Underbarn [och deras systrar]

Förströdde min tid som jag egentligen inte har här om dagen och hittade detta klipp på youtube:



Begåvad eller inte?

Jag funderade vidare över begåvning och olika färdigheter. Föds man med vissa förmågor eller är vi alla resultat av vår uppväxt? I mitt fall börjar jag ibland misstänka att min mammas totalt fadda uppmuntran till kreativitet har förstört alla mina chansen att bli något. Alla mina påhitt var jobbiga, i vägen eller helt enkelt för dyra för pengar hade hon aldrig konstigt nog. Hur kan någon inte ha pengar till en enda fjuttig biobiljett på 15 år?

Någon blir man ju alltid men något är en helt annan femma.

Mina systrar och bror är alla något alldelles särskilt. De har alla sina grejer som de är skitbra på.

Annicka kan teckna och skapa som ingen annan, hon har en gränslös förmåga att tänka utanför alla ramar. Hennes sociala förmåga är ett mästerverk fulländat.

Irma kan typ allt och massor mer om hästar och ger aldrig upp, envisheten själv, trygg och stark. Kvick, tvekar inte och är farligt smart under sin subtila yta. Jag önskar hon vore min bästis då hade jag aldrig haft tråkigt.

Mirah, vackra Mirah hon är så vacker att det gör ont. Hela hennes karma utstrålar självsäkerhet, charm men oxå tilltro. Gudalik.

Min lillebror Mark pluggar på rymdgymnasiet i Kiruna. Jag antar att jag inte behöver säga mer om det för det säger nog sig själv.

En unizon egenskap att de alla är drivna och livsglada. De vet ungefär vad de vill och vet de inte så chillar de lite och tar det sen. Gör det som är roligt för stunden. Spontana och kreativa. De är ett arv av vår far som gång på gång uppnår sina mål och skapar sig nya. De är varsamt och klokt formade med tonvis av rättvis uppmuntran till de ess de är idag av vår oneofakind Anna. Jag har sagt det förr, om Anna vore mamma till alla i världen skulle fred råda på jorden och alla skulle ha stenkul. Jämt. Anna är uttrycket underbar och älskad personifierad.

Någonstans där i mitten står jag som ett fån och känner mig väldigt ospeciell. Jag är ju någon men något?

Näe vet ni vad: Jag bor i ett urvanligt, ganska tråkigt tegelhus i en bortglömd liten ort, går till ett ganska enformigt och ostimulerande jobb, som egentligen skulle kunna vara roligt men jag känner ingen på jobbet och ingen vill lära känna mig heller, jag har jobbat där i ett år och funderat lika länge på att söka nytt men jag är en medelmåtta så jag gillar läget och går dag efter dag tillbaka till samma jobb som sakterligen urholkar mig.

Jag har en söt unge [alla tycker att ens egna ungar är söta hur fula de än är] som gör mig både glad och ledsen men mestadels glad.

Jag spelar inga instrument, utövar ingen sport, klarar knappt att ta hand om min katt [stackars hungriga sate], kan lite om allt men inte direkt mycket om någonting.

Jag gillar gamla föremål och min trädgård. Eller jag gillar inte min trädgård alls föresten, jag är faktiskt ganska glad att bli av med den och få en mindre för jag suger på att klippa gräset. Kanske att jag planterar ett körsbärträd i min nya trädgård som jag kan ha ihjäl genom att glömma vattna det.

Jag har aldrig tid att kommentera bloggar eller läsa bra böcker som då skulle kunna väcka liv i mina döende hjärnceller.

Jag kunde fotografera när jag var yngre och många av mina bilder är underbara men jag har tappat allt det där, det blir sällan som jag vill och då skiter jag hellre i det. Kameran självdör på bokhyllan sen i somras där den kvävs av dammet. Dessutom retar jag mig på andras bilder. Särskilt om den som tagit dem tycker själv att de är bra när de inte är bra eller när andra tycker att de är bra.

Jag är nog bra på att säga vad jag tycker, kanske därför ingen på jobbet vill lära känna mig. Jag är nog ganska jobbig med alla tusen åsikter om precis allt.

Jag hungrar som en svulten flykting efter stimulans. Alla smarta roliga människor var är ni? Min sambo kan vara riktigt rolig och smart men fan va trött jag är på att se hans trötta skäggiga anlete varje dag då jag vaknar. Kan han bli bra nångång och gå och jobba så att jag får lite distans? Missförstå mig rätt hans trötta skäggiga anlete är det finaste som finns och jag är mycket lycklig att ha det snarkandes i min säng varje morgon då jag vaknar men ibland vill jag helt enkelt prata med någon annan.

Deepak Chopra hävdar att "alla har en unik förmåga, en särskild talang att dela med sig till andra". Jag gillar Chopra som fan men i denna fråga tror jag att han har fel eller fiskar efter guru-poäng för jag har inte hittat någon sån hos mig själv iallafall.

Möjligtvis är jag en jävel på svenska och hade MVG i Svenska A B och C.