Som ett trassligt hår som ingen orkar borsta

Om jag skulle beskriva hur jag känner mig inuti just nu med en bild skulle den typ se ut såhär:

Typ

En smula bitter men jag måste få det sagt

Den ena är värre än den andra. Så sjukt överdriva och pretto att jag kräks lite i munnen. Vissa är helt magiska men ger mig prestationsångest. Sen har vi alla dessa gräsliga som handlar om noll och ingenting.

Jag talar såklart om bloggar. Jo jag vet, jag bloggar själv. Varför? Jag har egentligen verkligen inte tid, eller rättare sagt jag borde inte lägga min tid på sociala medier då det finns betydligt mycket roligare saker att syssla med [måla tvättstugan, sy, plugga matte, baka något häftigt, eller bara förlora sig själv i Buffy och Vampyrerna] men jag kan inte låta bli. Jag är en periodare. Det är som att jag måste få ur mig vissa saker eller bara skriva nåt, vad som helst för att inte min hjärna ska förtvina i vardagens tråkiga markservice. Dock kan det som sagt gå månader emellan då jag blir upptagen på helt annat håll och kan underhålla mitt intellekt mer produktivt. Vilket jag mår mycket bra av men som nu när allt känns lite avvaktande [ingen aning om varför] behöver jag liksom få utlopp för allt som fladdrar i mina tankar.

Åter till ämnet. Bloggar. Jisses säger jag bara. Vad är det med denna hets om mamma-magen?! Varenda mamma totalt tapetserar sitt blogg-flöde med ärtiga bilder av dem själva i rosa träningskläder med statistik och datum-markeingar över deras kamp mot fettet och det berömda lösa skinnet. Jo jag vet att jag själv la upp ett hyfsat uppgivet inlägg igår om att jag bör ta kontroll över mig själv och mina efterhängsna gravidkilon. Dock känner jag att denna hysterin gör mig lite illamående. Så var inte oroliga. Ni kommer INTE att behöva uthärda ärtiga selfies på mig i rosa träningskläder. I´m sooo not going there.

Hittade en eller två bloggar som jag snabbt insåg att jag inte bör läsa om jag inte vill sitta resten av dagen och hulkgråta över att mitt hem, mitt liv, mitt jobb, etc etc aldrig [och då menar jag ALDRIG] kommer vara så kul, fint och härligt. Jag intalar mig kvickt om att min hjärna spelar mig ett spratt och att personerna bakom dessa underbara bloggar har SJUKT bra redigerings-program. Så nu känns det bättre. Om jag låter bli att titta mot disk-monstret som ligger och lömskt glor tillbaka på mig från bänken i köket.

Sen har vi summa och summarum alla dessa totalt innehållslösa familje-tråk-söta-barn-bilder-titta-på-min-mat-tallrik-idag-bloggar som för en sekund gör mig rasade över den totala idiotin över hur man ens ORKAR skriva om sånt SK*T typ tre gånger om dagen varje dag hela året runt. Nu pratar vi verkligen menlöst slöseri av tid. Varför o varför? Sekunden senare har jag klickat mig bakåt ut igen för nästa spännande blogg.

Samma jargong kan jag ibland förnimmas av i mitt flöde på facebook. Jag HATAR det. Det och selfies. Bara så ni vet, selfie = Bort från flödet! Jag fattar inte varför ni gör det? Fattar ni själva varför ni gör det? Så sjukt irriterande att jag blir galen. Det är nog med att man måste stå ut med alla humorbilder av hundar och bebisar med fyndiga texter till. Giv mig styrka. Nu tänker ni säkert bums: "Men vadå får man inte fota sig själv? Typ som att det vore egotrippat eller skrytsamt, se på mig jag är så himla snygg och lyckad...bla bla" Eeehh nja lite ödmjukhet eller självbevarelsedrift [jag är snygg och jag vet det själv, jag behöver inte visa det för hela världen för att må bra och fortsätta vara snygg] skulle kanske inte skada men det är mest själva kvalitén och kvantiteten som stör mig en smula. Lägg gärna ut fina bilder på er själva, ni är assnygga men börja med att TA snygga bilder. Alltså med liiiite mer skärpa, mindre gryn och helst inte varken ovanifrån eller underifrån. Helst inte halvnaket. Det är så pasé. slutligen, beränsa er till en, eller max två per dag. Det blir lätt tjatigt annars.

Missförstå mig inte nu, jag gillar er även fast ni bombar loggen med sneda, nysminkade, suddiga bilder av er själva. Jag gillar alla mina kompisar oavsett vad ni röstar på, vad ni äter till middag, hur era barn ser ut. Men snälla kan ni inte bjuda på lite annat någon gång? Selfies? Seriöst. Jag pallar inte.

