I år är det vår tur att hålla i festen inför nya året. Det känns bara så kul! Under över ett och halvt år har jag undvikit att bjuda hem någon i huvudtaget då allt varit i renoveringsfas 2 utan 3 det vill säga: Halvfärdigt.
Klart att man skulle kunna bjuda hem någon trots att inte listerna i hallen sitter på plats men utan toa? Njaa....
Vi hade ju iförsig en toa därnere men hela nedervåningen såg ju ut som en sars-epidemi.
Nu i år är det till och med varmt i matrummet. Lyx.
Jag tänkte under julmiddagen [alla åt typ en köttbulle, pratade knappt och min låtsasfarbor luktade gammal svett] att jag längtade till nyår då jag bjudit ett lite annat klientel som förmodligen kommer njuta lite mer av det nyrenoverade pimpade matrummet. Sjukt trevligt vi haft under de tillställningar vi haft därnere. Känns bra att fira av och säga hejdå till huset i goda vänners lag.
Jag kommer att bjuda på en mycket okontroversiell trerättersmiddag:
¤ Saffransdoftande fisk och skaldjurssoppa med tomat och aioli
¤ Fläskfilegryta med ingefära och kokosmjölk serverad med grönsallad och klyftpotatis
¤ Pannacotta med vit chocklad och hallonkompott
Jag kände att jag inte orkar hålla på med att steka oxfile som ska hållas varm och bea-sås som ska passa alla och hummer... jag har ätit en enda god hummer i mitt liv och jag lär inte kunna mäta mig med den mästerkocken [Bjong alias Börje]
Nu måste jag ta mig till affären och köpa kattmat. Jag har en mycket efterhängsen [pressar sig om och om igen upp i mitt knä och ska trycka sin nos i fejan på mig] svart katt som förmodligen inte kommer att ge sig förrän han fått mat. Olyckligt ovetande om att det innan kvällen är slut kommer en rottweiler-valp på besök. Brorsan lär väl göra som vanligt, sätta sig ner mitt i hallen och glo på inkräktaren i hopp om att hans dödande blick ska få hunden att vända om. Katten är helt enkelt för envist naiv för sitt eget bästa. Älskar verkligen det lilla kräket.
Hepp!
30 december 2011
25 december 2011
20 december 2011
Plus
Situation tisdagskväll:
En äppelkaka som pyser på i ugnen sprider förnöjsamt sköna dofter. I från vardagsrummet hörs ljudet från filmen Kung fu panda i en skön mix med Madonnas - Into the groove. En mätt liten sitter mittemot mig och målar glada gubbar i rosa. Tvättmaskinen piper ifrån nedervåningen redo att tömmas. Jag njuter av att känna mig gränslöst glad.
Bubbligt jätteglad.
En äppelkaka som pyser på i ugnen sprider förnöjsamt sköna dofter. I från vardagsrummet hörs ljudet från filmen Kung fu panda i en skön mix med Madonnas - Into the groove. En mätt liten sitter mittemot mig och målar glada gubbar i rosa. Tvättmaskinen piper ifrån nedervåningen redo att tömmas. Jag njuter av att känna mig gränslöst glad.
Bubbligt jätteglad.
15 december 2011
Fel dag
Idag är det bara helt enkelt fel dag. Det började bra men sen gick det åt helvete och nu är jag typ arg [verkligen-helvetes-skit-arg-fast-jag-försöker-att-inte-visa-det] och ingenting känns roligt.
Det började med att katten fick makrill eftersom att allt torrfoder var slut, jag vill helst undvika det eftersom att det luktar så illa och katten typ alltid kräks av det men han följde eftermig överallt och vägrade ge sig. Jag råkade tappa burken med makrill över disken och blev tvungen att skölja upp allt.
Därefter blev jag sen till affären [måste köpa helvetes-skit-jävla-kattmat] som gjorde att jag blev sen till dagis som sen gjorde att jag fick springa upp till jobbet med Desmond och kattmat.
De två timmarna jag var på jobbet innan jag kunde gå hem och vabba var helt rent ut sagt förjävliga. Inte nog med att jag hade en tjatig 3 åring som pep "mamma, varför då, mamma, mamma, varför då" oavbrutet i mitt öra så befann jag mig ett ett kaos med störig elkille som skulle sätta upp lampor, en vikarie som bara stod rakt upp och ner i köket och när jag försökte dela upp arbetsuppgifterna sa hon att hon hade gjort det jag tilldelade henne så mycket att hon inte ville göra det [?! Whata f¤ck?] och inte nog med det blev jag tillrättavisad av den andra vikarien som om vartannat sa: "Så där har jag inte fått lära mig..." Helt ärligt? Efter dessa två timmar börjar jag verkligen undra vad jag egentligen gör på jobbet. Jag kan lika gärna bara gå dit och skita i alla rutiner för ingen läser de jävla arbetsplanerna ändå. Dårhus. Ett förbannat jävla dårhus är vad det är.
När jag väl kommit hem efter att ha gapat alldelles för mycket på mitt barn [jag vet inte hur många gånger jag sagt nej, inte, sluta till Desmond idag], tagit in dyblöt post, slängt soppåsarna som läckt i hallen lagade jag en skitäcklig lasange för det fanns inga passerade tomater hemma. Ingen åt och jag slängde resten i soporna. Som slutkläm [eller halvvägs] luktar det ljummen makrill i hela köket.
Jag går och lägger mig istället. Tvätten skiter jag i, den kan gladjeligen ruttna i maskinen för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att den här skit-dagen ska ta slut.
Jag vill typ kasta något. Förstöra något. Ställa mig och skrika rakt ut. Det vore gudomligt skönt.
Det började med att katten fick makrill eftersom att allt torrfoder var slut, jag vill helst undvika det eftersom att det luktar så illa och katten typ alltid kräks av det men han följde eftermig överallt och vägrade ge sig. Jag råkade tappa burken med makrill över disken och blev tvungen att skölja upp allt.
Därefter blev jag sen till affären [måste köpa helvetes-skit-jävla-kattmat] som gjorde att jag blev sen till dagis som sen gjorde att jag fick springa upp till jobbet med Desmond och kattmat.
De två timmarna jag var på jobbet innan jag kunde gå hem och vabba var helt rent ut sagt förjävliga. Inte nog med att jag hade en tjatig 3 åring som pep "mamma, varför då, mamma, mamma, varför då" oavbrutet i mitt öra så befann jag mig ett ett kaos med störig elkille som skulle sätta upp lampor, en vikarie som bara stod rakt upp och ner i köket och när jag försökte dela upp arbetsuppgifterna sa hon att hon hade gjort det jag tilldelade henne så mycket att hon inte ville göra det [?! Whata f¤ck?] och inte nog med det blev jag tillrättavisad av den andra vikarien som om vartannat sa: "Så där har jag inte fått lära mig..." Helt ärligt? Efter dessa två timmar börjar jag verkligen undra vad jag egentligen gör på jobbet. Jag kan lika gärna bara gå dit och skita i alla rutiner för ingen läser de jävla arbetsplanerna ändå. Dårhus. Ett förbannat jävla dårhus är vad det är.
När jag väl kommit hem efter att ha gapat alldelles för mycket på mitt barn [jag vet inte hur många gånger jag sagt nej, inte, sluta till Desmond idag], tagit in dyblöt post, slängt soppåsarna som läckt i hallen lagade jag en skitäcklig lasange för det fanns inga passerade tomater hemma. Ingen åt och jag slängde resten i soporna. Som slutkläm [eller halvvägs] luktar det ljummen makrill i hela köket.
Jag går och lägger mig istället. Tvätten skiter jag i, den kan gladjeligen ruttna i maskinen för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att den här skit-dagen ska ta slut.
Jag vill typ kasta något. Förstöra något. Ställa mig och skrika rakt ut. Det vore gudomligt skönt.
vabb-pussel
Galet produktiv idag! Klockan är tjugo över tio och jag har redan fixat avläsning på elen och vattnet på TVÅ hus, adressändrat, flyttanmält, dubbelförsäkrat villorna, flyttat bredbandet, ansökt om ny dagisplats, slängt på en tvätt och städat köket. För att hålla uppe takten har jag hinkat i mig fyra stora latte. Idag är jag på G! Funderar på om jag ska ringa SRV oxå...
Kanske göra iordning middagen? Struligt nog måste jag ta med mig Desmond till jobbet idag. Alla ska iväg på julbord och ingen ordinarie kunde ta min kväll så att jag kunde vabba. Det löser sig så att en av tjejerna kommer in och tar över runt fem sex tiden så att jag kan gå hem. Som min chef sa, "Inte världens bästa lösning" men vad gör man då ingen kan vara barnvakt och Adde mår piss? En vanlig dag hade jag vabbat utan problem med just ikväll är det bara vikarier på jobbet och jag måste verkligen jobba, annars måste någon annan hoppa över julbordet och det känns fanne mig inte roligt.
Det verkar som att det kommer vara såhär ett tag fram över, typ ett halvår eller ett år varför inte? Först ska vi nu vänta till sista januari därefter planeras en steloperation. Vem vet när Adde får den? Har han tur går det fort men förra gången fick han vänta 5 månader med sjukskriving och Fkassan tyckte att han skulle skola om sig. Efter operationen lär han ju behöva gips i typ 12 veckor och sedan rehab i 12 veckor till. Ja ni fattar, det här tar tid.
dagar som denna önskar jag extra mycket att jag hade ett dagjobb.
Kanske göra iordning middagen? Struligt nog måste jag ta med mig Desmond till jobbet idag. Alla ska iväg på julbord och ingen ordinarie kunde ta min kväll så att jag kunde vabba. Det löser sig så att en av tjejerna kommer in och tar över runt fem sex tiden så att jag kan gå hem. Som min chef sa, "Inte världens bästa lösning" men vad gör man då ingen kan vara barnvakt och Adde mår piss? En vanlig dag hade jag vabbat utan problem med just ikväll är det bara vikarier på jobbet och jag måste verkligen jobba, annars måste någon annan hoppa över julbordet och det känns fanne mig inte roligt.
Det verkar som att det kommer vara såhär ett tag fram över, typ ett halvår eller ett år varför inte? Först ska vi nu vänta till sista januari därefter planeras en steloperation. Vem vet när Adde får den? Har han tur går det fort men förra gången fick han vänta 5 månader med sjukskriving och Fkassan tyckte att han skulle skola om sig. Efter operationen lär han ju behöva gips i typ 12 veckor och sedan rehab i 12 veckor till. Ja ni fattar, det här tar tid.
dagar som denna önskar jag extra mycket att jag hade ett dagjobb.
13 december 2011
Bortkopplad?
Skön ledig dag skulle ha sin mittpunkt på dagisgården. Årets luciatåg skulle gå av stapeln. Jag hade verkligen sett framemot att få se min son stå där och klämma i refrängen på blinka lilla stjärna. Jag tvingade till och med mig Adde som tyckte att det hela verkade väldigt överreklamerat. Väl framme på dagis efter en ruggig, blöt promenad trängdes vi förväntasfullt med alla mammor, pappor, syskon och kusiners farmor.
Så kom det lilla luciatåget ut på gården med alla barn i fina små vita särkar, glitter, tomteluvor och pepprkaksdräkter omsorgfullt påkorvade utanpå vinterkläderna. Mitt i det traditionella fina ser jag min son i sin illgröna overall och blåa bulamössa. Jag inser med ett hugg i mitt mammahjärta: Jag har totalt missat att fixa lussekläder till Desmond!!
Det blir värre när jag inser att det BARA är Desmond bland alla barn som inte har lussekläder. Jag ville bara sjunka ner i jorden. Att någon annan förälder skulle tänka: "varför har den där lilla krabaten ingen tomte-luva?" brydde mig inte alls dock fick jag så fruktansvärt dålig samvete att Desmond blev utan. Han fick inte byta om och göra sig fin med det andra barnen. Hur i helvete kunde jag missa detta?
Förra året var vi hemma eftersom att Desmond blev magsjuk och då såg jag bara bilderna från det årets luciatåg och då var några enstaka tärna och man kunde se en och annan tomteluva och jag trodde väl att det var förskolan som hade utlåningsgrejer eftersom att det var utomhus.
Vi smet ifrån fikat som kostade pengar och med tanke på att vi tog bensin från gräsklippardunken för att kunna åka och handla idag hade jag inte en krona på fickan.
Fail nr 2.
Väl hemma efter att ha uppmuntrat Desmond med en polkagriskaka som substitut för det förlorade fikat rev jag fram inbjudan till luciafirande och konstaterar att det inte finns någon information om kläder, om att man ska vara ute, att fikat kostar. Först tänkte jag att det är jag som är totalt bortkopplad från världen som missuppfattat så totalt men när skulle man ha lämnat kläderna? Det fanns inga kläder i hallen i morse när jag lämnade vid frukost. Någon måste ju ha haft sina lussekläder i hallen? Eller? Borde inte personalen sagt något? Eller ska man bara som mamma ha koll på sånt?
Desmond har garanterat redan glömt [om han ens brydde sig från början] men jag kan inte låta bli att känna mig en smula misslyckad som inte fixat lussekläder till mitt barn idag på Lucia.
Lite chaitea, apelsiner med tunt skal och nya tag nästa år. Har hört att julgransdräkt ska var nya grejen i luciatåget.
Så kom det lilla luciatåget ut på gården med alla barn i fina små vita särkar, glitter, tomteluvor och pepprkaksdräkter omsorgfullt påkorvade utanpå vinterkläderna. Mitt i det traditionella fina ser jag min son i sin illgröna overall och blåa bulamössa. Jag inser med ett hugg i mitt mammahjärta: Jag har totalt missat att fixa lussekläder till Desmond!!
Det blir värre när jag inser att det BARA är Desmond bland alla barn som inte har lussekläder. Jag ville bara sjunka ner i jorden. Att någon annan förälder skulle tänka: "varför har den där lilla krabaten ingen tomte-luva?" brydde mig inte alls dock fick jag så fruktansvärt dålig samvete att Desmond blev utan. Han fick inte byta om och göra sig fin med det andra barnen. Hur i helvete kunde jag missa detta?
Förra året var vi hemma eftersom att Desmond blev magsjuk och då såg jag bara bilderna från det årets luciatåg och då var några enstaka tärna och man kunde se en och annan tomteluva och jag trodde väl att det var förskolan som hade utlåningsgrejer eftersom att det var utomhus.
Vi smet ifrån fikat som kostade pengar och med tanke på att vi tog bensin från gräsklippardunken för att kunna åka och handla idag hade jag inte en krona på fickan.
Fail nr 2.
Väl hemma efter att ha uppmuntrat Desmond med en polkagriskaka som substitut för det förlorade fikat rev jag fram inbjudan till luciafirande och konstaterar att det inte finns någon information om kläder, om att man ska vara ute, att fikat kostar. Först tänkte jag att det är jag som är totalt bortkopplad från världen som missuppfattat så totalt men när skulle man ha lämnat kläderna? Det fanns inga kläder i hallen i morse när jag lämnade vid frukost. Någon måste ju ha haft sina lussekläder i hallen? Eller? Borde inte personalen sagt något? Eller ska man bara som mamma ha koll på sånt?
Desmond har garanterat redan glömt [om han ens brydde sig från början] men jag kan inte låta bli att känna mig en smula misslyckad som inte fixat lussekläder till mitt barn idag på Lucia.
Lite chaitea, apelsiner med tunt skal och nya tag nästa år. Har hört att julgransdräkt ska var nya grejen i luciatåget.
9 december 2011
I varje frö finns löftet om tusen skogar
Efter gårdagens blogginlägg regnade det uppmuntande ord och pepp från alla håll. Jättegulligt. Jag blev faktiskt väldigt rörd. Dock vill jag bara säga att det inte var någon form av självömkan menat i inlägget och jag förväntade mig inte att någon skulle tro att jag sitter och deppar över att jag inte kan någonting för det gör jag ju. Kan saker alltså. Jag kan bara inget speciellt. Jag drömmer om en fantastisk talang. Tänk att exempelvis kunna sjunga så att alla tystnar för lyssna eller måla [då menar jag måla så att det blir snyggt utan gränser och hämningar].
Kanske handlar det om att jag är livrädd inför tanken att vara utbytbar. Att dö efter ett långt liv på ålders höst och inte lämnat något efter mig förutom barn och barnbarn förhoppningsvis. Det borde vara nog men jag känner mig inte riktigt nöjd med det. En vän som egentligen inte är en vän, en någon jag delade några timmar med över några shot på bargatan skrev i ett inlägg igår: "Att lära sig att vara nöjd är en av de svåraste uppgifter i livet" [bloggen är på norska och jag använde google-översättning men jag tror att det var det hon menade]
Läs gärna hela inlägget:
http://marimamma.blogg.no/?c=1323350929
Hur som helst är det verkligen så. Den dag vi nöjer oss, gillar läget,accepterar faktum, slutar vi till viss del att leva. Det är inget fel i att vara nöjd över det man har men jag tror att alla ändå behöver en viss strävan efter det som är bättre för att verkligen känna sig levande.
Jag önskar att min son alltid ska göra precis det han vill, lära sig nya saker, utveckla talanger och dela med sig av dem. Jag glömde lite i förra inlägget att poängtera att jag aldrig vill vara en hämnade mamma som inte ger mitt barn alla de möjligheter som finns för att utveckla sina talanger. Min mamma är snäll men hon har inte alltid sett till mitt bästa. Jag har haft tur. I mitt liv har jag fångats upp av underbara människor som trots min lite brokiga väg till vuxen lärt mig att sträva efter att uppfylla mina drömmar. För detta är jag mycket tacksam.
