Jag har bytt studieplats. Min nya plugghörna är i köksoffan vi lånat från svärföräldrarna med en massa fluffiga kuddar och extra nära till kaffet! Mycket skönare att sitta vid köksbordet där jag kan breda ut alla böckerna och slipper min sons ivriga små fingrar som knaprar på tangenterna, han når nämligen inte upp. Ännu.
Idag har varit en skön mamma-dag! Lill-grynet har börjat stapla lite till och från och jag tror faktiskt att det är befriande för honom att äntligen få till det. Tänk vad frustrerande det måste vara att se hur alla runt omkring en, högt upp traskar på och så vill man själv så gärna kunna. Hur som helst så känns det som att knyttet varit gladare än vanligt idag, dvs hela dagen. Vi har lärt honom vad katten säger(mjau), vad hunden säger (voff), vad mamma säger (ajaj) och till sist vad snuskgubben säger (här kommer ett ljud som inte går att beskrivas med ord men är så sjukt roligt) De två sista har hans stolta pappa lärt honom. Jag försöker lära vår son att äta själv och pappan lär honom känna igen snuskgubben. Fint!
En annan trevlig sysselsättning här hemma är att dansa till all musik hela tiden. Vi leker ´Frys` ibland oxå, ni vet när man stänger av musiken så ska man vara blickstilla. Funkar varje gång. Desmonds favoriter är Lamb of God, Runrig och Mange schmith feat. Petter - Giftig. Radio-tugg-dance går oxå bra när man får igång stereon själv. Tro det eller ej men trots sin ringa ålder på 1 år blankt kan han faktiskt medvetet höja volymen och han älskar hög musik, desto högre musik desto vildare dans.
Äntligen har jag skaffat mig glasögon och oj vad bra jag ser. Heliga moder! För att inte tala om hur snygg jag är! Eller så är det glasögonen som är snygga och trolleritrollera så syns inte jag lika mycket... eller nått sånt. Om jag kunna koppla in kortläsaren till min skrutt-laptop skulle jag ha lagt till en bild på min brill-make over. Ska se till och ordna en liten ego-stund med glasögonen och kameran vid tillfälle så ska ni få de dessa underbara skapelser. Till råga på allt ser jag dessutom smart ut. Jag fattar inte att jag inte skaffat dem tidigare. Typiskt mig att dra ut på saker och ting. Sex hela år i ett förhållande med någon man inte ens kunde prata med säger väl allt. Precis som men glasögonen tänkte jag många (och då menar jag många) gånger att vad fan pysslar jag med? Nu skiter jag i det här och tar tag i problemet och gör slut/går till optikern Nu när jag tänker på det var det nästan exakt lika länge som jag var utan glasögon. Sex år. Kanske är det så att jag behöver sex år på mig att fatta läget. Jisses, snacka om trögfattad. Av någon anledning fick de nya ögonglasen mig att tänka mycket på mitt gamla liv. Jag tror att det har med hur jag levde innan, ja som när jag var 19, 20 år. Jag bar mina glajer med stolthet (jag har ändå haft dem sen i 2:an..) Jag minns mig själv som en trygg och lugn person på min egna stig i livet,inte rädd för något, gjorde galna resor helt själv, klädde mig som jag ville, sminkade mig när jag ville, dansade som jag ville, alltid på fot, påväg någonstans, sa alltid ja till allt, ja till livet. Det låter väldigt pretentiöst men jag var riktigt lycklig. Eller lycklig på riktigt. Märkligt nog kände jag igen känslan när jag provade mina nya glasögon i förrgår. Fast nu har jag en tung, mycket tung ryggsäck på ryggen fylld med dåliga erfarenheter. Lögner, svek, minnet av en förlorad självkänsla. Min syster sa till mig när jag äntligen tog steget och bröt mig loss, framförallt känslomässigt att jag kanske inte alltid haft världens bästa självförtroende men att jag alltid haft en underbar självkänsla som hon avundats mig och det värsta för henne var inte att se sin lillasyster gång på gång bli bedragen utan det var att se hur hennes självkänsla krympte och tillslut försvann. Nu är jag på god väg tillbaka. Det tar tid. Att hitta sig själv igen när man inte ens märkt, förstått eller velat erkänna att man förlorat sig själv. Tur för mig att jag har nya glasögon så jag ser ordentligt att leta eller åtminstone för att påminna mig om allt jag gått igenom så att jag ALDRIG gör om samma misstag igen. Tillåter någon att misshandla mig så illa psykiskt att jag tappar bort mig själv. Mej. Jag.
Idag känner jag mig lycklig på riktigt men samtidigt vet jag att det aldrig riktigt kan bli som när jag var ung, 20 bast, och min ryggsäck var tom. Visst finns det plats för lite skit till men jag vet att jag får hjälp att bära ryggan (som snart känns som en j*vla hockey-trunk) nu om det blir allt för tungt och jag inte klarar det själv. För mig är det första gången jag har någon med mig, vid min sida som hjälper mig att bära min skit. Om man inte blir lycklig av det vet inte jag vad som gör en lycklig. Eller jo, en dunk vin i kylen och räntesänkning på topplånet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar