hon vill ha bananer. Jag får lite lätt panik, börjar efterlysa Desmond bland personalen, ropade på honom i högtalarna vid infodisken, gick runt affären typ 5 gånger innan han tillslut kom hand i hand med tjejen inne på brödavdelningen. Typ 1 timme bortkastad på INGENTING. Efter en mindre utskällning [min son försvann på parkeringen till en annan mataffär för mindre än en vecka sen och jag hade hoppats på att han efter den gångens utförliga förklaring om motorfordon, äckliga gubbar och psykfall som gillar barn på fel sätt skulle ha tagit skruv men icke] avslutade vi vår shoppingtur. Alice skrek hela vägen hem i bilen.

Väl hemma har min man fortfarande migrän. Det står ett badkar mitt i hallen och vi har 5 stolar till 15 personer. Det är en miljon grader varmt, jag är stressad [varför vet jag inte för jag bryr mig egentligen inte] Jag hittar inte tårtfaten och inser att jag glömt kakorna. Smsar min syster som änglalikt lovar att köpa med sig kak-jävlar.

Vid det här laget luktar jag så mycket svett att jag knappt kan andas själv. Skiter i allt. Duschar byter om och försöker mig på tårtorna. Två av dem blir riktigt bra, den sista ser ut [och smakar säkert] som stryk men jag väljer att kalla den barntårtan då de andra har lite vuxnare karaktär med kaffefluff och allt. Känner barn skillnad på god tårta och äcklig tårta?

Presenten är den ens inslagen? Jag har inget presentpapper så fuck it.

Sen kommer alla och två timmar senare är allt över och jag fattar inte att jag ens orkade bry mig om att ta disken med en gång. Mår jag bra?

Fiiint, jag mår fiiint!

Välkommen underbara årstid

Känner ni den hösten? Hur ljuset liksom har ändrats, några tappra björklöv har börjat ge upp för att lägga sig till ro i gräsmattan. Man kan tända värmeljus redan vid typ 21 och de syns! Till och med kaffet smakar bättre.

Jag känner det. Jag känner det som en fet lyckospark. Som om någon nu lyft på kistlocket och jag vaknat ur en sommar lång med ångest.

Älskade höst, som jag har längtat efter dig. Nu kan jag börja leva igen. Tack för att du inte gör mig besviken.

Fan va jag mår bra!

No title needed

 Vackraste

 

 30 grader, en svalkande pool och ingen är i den?

 

 "Staredown you and me" Kusinen ignorerar totalt

 

 Japp, då klappar vi händerna istället

 

 Pillipill i mammas blommor

 

 Busted

 

 Älskar kameran

 

 En syskonrygg att luta sig mot känns tryggt

 

 

 lite linslus så att säga

 

 Man kan köra dockan, man kan sitta på dockan...

 

....man kan äta dockan...

Hepp

Just nu händer det mycket i mitt liv. Mycket jag skulle vilja skriva om. Skriva av mig. En del saker måste vänta då stora små öron gärna skvallrar, andra saker spelar ingen roll.

Typ att jag ska på mitt andra försök till gillingebanan i morgon! Förra veckan fastnade jag och svärmor i kö på morgonen och det blev inte så mycket halka för mig den dagen. Det blev IKEA istället - nya mattor handdukar och massor av annat plock.

Jag övningskör i princip varje dag, en gång i veckan med körskolan. Yvonnes nere i Nynäs. Den förra körskolan var sämst. Med värdelöst bemötande och tja dem gick i kånken. Rätt åt dem. Den nya som de startat i samma lokal vill jag inte rekommendera någon. Jag bokstavligen kastade bort 7600kr där. De kunde inte ens lära mig dragläge, enligt dem. Jag körde både landsväg och motorväg med mina privata handledare parallellt men icke sa nicke jag kunde inte dragläge. Luktar det lurendejeri någon?  "Förskingrade" mina 4 teorilektioner. How ever så har jag nu bytt och den nya skolan är grym. Jag var nog också tydlig med att jag känner mig lurad av den andra lokala körskolan och att jag inte har för avsikt att bli lurad igen. Dock har mina två lektioner hos dem gett mig massor! Både svärfar och Adde säger att jag plötsligt känns säkrare och mer hur ska man uttrycka det? Tar för mig?

