I går kväll efter ett allt för långt arbetspass kom jag hem och klev rakt in i diskberget. Precis som alla andra dagar tog jag det som en kung (?) drog på mig de blå diskhandskarna och satte gång med operation kökssanering. Oanmäld kommer min älskling smygandes upp bakom mig och mjukt omfamnar mig och ger mig komplimanger för min bakdel. Precis sådär som alla kvinnor drömmer om att ens man skall göra när man står och diskar. Därefter snuffsar han kärleksfullt mig i nacken samtidigt som han säger de orden jag väntat på i vad som för mig har känts som en evighet: "- Älskling, nu får du se till och bli gravid snart, jag vill ha en bebis."
Visst har vi gemensamt bestämt att Desmond bör ha ett syskon snart och argumenten för och emot har diskuterats grundligt utan att vi egentligen bestämt något. Den enda vi egentligen vart överens om är vi inte ska planera något. Ändå kan jag inte låta bli att bli salig av lycka då initiativet plötsligt kom från min man.
Det är så olikt honom. Han är den som är realistisk, tänker efter och avvaktar. Utvärderar och ser alla eventuella risker. Så från ingenstans kom detta och jag kan nästan inte tro att det är sant. Till svar skojade till det och sa: "- Då får du nog allt hjälpa till för det blir lite svårt för mig att fixa det själv..."
Tänk att alla tidiga mornar jag gått upp, fixat kaffe och macka, lagt fram kläder, tagit fram matlåda, burit ut lådan med skruvmaskinen till bilen, startat bilen, kliat på ryggen med orden " - måste du gå upp hjärtat klockan är snart halv.." äntligen har betalat sig! ;)