Som sagt

Om jag hade orkat skulle jag ha skrivit ett jättelångt, roligt, inspirerande inlägg men jag har matats till spränggränsen med information och nya kunskaper samtidigt som jag känner mig som en nykavlad pandabjörn insmord i honung... med andra ord: Förbannat slutkörd.

Så jag sparar allt det gottiga till en annan dag. För den som är intresserad.

Samma gamla tjat.....

"Borde inte du plugga?" Jo verkligen men nu har jag suttit sedan halv åtta i morse (dagen har nu hunnit bli dax för middag) och knapprat på mitt arbete som tro det eller ej blir riktigt j*vla bra. Kände mig extra smart då jag kom på att blodpropp kunde vara ett symptom på aktiv cancer. Jag visste att det fanns något klur inbakat i uppgiften. Hur som helst så börjar jag känna mig lite insnurrad i alla olika blodprov som finns, Hb, CRP, blodstatus, P-glukos osv osv så jag behöver en välförjänt paus att använda min hjärna på annat håll, det vill säga här i bloggen. Eller kanske rättare sagt tömma hjärnan.

Halva veckan har gått åt till att plugga (brukar blir så när man skjuter saker framför sig) andra halvan till att fundera över praktiken. Man kan väl säga att jag är en smula nervös. Jag hittar ju till själva Södersjukhuset men sen ska man hitta rätt avdelning, vilket ska vara Intersivvård/anestisi.

Schemat jag fått är ett kapitel för sig. Visserligen är det heltid med 148 timmar totalt, fast det är lite mycket med start måndagmorgon kl 7:00 till 16:00 (vilket innebär att jag måste ta första tåget från Ösmo 05:15.. Hurra!) och sedan tisdagkväll 13:00 -21:30, onsdagkväll + friskvård 12:00- 21:30, ledig två dar sen ska jag infinna mig lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag veckan därefter. Det kallar jag heltid. Jag följer min handledares schema och som sagt det är lite mycket med 7 dagar (Finns det inte regler för sånt? Jag har för mig att man inte får arbeta mer än 6 dagar innan man MÅSTE ha sin veckovila?) i rad men klarar hon det så klarar väl jag det.

Hipp hurra för att jag lagade en extra form lasange igår för idag orkar mamma minnsan inte laga någon mat!

Antar att ni lär kunna läsa ett inlägg imorgon kväll om hur den första rysande dagen gick. Wish me luck!

Should I stay or should I go?

Natt har jag drömt konstiga drömmar igen, jag tror att min hjärna börjar bli stressad igen. jag hade ju en plan att vila min stackars skalle i höst och ta det lugnt. När jag i somras skulle handla BBQ-sås och toapapper (inget annat, endast detta!!) och var tvungen att ringa hem till Adde 4 gånger för att fråga vad det var jag skulle handla börjar man ana oråd. Det sista jag vill just nu (eller någonsin...) är att bli utbränd. Hur som helst så drömde jag att folket på SÖS var helkonstiga och min handledare skittaskig och typ börjar med att peka ut mig och förlöjliga mig. När jag väl kom tillbaka till jobbet bland mina arbetskamrater som jag älskar, de bästa i världen vände de ryggen till och tyckte att det var rätt åt mig, eller att ja jo sånt får man ta när man har praktik. Jättejobbigt och den bekanta gamla mobbingkänslan hänger fortfarande kvar efter nattens rysare. Så nu känner jag mig varken peppad inför praktiken eller att gå till jobbet idag.

Eller jo, jag vill visst gå till jobbet idag. Det är min sista helg innan praktiken och fredagkvällen igår var jättemysig och allt gick så himla bra. Ett perfekt arbetspass helt enkelt. För även om själva jobbet är tungt är mina vänner (tror jag iallafall) på jobbet helt underbara och vi tar oss igenom allt med skratt och god humor. Jag är så kluven inför vad jag ska göra när vikariatet går ut. Jag tror att det är det som ger mig mardrömmar. Jag är helt enkelt orolig för att jag ska göra ett val jag kommer att ångra. Jag blir galen. Jag måste sluta tänka så mycket.

