Lilla treåringen

Lagom till barnbidragen kom hon. Min ljuvliga lilla flicka. Det är tre år sen nu och ändå känns det som igår. Vart tog min lilla bebis vägen? Min lilla Alice som nu är stora tjejen.

Vissa dagar vill jag bara knäppa på mute på denna varelse och låtsas som om att hon är sådär gulligt sockersöt lugn som jag vet att hon kan vara men som allra oftast inte är. Andra dagar älskar jag henne just för att hon är det vildaste, mest bestämda lila monstret jag känner i ett par chockrosa gympaskor.

Ganska ofta får vi höra förtjusta suckar över hur fantastisk hon är med sina STORA blågrå ögon som flirtar till sig precis allt hon vill ha. Vi brukar nicka instämmande och tänka att säg om det där vid kl halv fem innan middag en vanlig tisdagskväll. Då är Alice allt annat än fantastisk. 

Men det är klart, ska man komma någon vart här i livet bör man veta vad man vill och Alice lär inte ha några som helst problem med att komma någon vart.

Vi firade henne på lördagen med en familjär brakfest. Grillning, kanelbullar, fyllda glas, gräs mellan tårna, barnspring, My little pony i drivor - gröna, rosa, glittriga, små, stora, långa, håriga, plastiga hästar överallt och sen en underbar rosa blomtårta!

Typ den finaste tårtan jag sett! Jag suger på allt som har med tårtor att göra och fick ett erbjudande om att få en bakad till mig. Jag antog erbjudandet illa kvickt och här ser ni resultatet:

Jag kan lova er att den var precis så god som den ser ut. Sinnessjukt söt men vilken tårta är inte det liksom. Fattar inte hur hon lyckats få den så hög och fin. Jag spelar i en helt annan tårt-division kan jag säga. Nåja, tur att jag inte behöver baka tårta mer än tre gånger om året.