Etta-glutaren

Det har varit så mycket den senaste veckan att jag totalt glömt att min förstfödde nu sen i torsdags officiellt går i första klass!

Vi har köpt skrivbord, skor, höstjacka, klippt håret, fixat gympapåse och en ny ryggsäck. Jag fick då höra att några grabbar i klassen, vissa hans vänner, andra inte hade retat honom förra året för att hans ryggsäck var för liten. Mamman hade ju tänkt liten kille, liten väska. Det blir ju tungt och otymplig att traska runt med en väska som är lika stor som en själv typ. Spontant blir jag arg på att barn såklart alltid ska hitta något att retas över. Vissa utav dessa ungar vet jag med erfarenhet [hängt med sen förskolan] att de kanske har det tufft hemma med allmänt knepiga föräldrar eller kanske egentligen skulle haft extra stöd. Då jag jobbar med barn och unga med särskilda behov är det inget konstigt att jag ser igenom en stökig fasad hos ett barn. How ever har jag ändå lust att ta ett ordentligt snack med några av dem men då detta är oklart när det ägt rum och min lilla "kyckling" ville inte göra mig ledsen genom att berätta att han blivit mobbad för sin väska så kan jag såklart inte göra det.

Dock svider det extra mycket i mitt egna mobbade mammahjärta. Jag vet hur förbannat as-jobbigt det är att vara den som får ta obefogad skit i form av att jämnåriga barn tycker sig ha rätten att skojja om hur man ser ut, har på sig osv.

Jag var själv den där med glasögon, för korta byxor och konstigt klippt hår som alla skrattade åt. Dessutom hade jag ett namn som passar att rimma på så i min klass hade de hela ramsor som gärna sjöngs högt i kapprummet i tid och otid. Jag grät aldrig, jag tänkte att om jag gråter vill ingen vara med mig men om jag låtsas som ingenting kanske de ändrar sig till slut och blir snälla och låter mig vara med och leka.

Då på tidigt 90-tal var det inte en enda fröken som brydde sig. Det var så barn gjorde helt enkelt och min lärare var lika vidrig hon. Kommer ALDRIG glömma när man tvingade mig genom lottning att vara lucia. Jag hatade varje sekund och alla andra i typ hela skolan hatade också att jag dragit (nit)lotten. I riktigt socialistisk anda skulle det vara rättvist. Lika för alla. Jo jag tackar...

Jag berättade väl tillslut för mamma att man tog mina glasögon, kallade mig taskiga saker, sa nej till mig på rasterna vid hopprepen, hällde vatten i min bänk och spottade på min rygg.

Jag gick inte tillbaka till skolan dagen efter och var sedan hemma till kommunen kunde hitta en annan skola och klass till mig. Jag minns inte själv hur länge jag var hemma men jag tror jag missade halva trean.Dock minns jag tydligt och klart första dagen i min nya klass. En klass med bara 7 tjejer och 23 killar. Jag blev så att säga väldigt populär direkt. Dessutom hade min klass en resurs i form av en fantastiskt snäll Elsebeth. En av pojkarna i klassen hade särskilda hygieniska behov men hon fanns där för oss alla hela tiden. Helt underbar! 

Klart att jag alltid oavsett känt mig lite avig. Inte riktigt som alla de andra men jag har trots allt haft det bra i skolan därefter. Jag har oftast kört mitt race och varit mig själv även om det ibland har inneburit att jag också har varit för mig själv. Jag brukade resonera som så att jag och jag kommer iallafall väldigt bra överens. Min fritid spenderade jag oftast hos min syster som alltid är min bästis oavsett vad som händer. 

Nu känner jag att jag ska göra allt i min makt för att INGEN ska ha något att reta Desmond för. De ska inte ens få en chans. Om nu någon skulle hitta något tilltrots har jag fått honom att innerligt lova att tala om det för mig. Jag var mycket tydlig med att det INTE är okej att ha åsikter om andra människors saker, vad de har på sig, hur deras hår ser ut, hur snabbt de springer. Detta gäller även honom själv var jag tydlig med även om jag i princip är 100% säker på att Desmond inte ens skulle få för sig att mobba någon. Det finns liksom inte i hans karaktär. Han är tyvärr den där som andra gärna retar och driver med, han är för snäll och säger inte i från. Samtidigt gillar de äldre barnen i 2:an och 3:an honom jättemycket och alltid hälsar och säger att han är cool. Det skulle kunna vara så att han är lite äldre i sin person än sina jämnåriga. Han har alltid varit lillgammal. 

Det traditionella första skolskuttet

Nåja, nu är första skoldagarna avklarade och det verkar fungera. I fredags tyckte han att jag hämtade honom för tidigt, så skoj hade han på fritids så det bådar gott. 

Min fina grabb...