Plötsligt händer det

Grymt nöjd med att jag för första gången [i mitt liv] lyckats julpynta klart innan första advent. Som om inte det vore nog fantastiskt hann jag även få upp utebelysningen innan snön!

Sladden räckte dock inte till granen i slänten så jag freebaseade och pyntade stegen.

Va tycks?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kl 60:01 Täppvägen 18

Ni anar inte hur sjukt svårt det är att vakna arg eller irriterad när man vaknar till denna. Gristrött o ja men man blir liksom full i skratt.

"Får du sova på natten?"

Min plan var att gå upp tidigt, tvätta, vika rent, plocka köket, sortera i syrummet och därefter med en stor kaffe sy på mitt lapptäcke [det nya projektet] tills det vid nio är dax att skritta till bussen.

Men

Vid midnatt då vi någelunda tidigt gick och la oss tyckte barnens pappa att det var en strålande idée att börja leka tittut med det lilla barnet... Som efter att pappan sagt gonatt var vaken och kvittrade som en liten fågel till runt 2-tiden...

Halv 4 väcks mamman av att en halvtrött figur står och viskar efter välling vid hennes fotända. Efter att mamman har hämtat kudde, täcke, snutte, gosehunden x 2 [allt på olika stället i huset] vill barnet ändå inte lägga sig ner och somna om. Barnet vill se mästerkatten.

Dö i en eld mästerkatten.

Mamman och barnet visk-diskuterar i uppskattningsvis en timme. En timme innan mupparna rivstartar morgonen [ manananamna mana do do do du do] alltså det vill säga, pappans väckarklocka ringer.

I princip samtidigt som det stora barnet äntligen efter milt tvång lägger sig ner vaknar den lilla och vill oxå komma och böka/äta/snutta hos mamma.

Giv mig styrka

När mupparna väl drog igång vid 06:01 tog jag det mogna beslutet att vi [läs jag] skiter i dagis idag och går till öppna förskolan istället. Dessutom regnar det småspik ute. Likamed, lust att spendera halva dagen på en rutten busshållsplats? Nej, roligare kan man ha.

Ja, jag erkänner. Jag är lat och rysligt bekväm. Nu går jag och lägger mig igen för nu minsann sover de små trollen. Samtidigt!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Fingrarna glöder

Tänkte hitta info om overlock och hela den delen av sömnadens fantastiska värld och hittade denna lilla snutt på youtube. Nu har jag sett typ alla lapptäckes-filmerna med denna underbart härliga lilla tant [dam] man blir såååå sugen på att sy. Lyssna på henne liksom!

Hur som helst  så har jag provat detta med "Quilt as you go" och det är typ lika roligt som hon i filmen beskriver det. Det går sjukt fort och blir riktigt bra. Jag slängde på några virkade dukar och ett hjärta oxå. Klockan hann bli tre innan jag tvingade mig själv att sluta men i kväll tänkte jag kantbanda härligheten.

Jag har redan börjat planera på nästa kreation... iiiiiii så roligt detta är!

Ps. Jag är ingen gud på att sy [eller inte nu längre iallafall] men rolig anekdot är att jag sydde min balklänning på denna göra husqvarna Zig-Zag för 15 år sen. Fatta vilken sjukt bra kvalitet på maskin!

Tänk om

Känner spontant att jag akut behöver en prymtång, en overlocksmaskin, gärna även en coverpro och massvis med pengar att köpa alla säsongens tyger från stoff och stil.

Åhhhhh....

Vill vill vill vill

- Posted using BlogPress from my iPhone

Försök inte förstå mig,älska mig bara: Tävling!

Försök inte förstå mig,älska mig bara: Tävling!: I samarbete med  Cirkus Ernhake   har jag fått den STORA äran att tävla ut 2 stycken presentkort på 500 kr styck! De finns massor av fina...

Hittade denna tävling på en blogg jag följer :D

Bloggen är oxå grym....

Flitiga flisan

Häromkvällen fick jag lite spunk och rensade ut "pyssel"rummet [läs mestadels syrum] sorterade tyger och hittade två jättefina tryckta jerseytyger. En i gröna toner med stora vattenblommor och ett med vita/svarta/nougat-färgade blommönster.

Mössor. Jag har dille på mössor just nu. Stickar för brinnande livet men det tar sån tiiiiiid! Så mössor var det första som slog mig. Det måste jag sy! Hur svårt kan det va liksom?


Det var busenkelt! Se här så fin!


Alice fick en likadan i miniformat, tanterna på bussen hurrade över hennes mössa ;)




Kanske en smula överdrivet att mor och dotter fladdrar runt med likadana mössor men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt.

Det blev ganska många mössor i lite olika storlekar och jag kan tänka mig att göra en mammaledighetsklassiker [börja sy barnkläder och sälja för en billig penning] men då återstår frågan om någon vill ha....

och resultatet?

Hur blev det då?

Jo, flisan vaknade uppskattningsvis 5 minuter senare.

Jag passade på att byta blöja för jag tänkte att hon kanske skulle somna om. Det skulle jag inte ha gjort. Lilla fröken kissade ner hela sig själv och skötbordet samt mammas händer. Stor sanering, blev tvungen att tända lampan i taket och hade sedan en jätteglad, pratig liten bebis som säkert var vaken en timme eller två. Snuttade hejvilt och korvade runt i sängen. Hel-lyckat. Verkligen.

Som en väckarklocka [eller tidsinställd bomb, väl själv] vaknade Desmond 06:08 precis som alla andra dagar denna vecka. " - Jag vill se mästerkattenfilmen mamma...."

Jaja jag vet, det är självvalt, bara att bita i det sura äpplet och gå upp. Tur att det finns stora kaffekoppar.

Kärleksfull uppoffring

Klockan är runt midnatt. Flisan sover i soffan. Mamman har precis vaknat upp efter nattningen av storkrabat, [det är psykiskt omöjligt att hålla sig vaken till Bamse blandat med ett bubblande akvarium] pappan sitter och tittar på ett program om hajar.

Den ultimata kärleksförklaringen är när barnens far säger:

"- jag tänkte att du går och lägger dig så kommer vi in till dig när hon vaknar..."

Finaste pappan. Klok nog lista ut att den björn som sover.... Sover lugnast vidare på soffan. [Bara man är varlig...]

Undrar om han vet om att hon nu lätt kan sova till åtminstone kl 2 i natt? Innan hon vaknar som exorsisten och SKA ha mat, fort nu jävlar direkt för att sedan lugnt skruva ner sig och somna om.

Jaaaja, God natt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Täppvägen,Stora Vika,Sverige

Så mycket bättre ... eller?

Hittade denna lilla gobit i en av bildmapparna på datorn:

Jag och Desmond i köket i vårt gamla hus för drygt två år sen

Åh vad jag saknar det köket! Stora fönster som släppte in massor av ljus, dock även inbjöd alla som passerade utanför att kika på mig när jag lagade mat, diskade ja ni vet. Men ändå kan jag verkligen sakna det. Mitt kök nu är hemskt mörkt och murrigt med vidriga plafonder i taket som jag VÄGRAR tända. Måste skaffa spotar eller nått tills vi har råd att göra om köket. Ljus gör ju liksom hela rummet. Jag kan sakna hallen ibland och det superfräsha badrummet men resten känns lite sådär. Två plan, denna förbannade trappa.



Somliga dagar, då det känns motigt att åka buss, byta buss och hela fadderallan för att komma till dagisundrar jag om det var rätt beslut att flytta. Nu när huset äntligen blev typ klart sånär på en altan på baksidan. Huset låg nära jobbet, affär, dagis och farmor. Allt en småbarnsmor behöver. Med nära menar jag gångavstånd och som ni vet saknar jag körkort. Kan vara så att mycket kommer kännas lättare när jag får köra min bil på egen hand. Dock kommer jag då fortfarande sakna min ljugarbänk under schersminen. Bästa platsen i hela trädgården att slå sig ner med en kaffe i morgonsolen.

Fast man vet väl inte vad man saknar förrän man lämnat det. Kanske skulle jag sakna vårt nya ruckel om vi lämnade det med. Vardagsrummet tycker jag särskillt mycket om och Desmonds rum är så mycket större och lekvänligare. Uppskattar även att tvättstugan är i samma plan som resten av huset. Föresten är allt i samma plan. Väldigt bus och springvänligt. En smula mörkt bara. Sen önskar jag mig en öppen spis eller kamin rättare sagt. Det är så tokmysigt.

Nu har jag planterat magnolior i trädgården och tänker inte flytta förrän de vuxit till sig och blommat ordentligt så jag har några år på mig att lära mig att älska vårt nya hus.

Boot Camp Vika - Bounce back ba!

Nu minsann händer det grejer!

Tog fram måttbandet idag och efter att ha sett en del positiva resultat vågade jag mig även upp på den berömmda vågen.

Start för drygt fem veckor sedan

Vikt: 67kg
Midja: 91 cm
Lår: 60 cm
Stuss:103cm
Överarm: 29 cm

Nu idag

Vikt: 65kg
Midja: 88 cm
Lår: 58 cm
Stuss:104cm
Överarm: 28cm

Woop woop!

Inget dåligt hem för ett gäng guppys

Desmond fick ett mycket efterlängtat akvarium [ni som läst bloggen sen i somras kanske minns min matberedare som fylldes med vatten och gurkbitarna som snällt fick ställa upp som fiskar] av sin morfar i fyraårspresent.
Skönaste spontana kommentaren ever:
"- Mitt akvarium är så coolt att det brinner i mina ögon!"
Det är sann lycka det.
Nu springer den lilla fiskaren till akvariet minns en gång i minuten för att se om det är klart att lägga fiskar däri. Det vill säga att dammet från stenarna har lagt sig och reningspulvret samt pumpen ska i. Måste beundra den lilla krabatens tålamod.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Blivande illustratör?

Huvudfoting pratar man om vid 4 årskontrollen...

Desmond ville inte rita en ring som BVC-sköterskan bad om. Det gjorde inget, vi kunde ta med oss en teckning hemifrån vid nästa besök med lillasyster.

Hittade denna i morse, vad kallar man dessa sköna killar?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ja, vad säger man?

Sagt och hört under morgonens dusch-bestyr:

" -... rakelbimmen måste man akta sig för, den är lite bimmerlibankig,,,"

Fixar och donar

" - Bammelbummelen är såååå populär!"

Blandar alla tvålar, schampoon och raklödder i en uppochner vänd legokloss

" - ÅÅÅh mamma det doftar ljuuuuvligt! Bimbangern"

Desmond 4 år hittar på sitt eget språk.

Veliga lilla jag [och adde]

Vi var på ett jättefint dop igår. Kyrkligt och allt. Sjukt goda tårtor och supertrevligt folk. Borde ha blivit taggad på att sätta gång med Alice dop men näe. Vi pratade lite om det i bilen påväg hem att vi egentligen inte vet om vi vill döpa henne eller om det var rätt beslut att döpa Desmond för 4 år sedan. Vi vill ju heller inte att hon blir utan.

Ska man anordna Namnfest? Välkommen till världen-fest? Alice-fest?

När var hur?

Följande helger är upptagna av andra festligheter, sedan kommer jul och nyår. Januari och februari brukar vara de fattigaste månaderna på hela året. Kallt = hög elräkning. Mars?

Ska vi vara hemma? Hmm, kanske ska vänta några månader till då så man kan vara ute. Man vill ju bjuda alla liksom. Inte bara familjen och det får långt ifrån plats inomhus.

Hyra lokal? Typ byggdegård eller liknande. Kan vara intressant. Dock återigen en kostnadsfråga. Så tidigast i mars.

Det får nog bli en vårfest i trädgården. När körsbärsträden blommar. När det nu är.

 

Vad tror ni om vit gräddtårta med dekorationer i körsbärsblomstema?

Hahaha ha ha

Onödigt vetande angående åt vilket håll bestiken ska stå i diskmaskinen:

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15756068.ab

 

Skönt att de äntligen rett ut hur det ska vara, jag har alltid undrat.

Läs gärna kommentarerna oxå, älskar den om att man ska följa månens cykler och inte diska vi månförmörkelse. Klockrent.

Ville bara säga att..

Idag är jag nöjd med min mamma-insats. Har varit mycket pedagogisk och lyhörd hela dagen. Frusit arslet [och tuttarna] av mig vid lekparken i vad som verkade vara en evighet. Levererat mat [välling frukost halv lunch mellis varm choklad med marshmellows] på bra tider, klätt lagom varmt, sjungit, pratat och svarat på alla frågor om yttre rymden och om varför pappan i lejonkungen dör.