Sen ska jag inte ställa mig själv i något gudomligt icke-selfie ljus. Jag har oxå en ganska bra hög med selfies  där ute i etern, vissa snyggare än andra. Jag tror jag tog mitt första digitala självporträtt när fick min första mobil med kamera. Sen har några av dem hamnat som profilbilder på fejan andra här på bloggen. Dock vågar jag nog hävda att de flesta av mina selfies passar bättre i kategorin, "Tagit en bild av mig själv" ej i avseende att tugga ut den på instagram and so on.

Mja mja, ni får bli arga på mig. Jag tycker om er ändå! Puss

Tror det blir en blond sommar i år :)

Om [själv]kontroll

Så börjar jag nu åter igen. Ta kontrollen över mig själv och den legendariska: Vikten. Jaja jag ska erkänna, naturlig smalhet med top of the line-förbränning typ "hej-jag-kan-äta-vad-jag-vill" ligger INTE i min genbas.

Tack för den vill jag bara skrika men muttrar det lite tyst och känner mig en smula bitter. Meeeen jag måste som sagt ta kontrollen med att börja i fas 1: Erkännandet. Jag kan inte äta vad som helst, jag går aslätt upp i vikt, jag kan inte äta socker och vitt bröd utan att förvandlas till ett missbrukande monster som hysteriskt trycker i mig allt jag kan komma över. Jag bokstavligen HATAR att träna. Träna är det tråkigaste himla tidsslöseri som finns. Det är inte skönt, det tar [som sagt tid] jag blir bara stressad och ofokuserad av det. Fail. Jag har gjort några halvdana försök att lära mig tycka om det men jag har liksom ingen karaktär, ingen uthållighet.

Därtill är jag alldeles för ofokuserad i allmänhet. Det funkade tills jag innan jag blev gravid med mitt första barn. Då var jag en smärt och fin liten pingla som kanske tänkte mig för en extra gång när jag valde på menyn, har heller egentligen varit särskilt förtjust i skräp såsom läsk, godis och chips. Dock var det allt. Jag behövde liksom inte träna. Inte var jag tajt men verkligen inte åt andra hållet heller. Jag var nöjd.

Det är jag INTE nu. Jag har nu i snart 6 år såsat runt med 10-20kg extra som jag helt enkelt inte blir av med och det irriterar mig. Jag drömmer oxå om att vara tajt, mer nu än någonsin så här året efter 30. Min kolossala bakdel kan vi inte göra så mycket åt men resten? Om jag nu inte kan "äta" bort mina sista [exakt] 13 kg så måste jag nu erkänna för mig själv att jag måste börja träna. Fail.

Jag har nästan lyckats förr. Med att äta mig smal [minus 16kg] och bara vardags-tränat, dvs släpat barnvagn [+barn] och matkassar till bussen, på bussen, av bussen, från bussen. Ni fattar. Vad tror ni hände när jag i somras tog körkort? Ingenting hände. Jag har vägt samma sak nu i snart ett halvår och det spelar ingen roll hur mycket gröna grönsaker och mineralvatten jag dricker.

Tillåt mig att sätta mig ner och sloka lite i misströstan.

Det man får höra är att det svåraste är att komma igång. Jo jag tackar men jag känner faktiskt att jag inte har TID. Jag har så sjukt mycket annat på gång i huvudet som jag vill förverkliga att jag verkligen inte är ett dugg sugen på att ta tag i träningen. Nu pratar vi alltså om att jag inte ens har ro att gå ut på en promenad utan att tänka på allt annat jag skulle kunna ha gjort istället som är roligare.

Min hjärna kräver liksom produktivitet och skapande inte planlöst traskande.

Fail.

I försäkringsdjungeln

Alltså detta med att äga en bil är ju en smula krångligt. Hel/halvförsäkring? Trafikförsäkring jotack. osv.

Så här har jag uppfattat det:

Om jag vill vara idiotsäker på att få hjälp med allt från flugskit till krossad kaross ska jag betala runt 1400:- PER månad.. eeeeeeeh....vänta.... ehhhh. Nej.

Om jag vill trafikförsäkra bilen så att JAG slipper betala miljoner kronor för skador om JAG skulle krocka min bil med en tankbil fylld med flytande nitroglycerin mitt på motorvägen plus något mer.. (halvförsäkring känns lite fluffig) då ska jag betala runt 350:- per månad.

Om jag vill både skydda mig mot att betala för eventuella infernon i trafiken, samt få hjälp att laga karossen om jag kör på ett rådjur eller om någon busunge vill ninja min bil då ska jag välja en halvförsäkring med tillägg som enligt mitt nuvarande bolag skulle kosta mig 497:- per månad.

Mja jo den låter lite mer som min prisklass.

Asså jag hatar försäkringar det är sååååå tråkigt. Jag fattar inte hur ni underbara, tålmodiga människor som arbetar med försäkringar ORKAR prata med människor som jag om försäkringar.

Nödvändigt ont jag vet men jag fattar typ hälften av vad som står i lapparna man får hem. Den stackars människan jag pratade med nyss bör få en bonus, eller en riktigt stor kaffe på sin rast, kanske en kram. Han insåg ganska snabbt att han måste förklara mer bildligt vad jag betalar för i min försäkring för att i huvudtaget bli av med mig. Efter några kreativa hyfsat möjliga senarion [se ovan] tror jag att jag fattat. Typ.

Svar nej. Jag är inte dum. Jag tänker bara annorlunda.

Hepp! Nu ska jag baka skorpor!

Jo juste!

Kom just på att jag glömt skrika lite av lycka i allt snurr med jul, och sånt...

Tillsvidareanställd med uppehållslön.

Hell YEAAAAAAH!

*såsjuktlycklig*

Lediga helger = En lyx jag kan leva med

Idag har jag bara ett barn hemma. Konstigt nog är det väldig lugnt här på morgonen trots att det är det stora barnet som är borta. Ja eller borta är han ju inte, han är på sleep-over hos sin favoritkusin. Vad kan man vänta sig när dem är födda med 4 månader mellanrum?

Nåja, skönt att få en tjat-paus. För den ungen kan tjata. Allt ska hända NU. Får Desmond ett infall att bygga en raket av toarullar då kräver han att jag ska släppa allt, alternativt gå upp ur sängen och genast hämta fram sax, tejp, glitter och papper. Om detta inte händer 0,3 sekunder efter att han fått sitt infall bryter han ihop och springer gråtandes till sitt rum. Igår hävde han ilsket och gråtande ur sig att om inte han fick gå över till grannbarnen NU, då fick inte jag åka till JOBBET! [som att jag skulle vilja det en lördagsmorgon] När han fick till svar: "- Tack gud va skönt att jag slipper åka till jobbet!" Bröt han ihop och sprang återigen gråtandes till sitt rum. Han gör så mitt barn, gråter istället för att bli arg eller han blir arg men uttrycker det genom att gråta. Fem år gammal har jag bara hört honom skrika av ilska en enda gång. Jag minns inte ens när och i vilket sammanhang men jag minns att jag var helt i chock men skitglad samtidigt! Äntligen visar ungen lite pondus! Dock gick det väldigt fort över som sagt. Hujeda mig.

Spontant blev vi bjudna på middag hos min storasyster igår. Fantastiskt hela allting. När vi klev in i den pyttepyttelilla hallen [man kliver egentligen in i köket, precis hemma hos mig själv] vid halv sex på kvällen och möttes av puttrande kastruller, glatt prat, tända ljus, gamla vänner, vin, surdegsbak och Joshua Radin i bakgrunden. Sen är det något magiskt med min systers hem. Jag kan inte förklara det. Varenda liten pryl har ett syfte och står EXAKT på rätt plats, och nu menar jag inte att det är ordnat och städa såtillvida att man inte vågar röra något, ojoj nej nej snarare tvärtom. Det är liksom ett organiserat kaos där allt bara faller på plats och känns så sjukt bra. Ett hem i symfoni.

Det tog min son cirka 30 sekunder att infinna sig i sitt vanliga "hemma-hos-magiska-moster-mode" vilket är underbart härligt. Min son bokstavligen älskar att vara hemma hos sin moster och kusinerna. I don´t blame him då jag själv lätt skulle flytta in om jag fick plats, och såklart ta med mig resten av min familj. Svar ja, jag trivs bättre hemma hos min syster än hemma hos mig själv. Det har jag alltid gjort och jag VET att jag alltid kommer göra det. Vi har sagt att vi ska köpa ett duplex någonstans på landet när blir gamla och ensamma och bara leva loppan till livet tar slut.

Alice upptäckte snabbt trappan och sen satt jag trappvakt större delen av kvällen då barnens rum är uppe på loftet och jag vill ju att även lill-flisan ska kunna vara med de andra barnen. Dock kändes det ok, jag njöt av tillvaron, mina systerbarns underbara lekrum och ett glas rött till sorlet av vänskapligt prat. En mycket bra kväll.

 

Fina ord om lilla mig :)

När man surfar in på sin egen blogg och hittar små fina kommentarer som denna vill man bara blogga jämt och häva ur sig allt skojigt knasigt kul. Beröm är verkligen underbart!

Stort tack till dig min anonyma vän! Eller Ina <3 br="">