Så nu på förmiddagen ska jag njuta lite i trädgården. En jättestor kartong från Horto Green stog nämligen och strålade på farstutrappen igår när vi kom från Farsta. Dagliljor i massvis. Gräva rabatter, dricka kaffe och beundra hösten vackra skådespel med virvlande färgglada blad.

Sova får man göra när man blir gammal

Även denna tisdag startade som vanligt. Små trippande steg i hallen, en blond liten rufs i en alldeles för stor pyjamas, dyblöt blöja på väg ner mot knäna, ropandes efter mamma med sin söderkramade snuttetrasa i släptåg. Fast till skillnad från alla andra tidiga mornar låg mamman denna dimmiga morgon och sov i barnsängen och blev väckt av ett: "- Älskling han är vaken!" Adde som trött konstaterar faktum, natten är nu slut och det är bara att gå upp. Jag vet inte hur många gånger jag varit uppe i natt.

Vi har packat ihop spjälsängen och gjort plats för en barnsäng. Kanske lite tidigt vid 1 1/2 år, vad vet jag men först började han klättra ur spjälsängen och sen när vi tog bort fronten var den för liten för han trillade ur flera gånger på natten. Så nu står det en sjukt skön barnsäng med nya kuddar, ny madrass, nytt täcke och trillskydd i Desmonds rum. Vi har nog varit ganska bortskämda med sovrutiner hos oss för han har alltid accepterat alla förändringar vi gjort och trots det snällt sovit i sin säng. Visst vaknar han på natten ibland men i det stora hela somnar han direkt om. Efter att vi bytt sovplats nu senast nattar vi direkt i sängen och det har gått hur bra som helst konstigt nog. Det är som att han vet vad han ska göra. För även om han sovit på nätterna för det mesta har det ibland tagit ett tag att natta (en, två timmar..) Du kan tro att jag undrat hur de gör på dagis för enligt dem somnar Desmond först nästan på direkten som skalman, de behöver inte göra någonting, sover som en stock och de måste väcka han varje dag till mellis.

Men som sagt så går det mycket bättre hemma nu, det brukar gosas lite med nallen med genomgång av vart nallens öga, näsa, mun sitter, pillas lite på tapetfliken vid huvudkudden, och klappas lite händer sen är det tack och gonatt. Därefter kan mamma göra vad hon vill fram till runt kl 05 då de små trippande stegen hörs i hallen. Men som sagt i natt minns jag inte ens hur många gånger jag varit uppe. Eller jo det minns jag visst: Först väcktes jag av pipet från diskmaskinen som Adde satt igång vid midnatt, upp och öppna, stänga av annars står fanskapet och piper halva natten. Därefter vaknade Desmond till och jag gick in och la mig hos honom, somnade och vaknade av att jag drömde att jag var fastkopplad a la SAW-filmen till en såg/gräsklippare/pappertugg (minns ej) som bokstavligen tuggade sönder mina ben. Barnsängen är ju bara 150 cm lång och med benen utan för hade jag typ inget blod i fötterna, kunde knappt ställa mig upp och in till min egen säng.

När jag väl gosat ner mig under mitt fluffiga duntäcke som var alldeles underbart svalt och skönt hann jag precis slumra till innan jag väcks av en kattsvans i näsan och en kissnödig Brorsan som står och skriker (å då menar jag skriker som bara en katt kan skrika) vid min sida av sängen. Katt-fan vet typ att Adde inte vaknar av hans kattskrik så han går ALLTID till mig och skriker och får han inte som han vill så hoppar han upp och trampar runt kudden och skriker. Så det var bara att gå upp och öppna dörren.

Åter igen bäddar jag ner mig i min fluffiga säng och hoppas att jag ska få sova ostört de sista två timmarna innan Desmond garanterat kommer komma upp och fråga efter "bilar-filmen" och välling i soffan. Men nej, ännu en gång vaknar Desmond och ropar: "- Mamma... nappen!" Adjöss fluffiga duntäcke, Hej alla nallar, snuttar och nappar! Ja och resten vet ni ju. Efter två timmar till i barnsängen som visserligen är superskön men förbannat kort: Tripp Tripp i hallen: "- Älskling han är vaken!"

Trött som en gris baxade jag ut täcken och kuddar ut i vardagsrummet, fixade välling, kaffe med varm mjölk, laptop, bilar-filmen och nu så här 1 timme senare är det klossar, legobitar och riskakor i hela vardagsrummet och jag känner minsann på doften att det är dags att byta en bajsblöja. En helt vanlig morgon. Solen skiner, snoret rinner och jag ska vara hemma och vabba hela dagen. Härligt! Eller?

Den bästa tiden på året

Godmorgon härliga måndag! Himlen är mulen, små pärlor av regnvatten dinglar i takrännorna, diskret har björken börjat fälla sina blad och omisskännligt är hösten äntligen här. Nu kan man koppla av, fy va skönt! Hösten är verkligen min tid. Förr uppskattade jag inte alls hösten men nu så fort det blir kyligare och semestrarna är slut blir jag lugn, fokuserad men framför allt motiverad. Sommaren är bara fylld med stress och måsten för min del. Ångest över att man inte hinner med allt som man bör göra för att det är sommar. Jag får dåligt samvete när jag är inomhus men nu kan jag unna mig en stund i soffan med stickningen eller skriva på mina arbeten utan några tankar på att man borde ta tåget till Nicksta för att bada trots att man inte alls har lust men man borde för det är soligt.

Jag har verkligen en skön höst att se fram emot. Tre kurser kvar, just nu förkovrar jag mig i sjukvård med hundratals termer och symptom att koppla ihop, allt man lärt sig i tidigare kurser faller på plats. Om två veckor börjar praktiken på SÖS, intensivvårdsavdelning, väntar på mina scheman. Jag pratade med chefssjuksköterskan i förra veckan och han verkade trevlig. Jag tror dock att det kommer andra som ska ha praktik såklart för han verkade lite vimsig men men, jag är sjukt tacksam för min praktikplats. Förhoppningsvis finns det möjlighet att få in en fot och få jobba lite extra efter praktiken. Mitt vikariat på jobbet tar ju slut i mitten på november och jag vet inte ännu hur det kommer att utveckla sig. Utan att säga för mycket så känner jag att det är dags att antingen kräva fast tjänst (det är jag värd, faktiskt) eller gå vidare och prova mina vingar någon annanstans. Dock är man lite harig och inte lika morsk som förr då man bytte jobb rakt upp och ner utan några garantiner.

De flesta skulle nog inte kalla mig gammal såhär strax innan 30 men faktum är att jag känner mig lite karriärsstressad. Min plan var ju att plugga urska först på distans och jobba samtidigt eftersom att vi då nyligen köpt huset och sedan jobba drygt ett år (med den högre lönen som följer med urske-titeln, tro det eller ej men det skiljer faktiskt), samtidigt komplettera Ma B och Na A +B på komvux och skriva högskoleprov för att sedan kunna söka till sjuksköterskeprogrammet och därefter var tanken att vidareutbilda mig till antingen barnmorska eller inom anestisi men kollar man statistiken över antal sökande till HT i år får man en klump i magen: Karolinska Institutet 2800 ansökningar, 120 platser. Ersta Sköndal 1400 ansökningar, 100 platser osv. Jag hade en illusion om att kanske vara färdig med studierna om fem år men nu vet jag inte riktigt om jag vågar/vill satsa på en så lång utbildning. Fast om man ser det ur ett större perspektiv så har jag uppskattningsvis 35 - 40 år kvar att arbeta. Är det inte värt då att satsa på att plugga och faktiskt bli något vettigt?

Det har väl funnits dagar då jag vägt för och emot ett yrkesliv inom vården. Det har ju sina tjusningar, med god arbetstillgång och arbetsgaranti, givande arbetsuppgifter, ansvar och valmöjligheter, men arbetstiderna är värdelösa och arbetet är ofta tungt både fysiskt och psykiskt. Jag har efter mycket träget övervägande kommit fram till att jag egentligen inte vill göra något annat ändå. Mitt hjärta har alltid bultat extra hårt för vårdjobben så är det helt enkelt. Jag ska bara se till att komma in på sjuksköterskeprogrammet till och börja med.

Hösten lockar med mer än bara praktik och studier såklart. Om ringa två veckor, helgen innan praktik faktiskt väntar vi en liten flicka som än så länge ligger och gosar i min kära systers mage. Första tösen i våra familjer, ett fint tillskott till pojkskaran. Jag måste nog erkänna att det rycker lite i mina bebisfingrar och babysuget sätter till när jag ser henne med sin bautastora gravida mage. Min första kofta i mini-storlek är snart klar, hoppas bara att garnet räcker till båda armarna.

Jag har unnat mig en present för att jag orkar med allt. Det här året har varit tungt för mig. det är en sak att vara sjukskriven och allt vad det innebär som i vårt fall finns det en familj och en sambo som blivit tvungen att ta hela lasset. Det vill säga jag. Man kan säga att jag i princip varit ensamstående i ett år, sköt hemmet,lagat mat, målat och renoverat, tagit hand om Desmond, hjälpt Adde, pluggat och jobbat. Allt samtidigt. Vadå fritid? Vadå kvalitetstid? För mig är egen tid att måla om gästtoan efter att Desmond somnat med en kopp tea och Melissa Horn på skithög volym. Hur som helst så har jag nu unnat mig lite själavård. I form av en beställning på massvis av perenner till framsidan. Sen att mina planteringar och trädgårdsskötsel strategiskt sett höjer värdet på huset är bara bonus. Jag ser med förtjusning framemot leveransen som tydligen blir utanför dörren. Så just nu njuter jag av att lugnt och metodiskt så fort jag får tid över gräva fram rabatterna som alla växter ska få bo i. Man kan ju tycka att jag borde unna mig lite nya kläder eller ett besök hos frisören (Det behövs, VERKLIGEN...) Men faktum är att trädgården är där jag kopplar av som allra mest och laddar mina batterier. Jag har alltid drömt om en stor trädgård med massvis av fina växter att pyssla om och nu har jag det så jag tänker utnyttja det till max.

En rosa dröm som väntar på att få flytta in i min trädgård. Jag beställde två.

Faktum är det ingen ide att köpa kläder just nu då jag går ner i vikt hela tiden, vilket iförsig är fantastiskt men tröjorna jag köpte i våras är minst en storlek för stora så det känns lite bortkastat att shoppa förrän man nått sin målvikt. Jag har nu endast 6 kg kvar till mitt forna smärta smala jag på 57 kg, vilket är väldigt lite i förhållande till vad jag redan lyckas "banta" av. Jag tänker inte ens nämna vad min vikt varit, det räcker med att säga att jag insåg att jag tillslut vägde mer än vad jag gjorde när jag låg på BB. Men nu går det åt rätt håll, äntligen.

Det känns som att det mesta går åt rätt håll men om jag känner mig själv vet jag att det kan ta tvärstopp när man minst anar det, och sedan gå käpprätt åt helvete. Konstigt nog löser sig allt saker och ting mirakulöst. Antingen är det min sanslösa tur eller så är det den berömda skyddängeln som förbarmar sig över mig och de mina. Om och om igen.