Nu har det gått mer än en vecka sen jag hade mina första förvärkar. Dryyyyyyygt. Dock känns det som det är på G nu. Tummen upp! För två dagar sen fick jag en krampliknande känsla i vänster ben. Det börjar i ljumsken och strålar ut i låret, samtidigt som det känns obehagligt gör det inte ont fast ändå för jag skriker typ rakt ut. Det släpper direkt. En sekund bara. Jag kände det första gången när jag stod i duschen. Jag kunde inte komma ur själv. Livrädd att det skulle krampa precis när man svänger över benet. Adde blev skitorolig.
Den natten sov jag inte mycket kan jag säga. Dels för att förvärkarna var riktigt hårda, dels för att min lilla katt-älskling kom hem samma dag med en tratt runt huvudet och jumbosåret på magen. Kastrering är verkligen djurplågeri, eller iallafall tratten. Stackars krake, hon kan ju inte äta, allt hamnar i kragen och hon fastnar i kattlådan för tratten är så stor. Jag var tvungen att rulla upp och hjälpa henne loss med jämna mellanrum när hon fastnat i något.
Hela onsdagen, igår satt jag och läste förlossningsberättelser och klockade värkarna. Insåg snart att varje gång jag gick upp för att fixa något att äta blev värkarna mer ihärdiga och starkare så jag bestämde mig för att städa lite och diska. Krampen kom tillbaka och jag fick huvudvärk. Buhu. Adde skrämde livet ur mig genom att inte ha batterier på mobilen och därtill vara nästan 45 min sen hem. Han kör på en av Sveriges mest olycksdrabbade vägar, 73:an mot Nynäshamn och jag vet att han kör fort och att han är trött. Han har somnat flera gånger innan han träffade mig, varav en av gångerna slutade i skogen efter ett varvs luftfärd i firmabilen, missade ett träd med en halvmeter. Sträckte bara nacken och fick en bula i pannan. Ibland märker jag att han är påväg ut i väggrenen och får ropa på honom. Tänk vad som kan hända när han kör hem själv. Ibland stannar han efter vägen och sover en stund men då brukar han ha mobilen på så jag kan ringa och kolla var han är.
Hur som helst, tillslut kom han hem (oskadd) till min lättnad. Det slog mig just då att jag inte visste vad jag skulle göra om jag förlorade honom. Han är liksom en på miljonen. Jag grät en skvätt och kände mig lite maktlöst ensam. Han däckade i sängen och jag lagade mat emellan värkarna som började ta i ordentligt. Roade mig resten av kvällen med att kolla på förlossnings-dokumentärer på TV 4 Fakta, traska runt i lägenheten och klocka värkarna på värktimmer.se. 4 min, 7 min, 9 min, 12 min, det blir det inga barn på. Fast som ni säkert förstår kan man inte sova på det heller. Yes! En hel natt till i vaket tillstånd.
Idag har jag Hugo på besök som har höstlov. Min syster är i studion med de två andra sönerna och jobbar. Hon är nog snart på väg hem. Hon ville bjuda en stackars värkande lillasyster på pizza ikväll. Hennes halvslöa, yra lillasyster (jag) säger inte nej. Adde gillade dock inte förslaget så värst. Han äter ju kebab/pizza till lunch 5 dagar i veckan. Men som han uttryckte sig i vårt senaste mobilsamtal med munter stämma: "- Om min lilla tjockis vill ha pizza så ska hon få det!"
Funderar på om jag ska ta och umgås lite med disken ett tag. Den har flirtat med mig ett slag nu. Å andra sidan så ser vik-tvätten tröstlöst ensam ut just nu oxå. Eller ska man fortsätta googla kanske...
Ärsh det får bli disken! Den har störst tillväxt och börjar nog snart bete sig illa genom att stinka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar