Jag står i valet och kvalet om jag ska berätta vad som hände mig igår eller om jag ska passa på och gå och lägga mig igen nu när min lilla pratkvarn har somnat om. Sängen känns sjukt inbjudande ut. Förföriskt lockande. Jag berättar snabbt.
Under min lilla utflyckt till centrum träffade jag på en hel del knepiga människor men den knepigaste av knepigast var den lilla asiatiska gumman som började prata med mig på busshållsplatsen (det är där det händer! Ja och så vid godishyllan på ICA Kvantum har jag hört...). En väldigt söt liten figur, hälften så lång som jag med grått hår och inga tänder. På förvånadsvärt bra svenska (utan R och L och V och B ja ni vet typiskt thailänskt) frågar hon hur gammal min lilla flicka är? Desmond grinar sur på henne samtidigt som han tuggar på sin brio-tax. Jag kommenterar inte att han just för dagen har sin ljusblåa kofta och marinblå tossor. Flickor gillar ju blå lika mycket som pojkar gillar rosa. Sen frågar hon vad flickan heter och jag svarar och hon säger: - "laha kanse Kalle som alla andra svenka pojken?" Ehh näe jag sa ju precis men vid det här laget var jag alldelles full i skratt och nickade bara sprickfärdigt för att inte börja flabba. Hela grejen var bara så komisk, men hon var ju så liten och söt och trevlig fast jätteknepig. Bussen var ju så klart sen så hon fortsatte att babbla och tyckte att jag var så "duktig, bära tunga påse me liten baby, så ong mamman!" Ong å ong, ja jo inte vet jag, tydligen är man ung mamma efter som att alla verkar tycka det. "-Nja..." svarade jag med ett leende "-jag är ju ändå 26.. " De små strecken till ögon blev en smuuuula större och som om hon vore chockad sa hon: "- Va, lag tlodde du va bala 18 lilla fjickan!" Jaha, ska man ta det som en komplimang eller? När är det lagom att börja tycka att det är kul att visa leg liksom? Jag har alltid retat min syster för att jag togs för att vara äldre än hon (hon är bara 5 år äldre), jag behövde aldrig visa leg någonstans men hon kan fortfarande inte handla på systemet utan leg trots att hon är 32. Right back at ya?
Äntligen (det var faktiskt ändå ganska trevligt att prata lite men det var svinkallt) kom bussen och lilla tanten ville ha mitt nummer (!?) "-Vi kanse kan tläffas? Komma fikan hos mej? Du kan få min number! Har pennan?" Vänta nu, backa bandet! Jag blev precis uppraggad av en pensionerad thailänsk tant? Hur, varför händer sånt här alltid mig? Jag rykte bara lite urskuldrande på axlarna: " -Jag har ingen penna tyvärr..." och till svar fick jag: "-oki oki om vi ses nästa gång kanse.." med ett leende lika brett som kinesiska muren och så klev hon på bussen.
Fortfarande full i skratt inser jag att jag inte kommer komma med bussen. En syskonvagn modellen STOR. Hör och häpna! I ett vips var mamman på fötter lyfte ur liggdelen där den lilla, pyttelilla nyfödda låg, hivade upp bebis på närmsta säte i liggdelen och allt och i ett nafs hade hon bökat ihop chassit så jag fick plats! Precis som i triss-reklamen. Plötsligt händer det. Jag tror jag tackade henne 400 gånger innan bussen fortsatte. Hon tyckte nog att jag var helt hysterisk och jag var bra sugen på att förklara vad min totala glädje bottnade i, alla mina dåliga erfarenheter av själviska mammor, men jag lyckades hålla mig.
Resten av resan förundrades jag över att världen och alla människor i den inte alltid är så förjävliga. Man kanske inte ska lägga så stor vikt vi dem som gör livet surt för en. Jag är väldigt snabb på att dömma folk och bara prata/blogga om det som är dåligt. Min gamla chef (den bästa jag haft) från thairestaurangen sa till mig en gång att en missnöjd gäst ger sina dåliga rekommendationer vidare till tio vänner och en nöjd gäst ger i bästa fall vidare till en vän. Varför är man sån egentligen? Att man gör så stor affär av det som är dåligt och i princip bara blir "nöjd" när något är bra? Jag vet att jag någon gång ska ha lovat mig själv att inte bara gå förbi de små fina detaljerna i livet, njuta av små posetiva ting. Det är fantastiskt hur smittsamt glädje är och jag vet ju det men...? Jag måste ha glömt allt det på vägen? Hur gick det till? Fy skäms på mig. Från och med nu ska jag försöka (riktigt hårt) se posetivt på saker och ting. Gud vad jag ska vara trevlig. Mot allt och alla. Allt jobbigt och dåligt ska hanteras med skämtsam ironi för att sedan bara sköljas bort med skratt. Från och med idag börjar mitt nya glada liv. Vi kan väl se det som projekt, vilka är med mig?
Är han inte söt min lilla flicka?
du är ju för underbar!Jag tror faktsikt helt seriöst att såna här grejer bara händer dig. Synd att du inte hade nån penna ;)Och du grym han e på att sitta!!! Oliver ligger i hårdträning men hans balans verkar inte riktigt ha mognat än:)
SvaraRadera