Babybooms och att just det sjukhus man drömt om att föda sitt barn på är fullt när dagen kommer måste man ju någonstans acceptera men att det är såhär illa vill man inte ens känna vid. Jag hittade några artiklar [det finns massor om bristande förlossningsvård] som både beskriver den vansinniga underbemanningen men också vilka effekter den får och om hur ickebefintliga riktlinjer gör att ca 4000 svenska kvinnor varje år får skador för livet.
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/633444-sjukvarden-blundar-for-kvinnor-med-forlossningsskador
http://www.svt.se/ug/allvarliga-forlossningsskador-syns-inte-i-journalerna
http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=2570502
Jag blir ledsen, lite orolig då jag läser om sfinkterreptur. Jag vet att det förmodligen inte kommer drabba mig då jag redan fött två barn utan att spricka hela vägen och nu sannolikt inte kommer spricka sista gången. Iallafall inte hela vägen. Om jag har tur det vill säga. Det finns inga garantier .
Dock har jag hittills haft tur.
Jag har haft turen att ha en mycket modig storasyster som inför min första förlossning med stora allvarliga ögon avslöjade sanningen för mig om hur det verkligen går till. Hon hade fött tre barn innan mig och visste precis vad hon pratade om. Utan några krusiduller beskrev hon noggrant hur ont det gör, hur värkarna känns, hur man bara vill dö, hur förbannat läskigt det är med epidural, hur skönt det är när den tar, hur god nyponsoppan är, hur gullig barnmorskan kan vara, hur förbannat j*vla VIKTIGT det är att man LYSSNAR på barnmorskan när det verkligen gäller. Svar ja, man VET när det ÄR.
När det är dags att krysta och barnmorskan mitt upp i allt säger STOPP, då är det STOPP som gäller! Du får inte krysta! Ja det är sjukt svårt. Jag kan säga att det är det svåraste under hela förlossningsskedet: Att inte krysta när man inte vill göra något annat än krysta. Men det är just nu som barnets huvud är på väg ut och barnmorskan hjälper till att "mjuka" upp underlivet, håller emot och ser till att så du inte spricker typ hela vägen. Detta är sjukt viktigt att veta om och ingen annan än min syster berättade detta för mig innan det var dags och jag gick på alla kurser man kunde gå.
Här finns grymt bra och tydlig information om just detta skedde i förlossningen, ett måste läsas av alla som väntar sitt första barn!
Min första förlossning:
http://mammatrollet.blogspot.se/2008/11/nu-ska-jag-frska-mig-p-en-liten-berttar.html
Det här inlägget beskriver min första förlossning och jag kan i efterhand säga att jag ångrar att jag var så hård mot min barnmorska som säkert hade häcken full och gjorde allt i sin makt för att hinna med mig. Jag hade nog återigen tur att Södertäljes förlossning samarbetar med Södertälje BB och de har någon form av rullande schema så alla byter plats med varandra olika veckor vilket innebär att typ alla jobbar på förlossningen. Annars inse jag nu att jag hade fått föda min son själv.
Jag klarade min första förlossning med 4 stygn, dock var min sons huvud helt deformerat av att ha legat i förlossningskanalen så länge och det tog över två år innan det vuxit till rätta helt. Andra såg det inte men vi som mamma och pappa såg det men blev lugnade av BVC att det växer bort vilket det lyckligtvis gjorde tillslut.
Min andra förlossning:
http://mammatrollet.blogspot.se/2012/09/de-sista-fem-centimetrarna.html
Min andra förlossning minns jag bara som positiv men jag har nu efter en timmes googlande och en kommentar jag fick vid ett tidigt ultraljud denna graviditet, insett att det var nog lite mer än en "rispa" på insidan, det var nog snarare en bristning i förlossningsväggen. Som skulle kunna ha inneburit mer problem än det gjorde.
Jag skrev inte om det i blogginlägget för två år sen men strax efter att dottern kommit ut och hon fått upp färgen säger barnmorskan till undersköterskan att hon hämta förlossningsläkaren då det "blöder lite väl mycket" och strax därefter kom en mycket lugn men rättfram man in i rummet. Han hälsade sakligt på mig och min man men han lät sig inte vänta utan började direkt dirigera sköterskorna i material han behövde, det var olika medicinska preparat och jättestora tampongtussar typ för att stoppa upp.
Han pratade lugnt med mig samtidig och förklarade att jag hade en blödning strax efter livmodertappen som han behövde få stopp på. Han förklarade att han ville undvika att ta nyförlösta mig till operation för att sy därinne utan ville försöka med en alternativ metod och som jag förstod det skulle kroppen få läka själv utan kirurgiskt ingrepp. Det tog väl runt 10 min innan han åter igen lugnt bekräftade att det slutat blöda men att "jättetopsen" skulle få sitta kvar i 4 timmar, därefter skulle barnmorskan ta ur dem och se om blödningen stabiliserat sig.
Sen fick jag stanna 3 hela dagar och BB-personalen kollade eventuella blödningar typ varannan timme, tja kanske inte på natten men jag var strängt tillsagd att ringa om det skulle börja blöda mycket, vilket det inte gjorde och tur är väl det.
Så nu två år senare under denna graviditet då vi var inne på ett ultraljud i vecka 14 eftersom jag blödde kraftigt frågade den fantastiska läkaren där om jag visste om att jag gått sönder lite/brustit förra förlossningen och jag sa att jag fick en "rispa" för det var min uppfattning. Hon nickade vänligt och sa att hon kunde se den på det vaginala ultraljudet men att den verkade ha läkt jättefint.
Nu blir jag såklart lite orolig då jag i förbifarten läste någonstans att om man har tidigare skador är det större risk för ytterligare skador i samband med förlossning och detta måste ju vara någon form av bristning som kan brista igen vid extrem påfrestning. Tänk om det går lika fort, eller fortare denna gång. Jag är livrädd för framfall eller att jag ska börja störtblöda och behöva opereras. Min största skräck är tanken på ett kejsarsnitt [förlåt mig alla som tycker annorlunda] Jag vill verkligen inte skrämma upp någon men allt som har med kejsarsnitt göra får mig att kallsvettas. Akutsnitt är min värsta mardröm.
Jag har verkligen haft tur som fått två till trots fina förlossningar, i synnerlighet min andra. Jag kände intet av stress eller överbeläggning. Jag fick hjälp direkt och barnmorskorna fick jaga efter MIG. *skratt*
Jag ber en stilla bön om en tredje lyckad omgång och att jag ska få plats på Södertälje Förlossning som verkligen har mitt förtroende. Där känner jag mig trygg och framförallt prioriterad. Men det finns inga garantier.
Dock har jag hittills haft tur.
Jag har haft turen att ha en mycket modig storasyster som inför min första förlossning med stora allvarliga ögon avslöjade sanningen för mig om hur det verkligen går till. Hon hade fött tre barn innan mig och visste precis vad hon pratade om. Utan några krusiduller beskrev hon noggrant hur ont det gör, hur värkarna känns, hur man bara vill dö, hur förbannat läskigt det är med epidural, hur skönt det är när den tar, hur god nyponsoppan är, hur gullig barnmorskan kan vara, hur förbannat j*vla VIKTIGT det är att man LYSSNAR på barnmorskan när det verkligen gäller. Svar ja, man VET när det ÄR.
När det är dags att krysta och barnmorskan mitt upp i allt säger STOPP, då är det STOPP som gäller! Du får inte krysta! Ja det är sjukt svårt. Jag kan säga att det är det svåraste under hela förlossningsskedet: Att inte krysta när man inte vill göra något annat än krysta. Men det är just nu som barnets huvud är på väg ut och barnmorskan hjälper till att "mjuka" upp underlivet, håller emot och ser till att så du inte spricker typ hela vägen. Detta är sjukt viktigt att veta om och ingen annan än min syster berättade detta för mig innan det var dags och jag gick på alla kurser man kunde gå.
Här finns grymt bra och tydlig information om just detta skedde i förlossningen, ett måste läsas av alla som väntar sitt första barn!
Min första förlossning:
http://mammatrollet.blogspot.se/2008/11/nu-ska-jag-frska-mig-p-en-liten-berttar.html
Det här inlägget beskriver min första förlossning och jag kan i efterhand säga att jag ångrar att jag var så hård mot min barnmorska som säkert hade häcken full och gjorde allt i sin makt för att hinna med mig. Jag hade nog återigen tur att Södertäljes förlossning samarbetar med Södertälje BB och de har någon form av rullande schema så alla byter plats med varandra olika veckor vilket innebär att typ alla jobbar på förlossningen. Annars inse jag nu att jag hade fått föda min son själv.
Jag klarade min första förlossning med 4 stygn, dock var min sons huvud helt deformerat av att ha legat i förlossningskanalen så länge och det tog över två år innan det vuxit till rätta helt. Andra såg det inte men vi som mamma och pappa såg det men blev lugnade av BVC att det växer bort vilket det lyckligtvis gjorde tillslut.
Min andra förlossning:
http://mammatrollet.blogspot.se/2012/09/de-sista-fem-centimetrarna.html
Min andra förlossning minns jag bara som positiv men jag har nu efter en timmes googlande och en kommentar jag fick vid ett tidigt ultraljud denna graviditet, insett att det var nog lite mer än en "rispa" på insidan, det var nog snarare en bristning i förlossningsväggen. Som skulle kunna ha inneburit mer problem än det gjorde.
Jag skrev inte om det i blogginlägget för två år sen men strax efter att dottern kommit ut och hon fått upp färgen säger barnmorskan till undersköterskan att hon hämta förlossningsläkaren då det "blöder lite väl mycket" och strax därefter kom en mycket lugn men rättfram man in i rummet. Han hälsade sakligt på mig och min man men han lät sig inte vänta utan började direkt dirigera sköterskorna i material han behövde, det var olika medicinska preparat och jättestora tampongtussar typ för att stoppa upp.
Han pratade lugnt med mig samtidig och förklarade att jag hade en blödning strax efter livmodertappen som han behövde få stopp på. Han förklarade att han ville undvika att ta nyförlösta mig till operation för att sy därinne utan ville försöka med en alternativ metod och som jag förstod det skulle kroppen få läka själv utan kirurgiskt ingrepp. Det tog väl runt 10 min innan han åter igen lugnt bekräftade att det slutat blöda men att "jättetopsen" skulle få sitta kvar i 4 timmar, därefter skulle barnmorskan ta ur dem och se om blödningen stabiliserat sig.
Sen fick jag stanna 3 hela dagar och BB-personalen kollade eventuella blödningar typ varannan timme, tja kanske inte på natten men jag var strängt tillsagd att ringa om det skulle börja blöda mycket, vilket det inte gjorde och tur är väl det.
Så nu två år senare under denna graviditet då vi var inne på ett ultraljud i vecka 14 eftersom jag blödde kraftigt frågade den fantastiska läkaren där om jag visste om att jag gått sönder lite/brustit förra förlossningen och jag sa att jag fick en "rispa" för det var min uppfattning. Hon nickade vänligt och sa att hon kunde se den på det vaginala ultraljudet men att den verkade ha läkt jättefint.
Nu blir jag såklart lite orolig då jag i förbifarten läste någonstans att om man har tidigare skador är det större risk för ytterligare skador i samband med förlossning och detta måste ju vara någon form av bristning som kan brista igen vid extrem påfrestning. Tänk om det går lika fort, eller fortare denna gång. Jag är livrädd för framfall eller att jag ska börja störtblöda och behöva opereras. Min största skräck är tanken på ett kejsarsnitt [förlåt mig alla som tycker annorlunda] Jag vill verkligen inte skrämma upp någon men allt som har med kejsarsnitt göra får mig att kallsvettas. Akutsnitt är min värsta mardröm.
Jag har verkligen haft tur som fått två till trots fina förlossningar, i synnerlighet min andra. Jag kände intet av stress eller överbeläggning. Jag fick hjälp direkt och barnmorskorna fick jaga efter MIG. *skratt*
Jag ber en stilla bön om en tredje lyckad omgång och att jag ska få plats på Södertälje Förlossning som verkligen har mitt förtroende. Där känner jag mig trygg och framförallt prioriterad. Men det finns inga garantier.
Jag drabbades av en rejäl bristning första gången (lång utdragen förlossning, med massa värkstimulerande dropp, vattnet gick 60h innan hon kom ut och jag hade krystvärkar i 2h), och fick åka till operation för att bli ihopsydd. Nu inför andra förlossningen var jag väldigt orolig att det skulle bli samma igen, men de allra flesta jag pratade med innan hävdade att det inte fanns några belägg för att det skulle vara ökad risk den här gången. Och det gick hur bra som helst. Två stygn behövdes bara. Och vi satt och spelade kort fram till två timmar innan hon kom ut :)
SvaraRaderaDet jag ville säga är att jag blev lugnad med att det inte var någon större risk för bristningar efter att ha fått det en gång tidigare, och det stämde på mig.