Just nu känner jag dock att jag tappat bort mig lite. Jag har tappat strävan. Det gör väl alla till och från, fast då handlar det mer om att man inte vet åt vilket håll man ska vända sig. Strävan finns fortfarande kvar. Men som sagt så slogs jag igår av en smula maktlöshet. Utbränd-light. Som att jag gett upp. Gett upp all min strävan att utöva min medfödda kreativitet.
Så vart står jag nu? I mitt kök redo att dra fram alla bakprylar jag äger och braka loss i ett gigantskt bull/pepparkaksbak. Mest för att sysselsätta mig på min lediga dag men oxå för att min son så gärna ville göra bruna elefanter. Just nu väljer jag att göra om göra rätt. Jag ska se till min sons bästa och baka bruna elefanter.
Förhoppningsvis kommer han inte som jag att känna sig talanglös eller vela i sin kreativitet om 20 år.
Kanske handlar det om att jag är livrädd inför tanken att vara utbytbar. Att dö efter ett långt liv på ålders höst och inte lämnat något efter mig förutom barn och barnbarn förhoppningsvis. Det borde vara nog men jag känner mig inte riktigt nöjd med det. En vän som egentligen inte är en vän, en någon jag delade några timmar med över några shot på bargatan skrev i ett inlägg igår: "Att lära sig att vara nöjd är en av de svåraste uppgifter i livet" [bloggen är på norska och jag använde google-översättning men jag tror att det var det hon menade]
Läs gärna hela inlägget:
http://marimamma.blogg.no/?c=1323350929
Hur som helst är det verkligen så. Den dag vi nöjer oss, gillar läget,accepterar faktum, slutar vi till viss del att leva. Det är inget fel i att vara nöjd över det man har men jag tror att alla ändå behöver en viss strävan efter det som är bättre för att verkligen känna sig levande.
Jag önskar att min son alltid ska göra precis det han vill, lära sig nya saker, utveckla talanger och dela med sig av dem. Jag glömde lite i förra inlägget att poängtera att jag aldrig vill vara en hämnade mamma som inte ger mitt barn alla de möjligheter som finns för att utveckla sina talanger. Min mamma är snäll men hon har inte alltid sett till mitt bästa. Jag har haft tur. I mitt liv har jag fångats upp av underbara människor som trots min lite brokiga väg till vuxen lärt mig att sträva efter att uppfylla mina drömmar. För detta är jag mycket tacksam.
Just nu känner jag dock att jag tappat bort mig lite. Jag har tappat strävan. Det gör väl alla till och från, fast då handlar det mer om att man inte vet åt vilket håll man ska vända sig. Strävan finns fortfarande kvar. Men som sagt så slogs jag igår av en smula maktlöshet. Utbränd-light. Som att jag gett upp. Gett upp all min strävan att utöva min medfödda kreativitet.
Så vart står jag nu? I mitt kök redo att dra fram alla bakprylar jag äger och braka loss i ett gigantskt bull/pepparkaksbak. Mest för att sysselsätta mig på min lediga dag men oxå för att min son så gärna ville göra bruna elefanter. Just nu väljer jag att göra om göra rätt. Jag ska se till min sons bästa och baka bruna elefanter.
Förhoppningsvis kommer han inte som jag att känna sig talanglös eller vela i sin kreativitet om 20 år.
7 december 2011
Underbarn [och deras systrar]
Förströdde min tid som jag egentligen inte har här om dagen och hittade detta klipp på youtube:
Begåvad eller inte?
Jag funderade vidare över begåvning och olika färdigheter. Föds man med vissa förmågor eller är vi alla resultat av vår uppväxt? I mitt fall börjar jag ibland misstänka att min mammas totalt fadda uppmuntran till kreativitet har förstört alla mina chansen att bli något. Alla mina påhitt var jobbiga, i vägen eller helt enkelt för dyra för pengar hade hon aldrig konstigt nog. Hur kan någon inte ha pengar till en enda fjuttig biobiljett på 15 år?
Någon blir man ju alltid men något är en helt annan femma.
Mina systrar och bror är alla något alldelles särskilt. De har alla sina grejer som de är skitbra på.
Annicka kan teckna och skapa som ingen annan, hon har en gränslös förmåga att tänka utanför alla ramar. Hennes sociala förmåga är ett mästerverk fulländat.
Irma kan typ allt och massor mer om hästar och ger aldrig upp, envisheten själv, trygg och stark. Kvick, tvekar inte och är farligt smart under sin subtila yta. Jag önskar hon vore min bästis då hade jag aldrig haft tråkigt.
Mirah, vackra Mirah hon är så vacker att det gör ont. Hela hennes karma utstrålar självsäkerhet, charm men oxå tilltro. Gudalik.
Min lillebror Mark pluggar på rymdgymnasiet i Kiruna. Jag antar att jag inte behöver säga mer om det för det säger nog sig själv.
En unizon egenskap att de alla är drivna och livsglada. De vet ungefär vad de vill och vet de inte så chillar de lite och tar det sen. Gör det som är roligt för stunden. Spontana och kreativa. De är ett arv av vår far som gång på gång uppnår sina mål och skapar sig nya. De är varsamt och klokt formade med tonvis av rättvis uppmuntran till de ess de är idag av vår oneofakind Anna. Jag har sagt det förr, om Anna vore mamma till alla i världen skulle fred råda på jorden och alla skulle ha stenkul. Jämt. Anna är uttrycket underbar och älskad personifierad.
Någonstans där i mitten står jag som ett fån och känner mig väldigt ospeciell. Jag är ju någon men något?
Näe vet ni vad: Jag bor i ett urvanligt, ganska tråkigt tegelhus i en bortglömd liten ort, går till ett ganska enformigt och ostimulerande jobb, som egentligen skulle kunna vara roligt men jag känner ingen på jobbet och ingen vill lära känna mig heller, jag har jobbat där i ett år och funderat lika länge på att söka nytt men jag är en medelmåtta så jag gillar läget och går dag efter dag tillbaka till samma jobb som sakterligen urholkar mig.
Jag har en söt unge [alla tycker att ens egna ungar är söta hur fula de än är] som gör mig både glad och ledsen men mestadels glad.
Jag spelar inga instrument, utövar ingen sport, klarar knappt att ta hand om min katt [stackars hungriga sate], kan lite om allt men inte direkt mycket om någonting.
Jag gillar gamla föremål och min trädgård. Eller jag gillar inte min trädgård alls föresten, jag är faktiskt ganska glad att bli av med den och få en mindre för jag suger på att klippa gräset. Kanske att jag planterar ett körsbärträd i min nya trädgård som jag kan ha ihjäl genom att glömma vattna det.
Jag har aldrig tid att kommentera bloggar eller läsa bra böcker som då skulle kunna väcka liv i mina döende hjärnceller.
Jag kunde fotografera när jag var yngre och många av mina bilder är underbara men jag har tappat allt det där, det blir sällan som jag vill och då skiter jag hellre i det. Kameran självdör på bokhyllan sen i somras där den kvävs av dammet. Dessutom retar jag mig på andras bilder. Särskilt om den som tagit dem tycker själv att de är bra när de inte är bra eller när andra tycker att de är bra.
Jag är nog bra på att säga vad jag tycker, kanske därför ingen på jobbet vill lära känna mig. Jag är nog ganska jobbig med alla tusen åsikter om precis allt.
Jag hungrar som en svulten flykting efter stimulans. Alla smarta roliga människor var är ni? Min sambo kan vara riktigt rolig och smart men fan va trött jag är på att se hans trötta skäggiga anlete varje dag då jag vaknar. Kan han bli bra nångång och gå och jobba så att jag får lite distans? Missförstå mig rätt hans trötta skäggiga anlete är det finaste som finns och jag är mycket lycklig att ha det snarkandes i min säng varje morgon då jag vaknar men ibland vill jag helt enkelt prata med någon annan.
Deepak Chopra hävdar att "alla har en unik förmåga, en särskild talang att dela med sig till andra". Jag gillar Chopra som fan men i denna fråga tror jag att han har fel eller fiskar efter guru-poäng för jag har inte hittat någon sån hos mig själv iallafall.
Möjligtvis är jag en jävel på svenska och hade MVG i Svenska A B och C.
Begåvad eller inte?
Jag funderade vidare över begåvning och olika färdigheter. Föds man med vissa förmågor eller är vi alla resultat av vår uppväxt? I mitt fall börjar jag ibland misstänka att min mammas totalt fadda uppmuntran till kreativitet har förstört alla mina chansen att bli något. Alla mina påhitt var jobbiga, i vägen eller helt enkelt för dyra för pengar hade hon aldrig konstigt nog. Hur kan någon inte ha pengar till en enda fjuttig biobiljett på 15 år?
Någon blir man ju alltid men något är en helt annan femma.
Mina systrar och bror är alla något alldelles särskilt. De har alla sina grejer som de är skitbra på.
Annicka kan teckna och skapa som ingen annan, hon har en gränslös förmåga att tänka utanför alla ramar. Hennes sociala förmåga är ett mästerverk fulländat.
Irma kan typ allt och massor mer om hästar och ger aldrig upp, envisheten själv, trygg och stark. Kvick, tvekar inte och är farligt smart under sin subtila yta. Jag önskar hon vore min bästis då hade jag aldrig haft tråkigt.
Mirah, vackra Mirah hon är så vacker att det gör ont. Hela hennes karma utstrålar självsäkerhet, charm men oxå tilltro. Gudalik.
Min lillebror Mark pluggar på rymdgymnasiet i Kiruna. Jag antar att jag inte behöver säga mer om det för det säger nog sig själv.
En unizon egenskap att de alla är drivna och livsglada. De vet ungefär vad de vill och vet de inte så chillar de lite och tar det sen. Gör det som är roligt för stunden. Spontana och kreativa. De är ett arv av vår far som gång på gång uppnår sina mål och skapar sig nya. De är varsamt och klokt formade med tonvis av rättvis uppmuntran till de ess de är idag av vår oneofakind Anna. Jag har sagt det förr, om Anna vore mamma till alla i världen skulle fred råda på jorden och alla skulle ha stenkul. Jämt. Anna är uttrycket underbar och älskad personifierad.
Någonstans där i mitten står jag som ett fån och känner mig väldigt ospeciell. Jag är ju någon men något?
Näe vet ni vad: Jag bor i ett urvanligt, ganska tråkigt tegelhus i en bortglömd liten ort, går till ett ganska enformigt och ostimulerande jobb, som egentligen skulle kunna vara roligt men jag känner ingen på jobbet och ingen vill lära känna mig heller, jag har jobbat där i ett år och funderat lika länge på att söka nytt men jag är en medelmåtta så jag gillar läget och går dag efter dag tillbaka till samma jobb som sakterligen urholkar mig.
Jag har en söt unge [alla tycker att ens egna ungar är söta hur fula de än är] som gör mig både glad och ledsen men mestadels glad.
Jag spelar inga instrument, utövar ingen sport, klarar knappt att ta hand om min katt [stackars hungriga sate], kan lite om allt men inte direkt mycket om någonting.
Jag gillar gamla föremål och min trädgård. Eller jag gillar inte min trädgård alls föresten, jag är faktiskt ganska glad att bli av med den och få en mindre för jag suger på att klippa gräset. Kanske att jag planterar ett körsbärträd i min nya trädgård som jag kan ha ihjäl genom att glömma vattna det.
Jag har aldrig tid att kommentera bloggar eller läsa bra böcker som då skulle kunna väcka liv i mina döende hjärnceller.
Jag kunde fotografera när jag var yngre och många av mina bilder är underbara men jag har tappat allt det där, det blir sällan som jag vill och då skiter jag hellre i det. Kameran självdör på bokhyllan sen i somras där den kvävs av dammet. Dessutom retar jag mig på andras bilder. Särskilt om den som tagit dem tycker själv att de är bra när de inte är bra eller när andra tycker att de är bra.
Jag är nog bra på att säga vad jag tycker, kanske därför ingen på jobbet vill lära känna mig. Jag är nog ganska jobbig med alla tusen åsikter om precis allt.
Jag hungrar som en svulten flykting efter stimulans. Alla smarta roliga människor var är ni? Min sambo kan vara riktigt rolig och smart men fan va trött jag är på att se hans trötta skäggiga anlete varje dag då jag vaknar. Kan han bli bra nångång och gå och jobba så att jag får lite distans? Missförstå mig rätt hans trötta skäggiga anlete är det finaste som finns och jag är mycket lycklig att ha det snarkandes i min säng varje morgon då jag vaknar men ibland vill jag helt enkelt prata med någon annan.
Deepak Chopra hävdar att "alla har en unik förmåga, en särskild talang att dela med sig till andra". Jag gillar Chopra som fan men i denna fråga tror jag att han har fel eller fiskar efter guru-poäng för jag har inte hittat någon sån hos mig själv iallafall.
Möjligtvis är jag en jävel på svenska och hade MVG i Svenska A B och C.
6 december 2011
Då som nu
Jag funderar på om jag ska ge mig in i julkorv-träsket oxå, nu när jag redan snurrat igång min surdeg. Jag har alltid velat prova att göra egen julkorv. Hittade ett recept på Arla som verkar shyst. Jag ska bara fundera ut hur alla delarna till köksassistenten ska sitta ihop. Den är ju trots allt över 50 år gammal. Dock finns faktiskt otroligt nog beskrivningen kvar!? Hur ballt är inte det? Ska bara hitta den först, beskrivningen alltså eller instruktionbok snarare. Annars får jag väl köpa en ny assistent. Ganska coolt att maskinen från Elektrolux typ fortfarande ser likadan ut. Min syster har vår mammas som är från 70-talet och den har exakt likadana delar. Jag upptäckte att jag hade två degkrokar och två slickepotter, insåg snabbt att jag även hade delarna till syrrans maskin dock finns ingen instuktionsbok till den typiskt nog för det hade nog funkat trots att det skiljer mer än 20 år mellan maskinerna. Jag har klurat och sporadiskt letat nu under morgonen men jag kan inte komma ihåg vart jag la den jag fick av mamma. Den ser ut såhär ungefär:
Fast detta är en kokbok man förmodligen fick med då man köpte sin första elspis. Man kan lugnt säga att man hade lite annan matkultur för 50 år sen. Jiiisses!
Mumsigt värre! Fiskfärs, typ en pudding av mosad fisk. Gräsligt.
5 december 2011
I brist på annat
Sådär ja nu har jag startat min första surdegsgrund. Eftersom att jag lider av kroniskt behov av nya projekt och det ännu är en dryg månad kvar till flytt ska jag nu ge mig in i brödbakets värld. Vissa skulle kalla denna åkomma för lätt ADHD. Jag väljer att inte kommentera detta utan ser min överskottenergi som något positivt. Som sagt, i brist på annat.
Sätt igång och börja bubbla nu lilla surdeg
Sätt igång och börja bubbla nu lilla surdeg30 november 2011
En egen plats för papmaché
En månad kvar till tillträdde i nya huset och jag känner mig fortfarande lugn. Jag tror att jag har koll på läget. Kan hända att jag litar alltför blint på min goda tur men det känns bra att tänka:"-Allting går att lösa"
Som sagt så var det med ett mindre isberg i magen vi för 1 månad sen skrev under köpekontraktet på huset i Stora Vika utan att ens påbörjat försäljningen av vårt gamla hus (jag kan faktiskt kalla det vårt gamla för det är i princip sålt) Vi fick ett datum för fotografering, renoverade klart hela huset på en och en halv vecka, besiktning, la ut huset på nätet, 2 visningar över förväntan, budgiving, ännu en besiktingsman om avfärdade en del problem som den fösta påvisade, budgivning igen och på en onsdag exakt 4 veckor efter att mäklaren diskuterade acceptpriset med mig i mitt gamla kök över en kaffe skrev den nya ägaren under köpekontraktet. Alla glada nöjda. Sjukt att det gick så fort. Vi var beredda på att hyra ut om vi inte fick det sålt med tanke på hur fastighetsmarknaden ser ut.
Känns underligt att inte ha någonting som måste göras, att bara kunna koppla av och tänka på det nya. Jätteskönt men konstigt. Vi har 3 veckor på oss att flytta dessutom. Ingen stress att baxa ut allt och flytta hela lasset på en dag för att stressa till det gamla och städa.
Min syster frågade vilket förmål i vårt nuvarande hem som jag redan placerat i tanken i mitt nya hem och då visste jag inte riktigt men idag vet jag. Dessa två ska få ett eget rum. Jag tänkte att det fjärde sovrummet innanför badrummet/relaxen ska få bli ett Pysselrum med plats för allt från pennor, penslar, kritor, till symaskinen och mina tomatbebisar i vår. Jag ser verkligen framemot att få inreda detta rum med ett stort bord i mitten där man kan lämna sina alster när man tröttnat och komma tillbaks till dem så lusten faller på.