Sjömansbiff till middag, fredagsmys med popcorn och fanta, fyra tvättar avbetade, nattat med en meningslös bok om en tågvagn. Somnade en sväng bland nallar och duplo fram till tolv.

Gjorde en andra vända i köket, tömde torktumlaren. Mätta, nöjda och sött sovande barn. Halvdöd, hjärntvättad mamma. Ack så lycklig dock.

Mitt mammabetyg till mig själv idag är väl godkänt.

Jag har tillochmed fixat doppresent till morgondagen.

Jag är helt enkelt grym. Typ.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Läskigt värre

Känslolivet har vaknat. Jag och Desmond sjöng Björnen sover idag vi påklädningen och lillasyster blev livrädd och bröt ihop. Ni vet inte det där vanliga jag-är hunrig-trött-skriket utan jag-är-jätterädd-krama-mig-fort-gny. Underläppen darrar och ögonen blinkar dubbelt så snabbt. Så j*vla söt.

Häftigt när det börjar uppmärksamma världen omkring dem. Inte bara med gurglande leenden.

Fotnot: Ser ni vilka öööögonfransar! Helt galet långa. Stolt mamma. Älskar bodyn, ekorrar och pingviner som åker skateboard. Helt logiskt.

Kluven - Vad borde jag ha gjort?

På vägen hem från bussen hände något knepigt. Jag kan inte sluta tänka på det och nu så här i efterhand kanske det påverkade mig mer än jag fattade först. Jag tog nog väldigt illa vid mig utan att veta om det och nu ligger det som en klump runt hjärtat.

I början av vår gata vid grinden till det första huset på vänster sida står en liten pojke. Uppskattningsvis tre, kanske fyra år gammal. Han är ledsen och gråter efter sin mamma. Han är lerig [riktigt lerig] halvvägs upp på benen, blöt och kall. Fingrarna är leriga och tårarna rinner ner på kinderna och åter om igen frågar han efter mamma. Jag ser mig omkring och ser ingen vuxen.

Han verkar inte kunna prata för jag frågar om han bor i huset, om han vet var mamma är, vad han heter, och han kan inte svara. Dock verkar han förstå vad jag säger. Desmond blir alldelles förskräckt och utbrister att ¨"- Här kan han inte stå själv mamma!" "-Det är ju superkallt!" " - OCH farligt mamma!" På alla sätt och vis försöker Desmond muntra upp den lilla blonda pojken som vänder ryggen till upprepade gånger, bara gråter och skakar på huvudet till alla våra frågor. Desmond kommer med en massa förslag på lösningar." - Han får följa med oss hem mamma" "-Ska vi knacka på och leta efter hans mamma?" Ingen vuxen syns till. Vad gör man? Jag får lite ont i hjärtat. Jag vill ta pojken med mig men han verkar inte mottaglig alls. Lyssnar på vad jag säger men verkar väldigt väldigt rädd. Tusen tankar rusar genom skallen. Varför kan han inte prata, blir han slagen, varför verkar han så rädd?

Visst är jag en vilt främmande men alla barn i den ålder som är ensamma tror jag faktiskt skulle ty sig till en vuxen med andra barn som vänligt kommer för att hjälpa. Jag var noga med att gå försiktigt fram och satte mig på huk för att han skulle känna sig trygg. De finaste två bruna ögon jag sett på mycket länge tittar på mig med stora tårdroppar i kanten och jag fick verkligen hålla mig för att inte gråta själv. Det gjorde så ont i mammasjälen att se denna lilla varelse stå där alldelles själv och jag kan inte hjälpa honom för jag vet inget om honom och han vill inte öppna sig till mig och låta mig hjälpa honom. Jag kan ju inte bara gå men samtidigt känns det hela så konstigt. Jag fick plötsligt för mig att mamman kanske dött plötsligt och nu eventuellt låg någonstans i huset eller på baksidan.. [?] Konstigt man tänker men det hela var så märkligt. Jobbigt.