Jag har bokat uppkörning och kunskapsprov i augusti så nu... körkort here I come!

Vi har busat med huset också. Installerat ventilation och tilläggsisolerat hela vinden. Tråk tråk, inget som syns men det måste ju göras. Vi har även smygstartat insidan med att måla om Desmonds rum. det visade sig dock vara lättare sagt än gjort :) Väv med en tjock tapet som typ sitter som berg på vissa ställen och halvt på andra. Där den sitter blir det ett ludd som är HEMSKT! Det fastnar i spacklet och krånglar mest allmänt. Men men det blir väl fint när vi bråkat klart. Desmond har valt färgen. Mörk mossgrönt.

Vi har nya grannar! En hel drös med ungar. Underbart med lite liv och rörelse. Trevliga är dem också! Desmond har redan adopterat sig själv in i deras familj. Typ.

EN månad kvar tills jag lämnar över staffetpinnen till Adde. Då börjar jag jobba och han blir pappaledig. Känns lite i hjärtat att mammaledigheten nu är slut och min lilla mammiga flisa kanske blir pappiga flisan. Hujeda mig, han får att göra då hon nu klättrar på allt. tar små stapplande steg ibland. Tänkte sy henne en såndär tyghjälm så hon får behålla några hjärnceller.

Apropå sy har jag blivit något makalöst bortskämd av min familj då det kommer till sy-utrustning! Först köpte Adde en super-symaskin till mig, datoriserad. Som en "jag-älskar-dig-så-himla-mycket-present". Lyckan är total. Han använde sina mc-kortspengar. Äkta kärlek.

Sen fyllde jag 31år [?] och fick då en overlock-maskin av min mamma och min styvfar. Asså? vad har jag gjort för att förtjäna detta? Helt galet! jag började typ grina. Dessutom köpte Adde den största skärmattan han kunde hitta, tygkniv, quiltlinjal, bandkantningsfot, spolar och massa annat smått plock till min hushålls-symaskin. Jag vill bara vara i mitt syrum hela dagarna och sy!

Man jag har inte riktigt tid, måste ju slipa Desmonds rum ju, och köra, och klippa gräset, och jaga Alice och och och och... juste Ma B kursen... den tar jag tag i till hösten...

Faktum

Jag satt just och kikade igenom gamla inlägg från förra sommaren då jag typ nu var höggravid och bloggade massor. Inser att jag saknar det. Mycket. Men två barn upptar min tid. Visst vilar det inga ledsamheter över det. Jag har sjukt kul, särskilt nu då lilla madam börjar visa sin personlighet mer och röjer runt [klättrar och river ner allt] Dock önskar jag att jag hade en stund över ibland att uppdatera mig så att jag kan gå tillbaka, som nu och läsa sen och minnas hur kul jag har. Just nu.

Jo, det vill jag. Blogga för framtiden!

:D

"Jag syr mina egna kläder.."

Jag har en ny hobby. Jag har inte slutat blogga. Jag bloggar bara lite mindre. Städar lite mindre också för att ha tid till att sy sånahär:

 

 

Japp, det har hänt en del med mina sykunskaper vill jag lova, simsala bim så sydde jag en jacka till lillkusinen på en kväll.... Jag brukar ledsna ganska fort på det mesta men det här [och Andreas såklart] är helt magiskt!

Jag vill bara sy... jämt.

Jag bloggar lite om det. För blogga kan man bara inte sluta göra :) Kom och kolla vad jag pysslar med här borta också! -------> http://mammaslillaflisa.blogspot.com

Hepp!

Min farfar hade oxå en farfar som hade en farfar som..

Hittade detta inlägget i min utkast-korg... känner att det behöver publiceras. Vet inte varför jag inte skrev klart det men jag minns ännu känslan när jag såg det sista avsnittet av ink master. Mycket har hänt sen dess, och egentligen är allt precis lika bra som innan eller förut.. Hur som helst:

"Denna morgon började som alla torsdagar de senaste 6 veckorna. Med en stor latte i rosa koppen och senaste avsnittet av Ink Master Sverige.