Som sagt så var det med ett mindre isberg i magen vi för 1 månad sen skrev under köpekontraktet på huset i Stora Vika utan att ens påbörjat försäljningen av vårt gamla hus (jag kan faktiskt kalla det vårt gamla för det är i princip sålt) Vi fick ett datum för fotografering, renoverade klart hela huset på en och en halv vecka, besiktning, la ut huset på nätet, 2 visningar över förväntan, budgiving, ännu en besiktingsman om avfärdade en del problem som den fösta påvisade, budgivning igen och på en onsdag exakt 4 veckor efter att mäklaren diskuterade acceptpriset med mig i mitt gamla kök över en kaffe skrev den nya ägaren under köpekontraktet. Alla glada nöjda. Sjukt att det gick så fort. Vi var beredda på att hyra ut om vi inte fick det sålt med tanke på hur fastighetsmarknaden ser ut.
Känns underligt att inte ha någonting som måste göras, att bara kunna koppla av och tänka på det nya. Jätteskönt men konstigt. Vi har 3 veckor på oss att flytta dessutom. Ingen stress att baxa ut allt och flytta hela lasset på en dag för att stressa till det gamla och städa.
Min syster frågade vilket förmål i vårt nuvarande hem som jag redan placerat i tanken i mitt nya hem och då visste jag inte riktigt men idag vet jag. Dessa två ska få ett eget rum. Jag tänkte att det fjärde sovrummet innanför badrummet/relaxen ska få bli ett Pysselrum med plats för allt från pennor, penslar, kritor, till symaskinen och mina tomatbebisar i vår. Jag ser verkligen framemot att få inreda detta rum med ett stort bord i mitten där man kan lämna sina alster när man tröttnat och komma tillbaks till dem så lusten faller på.
18 november 2011
Vem betalar för mig när jag blir gammal?
Arg. Fan va arg jag blir!
http://svtplay.se/v/2590883/dokument_inifran/vi_gav_dom_var_pappa?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2595286/sb,p103467,1,f,-1
Efter att ha sett dokumentärer som denna skäms jag över att jobba inom vården. Jag som alla andra gör allt jag kan och lite till men ändå blir det såhär. Förjävligt. Snart är det väl lika jävligt som i staterna där man tvingas välja vilket finger man vill behålla då man inte har råd att rädda båda. Ni som sett dokumentären "Sicko" vet vad jag pratar om. Sjukt rent ut sagt. Vi kommer hamna där tillslut.
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag har lovat syrran att släcka hennes lampa om hon blir dement och hamnar på hemmet då vi båda vet hur det kan gå till på en demensavdelning men det är rent ur den sjukes synvinkel för på den tiden var vården bra. Vi gjorde ett bra jobb. Vi tyckte om att gå till jobbet men att se de gamla som inte längre kan se, vet vad de gör eller varför, matar sin rullator med bröd som den vore en liten hund. Där ville vi inte vara, min syster och jag. Vi lovade varandra att släcka lampan.
Men idag efter att chockad sett denna dokumentär skulle jag gladeligen snurra runt i tvrummet och leta efter min fru som dött för 7 år sen än att bli behandlad så som de gamla blir behandlade idag på vårdhemmen. Hur fan kommer det se ut om 50 år när jag är gammal och ska dö? Kommer kommunen lämna mig i en kartong i soprummet och säga att det ingår i avtalet till vårdföretaget? Samtidigt som chefen tar sina barn och åker till Thailand på elefantsafari? Vidrigt.
http://svtplay.se/v/2590883/dokument_inifran/vi_gav_dom_var_pappa?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2595286/sb,p103467,1,f,-1
Efter att ha sett dokumentärer som denna skäms jag över att jobba inom vården. Jag som alla andra gör allt jag kan och lite till men ändå blir det såhär. Förjävligt. Snart är det väl lika jävligt som i staterna där man tvingas välja vilket finger man vill behålla då man inte har råd att rädda båda. Ni som sett dokumentären "Sicko" vet vad jag pratar om. Sjukt rent ut sagt. Vi kommer hamna där tillslut.
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag har lovat syrran att släcka hennes lampa om hon blir dement och hamnar på hemmet då vi båda vet hur det kan gå till på en demensavdelning men det är rent ur den sjukes synvinkel för på den tiden var vården bra. Vi gjorde ett bra jobb. Vi tyckte om att gå till jobbet men att se de gamla som inte längre kan se, vet vad de gör eller varför, matar sin rullator med bröd som den vore en liten hund. Där ville vi inte vara, min syster och jag. Vi lovade varandra att släcka lampan.
Men idag efter att chockad sett denna dokumentär skulle jag gladeligen snurra runt i tvrummet och leta efter min fru som dött för 7 år sen än att bli behandlad så som de gamla blir behandlade idag på vårdhemmen. Hur fan kommer det se ut om 50 år när jag är gammal och ska dö? Kommer kommunen lämna mig i en kartong i soprummet och säga att det ingår i avtalet till vårdföretaget? Samtidigt som chefen tar sina barn och åker till Thailand på elefantsafari? Vidrigt.
16 november 2011
På vägen hem
"En gran-banan är produkten av en banan-gran" En mycket smart slutsats från min man med grunden i att min son påstod att bananen vi baxat hos farmor kom från en av granarna utanför dagis.
Frågor på det?
Frågor på det?
15 november 2011
Bruna fyrkantiga kakor och hormontårar
Väntar i skrivande stund på att min chokladsmet ska smälta. Jag blev helt plötsligt sjukt sugen på brownies. Totalt pank som man är blev jag innerligt glad när jag faktiskt (Hur stora är oddsen?) hittade alla ingredienserna hemma och i tillräcklig volym. Winning!
Vi har varit iväg till Nacka sjukhus idag och träffat handkirurgen/läkaren som nu i slutet på förra månaden opererade min man för femte gången (och hon ska kalla sig specialist!?) Hon är tydligen en av två handkirurger i Sverige som gör den typ av operation som min man tydligen behövde eller vi vet inte riktigt längre. Sjukt rolig är hon iallafall och Adde skojade om att han numer känner igen städpersonalen på sjukhuset eftersom att han har varit där så många gånger.
Hur som helst ser det varken bra eller dåligt ut. Skenan hade skavt upp operationsåret och Adde tyckte att det så skitäckligt ut. Dock kände han inget av såret då huden på ovansidan av handen typ är förlamad eller nått. Vi fick med oss en massa skojiga epitelplåster, bandage och skojiga handstrumpor och jag ska få leka uska. Vi tog oxå en sväng ner till Rehab för att få en ny, formgjuten hårdskena. Jo men visst. Skämtar de eller? har det gått kurs för att lära sig det där eller? Adde skulle få en skena han kunde ha till han varit på olmed och fått en ny läderortos eftersom att den gamla innehöll nickel men den som bruden gjorde på rehab idag är det sämsta papmaché jag sett! Adde kunde knappt hålla sig för garv när han satt där och hon fixade. dessutom fanns materialet bara i rosa. Som att Adde kommer ha den på sig. Jo men visst.
Påväg till dagis för att hämta yrvädret ringer mäklaren och berättade att det finns flera köpare på huset som läget ser ut nu, dessutom fyra av dem som skrivit upp sig som intresserade har han heller inte hunnit prata med så det ser mycket bra ut.
Märkligt nog hade en velat diskutera priset (?) trots att vi har acceptpris och därtill ett tämligen lågt sådant. Vet man inte hur marknaden ser ut eller? Hur man kan man ens föreslå det? Vi har ju satt ett acceptpris för att vi inte vill ha några skambud. Vi säljer ett riktigt bra hus, besiktigat, utan några hemligheter eller skavanker (bortsett från balkongen som ser ut som ett helvete men det lär man knappast missa) till ett ruskigt bra pris. Det är nästan så att jag blir arg.
Meeeeeeeeeeeen det blir jag inte för jag tänker inte bry mig. Jag ska äta brownies och titta på tv3 play - Drömmen om ett barn och lugnt inse att jag är långt ifrån ensam om att vilja ha en bebis och inte riktigt få till det. Än. Eller?
På återseende!
Vi har varit iväg till Nacka sjukhus idag och träffat handkirurgen/läkaren som nu i slutet på förra månaden opererade min man för femte gången (och hon ska kalla sig specialist!?) Hon är tydligen en av två handkirurger i Sverige som gör den typ av operation som min man tydligen behövde eller vi vet inte riktigt längre. Sjukt rolig är hon iallafall och Adde skojade om att han numer känner igen städpersonalen på sjukhuset eftersom att han har varit där så många gånger.
Hur som helst ser det varken bra eller dåligt ut. Skenan hade skavt upp operationsåret och Adde tyckte att det så skitäckligt ut. Dock kände han inget av såret då huden på ovansidan av handen typ är förlamad eller nått. Vi fick med oss en massa skojiga epitelplåster, bandage och skojiga handstrumpor och jag ska få leka uska. Vi tog oxå en sväng ner till Rehab för att få en ny, formgjuten hårdskena. Jo men visst. Skämtar de eller? har det gått kurs för att lära sig det där eller? Adde skulle få en skena han kunde ha till han varit på olmed och fått en ny läderortos eftersom att den gamla innehöll nickel men den som bruden gjorde på rehab idag är det sämsta papmaché jag sett! Adde kunde knappt hålla sig för garv när han satt där och hon fixade. dessutom fanns materialet bara i rosa. Som att Adde kommer ha den på sig. Jo men visst.
Påväg till dagis för att hämta yrvädret ringer mäklaren och berättade att det finns flera köpare på huset som läget ser ut nu, dessutom fyra av dem som skrivit upp sig som intresserade har han heller inte hunnit prata med så det ser mycket bra ut.
Märkligt nog hade en velat diskutera priset (?) trots att vi har acceptpris och därtill ett tämligen lågt sådant. Vet man inte hur marknaden ser ut eller? Hur man kan man ens föreslå det? Vi har ju satt ett acceptpris för att vi inte vill ha några skambud. Vi säljer ett riktigt bra hus, besiktigat, utan några hemligheter eller skavanker (bortsett från balkongen som ser ut som ett helvete men det lär man knappast missa) till ett ruskigt bra pris. Det är nästan så att jag blir arg.
Meeeeeeeeeeeen det blir jag inte för jag tänker inte bry mig. Jag ska äta brownies och titta på tv3 play - Drömmen om ett barn och lugnt inse att jag är långt ifrån ensam om att vilja ha en bebis och inte riktigt få till det. Än. Eller?
På återseende!
11 november 2011
Hur har ni det där ute?
Situation fredag kväll kl 16:27:
Microvarm glögg i en blommig 70-talskopp, Joshua Radin - Streetlight, kokar potatispurjolöksoppa i doften av nyköpta clementiner.
Livet är ändå rätt bra faktiskt.
Vad gör du just nu?
Microvarm glögg i en blommig 70-talskopp, Joshua Radin - Streetlight, kokar potatispurjolöksoppa i doften av nyköpta clementiner.
Livet är ändå rätt bra faktiskt.
Vad gör du just nu?
2 november 2011
Så mycket bättre
Sådär ja nu är vi klara. Iallafall ett tag. Samma dag som fotografen skulle komma stod jag hysteriskt och målade nere i matrummet. Konstigt nog när nu är huset finare än det någonsin varit vill jag inget mer än flytta. Visserligen önskar jag att det vore såhär städat och välorganiserat alltid (varför gjorde vi inte i ordning huset tidigare?!) men det är ändå något som saknas. Det är mitt hem fast ändå inte.
På söndagen då vi stod och röjde som mest kommer det en riktigt skum typ och ringer på. Han frågar om vi ska sälja huset. Hur han nu kunde veta det eller chansade han bara? han ville oxå veta hur mycket vi skulle ha för det. Jag vill inte vara trångsynt och dömma folk efter hur de ser ut men han passade inte riktigt in på beskrivningen: "Hej-jag-har-två-miljoner-på-fickan-jag-tar-det-direkt" Jag svarade att vi inte lagt ut till försäljning ännu men att han kunde kontakta Husman Hagberg för visning då sa han att det fanns en skylt. Vadå för skylt? "Det kanske var något annat hus.." Eeeeeh nej du får inte komma in och "titta"!!! Riktigt obehagligt.
När vi köpte huset för 2 år sen var det som en dröm. Jag skulle bo här resten av livet typ. Å det är nog så att jag hade gjort det om det inte vore för läget. Fem minuter till jobbet, jätteskönt men jag har fan inte varit längre än 1 km hemifrån på månader. Jag behöver lite distans. Dessutom ligger nya huset vid en vik från havet. Enplan, inga trappor som barn eller nyopererade kan trilla i. Hälften så mycket gräs att klippa. Dock känns det lite sorgligt eller vad man ska säga att nu börja om från början när man äntligen är klar. Vi hade så många planer för huset. En del har vi infriat men många blir nu aldrig av. Vi tappade lusten tror jag efter allt strul med badrummet. Allt damm och kladd. dessa j*vla stammar som läckte.
Jag tänker lite på den förra ägaren som när vi städbesiktiade huset sa att hon alltid älskat huset och hade önskat att hon kunde bo kvar. Hon hoppades att vi skulle trivas lika bra som hon alltid gjort. Jag tyckte lite synd om henne då och nu förstår jag henne för huset har något särskillt. Jag vet inte vad det är men man kan liksom inte låta bli att tycka om det. Som om det verkligen vill att man ska tycka om det. Om huset hade en personlighet skulle jag beskriva det som givmilt, med mycket tålamod och väldigt snällt dock lite klumpigt och slavrigt.
Men..
...som sagt, trots att jag inte vill bo här det inte utan ett litet hugg i hjärtat som vi nu förhoppningsvis överlämnar vår drömkåk till någon annan som ska köpa, flytta in och känna att "Här vill jag bo resten av livet".
Idag la mäklaren ut det:
http://www.husmanhagberg.se/Objekt/?objectid=OBJ27296_1154267288&source=hemnet
Nästa söndag är det visning. Vi håller tummarna gott folk!
På söndagen då vi stod och röjde som mest kommer det en riktigt skum typ och ringer på. Han frågar om vi ska sälja huset. Hur han nu kunde veta det eller chansade han bara? han ville oxå veta hur mycket vi skulle ha för det. Jag vill inte vara trångsynt och dömma folk efter hur de ser ut men han passade inte riktigt in på beskrivningen: "Hej-jag-har-två-miljoner-på-fickan-jag-tar-det-direkt" Jag svarade att vi inte lagt ut till försäljning ännu men att han kunde kontakta Husman Hagberg för visning då sa han att det fanns en skylt. Vadå för skylt? "Det kanske var något annat hus.." Eeeeeh nej du får inte komma in och "titta"!!! Riktigt obehagligt.
När vi köpte huset för 2 år sen var det som en dröm. Jag skulle bo här resten av livet typ. Å det är nog så att jag hade gjort det om det inte vore för läget. Fem minuter till jobbet, jätteskönt men jag har fan inte varit längre än 1 km hemifrån på månader. Jag behöver lite distans. Dessutom ligger nya huset vid en vik från havet. Enplan, inga trappor som barn eller nyopererade kan trilla i. Hälften så mycket gräs att klippa. Dock känns det lite sorgligt eller vad man ska säga att nu börja om från början när man äntligen är klar. Vi hade så många planer för huset. En del har vi infriat men många blir nu aldrig av. Vi tappade lusten tror jag efter allt strul med badrummet. Allt damm och kladd. dessa j*vla stammar som läckte.
Jag tänker lite på den förra ägaren som när vi städbesiktiade huset sa att hon alltid älskat huset och hade önskat att hon kunde bo kvar. Hon hoppades att vi skulle trivas lika bra som hon alltid gjort. Jag tyckte lite synd om henne då och nu förstår jag henne för huset har något särskillt. Jag vet inte vad det är men man kan liksom inte låta bli att tycka om det. Som om det verkligen vill att man ska tycka om det. Om huset hade en personlighet skulle jag beskriva det som givmilt, med mycket tålamod och väldigt snällt dock lite klumpigt och slavrigt.
Men..
...som sagt, trots att jag inte vill bo här det inte utan ett litet hugg i hjärtat som vi nu förhoppningsvis överlämnar vår drömkåk till någon annan som ska köpa, flytta in och känna att "Här vill jag bo resten av livet".
Idag la mäklaren ut det:
http://www.husmanhagberg.se/Objekt/?objectid=OBJ27296_1154267288&source=hemnet
Nästa söndag är det visning. Vi håller tummarna gott folk!
29 oktober 2011
Who cares? Really?
Ibland kan man inte låta bli att beröras. Jag fastnar gärna i dokumentärer och vänder, vrider, funderar, blir lite arg och berörd. Farenheit 911 är ett bra exempel. Kom att tänka på den igen då jag hörde denna låt idag.
Så nu målar jag matrummet och är lite arg, ledsen och uppgiven över allt jävla krig i världen.
Samtidigt köttar Adde runt i Battlefield 3 i rummet intill. Skön parallell.
Knäpp? Jag? Bara en smula berörd.
Så nu målar jag matrummet och är lite arg, ledsen och uppgiven över allt jävla krig i världen.
Samtidigt köttar Adde runt i Battlefield 3 i rummet intill. Skön parallell.
Knäpp? Jag? Bara en smula berörd.
20 oktober 2011
Var det någon som sa "Galenskap"?
Jag har startat en ny trend. Eller två rent av. Den ena är att gå upp jättetidigt på morgonen med Adde och inte gå och lägga sig igen trots att man kan och att det utan tvekan vore sjukt skönt att skruva ner sig i den varma sängen igen. Nix, tar en kaffe och slår på datorn och slipper stressa resten av morgonen. Vuxenpoäng till mig. Den andra trenden är att spontanköpa hus. När vi köpte vårt nuvarande hus var vi på visning i 5 min utan att ha titta på några andra hus alls. Vi hade inget lånelöfte, vi hade inte alls tänkt att köpa hus. Varför vi gick på visning minns jag inte ens idag.
Hur som helst, nu gör vi samma sak igen. Vi hade inte planerat sälja nu, ännu mindre köpa. Visst har det varit ett mål att göra klart huset och sedan flytta men vi har sjukt mycket kvar att göra så egentligen borde en försäljning vara omöjlig. Man kan helt enkelt egentligen inte på en och en halv vecka: Dra ventilation på 180 kvm, Måla barnrum tvättstuga pannrum toalett mellanhall [golv väggar tak], sätta innerväggar med reglar [luftspalt] i matrum gipsa måla, lägga laminat i sovrum [med en dubbelsäng kvar i rummet] måla alla dörrar nere Byta handtag på alla dörrar nere Byta dörr och karm till sovrummet Sätta innertak i mellanhall och toalett. [pjuuu var det allt?] men nästa måndag kommer fotografen och då ska allt vara klart! Jag ska hinna städa och homestyla lite oxå. Huset läggs ut den 1 november mina vänner. Jag ska jobba hela helgen. Tur att en arme kommer på lördag och rockar loss hemma hos oss [rim] Jag ska laga linssoppa!
I helgen [läs idag] kommer goda vänner från norr och det ser jag framemot men de stackarna kommer kliva in i ett crescendo [musikaliskt uttryck för tilltagande (ljud-)styrka] eller lika med kaos. Hoppas de gillar att måla. ;Þ
Nå idag är jag ledig och jag tänkte förfriska min tillvaro med att måla klart tvättstugan så att jag kan tvätta vilket jag inte gjort nu på 4 dagar och jag var bokstavligen tvungen att brotta mig förbi tvättkorgen med berget av tvätt ovanpå som blockerade min sida av sängen nu här på morgonkvisten. Så idag ska jag faktiskt ägna mig åt mina två favoritsysslor: Måla och tvätta kläder.
Hepp! Dags att sätta igång!
Jag vet klockan är bara 6:22, jag måste vara sjuk.
Hur som helst, nu gör vi samma sak igen. Vi hade inte planerat sälja nu, ännu mindre köpa. Visst har det varit ett mål att göra klart huset och sedan flytta men vi har sjukt mycket kvar att göra så egentligen borde en försäljning vara omöjlig. Man kan helt enkelt egentligen inte på en och en halv vecka: Dra ventilation på 180 kvm, Måla barnrum tvättstuga pannrum toalett mellanhall [golv väggar tak], sätta innerväggar med reglar [luftspalt] i matrum gipsa måla, lägga laminat i sovrum [med en dubbelsäng kvar i rummet] måla alla dörrar nere Byta handtag på alla dörrar nere Byta dörr och karm till sovrummet Sätta innertak i mellanhall och toalett. [pjuuu var det allt?] men nästa måndag kommer fotografen och då ska allt vara klart! Jag ska hinna städa och homestyla lite oxå. Huset läggs ut den 1 november mina vänner. Jag ska jobba hela helgen. Tur att en arme kommer på lördag och rockar loss hemma hos oss [rim] Jag ska laga linssoppa!
I helgen [läs idag] kommer goda vänner från norr och det ser jag framemot men de stackarna kommer kliva in i ett crescendo [musikaliskt uttryck för tilltagande (ljud-)styrka] eller lika med kaos. Hoppas de gillar att måla. ;Þ
Nå idag är jag ledig och jag tänkte förfriska min tillvaro med att måla klart tvättstugan så att jag kan tvätta vilket jag inte gjort nu på 4 dagar och jag var bokstavligen tvungen att brotta mig förbi tvättkorgen med berget av tvätt ovanpå som blockerade min sida av sängen nu här på morgonkvisten. Så idag ska jag faktiskt ägna mig åt mina två favoritsysslor: Måla och tvätta kläder.
Hepp! Dags att sätta igång!
Jag vet klockan är bara 6:22, jag måste vara sjuk.
18 oktober 2011
Godmorning sunshine
Timmen är tidig. Ännu är bara jag vaken. Jag klippte håret på Desmond igår. "Nu får du sitta still..." "men mamma, jag sitter still" vrider och vänder på huvudet men sitter faktiskt still på pottan. Det tog 5 min och kostade gratis. Med tanke på att jag frågat han varje dag i snart 2 veckor om jag får klippa han och fått nej tack varje gång hade jag inget att ångra då han igår äntligen sa "Okej mamma!" Sjukt spännande det ska bli och väcka honom och se hur det ser ut när håret har torkat...och gnuggats mot kudden en hel natt...
Jag väcker han nu på en gång!
Jag väcker han nu på en gång!
Making progress
Jag måste verkligen ta en paus nu och blogga en smula. Jag har fått kramp i ena handen och handleden. Adde tror att det är för att jag de senaste veckorna målat ínnan jobbet, efter jobbet, mina lediga dagar, innan middagen, efter middagen, mellan tvätten, bakom, runt, upp och ner... ni fattar. Tur att jag älskar att måla. Typiskt att jag har en del kvar.
Imorgonbitti kommer mäklaren och då ska vi diskutera försäljningen av huset. Jag är så taggad! Vi måste helt enkelt få det sålt. Fort. Som sagt innan den 9 januari. Man vill ju inte stå där med med två villor. Känns en smula onödigt.
Jag får inte glömma föräldramötet ikväll. Inte glömma inte glömma. Jag är så sjukt tankspridd för tillfället. Jag glömde två äppelpajer i ugnen igår kväll så nu luktar det brända äpplen i hela huset. jag har försökt att strukturera upp allt jag ska göra genom en veckoplanering. (arbetsskada) än så länge har jag lyckats hålla den förutom att vi skulle hämtat symaskinen på jobbet igår men det glömde vi. Eller jag glömde det.
Andas.
Okej.
Nu kör vi!
Imorgonbitti kommer mäklaren och då ska vi diskutera försäljningen av huset. Jag är så taggad! Vi måste helt enkelt få det sålt. Fort. Som sagt innan den 9 januari. Man vill ju inte stå där med med två villor. Känns en smula onödigt.
Jag får inte glömma föräldramötet ikväll. Inte glömma inte glömma. Jag är så sjukt tankspridd för tillfället. Jag glömde två äppelpajer i ugnen igår kväll så nu luktar det brända äpplen i hela huset. jag har försökt att strukturera upp allt jag ska göra genom en veckoplanering. (arbetsskada) än så länge har jag lyckats hålla den förutom att vi skulle hämtat symaskinen på jobbet igår men det glömde vi. Eller jag glömde det.
Andas.
Okej.
Nu kör vi!
Dagens to do
Jag vet att man hade en annan typ av smak för 40 år sen men helt seriöst: Senapsbrunt? Hur kunde man måla en garderob SENAPSBRUN?
17 oktober 2011
Tänka sig så det kan bli....
Från det ena till det andra. Vi hade tänkt titta på ett sekelskiftes hus vid Lyngsta nära Ösmo. Bara titta. Titta inget mer. Gud va bra det gick. Vi tittade inte alls på det huset utan på det här:
I Stora Vika. I fredags skrev vi på och i januari 2012 flyttar vi in. Vad håller vi på med egentligen? Kan någon nypa lite i mig, väcka mig? Jaha jag var redan vaken säger du? Å fan.
I Stora Vika. I fredags skrev vi på och i januari 2012 flyttar vi in. Vad håller vi på med egentligen? Kan någon nypa lite i mig, väcka mig? Jaha jag var redan vaken säger du? Å fan.
Vi ska nu byta ut vår souterängkåk på 180kvm från 60 -talet inbäddad i Ösmos villapark till en mexitegelvilla på 192 kvm med enplanslösning från -74, dubbelgarage, 600 m till havet och allt går mer eller mindre jämt ut med diff på 20 000kr (+?). Jo det är sant. Jag drömmer inte.
Tillåt mig att töntdansa lite av lycka.
4 oktober 2011
I kronologisk ordning
Städa. Måla. Värdering. Hålla tummarna. Starta en försäljning. Måla lite till kanske gipsa. Gå på visning. Vända vrida titta fundera bestämma sig. Förhoppningsvis flytta.
29 september 2011
Step into my office
Dagens workshop. Den underbara lilla byrån från 50 talet. Jag räddade den från att hamna i en container i Rinkeby för mer än 10 år sen. Den var skadad och ful. Ommålad och värdelös. Farmor sa: "Ja, jag tänkte slänga den..." Jag älskade den från första stund och sen dess har den hängt med mig i några flyttalas, dock bodde den aldrig med mig i min systers badrum ( allt om det är en novell i sig) men alla förhållande kan behöva lite distans ibland.
Så nu i sommar kände jag att vi nått en ny fas i vårt förhållande, jag och min byrå. Jag tänkte att den skulle bli ypperligt fin i gult. Jag tror oxå att den skulle må bra av att fyllas med leksaker i ett barnrum. Hur som helst så tappade jag lite lusten på byrån såklart då det inte blev någon bebis. Den skulle ju vara min gravidterapi. Jo, jag gör så. Skaffar mig kreativa projekt för att orka med vardagen.
Nu tror ni bara för att jag börjat måla på byrån att jag blivit gravid igen men jag kan meddela att så inte är fallet. Dock kan jag inte lämna min byrå i sticket. Den förtjänar bättre.
Så nu i sommar kände jag att vi nått en ny fas i vårt förhållande, jag och min byrå. Jag tänkte att den skulle bli ypperligt fin i gult. Jag tror oxå att den skulle må bra av att fyllas med leksaker i ett barnrum. Hur som helst så tappade jag lite lusten på byrån såklart då det inte blev någon bebis. Den skulle ju vara min gravidterapi. Jo, jag gör så. Skaffar mig kreativa projekt för att orka med vardagen.
Nu tror ni bara för att jag börjat måla på byrån att jag blivit gravid igen men jag kan meddela att så inte är fallet. Dock kan jag inte lämna min byrå i sticket. Den förtjänar bättre.
" Sun shines in the eyes of those who knows how leave the past behind"
Joshua Radin - We are only getting better
28 september 2011
27 september 2011
Det vi alla drömmer om men så få får uppleva
En fin dag i slutet av september fick sin början med en stor latte i kopp och bokning av biljetter till en spelning med Joshua Radin på strand om två veckor.
Men egentligen började allt med att min syster ska gifta sig.
Det är många år sen nu. Vem håller räkningen egentligen? Spelar det någon roll när kärleken är inblandad. Nu pratar vi om äkta kärlek. Kärlek som skrattar hejdlöst i vardagens triviala enkelhet. Kärlek som blir arg, river hela kök (och en och annan duschkabin) kärlek som gråter över hopplöshet och motgångar, kärlek som berättar alla sina innersta hemligheter över värmeljus sent i november under ett av tusen strömavbrott i tröst av stora glas rött vin. Kärlek som ser möjligeheter utöver alla gränser. Det är den kärlek alla drömmer om.
Jag skulle vilja gå tillbaka till den kvällen, det tillfället då jag såg den kärleken för första gången. Jag klev av vid Gamla stan i Stockholm, hade nyligen kommit hem från en av alla mina resor till Grekland och var egentligen inte alls sugen på att gå ut. Ännu hellre träffa människor eller nya människor för den delen. Min syster hade bubblat om hur kär hon var och att jag MÅSTE träffa honom. Och visst ville jag det, allt jag någonsin önskat min syster är att hon ska vara lycklig. Jag förstod även redan då de skulle ses första gången i Tibro långt innan denna kväll att han var en bra kille. En speciell kille. Vi möts på halva vägen hade de kommit överens om och jag antar att det var kärlek direkt. De kände ju varandra och hade redan pratat om allt utan att en träffats.
Hur som helst, hör jag hur ett svajande gäng glada kommer emot mig och ropar: "Madde!! maaaadde!"
Bland dem kommer min syster springandes emot mig och kastar sig om mig i en kram. Hon var sprudlande glad och lite drucken men bubblande som man är då man är riktigt lycklig. Strax därefter kommer Niklas och gruppkramar oss båda. Jag insåg direkt att detta inte skulle bli någon tråkig kväll.
I källaren på en medeltida pub, med krus och diskplockare i munkkåpa fortsätter kvällen och de kan inte slita sig från varandra. Om jag vetat då att jag oxå skulle bli kär på riktigt hade jag inte varit så missmodig. Det gick inte att ta misste på att de var som gjorda för varandra. Deras blickar, deras ögon, deras värld som inte hade plats för någon annan. Hur smärtsamt det än var insåg jag att hon från och med nu inte heller hade plats för mig. Han som lyfter upp min syster på bordet som om hon vore den allra finaste skatten i världen. Där stog hon och lyste av lycka och han som avgudade henne. I det ögonblicket såg jag äkta kärlek för första gången. Det är den kärlek alla drömmer om. Som egentligen bara händer i filmer att gråta till.
Just det ögonblicket kan bara ljudsättas av en enda låt och det är denna:
För guds skull, om du inte sett denna film. Gör dig själv en tjänst och se den.
Och åter till varför jag och min syster torsdagen den 13 oktober ska till Strand och se Joshua Radin: Niklas friade till min syster, jag grät som en gris, tänkte på just det ögonblicket då jag såg äkta kärlek för första gången, såg filmen, grät ännu mer, tänkte ännu mer på just det ögonblicket, letade på spotify efter musiken och fann Joshua Radin, hittade biljetter och att han ska spela i Sverige om två veckor. Den första jag tänkte på var min älskade syster som snart ska gifta sig. Jag ska nu ge bort henne och även om det känns i hjärtat känns det bra. Det vill jag fira! Bara hon och jag! Vi ska fira äkta kärlek!
Tänk att min syster ska få välja drömklänningen, bjuda alla sina vänner, och äntligen får säga Ja. Jag kan inte låta bli att gråta och säga att jag hoppas att det snart blir min tur oxå.
Men egentligen började allt med att min syster ska gifta sig.
Det är många år sen nu. Vem håller räkningen egentligen? Spelar det någon roll när kärleken är inblandad. Nu pratar vi om äkta kärlek. Kärlek som skrattar hejdlöst i vardagens triviala enkelhet. Kärlek som blir arg, river hela kök (och en och annan duschkabin) kärlek som gråter över hopplöshet och motgångar, kärlek som berättar alla sina innersta hemligheter över värmeljus sent i november under ett av tusen strömavbrott i tröst av stora glas rött vin. Kärlek som ser möjligeheter utöver alla gränser. Det är den kärlek alla drömmer om.
Jag skulle vilja gå tillbaka till den kvällen, det tillfället då jag såg den kärleken för första gången. Jag klev av vid Gamla stan i Stockholm, hade nyligen kommit hem från en av alla mina resor till Grekland och var egentligen inte alls sugen på att gå ut. Ännu hellre träffa människor eller nya människor för den delen. Min syster hade bubblat om hur kär hon var och att jag MÅSTE träffa honom. Och visst ville jag det, allt jag någonsin önskat min syster är att hon ska vara lycklig. Jag förstod även redan då de skulle ses första gången i Tibro långt innan denna kväll att han var en bra kille. En speciell kille. Vi möts på halva vägen hade de kommit överens om och jag antar att det var kärlek direkt. De kände ju varandra och hade redan pratat om allt utan att en träffats.
Hur som helst, hör jag hur ett svajande gäng glada kommer emot mig och ropar: "Madde!! maaaadde!"
Bland dem kommer min syster springandes emot mig och kastar sig om mig i en kram. Hon var sprudlande glad och lite drucken men bubblande som man är då man är riktigt lycklig. Strax därefter kommer Niklas och gruppkramar oss båda. Jag insåg direkt att detta inte skulle bli någon tråkig kväll.
I källaren på en medeltida pub, med krus och diskplockare i munkkåpa fortsätter kvällen och de kan inte slita sig från varandra. Om jag vetat då att jag oxå skulle bli kär på riktigt hade jag inte varit så missmodig. Det gick inte att ta misste på att de var som gjorda för varandra. Deras blickar, deras ögon, deras värld som inte hade plats för någon annan. Hur smärtsamt det än var insåg jag att hon från och med nu inte heller hade plats för mig. Han som lyfter upp min syster på bordet som om hon vore den allra finaste skatten i världen. Där stog hon och lyste av lycka och han som avgudade henne. I det ögonblicket såg jag äkta kärlek för första gången. Det är den kärlek alla drömmer om. Som egentligen bara händer i filmer att gråta till.
Just det ögonblicket kan bara ljudsättas av en enda låt och det är denna:
För guds skull, om du inte sett denna film. Gör dig själv en tjänst och se den.
Och åter till varför jag och min syster torsdagen den 13 oktober ska till Strand och se Joshua Radin: Niklas friade till min syster, jag grät som en gris, tänkte på just det ögonblicket då jag såg äkta kärlek för första gången, såg filmen, grät ännu mer, tänkte ännu mer på just det ögonblicket, letade på spotify efter musiken och fann Joshua Radin, hittade biljetter och att han ska spela i Sverige om två veckor. Den första jag tänkte på var min älskade syster som snart ska gifta sig. Jag ska nu ge bort henne och även om det känns i hjärtat känns det bra. Det vill jag fira! Bara hon och jag! Vi ska fira äkta kärlek!