Då kommer en medelålders dam gående upp för backen och jag tar chansen och frågar henne om hon bor i närheten vilket hon gör. Enligt henne bor pojken i huset och hon vet vad han heter. Hon försöker oxå fråga honom om han vet var mamma är. Hon får heller inget svar men hon berättar att han går hos dagmammorna på andra sidan Vika. Har han rymt därifrån? Min första tanke. Jag provar att knacka på dörren. Inget svar. Dörren är låst. Grannen erbjuder sig att gå och ringa till fritids där pojkens storebror går.

Efter en stund kommer grannen tillbaka och berättar att hon ringt fritids och mamman är där för att hämta storebror. Tydligen ska den lilla pojken vägrat följa med och bråkat så pass att mamman tillslut lämnat honom hemma och gått till fritids utan honom. Jag dömmer ingen, jag vet inte hur sitationen såg ut för mamman just då och visserligen ligger fritids bara 400 m bort men hur j*vla jobbig och besvärliga mina barn än någonsin kommer vara så skulle jag aldrig att lämna dem ensamma utanför huset. Särskillt inte om vi bråkat och de är arga. Då tar jag hellre ungen under armen och släpar med mig den.

Jag ville verkligen inte lämna den lilla pojken själv där vid grinden, smutsig, ensam och blöt. Men någonting sa mig att det inte var klokt att hänga kvar. Kanske skulle jag ha stannat tills mamman kom. Hon visste ju nu uppenbarligen att någon uppmärksammat pojken utanför och ringt. Men som sagt är jag feg och vill inte konfrontera någon jag inte känner och kanske då ifrågasätta deras föräldraroll. Kanske skulle jag ha gjort det. Så här i efterhand känner jag mig vek och ansvarlös som inte stannade och möte upp mamman och åtminstone kanske gett henne lite dåligt samvete. Eller egentligen varför då? Hon kanske redan mådde skitdåligt över att hon lämnat pojken men rent av inte fixade situationen och agerade utan att tänka eller vad vet jag.

Vill man lägga sig i andra människors liv? Beslut och agerande? Spontant kan jag inte bara passera eftersom det handlar om ett ensamt litet gråtade barn, Om mitt barn av okänd anledning [gud förbjude att det någonsin ska ske] skulle stå ensam vid vägen och gråta skulle jag vara gränslöst tacksam jämtemot den som stannar och försöker hjälpa mitt barn. Jag kan inte sluta tänka på att det kunde ha varit mitt barn. Dock återigen skulle jag aldrig kunna leva med vetskapen om att jag lämnat dem själva och bara gått. Inte mina finaste fina.

Ibland blir jag galen på Desmond, höjer rösten i onödan, orkar inte, säger nej och därmed är den tråkigaste mamman i världshistorien. Desmond bryter ihop i en hög och tårarna rullar. Det finns stunder då Alice inte sovit på hela dagen och bara ska snutta HELA tiden och vägrar ta nappen som jag helt enkelt bara lägger ner henne för att jag inte pallar mer. Alice skriker i högan sky och underläppen darrar. Vad gör man? Bounce back. Det tar inte många sekunder innan mitt mammahjärta värker och jag är där för att trösta, försöka hitta en kompremiss. Hur trött och tröstlös jag än känner mig tar alltid rädslan över, rädslan om att jag ska neglera mina barn så pass att de blir olyckliga, får ångest eller inte känner sig tillräckliga. Det sista jag vill är att mina barn ska vara rädda, känna sig lämnade eller oförstådda. De ska alltid veta att jag älskar dem. De ska vara varma, torra och mätta. Nöjda och så glada det bara går. Såklart i symbios med världen och vardagen omkring. Jag kan ju inte utföra mirakel direkt.

Jag vet inte om jag är extra känslig just nu men dagens händelse med den lilla pojken påverkade mig verkligen.

Vad hade du gjort?

Boot Camp Vika [okänd vecka]

Ja, idag är det måndag och ny vecka. jag har valt att inte presentera några resultat i Boot Camp Vika de senaste veckorna. Mycket för att jag glömt bort det, men oxå för att jag sporadiskt ställt mig på vågen och den rör sig inte ett skit. Svajar mellan 67,5 och 66,5. Kanske ska erkänna att jag inte ansträngt mig direkt. Orkar inte helt enkelt. Känner mig lugn sålänge vågen inte plusar alltför mycket.