Denna gång hann jag dock knappt se till första reklamen innan tårarna kom. Elimineringsuppdraget handlr om att fritt fömedla ett sommarminne från barndomen. Trots att jag upplever att jag känner min syster bättre än de flesta kunde jag inte ens föreställa mig vad hon skulle måla. När hon väl berättar brister allt. Inte för att det är ett minne som jag kan relatera till [jag har inte ens hört om det förut] utan för att jag direkt förstår hur mycket just det minnet betyder för henne."

Farfar behöver väl egentligen ingen ytterligare presentation annat än att jag förmodligen i resten av mitt liv aldrig [garanterat] kommer att träffa, lära känna en underbarare människa. Godheten, fred på jorden har ett ansikte. Min farfars. Jag har sagt det förr och säger det igen att det finns dagar då jag inser att om jag bara skulle kunna vara en bråkdel av den medmänniska som han var skulle jag dö lycklig i vetskap om att jag gjort världen till en bättre plats. För alla.

Farmor gav alla hans kläder [i brukligt skick] efter att han gått bort till hemlösas insamling. "-Han ville ha det så, han värnade om dem som har det svårt..." Mitt hjärta brister då jag tänker på det. Farfars förmåga att vara så omstänksam utan att kräva NÅGONTING tillbaka är [och kommer alltid att vara] beundransvärd.

Som ni säkert förstår hade min syster och farfar en särskilt stark och speciell relation. Jag minns på begravningen då vi båda, min syster och jag i tysthet nynnade på "leaving on a jetplane" hur hon med tårfyllda men leende ögon som ville säga " Det kan bara bli bättre livet går vidare" sa med bruten röst"- Det är min pappa som begravs idag..."

Min syster och jag växte inte upp tillsammans. Klart vi träffades men bara på helger och så. Även om vi idag har en fantastisk pappa på alla sätt och vis så kan man inte förneka att det en tid lyckligtvis fanns en farmor och farfar som ställde upp och tog sig ann oss. I första hand min syster som kom med endast en ica-kasse för små kläder på tåget själv från Dalarna en dag. Mamma vägrar erkänna att det var fel, hon tycker att hon gjorde det som var bäst. Det kan diskuteras och jag har svårt att förstå hur man kan skicka iväg ett av sina barn men det finns säkert någon liten liten liten skuldkänsla därinne någonstans som mamma väljer att dölja väl. Eller en bra förklaring vem vet... vem bryr sig?

Nu är jag hård. Det var inte jag som fick åka men jag tycker ändå att det är fel. Hur som helst så är det inte svårt att förstå att min syster snart blev farfars älsking. Med all rätt. Min syster var enligt säkra källor det raraste lilla barn man kan tänka sig. Pappa gjorde väl så gott han kunde, det tvivlar jag inte en sekund på men ibland blir nog inte livet som man har tänkt sig.

"-Är du inte besviken?" har man frågat mig, inte alls. Jag är glad att jag fick träffa min pappa i huvudtaget så att jag idag kan ha en bra relation även om han lever sitt liv och jag mitt. Är min syster besviken? Det tror jag inte, iallafall inte över det som har varit, hon fick ju den finaste bonus-föräldrarna man kan tänka sig och de fick den dotter de alltid önskat sig. Jag blir så glad när jag idag ser om avsnittet från Ink master och inser hur bra hon haft det hos farmor och farfar alla sommrarna på landet i Gnesta. Att hon fick den uppväxt alla barn förtjänar. Kärlek och trygghet.

Det värmer även mitt mamma-hjärta när jag ser all tid och engagemang som mina barns farmor och farfar avsätter för dem. Farmor som hämtar på dagis, bjuder på kakor och köper bilar. Farfar som förklarar varför flygplan flyger, hur el fungerar och låter min son plocka bland alla skruvarna i garaget.

Mina barn har många fina människor omkring dem som gör sitt yttersta för att fostra dem till självständiga lyckliga individer, ni vet vilka ni är och jag är sååå tacksam över att ni finns! Se Ink master så förstår ni vilken skillnad ni gör för framtiden!

Om ni undrar

Vi lever och mår bra vi är bara sjukt upptagna ;)



- Posted using BlogPress from my iPhone