Tänk att min syster ska få välja drömklänningen, bjuda alla sina vänner, och äntligen får säga Ja. Jag kan inte låta bli att gråta och säga att jag hoppas att det snart blir min tur oxå.
21 september 2011
Julia kommer hata mig för att jag lägger upp denna bild men jag älskar den!
Slå upp ordet "störtskön" i svensk ordlista så hittar ni garanterat denna bild:
Eftersom att det inte gick att lägga bilder och youtube-klipp(?) i samma inlägg bjuder jag till extra och lägger in två till godingar från gamla dagar. Vår sista kväll ihop på Kos, efter den kvällen har det visserligen blivit många trevliga kvällar med grasshoppers, änglavingar och paparazzis....
Skamlöst snygg
Lite halvnaken, druken men lycklig
Med beskrivningen: Glittrigt vacker
Eftersom att det inte gick att lägga bilder och youtube-klipp(?) i samma inlägg bjuder jag till extra och lägger in två till godingar från gamla dagar. Vår sista kväll ihop på Kos, efter den kvällen har det visserligen blivit många trevliga kvällar med grasshoppers, änglavingar och paparazzis....
Skamlöst snygg
Lite halvnaken, druken men lyckligJullan
..."Det får mig osökt att tänka på"
Jag tänkte egentligen på Julia först och sen på låten faktiskt. Var ska man börja? När det gäller Julia finns inga ord som räcker till. Det finns bara en Julia som Julia och det är just hon. Jag är ledsen alla ni andra Julior i världen men min Julia är nummer ett och nu när jag sitter här och lyssnar på denna låt om och om igen inser jag hur MYCKET jag saknar henne och hur jag önskar att jag hört av mig oftare.
Ber om ursäkt för det gräsliga youtube-inlägget men det var det bästa jag kunde hitta med rätt låt.
Första gången jag träffade julia v ar på Kos 2002, snart 10 år sen! En sur och grinig, blondin satt på uteserveringen till baren där jag jobbade. Jag gjorde vad jag kunde för att muntra upp denna bittra människa men hon var bakufull. På sin födelsedag och uppenbart besviken. Vi vill inte att Julia ska vara besviken = inte roligt. Hur som helst så ska jag kvällen efter få en praktikant i baren. Julia. Gud bevare mig, ska den surpuppan hänga i min bar en hel kväll? Hur ska jag stå ut? Kl 18:00 prick kommer en dockliknande figur i tajta jeans, glittrande topp och svarta skyhöga pumps. Min enda tanke va: "Hur ska den pinnsmala tjejen orka bära ispåsarna från kylen i köket och i de skorna?" Som jag fick på käften. Julia regerade. Jag hade en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
Julia är allt på en gång (en sak i taget) Förutom att hon är gränslöst generös, mjuk, omtänksam, bubbligt rosa söt, tokrolig är hon helt galen och har inga prolem med att dansa på baren i änglavingar. men akta sig, om du är dum mot Julia eller någon hon känner för all del, blir hon elakast i världen, på sitt egna lilla blonda vis. En babydoll undercover med knivskarp tunga och en attityd som bräcker de flesta. Om man vill ha riktigt roligt ska man ringa Julia. Förstår inte varför jag inte gör det oftare än en gång om året?
Till mitt försvar har fröken varit borta en del, två varv runt jorden eller nått, jag har tappat räkningen. Julia gör allt jag önskar att jag gjort. Missta mig inte nu, jag älskar mitt liv trots allt och har skaffat mig allt jag önskat mig men Julia är ändå strået vassare. Här pratar vi verkligen om en dam som ser vad hon vill ha och ger sig inte förrän hon har fått det, utan att kliva andra på tårna. Julia har klass.
Jag hoppas att Julia vill fortsätta vara min vän även om vi inte ses så ofta.
Läs hennes blogg om en massa coola flygplan! http://thisisjulia.blogg.se/
Jag tänkte egentligen på Julia först och sen på låten faktiskt. Var ska man börja? När det gäller Julia finns inga ord som räcker till. Det finns bara en Julia som Julia och det är just hon. Jag är ledsen alla ni andra Julior i världen men min Julia är nummer ett och nu när jag sitter här och lyssnar på denna låt om och om igen inser jag hur MYCKET jag saknar henne och hur jag önskar att jag hört av mig oftare.
Ber om ursäkt för det gräsliga youtube-inlägget men det var det bästa jag kunde hitta med rätt låt.
Första gången jag träffade julia v ar på Kos 2002, snart 10 år sen! En sur och grinig, blondin satt på uteserveringen till baren där jag jobbade. Jag gjorde vad jag kunde för att muntra upp denna bittra människa men hon var bakufull. På sin födelsedag och uppenbart besviken. Vi vill inte att Julia ska vara besviken = inte roligt. Hur som helst så ska jag kvällen efter få en praktikant i baren. Julia. Gud bevare mig, ska den surpuppan hänga i min bar en hel kväll? Hur ska jag stå ut? Kl 18:00 prick kommer en dockliknande figur i tajta jeans, glittrande topp och svarta skyhöga pumps. Min enda tanke va: "Hur ska den pinnsmala tjejen orka bära ispåsarna från kylen i köket och i de skorna?" Som jag fick på käften. Julia regerade. Jag hade en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
Julia är allt på en gång (en sak i taget) Förutom att hon är gränslöst generös, mjuk, omtänksam, bubbligt rosa söt, tokrolig är hon helt galen och har inga prolem med att dansa på baren i änglavingar. men akta sig, om du är dum mot Julia eller någon hon känner för all del, blir hon elakast i världen, på sitt egna lilla blonda vis. En babydoll undercover med knivskarp tunga och en attityd som bräcker de flesta. Om man vill ha riktigt roligt ska man ringa Julia. Förstår inte varför jag inte gör det oftare än en gång om året?
Till mitt försvar har fröken varit borta en del, två varv runt jorden eller nått, jag har tappat räkningen. Julia gör allt jag önskar att jag gjort. Missta mig inte nu, jag älskar mitt liv trots allt och har skaffat mig allt jag önskat mig men Julia är ändå strået vassare. Här pratar vi verkligen om en dam som ser vad hon vill ha och ger sig inte förrän hon har fått det, utan att kliva andra på tårna. Julia har klass.
Jag hoppas att Julia vill fortsätta vara min vän även om vi inte ses så ofta.
Läs hennes blogg om en massa coola flygplan! http://thisisjulia.blogg.se/
20 september 2011
Nåja, vad gör lite skit i hörnen...
Vad tror ni händer då man lämnar en 2 1/2-åring i duschen själv med traktorn?
Jag är nu 3 schampoo + 1 balsamflaska fattigare.
Desmon: " Biltvätt mamma!"
Jag kan inget annat än skratta. Tur att jag putsade båda glasdörrarna idag. Jag menar jag kan ju behöva göra det igen typ.
Jag är nu 3 schampoo + 1 balsamflaska fattigare.
Desmon: " Biltvätt mamma!"
Jag kan inget annat än skratta. Tur att jag putsade båda glasdörrarna idag. Jag menar jag kan ju behöva göra det igen typ.
Lyxlunch
Svar: - Nej jag lagar inte denna typ av mat till lunch. Ni kan vara lugna. Jag har värmt på rester från middagen igår. Men jag vill ändå dela med mig av denna förtjusande lilla raring.
jag har valt att kalla den September-gryta. Den är både man och barnvänlig. Det vill säga orginalet var med kålrot och palsternacka så den som är vågad kan ju lägga till det.
Kokt potatis och färsk babyspenat till servering.
Fräs köttet i smör och vitlöken, gärna hackad inte pressad det pajjar upp smaken. Salta /peppra. Fyll på med H2O, buljong, lagerblad, soja. Låt det hele puttra i minst 1 1/2 timme men gärna längre. Drick nu vinet. Men inte om du är gravid eller under 18 år. Hur som helst, koka potatisen samtidigt skalar du och lägger i morötterna i grytan, koka dem mjuka. Avsluta med att hälla i grädden och krydda med timjan. Färsk funkar om man gillar det. Den som vill ha lite tjockare konsistens reder med fördel av grytan med "ljus redning" från Maizena. Den klumpar sig inte och kan användas direkt.
Ät med potatis och babyspenat. Gärna dagen efter då den är grym!
jag har valt att kalla den September-gryta. Den är både man och barnvänlig. Det vill säga orginalet var med kålrot och palsternacka så den som är vågad kan ju lägga till det.
- En lagom stor bit högrev
- Smör att fräsa i
- Morötter
- Vitlök
- Lagerblad
- Svartpeppar och salt
- Timjan
- Köttbuljong (tärning går fint)
- Kinesisk soja
- Vispgrädde (matlagningsgrädde om du är tråkig)
- H2O (valfri mängd)
Kokt potatis och färsk babyspenat till servering.
Fräs köttet i smör och vitlöken, gärna hackad inte pressad det pajjar upp smaken. Salta /peppra. Fyll på med H2O, buljong, lagerblad, soja. Låt det hele puttra i minst 1 1/2 timme men gärna längre. Drick nu vinet. Men inte om du är gravid eller under 18 år. Hur som helst, koka potatisen samtidigt skalar du och lägger i morötterna i grytan, koka dem mjuka. Avsluta med att hälla i grädden och krydda med timjan. Färsk funkar om man gillar det. Den som vill ha lite tjockare konsistens reder med fördel av grytan med "ljus redning" från Maizena. Den klumpar sig inte och kan användas direkt.
Ät med potatis och babyspenat. Gärna dagen efter då den är grym!
Familjen - Det var jag
Alltså om jag nån gång blir jättekänd och får bra sångröst och blir snygg.. ja allt det där ni vet, då ska jag oxå ha med en kräftskiva i min video. Lätt.
Fast det var inte det jag ville ha sagt i detta inlägget egentligen utan att just Familjen och den musik de gör är riktiga humör-höjare. Inte för att jag just idag var på dåligt humör men eftersom att jag redan var på toppenhumör så är jag just nu uppe och buggar bland molnen till deras syntigt popiga låtar på skånska.
Håll till godo!
Dagens Den här får mig att tänka på: Familjen - Nån gång får mig att tänka på en skön sommardag, vi är på väg någonstans, minns inte vart men det spelar ingen roll. Min syster sitter brevid mig i baksätet och virkar på en rosa mössa. Hon har Vega i magen men knappt en månads marginal, Tule sover tungt i framsätet, Niklas kör. Fort och bilen svajjar skönt över grusvägen. Den varma luften virvlar in igenom fönstret, jag smuttar på en festis som Desmond inte vill ha. Päronsmak. Ur högtalarna på hög volym ljuder just Familjen - nån gång.
Tyvärr fanns inte musikvideon (vet ej om den finns i huvudtaget) på youtube men dock kan man hitta denna yber-sköna låt på Spotify. Lyssna nu!
Fast det var inte det jag ville ha sagt i detta inlägget egentligen utan att just Familjen och den musik de gör är riktiga humör-höjare. Inte för att jag just idag var på dåligt humör men eftersom att jag redan var på toppenhumör så är jag just nu uppe och buggar bland molnen till deras syntigt popiga låtar på skånska.
Håll till godo!
Dagens Den här får mig att tänka på: Familjen - Nån gång får mig att tänka på en skön sommardag, vi är på väg någonstans, minns inte vart men det spelar ingen roll. Min syster sitter brevid mig i baksätet och virkar på en rosa mössa. Hon har Vega i magen men knappt en månads marginal, Tule sover tungt i framsätet, Niklas kör. Fort och bilen svajjar skönt över grusvägen. Den varma luften virvlar in igenom fönstret, jag smuttar på en festis som Desmond inte vill ha. Päronsmak. Ur högtalarna på hög volym ljuder just Familjen - nån gång.
Tyvärr fanns inte musikvideon (vet ej om den finns i huvudtaget) på youtube men dock kan man hitta denna yber-sköna låt på Spotify. Lyssna nu!
Dagen efter
Helt ärlig, jobba natt? Hur klarar ni det? Jag fattar bara inte. Hur klarade jag det? Jag minns mitt första riktigta jobb, Lyktan. Ett jättekomplex med äldreomsorgens alla vackra sidor. Ett jobb jag än idag tyckte mycket om. På slutet (innan jag åkte till Kos och tappade bort några år på någon stand någonstans i Grekland) jobbade jag nästan bara natt och mycket och gärna kväll plus natt. Det var oxå innan det fanns en gräns för hur mycket man fick jobba. Snittade på 250 timmar i månaden. Jag hade ingenstans att bo heller så jag sov på jobbet, i joursängen. Helt galet.
Så i söndags när jag blev inbeordrad att jobba natt så kändes det inte som någon match men dagen efter och som nu dagen efter dagen efter.... Totalt manglad. Jag var helt paj när jag skulle gå och hämta Desmond på dagis. Fröknarna undrade om jag mådde bra? Benen kändes som gelé.
Och så hungrig man blev. Åt massa skit under natten för att hålla mig vaken. Till kvällen vid middagen svullade jag. Sjukligt.Imorse när jag ställde mig på vågen vägde jag lika mycket som i tredje månaden. jag vet att det inte händer över en natt men gårkvällens onödiga mackor gjorde sig direkt påminda.
Nu måste jag ta tag i det här. Upp på crossen, äta frukost. I försig gick jag 4 vändor till dagis i morse då jag glömt nycklarna i vagnen. Utanför dagis. Trött, jo ganska :)
Kanske ska ta och gräva lite i trädgården, det kommer ju 250 höstlökar med posten närsomhelst. Det regnar ju faktiskt inte så egentligen har jag ingen ursäkt för att inte gå ut. Förutom att jag borde ställa mig på crossen. Jag gör det först så får vi se om jag orkar gå ut sen.
Tjing!
Så i söndags när jag blev inbeordrad att jobba natt så kändes det inte som någon match men dagen efter och som nu dagen efter dagen efter.... Totalt manglad. Jag var helt paj när jag skulle gå och hämta Desmond på dagis. Fröknarna undrade om jag mådde bra? Benen kändes som gelé.
Och så hungrig man blev. Åt massa skit under natten för att hålla mig vaken. Till kvällen vid middagen svullade jag. Sjukligt.Imorse när jag ställde mig på vågen vägde jag lika mycket som i tredje månaden. jag vet att det inte händer över en natt men gårkvällens onödiga mackor gjorde sig direkt påminda.
Nu måste jag ta tag i det här. Upp på crossen, äta frukost. I försig gick jag 4 vändor till dagis i morse då jag glömt nycklarna i vagnen. Utanför dagis. Trött, jo ganska :)
Kanske ska ta och gräva lite i trädgården, det kommer ju 250 höstlökar med posten närsomhelst. Det regnar ju faktiskt inte så egentligen har jag ingen ursäkt för att inte gå ut. Förutom att jag borde ställa mig på crossen. Jag gör det först så får vi se om jag orkar gå ut sen.
Tjing!
19 september 2011
mållös
Här är en film jag rekommenderar varmt. Jag brukar alltid hitta något B i i typ alla filmer men denna fullkomligen blow you away. Se den.
Jag såg den igår och kan fortfarande inte släppa den. Sjukt snyggt gjord, alla detaljer. Ja vad ska man säga, jag är mållös.
Jag såg den igår och kan fortfarande inte släppa den. Sjukt snyggt gjord, alla detaljer. Ja vad ska man säga, jag är mållös.
17 september 2011
underbar
Helt ärligt hur mår han som gjort denna app?
Btw har jag en tvååring som står och dansar till denna här brevid mig.... underbart.
Btw har jag en tvååring som står och dansar till denna här brevid mig.... underbart.
13 september 2011
kan inte låta bli att hetsa upp mig men....
Svt Play - Dokument inifrån - Mc Fusk = Jag kommer aldrig mer att äta på gyllene måsen.
Inte för att jag varit något fan förut, hey de använder inte handskar! Vidrigt! Men se dokumentären: att tvinga sina anställda att jobba gratis och märka om mat, ställa om tidsmarkörer i en jakt för att tjäna pengar är allt annat än vad jag vill bidra till.
Skäms på Mc Donalds!
Aldrig att mina barn ska få jobba för dem. Aldrig.
Inte för att jag varit något fan förut, hey de använder inte handskar! Vidrigt! Men se dokumentären: att tvinga sina anställda att jobba gratis och märka om mat, ställa om tidsmarkörer i en jakt för att tjäna pengar är allt annat än vad jag vill bidra till.
Skäms på Mc Donalds!
Aldrig att mina barn ska få jobba för dem. Aldrig.
11 september 2011
Spontan reflektion: Hur fick de plats där upp allihop?
Trädfällning stod på göra-listan idag och strax innan lunch kom lillebror och en pigg liten polare till denne och kändes sig sugna på att släpa och dra lite. Adde den klätterglade krängde upp i björken och kapade den uppifrån och ner. Eller nästan ner. Fyra meter av stammen är kvar och där ska det bli en trädkoja till Desmond.
Jag var hysteriskt nervös innan min älskade och ende man skulle upp i vårt högsta träd men han lovade heligt och dyrt att selen håller för allt och att han skulle vara försiktig. Allt gick som tur va bra förutom telekabeln som rök med första grenen. Nu har vi dock ved till nästa sekel typ. Om någon orkar klyva upp den. Inte jag.
