På vägen hem från bussen hände något knepigt. Jag kan inte sluta tänka på det och nu så här i efterhand kanske det påverkade mig mer än jag fattade först. Jag tog nog väldigt illa vid mig utan att veta om det och nu ligger det som en klump runt hjärtat.
I början av vår gata vid grinden till det första huset på vänster sida står en liten pojke. Uppskattningsvis tre, kanske fyra år gammal. Han är ledsen och gråter efter sin mamma. Han är lerig [riktigt lerig] halvvägs upp på benen, blöt och kall. Fingrarna är leriga och tårarna rinner ner på kinderna och åter om igen frågar han efter mamma. Jag ser mig omkring och ser ingen vuxen.
Han verkar inte kunna prata för jag frågar om han bor i huset, om han vet var mamma är, vad han heter, och han kan inte svara. Dock verkar han förstå vad jag säger. Desmond blir alldelles förskräckt och utbrister att ¨"- Här kan han inte stå själv mamma!" "-Det är ju superkallt!" " - OCH farligt mamma!" På alla sätt och vis försöker Desmond muntra upp den lilla blonda pojken som vänder ryggen till upprepade gånger, bara gråter och skakar på huvudet till alla våra frågor. Desmond kommer med en massa förslag på lösningar." - Han får följa med oss hem mamma" "-Ska vi knacka på och leta efter hans mamma?" Ingen vuxen syns till. Vad gör man? Jag får lite ont i hjärtat. Jag vill ta pojken med mig men han verkar inte mottaglig alls. Lyssnar på vad jag säger men verkar väldigt väldigt rädd. Tusen tankar rusar genom skallen. Varför kan han inte prata, blir han slagen, varför verkar han så rädd?
Visst är jag en vilt främmande men alla barn i den ålder som är ensamma tror jag faktiskt skulle ty sig till en vuxen med andra barn som vänligt kommer för att hjälpa. Jag var noga med att gå försiktigt fram och satte mig på huk för att han skulle känna sig trygg. De finaste två bruna ögon jag sett på mycket länge tittar på mig med stora tårdroppar i kanten och jag fick verkligen hålla mig för att inte gråta själv. Det gjorde så ont i mammasjälen att se denna lilla varelse stå där alldelles själv och jag kan inte hjälpa honom för jag vet inget om honom och han vill inte öppna sig till mig och låta mig hjälpa honom. Jag kan ju inte bara gå men samtidigt känns det hela så konstigt. Jag fick plötsligt för mig att mamman kanske dött plötsligt och nu eventuellt låg någonstans i huset eller på baksidan.. [?] Konstigt man tänker men det hela var så märkligt. Jobbigt.
Då kommer en medelålders dam gående upp för backen och jag tar chansen och frågar henne om hon bor i närheten vilket hon gör. Enligt henne bor pojken i huset och hon vet vad han heter. Hon försöker oxå fråga honom om han vet var mamma är. Hon får heller inget svar men hon berättar att han går hos dagmammorna på andra sidan Vika. Har han rymt därifrån? Min första tanke. Jag provar att knacka på dörren. Inget svar. Dörren är låst. Grannen erbjuder sig att gå och ringa till fritids där pojkens storebror går.
Efter en stund kommer grannen tillbaka och berättar att hon ringt fritids och mamman är där för att hämta storebror. Tydligen ska den lilla pojken vägrat följa med och bråkat så pass att mamman tillslut lämnat honom hemma och gått till fritids utan honom. Jag dömmer ingen, jag vet inte hur sitationen såg ut för mamman just då och visserligen ligger fritids bara 400 m bort men hur j*vla jobbig och besvärliga mina barn än någonsin kommer vara så skulle jag aldrig att lämna dem ensamma utanför huset. Särskillt inte om vi bråkat och de är arga. Då tar jag hellre ungen under armen och släpar med mig den.
Jag ville verkligen inte lämna den lilla pojken själv där vid grinden, smutsig, ensam och blöt. Men någonting sa mig att det inte var klokt att hänga kvar. Kanske skulle jag ha stannat tills mamman kom. Hon visste ju nu uppenbarligen att någon uppmärksammat pojken utanför och ringt. Men som sagt är jag feg och vill inte konfrontera någon jag inte känner och kanske då ifrågasätta deras föräldraroll. Kanske skulle jag ha gjort det. Så här i efterhand känner jag mig vek och ansvarlös som inte stannade och möte upp mamman och åtminstone kanske gett henne lite dåligt samvete. Eller egentligen varför då? Hon kanske redan mådde skitdåligt över att hon lämnat pojken men rent av inte fixade situationen och agerade utan att tänka eller vad vet jag.
Vill man lägga sig i andra människors liv? Beslut och agerande? Spontant kan jag inte bara passera eftersom det handlar om ett ensamt litet gråtade barn, Om mitt barn av okänd anledning [gud förbjude att det någonsin ska ske] skulle stå ensam vid vägen och gråta skulle jag vara gränslöst tacksam jämtemot den som stannar och försöker hjälpa mitt barn. Jag kan inte sluta tänka på att det kunde ha varit mitt barn. Dock återigen skulle jag aldrig kunna leva med vetskapen om att jag lämnat dem själva och bara gått. Inte mina finaste fina.
Ibland blir jag galen på Desmond, höjer rösten i onödan, orkar inte, säger nej och därmed är den tråkigaste mamman i världshistorien. Desmond bryter ihop i en hög och tårarna rullar. Det finns stunder då Alice inte sovit på hela dagen och bara ska snutta HELA tiden och vägrar ta nappen som jag helt enkelt bara lägger ner henne för att jag inte pallar mer. Alice skriker i högan sky och underläppen darrar. Vad gör man? Bounce back. Det tar inte många sekunder innan mitt mammahjärta värker och jag är där för att trösta, försöka hitta en kompremiss. Hur trött och tröstlös jag än känner mig tar alltid rädslan över, rädslan om att jag ska neglera mina barn så pass att de blir olyckliga, får ångest eller inte känner sig tillräckliga. Det sista jag vill är att mina barn ska vara rädda, känna sig lämnade eller oförstådda. De ska alltid veta att jag älskar dem. De ska vara varma, torra och mätta. Nöjda och så glada det bara går. Såklart i symbios med världen och vardagen omkring. Jag kan ju inte utföra mirakel direkt.
Jag vet inte om jag är extra känslig just nu men dagens händelse med den lilla pojken påverkade mig verkligen.
Vad hade du gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar