Jag har ADHD

Det känns helt skevt att säga det trots att jag egentligen [handen på hjärtat] vetat länge hur luggen ligger.

Jag har svårt att komma till skott och ta tag i saker. Gärna sådant av viktig = tråkig natur. Det tar bara stopp. Jag VET att jag borde göra det med en gång men jag kan bara inte. Det låter helt befängt, jag vet men nu förstår jag ju att det är en del av diagnosen som jag nu de senaste 2 åren inte orkat/velat/kunnat ta tag i.

MEN

När man minst anar bara gör jag det. Jag bara gör det där pisstråkiga, viktiga som borde gjorts helst i förrgår. Likadant var det med ADHD-utredningsresan. Eller om sanningen ska fram så hotade Adde mig med skilsmässa typ om jag inte kollade upp vad fan det är som är fel.Vi är inte ens gifta men ändå.

Jag kanske ska säga att jag tror att allt sattes på sin spets när jag började jobba igen i augusti och samtidigt pluggade upp min behörighet till högskolan. Det blev liksom för mycket med tre barn, vardagspusslet, plugg och jobb. Allt blev 1000 gånger stökigare och rörigare, jag började på riktigt tappa bort och glömma saker. Droppen som fick bägaren att rinna över [även för mig själv] kom i början av november när jag en tisdagsmorgon väcker min äldsta son som vanligt och han då brister ut i gråt eftersom att jag glömt att det denna dagen är hans 8-års födelsedag.

EPIC fail. "Hej hej, jag lägger mitt huvud här i den här giljotinen, kan du hjälpa mig att dra i snöret?"

På. riktigt. Det är INTE okej att glömma sitt barns födelsedag. INTE ok. Speciellt inte när man tänkte på det på fredagen och på lördagen och på söndagen OCH på måndagen.

Jag behövde sedan bara 5 min på vårdcentralen för att läkaren där var villig att remittera mig till Capio Psykiatri som första steg i att få göra en ADHD-utredning. På den självskattningsskalan jag skev hos psykologen sedan fick jag 18 röda svar av 20. Man behöver tydligen bara 4 för att få gå vidare.  Joråsaaaattte... den fina prydliga psykologens spontana fråga var: "-Men kära barn hur klarar du din vardag?"

EEeeeeehhh uujaa alltså jo men det gör jag väl? Eller nej det gör jag inte.

Lagom innan jul var jag nära ett personligt breakdown och kände av utmattningssymptom. Jag har mycket mycket sällan panikångest. Det händer, speciellt i mycket stressade situationer där jag känner av skuld och press men jag kan hantera det och de flesta vet inte om att jag har det men som sagt, julledigheten var sjukt tuff och just då hände verkligen ingenting i utredningen heller. Jag tror jag fyllde i 400 stycken självskattningskalor, hade samtal som handlade om samma saker. Jag fick säkert beskriva anledningen till att jag sökt för ADHD för 5-6 olika personer [" Berätta nu varför du har sökt hit] och varje gång fick jag lägga mitt huvud i den där j'%#/&a skam-giljotionen och symboliskt hugga av mitt misslyckade huvud gång på gång då alla samtliga personer omedvetet höjer sina ögonbryn och bara sitter där gapar med munnen.

Ja, men ursäkta att man är lite konstig, det är väl inte så konstigt?  Jag glömmer saker. Jämt. Alltid.

Det gör väl alla. Nej okej då, jag är konstig.

Men så i februari får jag äntligen komma till härliga Magnus. Han, mina vänner är sannerligen en bra psykolog.Vi pratade först och jag gav exempel ur min vardag, hur det kan ta mig 2 timmar att laga korv och makaroner, hur jag aldrig får in barnens kläder i garderoberna, de ligger kvar i tvättstugan, hur jag har gräver halva rabatter, klipper halva gräsmattan, målar halva vardagsrummet, hur stökigt det är hemma och hur jag hela tiden kommer sent överallt till ALLT. Mina bilnycklar är ALLTID borta, trots att jag pyntat dem med en mindre julgran för att lätt hitta dem samt att jag bestämt till mig själv att alltid hänga dem på samma krok i hallen. INGEN annanstans. Hur jag glömmer barnens ytterkläder, gympakläder, varje gång, varje dag. Hur jag glömmer läkartider och barnens bokningar på BVC. Hur jag avbryter min man när han pratar, avslutar hans meningar och sedan totalt glömmer vad han har sagt. För jag lyssnade inte egentligen, jag tänkte på att tvättmaskinen var klar och i morgon kanske det är bra väder då kan jag plantera blommorna till uteplatsen som jag köpte för en vecka sen.  slutligen hur jag glömmer mitt eget barns födelsedag.

Skillnaden med Magnus var att han spontant skrattade så hjärtligt och verkligen förstod mig. Jag fick beröm för att jag nu till slut tagit mig dit och börjat ta tag i "ADHD-grejen"  En av fraserna var: " Du måste ju iallafall ha ganska kul, det verkar som det, du känns som en glad och positiv person och det kommer inte bara av sig självt" Jo men ja, det är jag faktiskt. Glad. Varför inte vara glad liksom? Jag skulle vilja likna mig själv lite vid en YES-man. Jag säger ja till allt typ och lite mer än hälften blir gjort trots allt men då har jag iallafall säkrat mina chanser till att inte missa något. Lite som lotteri eller tävlingar, man kan ju inte vinna om man inte är med och tävlar. Hänger ni med?

Har ni sett Disneyfilmen Tangeld? Alltså Rapunzel? I första scenen där hon sjunger om en vanlig dag i hennes liv, det är typ exakt så jag har det. Varje dag. Inte att jag är instängd i ett torn med 40m hår utan att jag gör en MILJARD saker redan innan kl 7 och fortfarande har energi och så håller jag på tills jag stupar runt kl 23 och somnar på uppskattningsvis 0,23 sekunder och sedan sover som Dracula en solskensdag tills det är morgon och jag måste välta mig själv ur sängen för jag är så slut och sedan så fort min hjärna vaknat är det som att trycka på en knapp och därefter går hela dagen IGEN i ett kör. På repeat.

Dock händer det då och då, oftare nu senaste halvåret att jag bara stänger av. En hel dag kan jag bara vara helt frånvarande och göra exakt INGENTING. Eller nja, jag gör det nödvändigaste men resten släpper jag bara. Ni vet en sån dag då man inte ens sminkar av sig på kvällen utan bara tänker. Fuck this shit och går och lägger sig. Dessa dagar pratar man med mig på egen risk, jag blir sjukt lättirriterad och omedgörlig.

Först trodde jag att det hängde ihop med PMS men då skulle jag haft PMS halva denna månad.

Kanske är jag bara så slut och trött vissa dagar för att jag tänkt alla tankar ni andra har innan ni ens började tänka. typ. Vi är givetvis lika smarta du och jag (eller osmarta) men ibland är andra i min omgivning så långsamma och jag pallar inte vänta. Jag vill göra andra saker..

:D

Nu har vi pratat om det som min omgivning, i synnerhet min familj upplever som besvärligt och till och från ganska jobbigt men det finns ju en fantastisk sida av att aldrig slå av tankeverksamheten. Faktiskt. Jag har uppskattningsvis 1000 fler idéer, lösningar och tankar om saker VARJE minut än den som inte har ADHD. Hjärnan är sjukt snabb, så även om den inte alltid fungerar som normen eller tänker 100%rätt är den galet snabb att tänka om. Att man glömmer saker, är tankspridd och upplevs som ofokuserad eller har svårt att koncentrera sig är för att man helt enkelt har full om med annat rent tankemässig.

En ganska skev och orättvis uppfattning jag nu senaste tiden fått erfara är att man tror att ADHD har något med intelligens att göra. Typ: "Jag har ADHD.." " Men du kan ju sköta ditt jobb?" Jo, alltså jag är inte utvecklingsstörd. Funktionshindrad möjligtvis enligt diagnosbeskrivningen men absolut inte mindre kapabel än du. I vissa lägen snarare tvärtom, mer kapabel. Jag hade spontant tänkt vara öppen med diagnosen men efter viss eftertanke och reaktioner i att jag helt plötslig gått och blivit korkad i andras ögon känner jag spontant NEJ, det är bättre att säga som det är OM någon frågar, inte annars jag pallar liksom inte förklara hur ADHD fungerar 10 gånger om dagen. Jag lägger mitt hopp på att folk i allmänhet kan googla, eller förslagsvis använda sunt förnuft.


Kram!