Med en marginal på 20 cm, skills mina vänner, skills.
Efter att björken mött sitt öde tyckte vi att vi likagärna kunde kapa lite till. Eller egentligen blev vi tvungna att kapa då det i princip var omöjligt att få upp telekabeln igen utan att snagga krikonträden lite. Så kort och gott, jag slapp klättra i år för år ska ni veta kom krikonen ner till mig. Jag plockade hela eftermiddagen och halva kvällen. Vid 19-tiden började det spöregna så jag bestämde att resten får ligga. Jag tror ändå att de jag hann plocka kommer att resultera i en och annan burk sylt. Eller vad tror ni?
Pssst... Jag har 20 kg till som inte fick plats på bild. Krikon någon? Josefine, du gillar ju att safta och sylta har jag hört?
Jag var hysteriskt nervös innan min älskade och ende man skulle upp i vårt högsta träd men han lovade heligt och dyrt att selen håller för allt och att han skulle vara försiktig. Allt gick som tur va bra förutom telekabeln som rök med första grenen. Nu har vi dock ved till nästa sekel typ. Om någon orkar klyva upp den. Inte jag.
Med en marginal på 20 cm, skills mina vänner, skills.
Efter att björken mött sitt öde tyckte vi att vi likagärna kunde kapa lite till. Eller egentligen blev vi tvungna att kapa då det i princip var omöjligt att få upp telekabeln igen utan att snagga krikonträden lite. Så kort och gott, jag slapp klättra i år för år ska ni veta kom krikonen ner till mig. Jag plockade hela eftermiddagen och halva kvällen. Vid 19-tiden började det spöregna så jag bestämde att resten får ligga. Jag tror ändå att de jag hann plocka kommer att resultera i en och annan burk sylt. Eller vad tror ni?
Pssst... Jag har 20 kg till som inte fick plats på bild. Krikon någon? Josefine, du gillar ju att safta och sylta har jag hört?
En underbart skön söndag 10 år senare
Vid den här tiden för idag för 10 år sedan stog jag i köket på jobbet, kokade ägg i doften av bryggkaffet, lyssnade full i skratt på Gerda som över sin morgongröt ännu än gång berättade om när hon blev bjuden på date första gången 1928. Den glada tiden efter kriget. Jag var 19 år precis som hon varit då och jag drömde om att hitta kärleken precis som hon hade gjort. I tv-rummet intill satt Rune och tittade på tv4-nyheterna utan att egentligen titta. Min kollega väcker mig ur mina tankar med: " - Madde, kom och kolla det händer nått på nyheterna!"
När jag med kaffekannan i handen lutar mig in i vardagsrummet ser jag hur flygplan nr 2 krachar in i World Trade Center. Först fattar jag ingenting. Vadå? Är det någon filminspelning? Eller vadå krachade det precis ett plan rakt in i höghuset? Jag minns detta ögonblick så väl för det kändes så konstigt hela grejen. Där stod jag och serverade kaffe en morgon på demensavdelningen, som alla andra dagar, blommiga gardiner, kattgräs i fönstrena, Rune i sin rutiga skjorta som sitter och sirrar i väggen, puffiga små kuddar i soffan, den svala doften av hösten som lirkat sig in genom balkongdörrens glänt, min kollega som förstenat står framför tvn och maler på om att " - .....detta händer inte, ser du? Det är inte klokt!" Ute i köket ropar blinda Gerda att " - kaffe skulle smaka gott! hallå? hallå? Jo jag sa...hallå?" Samtigt förändras världen för alltid och ett krig som ska komma att involvera hela världen får sin början.
Hela 10 år idag har gått sedan just det ögonblicket. Det var innan allt. Det var innan jag åkte till Kos. Innan jag träffade min fästman som aldrig blev min man. Det var innan jag gjorde abort. Innan jag träffade det bästa vännerna i livet. Det var innan Andreas. Om jag då när jag stod där i den kluvna världsbilden hade vetat att jag exakt 10 år senare skulle sitta i ett kök jag älskar, i ett hus jag älskar tillsammans med man och barn som jag älskar, en underbart skön söndag i september. Om jag hade vetat skulle det ha förändrat hur de 10 åren däremellan hade sett ut? Hade jag gjort saker och ting annorlunda?
Vad tänker du på då du hör datumet 11 september? Minns du vart du befann dig? Vad gjorde just du när det hände?
Jag kan känna att det faktum att väldigt många människor förlorade livet just den dagen är visserligen tråkigt men sätt det i relativitet till den 26 december då flera hundra tusen människor blev totalöveraskade av tsunamin, alla hundratusentals hem som föstördes, familjer som stympades. Detta i mina ögon är höjden av sorg och ett uppvaknade av vad naturens kraft kan göra men den 11 september känns bara som missriktat hat och upptrapningen av en redan långt pågående konflikt.
Hur hade världen exempelvis sett ut idag utan 11 september?
När jag med kaffekannan i handen lutar mig in i vardagsrummet ser jag hur flygplan nr 2 krachar in i World Trade Center. Först fattar jag ingenting. Vadå? Är det någon filminspelning? Eller vadå krachade det precis ett plan rakt in i höghuset? Jag minns detta ögonblick så väl för det kändes så konstigt hela grejen. Där stod jag och serverade kaffe en morgon på demensavdelningen, som alla andra dagar, blommiga gardiner, kattgräs i fönstrena, Rune i sin rutiga skjorta som sitter och sirrar i väggen, puffiga små kuddar i soffan, den svala doften av hösten som lirkat sig in genom balkongdörrens glänt, min kollega som förstenat står framför tvn och maler på om att " - .....detta händer inte, ser du? Det är inte klokt!" Ute i köket ropar blinda Gerda att " - kaffe skulle smaka gott! hallå? hallå? Jo jag sa...hallå?" Samtigt förändras världen för alltid och ett krig som ska komma att involvera hela världen får sin början.
Hela 10 år idag har gått sedan just det ögonblicket. Det var innan allt. Det var innan jag åkte till Kos. Innan jag träffade min fästman som aldrig blev min man. Det var innan jag gjorde abort. Innan jag träffade det bästa vännerna i livet. Det var innan Andreas. Om jag då när jag stod där i den kluvna världsbilden hade vetat att jag exakt 10 år senare skulle sitta i ett kök jag älskar, i ett hus jag älskar tillsammans med man och barn som jag älskar, en underbart skön söndag i september. Om jag hade vetat skulle det ha förändrat hur de 10 åren däremellan hade sett ut? Hade jag gjort saker och ting annorlunda?
Vad tänker du på då du hör datumet 11 september? Minns du vart du befann dig? Vad gjorde just du när det hände?
Jag kan känna att det faktum att väldigt många människor förlorade livet just den dagen är visserligen tråkigt men sätt det i relativitet till den 26 december då flera hundra tusen människor blev totalöveraskade av tsunamin, alla hundratusentals hem som föstördes, familjer som stympades. Detta i mina ögon är höjden av sorg och ett uppvaknade av vad naturens kraft kan göra men den 11 september känns bara som missriktat hat och upptrapningen av en redan långt pågående konflikt.
Hur hade världen exempelvis sett ut idag utan 11 september?
9 september 2011
R.I.P mr topplån
Adjöss och tack för fisken! Efter en fin fin värdering av huset kunde banken idag meddela att de lägger om lånen vilket betyder: Inget mer topplån!
Tillåt mig att: Springa några varv runt huset och bara lyckligt skrika - "JAAAAAAAAA!"
Ett år av svett, tårar, släpandes, kämpandes, snålandes är nu till ända och vi ser ljuset i ekonomitunneln!
Idag ska jag fira med att baka på jobbet!
Tillåt mig att: Springa några varv runt huset och bara lyckligt skrika - "JAAAAAAAAA!"
Ett år av svett, tårar, släpandes, kämpandes, snålandes är nu till ända och vi ser ljuset i ekonomitunneln!
Idag ska jag fira med att baka på jobbet!
Äntligen
Min beställning från Stoff och Stil kom igår. Dels mina patchwork-provet men oxå det underbara tyget med geishor! Så himla fina!!! Jag måste beställa fler, här ska det sys lapptäcken för kung och fosterland!
8 september 2011
Låtsas som ingenting
Kände efter viss påtryckning eller realisering av min syster att det var dags att berätta för mamma:
Min syster: " - Du tror inte att hon kommer tycka att det är konstigt att du går tre månader över tiden?" (om jag nu skulle bli gravid igen direkt)
Jag: " - Jo det är klart att hon kommer tycka att det är konstigt att bebisen kommer i juni istället för i mars...." (tänkte inte på det)
För att förklara det hela lite närmre så är vår mor ( och vi är båda två väldigt medvetna om detta) både läkare, astronaut, stadsminister, psykolog, stjärnkock, ja välj själv beroende på vad ni kan komma att prata om så vet vår mamma allt om allt och vet såklart bäst för hon är typ kung. I hennes lilla parallella universum.
Exempelvis: Jag brukar strategiskt inte ringa mamma och berätta saker för hon kommer ändå bara att prata om sig själv eller ha tusen råd och lösningar om vad man bör göra och inte. Men då min son i våras hade rotavirus (elak maginfluensa) ringde hon som en galning och tillslut blev jag tvungen att svara för att få tyst på människan. Jag har väldigt svårt att ljuga eller rättare sagt jag är oförmögen så när hon frågar hur det är skulle jag lika gärna ha kunna säga "Det är bra!" och sedan låtit henne prata på om sitt som vanligt men såklart blev jag tvungen att berätta om Desmond och då börjar mamma med diagnos-pratet diiiirekt och fortsätter på om att jag måste ge han vätskeersättning med tesked bla bla bla..
Att hennes dotter är undersköterska och jobbar med sjuka barn det bryr hon sig inte om utan hon ska "hjälpa" mig att ta hand om en magsjuk. Jag kan bara uppgivet svara med " - Ja, mamma jag vet, jag är undersköterska. Det är mitt jobb att veta hur man tar hand om någon som är magsjuk." och till svar får man " - Jo jag vet men..." och så börjar hela rasket om igen.
Så när missfallet var ett faktum kände jag spontant: Nej. Jag kommer inte att ringa min mamma. För då är hon väl plötsligt gynekolog.
Nu har det gått dryga tre veckor och min syster som sagt hintar lite att det börjar bli dags att ta tjuren vid hornen och säga som det är. Jag håller med henne om att destu längre jag väntar destu jobbigare blir det att förklara varför jag inte sagt något.
Så igår tog jag en stor kaffe, satte mig bekämt och förberede mig på kasta bort den närmsta halvtimmen på att lyssna till mammas prat. Dock, hör och häpna, för första gången i mitt liv hade min mamma inga kloka råd, husmorskurer, egna erfarenheter. När jag lagt på var jag helt chockad. Va? Var det min mamma jag pratade med? Ursäkta? Helt j*vla otroligt. Det kändes till och med skönt att berätta för henne. Nu låter det som om jag vanligt hatar/avskyr min mamma. Man väljer ju inte sina föräldrar och om jag hade fått välja fritt kanske hon inte stått först på listan men hon är ju ändå min mamma, så någon form av hatkärlek finns ju där. Hon är så speciell. Allmänt jobbig och faktiskt totalt olik mig själv. (hoppas jag för guds skull annars får jag panik)
Däremot har jag en otrolig storasyster som varit min mamma-räddning. Samt en fantastisk pappa som kanske inte alltid varit där för mig men som jag likaväl tycker så mycket om. Han tar fram alla de bästa sidorna hos mig. Att kunna säga att just han är min pappa gör mig stolt. Han sätter inga krav eller förväntningar på mig. Han bemöter mig som vuxen. Behandlar mig inte bara som sin dotter utan även med stor respekt för den jag är. För att inte tala om min låtsasmamma (styvmamma låter så hårt och kallt) det är ännu en fantastisk människa. Om alla människor vore som hon skulle jorden falla i fullständig harmoni samtidigt som alla skulle ha förbannat kul.
Jag önskar ibland att min mamma-relation vore bättre eller annorlunda men nu är det som det är. Tyvärr tror jag inte att hon förstår hur relationen ser ut. Hon ser nog sig själv som världens bästa mamma. Vilket hon en gång var men sen hände nått. Vad kan man bara spekulera i.
Min syster: " - Du tror inte att hon kommer tycka att det är konstigt att du går tre månader över tiden?" (om jag nu skulle bli gravid igen direkt)
Jag: " - Jo det är klart att hon kommer tycka att det är konstigt att bebisen kommer i juni istället för i mars...." (tänkte inte på det)
För att förklara det hela lite närmre så är vår mor ( och vi är båda två väldigt medvetna om detta) både läkare, astronaut, stadsminister, psykolog, stjärnkock, ja välj själv beroende på vad ni kan komma att prata om så vet vår mamma allt om allt och vet såklart bäst för hon är typ kung. I hennes lilla parallella universum.
Exempelvis: Jag brukar strategiskt inte ringa mamma och berätta saker för hon kommer ändå bara att prata om sig själv eller ha tusen råd och lösningar om vad man bör göra och inte. Men då min son i våras hade rotavirus (elak maginfluensa) ringde hon som en galning och tillslut blev jag tvungen att svara för att få tyst på människan. Jag har väldigt svårt att ljuga eller rättare sagt jag är oförmögen så när hon frågar hur det är skulle jag lika gärna ha kunna säga "Det är bra!" och sedan låtit henne prata på om sitt som vanligt men såklart blev jag tvungen att berätta om Desmond och då börjar mamma med diagnos-pratet diiiirekt och fortsätter på om att jag måste ge han vätskeersättning med tesked bla bla bla..
Att hennes dotter är undersköterska och jobbar med sjuka barn det bryr hon sig inte om utan hon ska "hjälpa" mig att ta hand om en magsjuk. Jag kan bara uppgivet svara med " - Ja, mamma jag vet, jag är undersköterska. Det är mitt jobb att veta hur man tar hand om någon som är magsjuk." och till svar får man " - Jo jag vet men..." och så börjar hela rasket om igen.
Så när missfallet var ett faktum kände jag spontant: Nej. Jag kommer inte att ringa min mamma. För då är hon väl plötsligt gynekolog.
Nu har det gått dryga tre veckor och min syster som sagt hintar lite att det börjar bli dags att ta tjuren vid hornen och säga som det är. Jag håller med henne om att destu längre jag väntar destu jobbigare blir det att förklara varför jag inte sagt något.
Så igår tog jag en stor kaffe, satte mig bekämt och förberede mig på kasta bort den närmsta halvtimmen på att lyssna till mammas prat. Dock, hör och häpna, för första gången i mitt liv hade min mamma inga kloka råd, husmorskurer, egna erfarenheter. När jag lagt på var jag helt chockad. Va? Var det min mamma jag pratade med? Ursäkta? Helt j*vla otroligt. Det kändes till och med skönt att berätta för henne. Nu låter det som om jag vanligt hatar/avskyr min mamma. Man väljer ju inte sina föräldrar och om jag hade fått välja fritt kanske hon inte stått först på listan men hon är ju ändå min mamma, så någon form av hatkärlek finns ju där. Hon är så speciell. Allmänt jobbig och faktiskt totalt olik mig själv. (hoppas jag för guds skull annars får jag panik)
Däremot har jag en otrolig storasyster som varit min mamma-räddning. Samt en fantastisk pappa som kanske inte alltid varit där för mig men som jag likaväl tycker så mycket om. Han tar fram alla de bästa sidorna hos mig. Att kunna säga att just han är min pappa gör mig stolt. Han sätter inga krav eller förväntningar på mig. Han bemöter mig som vuxen. Behandlar mig inte bara som sin dotter utan även med stor respekt för den jag är. För att inte tala om min låtsasmamma (styvmamma låter så hårt och kallt) det är ännu en fantastisk människa. Om alla människor vore som hon skulle jorden falla i fullständig harmoni samtidigt som alla skulle ha förbannat kul.
Jag önskar ibland att min mamma-relation vore bättre eller annorlunda men nu är det som det är. Tyvärr tror jag inte att hon förstår hur relationen ser ut. Hon ser nog sig själv som världens bästa mamma. Vilket hon en gång var men sen hände nått. Vad kan man bara spekulera i.
7 september 2011
Dagens produktion blev ingen fotölj
Tog en sväng om i le garden i eftermiddags. Desmond tjatade om att han ville gå in och leka med sina bilar men det ville inte mamma. Hon ville plocka krikon. Stackars barn.
Sjukt god sylt så det var det värt. Jag tror att Desmond kommer tycka likadant då han får smaka.
Till min finfina sylt behöver du:
Sjukt god sylt så det var det värt. Jag tror att Desmond kommer tycka likadant då han får smaka.
Till min finfina sylt behöver du:
- Så många Krikon du lyckas plocka/ruska ner (krikon är små små plommon som växer vilt på buskar förutom hos mig där det hänger i klassar från två underbara träd)
- Massa socker
- Vanlijsocker eller vaniljstång om man är rik (vilket jag verkligen inte är)
- Stjärnanis
- Kardemummakärnor (krossade)
- Maizena mjöl mängd efter konsistens
Hälsning till min pancreas
Nu har jag ätit något dumt. Vad har jag ätit egenligen? Kan det vara broccolin? Fan j*vla gallblåsa låt mig va! Låt mig äta vad jag vill! Jag ska klippa ut dig med en trädgårdsspade! Så förbannat illa du gör mig ditt helvete! Jag hatar dig....