Jag vet inte riktigt men jag känner mig lite halv-pepp på det mesta just nu. Pumpakalaset blev grymt lyckat. Desmond var superlycklig, Men nu är det över och jag har inget nytt direkt att se framemot. Jul? Verkligen inte. Pysslet och pyntandet veckorna innan, snö, glögg och tända ljus är underbart men stressen över julklappar och frosseriet på själva julafton ger mig ångest. Varje år. Allra helst skulle jag vilja fira hemma själv bara med sambon och barnen. Kan sträcka mig till att åka iväg på en jullunch hos släktingar men att vara hemma igen till Kalle. Men så blir det aldrig. Det är bara att härda.

Dagens to do är 4 års-kontroll. Känner mig lugn då jag vet att lilla herrn både kan se och höra ordentligt. Rita ringar och para ihop färger. Önskar jag slapp gå ut i huvudtaget idag men det är som med julen, bara att härda.

Vet inte riktigt vad jag ska göra för att höja humöret just nu. Känner mest för att bara mysa och kolla på film. Pedagogisk mamma, inte mycket. Fyller mitt stora barn med en massa raffinerat socker dagarna långa dessutom. Ansvarfullt eller hur?

Neg neg negativ! Hoppas denna fas är pms och går över.

Dagen efter [läs igår]

Nyponsoppa, dagismackor med ägg och Harry Potter.

Totalt krav-lös söndag.

Kurar upp tillsammans med bebis i soffan med höstsolen i nacken.

Under bordet ligger Desmond och leker med sina nya leksaker.

Ibland är livet bra enkelt.


Inlägget hamnade tokfel.... där av dagenefter efter.

Humörhöjare

Tänk inte på det faktum att bandet har valt ett stort pappersberg till sin musikvideo [nästan lika knepigt som en guldfärgad man på en kräftskiva Här kan ni se den ] utan hellre på att låten är grym och mycket dansant.

Här ska det bakas hallongrottor!

You are the sunrise, Go back to bed...

Fredag. Undersköna fredag. Då jag med gott samvete kryper tillbaka ner i sängen mellan två små snusande barn och somnar om då Adde åkt till jobbet. Fredagar är min sovmorgon.

Det gör inget om jag mot förmodan skulle ligga vaken för jag gör alltid en kopp kaffe ifall att och unnar mig lite tid att meningslöst googla samtidigt som jag lyssnar till ljudet av grannarna som skrapar rutorna på sina bilar.

Alla är på väg till jobbet men inte jag. Just i dag och alla andra fredagar är jag ledig från jäkt och stress med dagis, och turer runt om kommunen. Så jäkla skönt! Nu ska jag dricka mitt kaffe och googla lite men fortfarande med ett par pyttesmå fötter som vill värma sig mot mammas rygg.

På återseende!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Depp-pepp

Idag är jag ingen bra mamma. Ingen bra med människa heller för den delen. Känner hur det kryper i kroppen och hur jag irriterar mig på småsaker. Sjukt velig oxå. Vill gärna åka förbi PMS Tattoo, dricka kaffe, tanka lite energi men orkar egentligen inte och borde åka direkt hem och fixa inför helgens pumpakalas. Farmor hämtar från dagis så jag behöver inte åka tillbaka igen. Skulle kunna bedriva hela dagen med bara Alice-tid. Fast det känns som att min lilla flisa och jag ändå har hela dagarna [Läs:10-15]för oss själva att pussas, ammas och kramas.

Vad ska jag göra idag egentligen? Inte är det särskillt kallt heller. orka gå på promenad, fan jag traskar ju överallt hela dagarna så det borde väl räcka. Hade stegräknaren i förrgår hemma under kvällen när jag lagade mat och fixade med tvätten och traskade ihop hela ca 8000 steg. Då hade jag lämnat och hämtat på dagis oxå, varit hos PMS och flängt runt i allmänhet. Kanske ska prova att ha räknaren hela dagen någon gång. Mitt rekord är en kväll på min förra enhet [där går man myyycket] då jag kl 21 kollade räknaren och hade dryga 17 500 steg. På ett arbetspass liksom. Helt galet.

Hur som helst känner jag mig totalt minus-pepp idag. Bör nog uppsöka lite terapi under ljuset från alla vackra lampor hos PMS. Mår så himla bra när jag har varit där.

Japp så får det bli. Puss!