Ja jo men ska bara
Fotöljen var det ja... jag ska bara sy lite till jobbet först sen... sen ska jag sy fotöljen jag lovar!
Produktionen är hög idag
Produktionen är hög idagprestationsångest i kvadrat
Denna dag lär bli en hysterisk dag. Det blir det alltid då jag är ledig. Jag vill gärna maxa min tid genom att hinna med så mycket som möjlig och idag behöver jag verkligen:
Tvätta kläder
Måla byrån
Sy klart fotöljen
Kratta upp gräs i trädgården
Jag har fem timmar på mig, vad tror ni? Ska jag försöka prioritera?
Tur att jag inte är ledig särskillt ofta.
Tvätta kläder
Måla byrån
Sy klart fotöljen
Kratta upp gräs i trädgården
Jag har fem timmar på mig, vad tror ni? Ska jag försöka prioritera?
Tur att jag inte är ledig särskillt ofta.
5 september 2011
Ursäkta men jag fattar inte
Jag har fastnat i blogg-träsket. Det är bara att erkänna. Jag drivs just nu av jakten på den ultimata bloggen. Har hittat en del bra (riktigt bra) och en del riktigt dåliga och tyvärr är en av de sämsta konstigt nog en av sveriges mest lästa. Jag kände spontant när jag tråkat mig igenom de två första inläggen att jag verkligen inte behöver läsa just den bloggen fler gånger för med allra största säkerhet kommer det att stå EXAKT samma sak i blogg-inläggen för resten av all evighet när det gäller denna blogg.
Jag vet att vissa människor systematiskt spelar dumma och tror sig vinna något på detta men tyvärr tror jag att i detta fallet finns det inte mycket mer i den hjärnan än vad det finns i en fiskbulle. Dock blir jag lite arg på mig själv att jag retar upp mig på bloggen och dess författare för vem fan bryr sig egentligen men det är ju just detta faktum att tydligen gör väldigt många det eftersom att de väljer att läsa bloggen? Som att man skulle känna sig ett dugg rikare rent informationsmässigt då man slösat bort sin tid på att läsa blasket. Jag kan ju inte gärna kalla alla som gillar bloggen för korkade men vad är det som är så intressant?
Nu gör jag en grov ironisk liknelse: "Haha, jo men jag var på gymmet i morse, börjar bli riktigt tajt, sen ska jag fixa naglarna, lösögonfransarna, Haha :) (smiley) tuttarna, ta en löööjromsmacka på stuuuureplan, och så här gör jag när jag fixar mitt hår....ha ha smiley smiley smiley"
Nu tänker ni säkert: "Klassisk avundsjuka" men vet ni va? Näe, faktsikt inte. Jag befann mig i den sörjan (stureplan) för 4 år sen och kände mig alltid lite... missplacerad. Tro mig jag försökte verkligen (dvs jag visste inte bättre) men det gör jag nu och nej tack. Desto större hår och rödare drink som man helst inte ska ha köpt själv desto högre status.
Förstå mig rätt inget ont om stadsdelen i sig och många av dem som florerar kring svampen är mycket trevliga men man kan inte undgå att erkänna att en viss typ av "folk" dras till denna plats på jorden. Att motsäga sig detta vore att ljuga eller helt enkelt inte ha koll på läget.
Hur som helst...
Jag vet inte vad som är värst? Att folk läser detta (blondi-bloggen-arne) och tycker att det är bra/intressant eller att folk som jag blir allvarligt irriterade på att en människa kan vara så obotat pantad och fortfarande tjäna poularitet på detta?
Jag vet inte vad jag ska säga, jag får ont i huvudet bara jag tänker på det.
Visst, yttrandefrihet hej och hå, man behöver inte läsa om man inte vill men jag fattar bara inte. Kan nån förklara? Är det jag som är korkad egentligen?
Jag vet att vissa människor systematiskt spelar dumma och tror sig vinna något på detta men tyvärr tror jag att i detta fallet finns det inte mycket mer i den hjärnan än vad det finns i en fiskbulle. Dock blir jag lite arg på mig själv att jag retar upp mig på bloggen och dess författare för vem fan bryr sig egentligen men det är ju just detta faktum att tydligen gör väldigt många det eftersom att de väljer att läsa bloggen? Som att man skulle känna sig ett dugg rikare rent informationsmässigt då man slösat bort sin tid på att läsa blasket. Jag kan ju inte gärna kalla alla som gillar bloggen för korkade men vad är det som är så intressant?
Nu gör jag en grov ironisk liknelse: "Haha, jo men jag var på gymmet i morse, börjar bli riktigt tajt, sen ska jag fixa naglarna, lösögonfransarna, Haha :) (smiley) tuttarna, ta en löööjromsmacka på stuuuureplan, och så här gör jag när jag fixar mitt hår....ha ha smiley smiley smiley"
Nu tänker ni säkert: "Klassisk avundsjuka" men vet ni va? Näe, faktsikt inte. Jag befann mig i den sörjan (stureplan) för 4 år sen och kände mig alltid lite... missplacerad. Tro mig jag försökte verkligen (dvs jag visste inte bättre) men det gör jag nu och nej tack. Desto större hår och rödare drink som man helst inte ska ha köpt själv desto högre status.
Förstå mig rätt inget ont om stadsdelen i sig och många av dem som florerar kring svampen är mycket trevliga men man kan inte undgå att erkänna att en viss typ av "folk" dras till denna plats på jorden. Att motsäga sig detta vore att ljuga eller helt enkelt inte ha koll på läget.
Hur som helst...
Jag vet inte vad som är värst? Att folk läser detta (blondi-bloggen-arne) och tycker att det är bra/intressant eller att folk som jag blir allvarligt irriterade på att en människa kan vara så obotat pantad och fortfarande tjäna poularitet på detta?
Jag vet inte vad jag ska säga, jag får ont i huvudet bara jag tänker på det.
Visst, yttrandefrihet hej och hå, man behöver inte läsa om man inte vill men jag fattar bara inte. Kan nån förklara? Är det jag som är korkad egentligen?
4 september 2011
Situation kök
Om någon skulle be mig beskriva mit liv som det är just nu med en bild skulle jag välja denna:
En charmig vardagsdans mellan välling, folsyra, falukorv, latte, och en turkos termos med rosor på. Lägg märke till att falukorven ekonomiskt nog delats och packeterats in i minsta detalj med påse och lite plastklämma. Herregud jag fyller snart 30 och det märks verkligen.
Åldersnojja? Nä vadå?
Söndagslunch
Jag: "-Vill du ha sylt till?"
Desmond: "- Mamma, (I ett tonläge som syftar till att hans mamma vore knasig) jag vill ju ha kräm!!
Jag igen: " - Är du säker? (skeptisk)
Desmond igen: " - Tokmamma!" (Gud vad min mamma är knasig)
Aprikoskräm och blodpudding
Desmond: "- Mamma, (I ett tonläge som syftar till att hans mamma vore knasig) jag vill ju ha kräm!!
Jag igen: " - Är du säker? (skeptisk)
Desmond igen: " - Tokmamma!" (Gud vad min mamma är knasig)
Aprikoskräm och blodpudding2 september 2011
Jag klagar inte men...
Igår kväll då jag precis skulle hasta ner för trappen till tvättstugan och ta ut vitt-tvätten ur torktumlaren säger adde chockerande nog: "- Jag har redan tagit upp den.." När han i förra veckan meckade ihop en vitt-tvätt (med ett par röda långkallingar i) trodde jag att det bara var en engångsföretelse. Bäst att njuta så länge det varar tänkte jag men se på fasen min man har fått blodad tant i tvättstugan!
För att förklara det hela så är det vanligtvis jag som oavkortat sköter allt i hemmet, diktatoriskt då jag har MYCKET svårt att låta någon annan göra hushållsysslor, resultatet blir helt enkelt inte som jag vill. Dessutom har jag inte hjärta att kräva hushållarbete av en enarmad, hårt arbetande, älskling som redan kämpar med att se efter vår vilda 2 åring själv då jag går och jobbar, typ varje kväll.
Kan även tillägga att min man har förut visat sig totalt oduglig när det gäller tvätt. Kläderna var fulla i tvättmedel då jag tog ut dem och förväntade mig att det skulle vara "rena". Så milt men bestämt har jag sagt att jag sköter tvätten framöver, och städningen, och disken. Jag vill inte behöva göra om allt. Men nu hur som helst verkar han få till det riktigt bra! Eller ja, kläderna är ju iallafall rena. För när jag förvånat men lycklig svarar min man igår kväll med: " - Va glad jag blir men då går jag ser och sätter på en ny tvätt!" får jag till svar: " - Det har jag redan gjort! Jag la i en svart-tvätt..." men hallå vad försiggår här egentligen? Någon samlar poäng?
För att förklara det hela så är det vanligtvis jag som oavkortat sköter allt i hemmet, diktatoriskt då jag har MYCKET svårt att låta någon annan göra hushållsysslor, resultatet blir helt enkelt inte som jag vill. Dessutom har jag inte hjärta att kräva hushållarbete av en enarmad, hårt arbetande, älskling som redan kämpar med att se efter vår vilda 2 åring själv då jag går och jobbar, typ varje kväll.
Kan även tillägga att min man har förut visat sig totalt oduglig när det gäller tvätt. Kläderna var fulla i tvättmedel då jag tog ut dem och förväntade mig att det skulle vara "rena". Så milt men bestämt har jag sagt att jag sköter tvätten framöver, och städningen, och disken. Jag vill inte behöva göra om allt. Men nu hur som helst verkar han få till det riktigt bra! Eller ja, kläderna är ju iallafall rena. För när jag förvånat men lycklig svarar min man igår kväll med: " - Va glad jag blir men då går jag ser och sätter på en ny tvätt!" får jag till svar: " - Det har jag redan gjort! Jag la i en svart-tvätt..." men hallå vad försiggår här egentligen? Någon samlar poäng?
På den lilla lilla lilla skylten står det: "Vi upplever alla färg olika men inte fan är väl den här svart?"
Som sagt, kläderna är rena iallafall:
Det blev ett badrum tillslut typ
Kom på att jag ännu inte lagt upp bilderna på badrummet! Ni vet hur det såg ut innan va? Om inte kan ni kolla på http://duraringdetrinnervatten.blogspot.com/
Här är det iallafall! Vi har inte fått upp varken spegeln eller handdukstorken men så är det då man inga pengar har ;)
Toadörren är utbytt men ännu saknas tröskel och foder på insidan men det kommer, allting i huset är snett och vint så vi måste bygga tröskel själv och Adde har sagt att han ska fixa det. Vilken dag som helst. jag har vant mig och för min del spelar det ingen roll längre, jag är bara lycklig att jag slipper kliva in i den "ruttna bananen" för att kissa.
Här är det iallafall! Vi har inte fått upp varken spegeln eller handdukstorken men så är det då man inga pengar har ;)
Duschen är underbar förutom att varmvattnet är på kallvattnet och tvärtom så man kan inte ställa in graderna, första 5 min är det skållhett men sen vänjer man sig :) vi ska fixa´t men vi har bara inte pallat börja koppla om och böka.
Allt är från Hafa Lime till och med toalocket. Kommoden är bara 60 cm bred men rymmer hur mycket som helst. Tro det eller ej men i den nedersta lådan rymmer det 10 par blöjor, våtservetter, torra servetter,ett 10 pack näsdukar, en rulle plastpåsar till soptunnan, 4 toarullar och just nu har jag även 50 stycken extra tandborstar! (lång historia)
Toadörren är utbytt men ännu saknas tröskel och foder på insidan men det kommer, allting i huset är snett och vint så vi måste bygga tröskel själv och Adde har sagt att han ska fixa det. Vilken dag som helst. jag har vant mig och för min del spelar det ingen roll längre, jag är bara lycklig att jag slipper kliva in i den "ruttna bananen" för att kissa.
1 september 2011
När allt bara känns så himla bra igen
Skimmrande sol som mjukt strilar in i köket, en rykande varm kaffe, björkfröna som virvlar i den svala vinden utanför fönstret. Höstens första dag. Som jag har längtat efter dig! Nu börjar årets produktiva tid för mig. Hösten är då jag tar tag i saker, ordnar upp mitt liv samtidigt som jag kan njuta till max av det. Livet alltså.
Det är något magiskt som händer nu, nästan trollskt. Hela vardagen vänds ut och in och förvandlas till en riktig John bauer-scen! Det bruna, mörkgröna, orangea, det mörka, virvlande suset. Känner ni det?
Hösten är inte bara raggsockor, varma mössor och en kopp tea framför brasan efter jobbet. Hösten är sval, frisk, naturens detox. Det är nu allt gammal rensas ut, packas ihop inför vinter och allt bara lungt förbereder sig för dvala. Nu börjar den kravlösa tiden. På hösten MÅSTE man inte göra saker. Man gör det man har lust till.
Det är något alldelles särskillt med löftet i hundratals tulpanlökar som nu bäddas ner i den mörka varma jorden för att nästa vår villigt blomsta i all prakt. Just nu när man osorgsfullt väljer en plats för dem, gödslar och stoppar om dem inför vintern. Precis så är det med allt i livet på hösten. Nu startar processen med vår nedbäddning inför vintern. Jag kan inget annat än älska hösten.
Det är något magiskt som händer nu, nästan trollskt. Hela vardagen vänds ut och in och förvandlas till en riktig John bauer-scen! Det bruna, mörkgröna, orangea, det mörka, virvlande suset. Känner ni det?
Hösten är inte bara raggsockor, varma mössor och en kopp tea framför brasan efter jobbet. Hösten är sval, frisk, naturens detox. Det är nu allt gammal rensas ut, packas ihop inför vinter och allt bara lungt förbereder sig för dvala. Nu börjar den kravlösa tiden. På hösten MÅSTE man inte göra saker. Man gör det man har lust till.
Det är något alldelles särskillt med löftet i hundratals tulpanlökar som nu bäddas ner i den mörka varma jorden för att nästa vår villigt blomsta i all prakt. Just nu när man osorgsfullt väljer en plats för dem, gödslar och stoppar om dem inför vintern. Precis så är det med allt i livet på hösten. Nu startar processen med vår nedbäddning inför vintern. Jag kan inget annat än älska hösten.
31 augusti 2011
Tillbaka på jobbet igen
Första dagen på jobbet efter två veckors sjukskrivning. Tiden gick lite långsamt, satt i möte i fyra timmar och resten av kvällen kändes som sagt långsam men det gick ändå väldigt bra.
Ingen kom med en massa onödiga frågor och jag fick möjligheten att prata med min chef om det hela, eller hon tog upp det och det kände chockerande bekvämt att prata med henne om missfallet. Typ den sista människan på jorden som jag trodde skulle kunna prata med om sånt men efteråt kändes det så himla skönt. Berättade oxå för henne att vi ska göra ett nytt försök nu under hösten. Då är hon förberedd och vet hur jag planerar mitt arbete. Jag mår som bäst när jag har alla korten på bordet och verkligen säger vad jag tycker och känner. Hon förstod till 100 % och hoppades för min skull att det blir av snart. Jag hoppas oxå för min skull att det blir en ny bebis snart. Typ gärna nu, om en vecka eller så men vi får väl se vad urmodern har tänkt sig när det gäller mig.
Ska ta och trycka i mig ett par knäckemackor och sedan säga go natt!
Ingen kom med en massa onödiga frågor och jag fick möjligheten att prata med min chef om det hela, eller hon tog upp det och det kände chockerande bekvämt att prata med henne om missfallet. Typ den sista människan på jorden som jag trodde skulle kunna prata med om sånt men efteråt kändes det så himla skönt. Berättade oxå för henne att vi ska göra ett nytt försök nu under hösten. Då är hon förberedd och vet hur jag planerar mitt arbete. Jag mår som bäst när jag har alla korten på bordet och verkligen säger vad jag tycker och känner. Hon förstod till 100 % och hoppades för min skull att det blir av snart. Jag hoppas oxå för min skull att det blir en ny bebis snart. Typ gärna nu, om en vecka eller så men vi får väl se vad urmodern har tänkt sig när det gäller mig.
Ska ta och trycka i mig ett par knäckemackor och sedan säga go natt!
30 augusti 2011
29 augusti 2011
Annat att tänka på
Här skall det städas! Imorgon kl 9 kommer mäklaren och värderar huset! Vi hoppas att vi kommit över 2 mille, då lyfter snälla banken på topplånet :) = Flera tusen plus i huskassan, vilket är mycket välkommet nu då jag har 250 kr kvar att handla mat för denna månad. Bara 20 dagar kvar till barnbidrag. Living theeee dreeeem!
Så som sagt nu j*vlar ska det städas! Adde skulle sätta lister i hallen när han kommer hem, de har BARA tagit ett och ett halvt år att få upp dem.
Men ikväll händer det! Hurra!
Så som sagt nu j*vlar ska det städas! Adde skulle sätta lister i hallen när han kommer hem, de har BARA tagit ett och ett halvt år att få upp dem.
Men ikväll händer det! Hurra!
28 augusti 2011
I väntan på sammanbrott
Igår gick årets första och förmodligen sista kräftskiva av stapeln. På underbara Björn och Fiffi´s veranda. Bra väder, gott sällskap, en tillställning jag verkligen längtat efter men.....
....i affären när jag skulle handla kräftor hände något. Vet inte hur jag ska förklara men det kändes som jag tror att en panikångest-attack borde kännas. Jag hade Des med mig som varken velat äta eller sova under förmiddagen och varannan meter satte han sig ner och bröt ihop. Varvid jag blir tvungen att lägga ifrån mig allt och gå för att hämta honom, hulkandes med tårbumlingar i hela ansiktet. Ju längre in i affären vi kommer desto snurrigare och yr blir jag. Des som sätter sig ner och börjar gråta. Igen. Och igen. Vid kassan kastade jag nästan upp varorna och vet inte om jag sa hej till tjejen i kassan, jag vet inte ens vad jag köpt. Jag ville bara ut, bort, hem. Kämpade med gråten och fokuserade på att andas och hålla i min unge som ville sätta sig ner igen och protestera. Jag minns inte att jag packade varorna, att vi gick ut eller att jag la grejerna bak i skåpbilen. När jag satte mig i fram hos Adde, flåsade jag och han frågade hur det var med mig. Jag sa att det var bra men egentligen ville jag bara hem och lägga mig under täcket, mörkt och tyst. Trycka på Fast Forward.
Resan till festen tog lite tid då vägen var avständ och vi fick åka runt. Skönt, Des somnade och jag fick tid att samla mig. Första timmarna där gick jättebra, jag kunde njuta av ett glas rosé och det hela kändes okej. Att träffa andra och låtsas som att allt var som vanligt vilket det egentligen är trots allt.
Efter andra glaset mådde jag piss. Började känna mig yr igen och omvärlden blev smått ofärgad. Kräftorna smakade ingenting. Jag bokstavligen älskar kräftor och kan sitta och äta dem en hel kväll utan problem men efter några stycken ville jag inte mer. Jag ville verkligen ha trevligt, äta gott och må bra. Men det gick inte. Jag minns inte vad folk pratade om, ett tag kom de in på religösa jämförelser och hetsade upp sig, ett tag handlade det och torsk. Jag hörde allt men jag vet ändå inte vad folk pratade om. Jag vet att jag varit med i samtalen och flikat in. Men jag vet inte vad jag har sagt. Sjukt obehagligt. Jag ville så gärna att jag trotsat mitt psyke och varit på en fest utan att vara där. Inte helt genomtänkt.
Jag skulle vilja bryta ihop och bara få panik på riktigt men det ligger liksom kvar i luften och dallrar men inget händer. Jag önskar att jag bara kunde skrika lite. Vara lite arg. Men det går inte.
Trodde aldrig att jag skulle önska mig en sammanbrott men just nu vore det gudomligt skönt.
....i affären när jag skulle handla kräftor hände något. Vet inte hur jag ska förklara men det kändes som jag tror att en panikångest-attack borde kännas. Jag hade Des med mig som varken velat äta eller sova under förmiddagen och varannan meter satte han sig ner och bröt ihop. Varvid jag blir tvungen att lägga ifrån mig allt och gå för att hämta honom, hulkandes med tårbumlingar i hela ansiktet. Ju längre in i affären vi kommer desto snurrigare och yr blir jag. Des som sätter sig ner och börjar gråta. Igen. Och igen. Vid kassan kastade jag nästan upp varorna och vet inte om jag sa hej till tjejen i kassan, jag vet inte ens vad jag köpt. Jag ville bara ut, bort, hem. Kämpade med gråten och fokuserade på att andas och hålla i min unge som ville sätta sig ner igen och protestera. Jag minns inte att jag packade varorna, att vi gick ut eller att jag la grejerna bak i skåpbilen. När jag satte mig i fram hos Adde, flåsade jag och han frågade hur det var med mig. Jag sa att det var bra men egentligen ville jag bara hem och lägga mig under täcket, mörkt och tyst. Trycka på Fast Forward.
Resan till festen tog lite tid då vägen var avständ och vi fick åka runt. Skönt, Des somnade och jag fick tid att samla mig. Första timmarna där gick jättebra, jag kunde njuta av ett glas rosé och det hela kändes okej. Att träffa andra och låtsas som att allt var som vanligt vilket det egentligen är trots allt.
Efter andra glaset mådde jag piss. Började känna mig yr igen och omvärlden blev smått ofärgad. Kräftorna smakade ingenting. Jag bokstavligen älskar kräftor och kan sitta och äta dem en hel kväll utan problem men efter några stycken ville jag inte mer. Jag ville verkligen ha trevligt, äta gott och må bra. Men det gick inte. Jag minns inte vad folk pratade om, ett tag kom de in på religösa jämförelser och hetsade upp sig, ett tag handlade det och torsk. Jag hörde allt men jag vet ändå inte vad folk pratade om. Jag vet att jag varit med i samtalen och flikat in. Men jag vet inte vad jag har sagt. Sjukt obehagligt. Jag ville så gärna att jag trotsat mitt psyke och varit på en fest utan att vara där. Inte helt genomtänkt.
Jag skulle vilja bryta ihop och bara få panik på riktigt men det ligger liksom kvar i luften och dallrar men inget händer. Jag önskar att jag bara kunde skrika lite. Vara lite arg. Men det går inte.
Trodde aldrig att jag skulle önska mig en sammanbrott men just nu vore det gudomligt skönt.
23 augusti 2011
Vi hade iallafall tur med vädret....
Som sagt. Knas. En liten livlös krabbat.
Vad kan man säga mer än att idag är en underbart fin sensommardag med strålande kvällssol. Jag ska minnas det vackra ljuset som letar sig in genom gardinerna i vardagsrummet.
Resten kan va ett tag. Jag pallar inte just nu.
Vad kan man säga mer än att idag är en underbart fin sensommardag med strålande kvällssol. Jag ska minnas det vackra ljuset som letar sig in genom gardinerna i vardagsrummet.
Resten kan va ett tag. Jag pallar inte just nu.
22 augusti 2011
Värdelöst
Ni anar inte hur mycket jag vill träffa läkaren i morgon. jag kan inte sätta fingret på det men nått är knas. Jag känner det på mig.
Helst vill jag att läkaren ska säga:" Det är ingen fara detta beror på det och det där och jo visst kan du gå och jobba!"
Men någonting säger mig att det inte riktigt kommer att bli så. Jag tror på ett VUL. Men vi får väl se. En del av mig hoppas på ett ultra så jag får veta om någon fortfarande lever därinne. Kan inte låta bli att vara orolig. Vilket inte är likt mig.
Nu måste jag göra något så jag slipper tänka på eländet.
Helst vill jag att läkaren ska säga:" Det är ingen fara detta beror på det och det där och jo visst kan du gå och jobba!"
Men någonting säger mig att det inte riktigt kommer att bli så. Jag tror på ett VUL. Men vi får väl se. En del av mig hoppas på ett ultra så jag får veta om någon fortfarande lever därinne. Kan inte låta bli att vara orolig. Vilket inte är likt mig.
Nu måste jag göra något så jag slipper tänka på eländet.
21 augusti 2011
När man helt enkelt bara MÅSTE ut
Vet ni hur en tvååring blir efter 2 dagars inneaktivitet do to spöregn? Ni vet ekorren i tecknade filmen"Andra sidan häcken"? Typ så. Inte blev det bättre heller av att pappa idag skulle ut och flyga med farfar. Desmond bröt ihop totalt i hallen och ville inte ens vinka. Jag försökte locka med blåbärsplockning men kände ganska snart att jag inte riktigt spelade i samma division. Skogen var inte alls lika kul som flygplanet. Efter en stunds tårar och lite fil och flingor började promenaden till skogen så smått bli intressant och vi 10-tiden bar det av ut i mull och ris med stora stövlar på!
Desmond tyckte att skogen var lite skräpig och att träden var i vägen men att det var "jättekuuuul" att plocka blåbär. På vägen hem svängde vi in hos farmor och kalasade på blåbärskross med socker och mjölk.
Desmond tyckte att skogen var lite skräpig och att träden var i vägen men att det var "jättekuuuul" att plocka blåbär. På vägen hem svängde vi in hos farmor och kalasade på blåbärskross med socker och mjölk.
Denna lilla strapats var på gränsen till vad jag klarar av för tillfället så nu är jag helt slut. Adde kom precis hem från sin flygtur och la sig att vila med vår lilla fågelfiskmittemellan och jag ska nu unna mig lite kvalitetstid med ett äpple och Lost.
19 augusti 2011
Hur gör man när man inte gör någonting?
På väg till jobbet i måndags ringde jag till 1177 sjukvårdsrådgivingen då jag haft hjärtklappning hela dagen som inte ville ge med sig. Illamående, yrsel och trötthet är ju vanliga graviditetsbesvär men hjärtklappning? Damen på sjukvårdsrådgivningen sa att jag måste åka in och att närmsta gynakut var på SÖS. Det var verkligen det sista jag ville. Typiskt mig antog jag att jag bara inbillade mig och fortsatte upp till jobbet. Väl där kan jag knappt stå upp och så fort jag böjde mig ner kändes det som att jag skulle svimma. Svärmor hämtade desmond och kom upp till jobbet för att hämta mig, hon ville inte att jag skulle gå hem själv ifall att jag skulle svimma.
Så fort Adde kom hem från jobbet och bytt om körde han mig till Huddninge. jag informerade kassan väldigt tydligt att jag var gravid och blivit ombedd att åka till gyn-akut men trots det skickade de mig in på medicin.
Vi kom vid kl 16 och dryga 9 timmar senare fick vi äntligen åka hem. Ingen säger någonting, varför de tar vissa prover, hur lång tid svaret tar eller vad man egentligen väntar på? De tog 5 rör blod i båda armarna, ett EKG och ett blodtryck som visade 100/60. Ganska lågt för att vara jag så nu förstår jag varför jag känner mig som en kanin i en torktumlare. Men enligt läkaren där någonstans runt kl 01 på natten hittar de inget.
Ringde kära Maria min bm på MVC dagen efter och hon bokade in mig hos läkaren tisdagen veckan efter och mer eller mindre beordrade mig att sjukanmäla mig till jobbet och vara hemma i vila. Jo juste tjena, jag är den sämsta människan i världen på att inte göra någonting. Ingen fysisk anstängning = inte klippa gräset, bära tvätt, dammsuga, plocka och städa. vad ska vi då hitta på? jag har kollat på hela säsong 1+2 av Lost, drukit kaffe på farstutrappen och skissat på mitt trädgårdland, strykt tvätt, bakat kladdkaka, börjat sticka på en barnkofta. men nu då? Idag är det fredag och jag vet inte vad jag ska hitta på som inte gör mig anfådd eller innebär fysisk aktivitet. När jag plockade i och ur diskmaskinen igår fick jag som spänningar under hela magen och var tvungen att lägga mig ner. Asjobbigt, jag vill kunna göra saker, jag har massa med saker att göra!!!
Fan..
Så fort Adde kom hem från jobbet och bytt om körde han mig till Huddninge. jag informerade kassan väldigt tydligt att jag var gravid och blivit ombedd att åka till gyn-akut men trots det skickade de mig in på medicin.
Vi kom vid kl 16 och dryga 9 timmar senare fick vi äntligen åka hem. Ingen säger någonting, varför de tar vissa prover, hur lång tid svaret tar eller vad man egentligen väntar på? De tog 5 rör blod i båda armarna, ett EKG och ett blodtryck som visade 100/60. Ganska lågt för att vara jag så nu förstår jag varför jag känner mig som en kanin i en torktumlare. Men enligt läkaren där någonstans runt kl 01 på natten hittar de inget.
Ringde kära Maria min bm på MVC dagen efter och hon bokade in mig hos läkaren tisdagen veckan efter och mer eller mindre beordrade mig att sjukanmäla mig till jobbet och vara hemma i vila. Jo juste tjena, jag är den sämsta människan i världen på att inte göra någonting. Ingen fysisk anstängning = inte klippa gräset, bära tvätt, dammsuga, plocka och städa. vad ska vi då hitta på? jag har kollat på hela säsong 1+2 av Lost, drukit kaffe på farstutrappen och skissat på mitt trädgårdland, strykt tvätt, bakat kladdkaka, börjat sticka på en barnkofta. men nu då? Idag är det fredag och jag vet inte vad jag ska hitta på som inte gör mig anfådd eller innebär fysisk aktivitet. När jag plockade i och ur diskmaskinen igår fick jag som spänningar under hela magen och var tvungen att lägga mig ner. Asjobbigt, jag vill kunna göra saker, jag har massa med saker att göra!!!
Fan..
15 augusti 2011
Ska det verkligen va så här?
Jag vet inte riktigt vad det var som hände men först mådde jag piss och kunde knappt stå på benen, sen fick jag icshias (i vecka 10!!!) sen såg jag plöltsligt nu i V 10+5 ut så här:
Hur gick det här till? Man kunde inte ana att jag väntade barn förrän vecka 18 med Desmond men nu! I vecka 10 ser jag ut att vara i vecka 20, hur ska jag då se ut när det verkligen blir vecka 20. Dessutom har jag efter att börjat dagen med vågen noterat - 4kg sedan inskrivingen för två veckor sedan. Det finns tre alternativ:
1: Jag har missat två mens och helt räknat fel, jag är egentligen i vecka 20.
2: De är två stycken.
3: Jag vet faktiskt inga andra bra alternativ förutom att jag kanske skulle ha lagt på mig lite kladdkake-fluff men trots det gått ner och att kladdkakan endast hamnat på magen.
Jag tror stark på första alternativet eftersom att jag i lördagskväll låg i sängen och läste min bok om fåglar som vrider upp världen och plötsligt rycker till då det flyttar på sig i magen. Eller nere på ena sidan. Där finns inga tarmar mig vetterligen. Man brukar inte känna bebisen i vecka 10. Men vad vet jag, konstigare saker har ju hänt.
5 augusti 2011
När man äntligen har bestämt sig...
...är det som om man alltid vetat. Allt känns så självklart. Och bra.
Häromdagen satt jag på jobbet och njöt av att för en gångs skull kunna ta lunchrast, bläddrade i Nynäsposten och mumsade på ett äpple. Jag fastnade för en artikel som handlade om löneutveckling för behöriga lärare och hur läraryrket tappat sin status och att alarmartat få personer söker till lärarutbildningar.... "famfaaar" Det var som en uppenbarelse! Som ett omen.
Senaste tiden har jag funderat lite extra på om det verkligen är vården jag vill jobba i. Barnmorska eller barnsjuksköterska är ändå nästa 7 års studier sammanlagt. Jag måste veta att det är värt det och hittills har jag velat fram och tillbaka. Vägt fördelar och nackdelar.
Shiftschema? Nej tack. Beordringstjänst och övertid? Nej tack. Personalbrist och utebliven rast? Nej tack. Arbeta som underordnad som alltid måste ha godkännande från överordnade? Nej tack. Ett nära yrke där man gör skillnad varje dag? Absolut. Men det är väl typ det.
Länge har jag tänkt att lärare skulle passa mig men att utbildningen är så lång och alla blir väl lärare eller hur? Hur ska man få jobb?
Intrakulturell lärarutbildning inriktiat mot grundskolans yngre år (dvs lågstadie och mellanstadie) på Södertörns Högskola. 4 år. En lärare tjänar lika mycket (lite) som en sjuksköterska. Inget snack om saken jag SKA bli lärare nu när det bevisligen är en kortare utbildning och ett yrke som passar mig mycket bättre både uppdragsmässigt och arbetsmiljömässigt.
Som sagt ett nära yrke där jag kan göra skillnad varje dag.
Häromdagen satt jag på jobbet och njöt av att för en gångs skull kunna ta lunchrast, bläddrade i Nynäsposten och mumsade på ett äpple. Jag fastnade för en artikel som handlade om löneutveckling för behöriga lärare och hur läraryrket tappat sin status och att alarmartat få personer söker till lärarutbildningar.... "famfaaar" Det var som en uppenbarelse! Som ett omen.
Senaste tiden har jag funderat lite extra på om det verkligen är vården jag vill jobba i. Barnmorska eller barnsjuksköterska är ändå nästa 7 års studier sammanlagt. Jag måste veta att det är värt det och hittills har jag velat fram och tillbaka. Vägt fördelar och nackdelar.
Shiftschema? Nej tack. Beordringstjänst och övertid? Nej tack. Personalbrist och utebliven rast? Nej tack. Arbeta som underordnad som alltid måste ha godkännande från överordnade? Nej tack. Ett nära yrke där man gör skillnad varje dag? Absolut. Men det är väl typ det.
Länge har jag tänkt att lärare skulle passa mig men att utbildningen är så lång och alla blir väl lärare eller hur? Hur ska man få jobb?
Intrakulturell lärarutbildning inriktiat mot grundskolans yngre år (dvs lågstadie och mellanstadie) på Södertörns Högskola. 4 år. En lärare tjänar lika mycket (lite) som en sjuksköterska. Inget snack om saken jag SKA bli lärare nu när det bevisligen är en kortare utbildning och ett yrke som passar mig mycket bättre både uppdragsmässigt och arbetsmiljömässigt.
Som sagt ett nära yrke där jag kan göra skillnad varje dag.
1 augusti 2011
Min lilla hemlighet som varade i 5 minuter
Det här med att hålla en graviditet hemlig är tämligen svårt kan jag säga. Planen var att inte säga något till nån förrän jag skrivit in mig hos MVC. Ändå tog det Adde typ 5 min efter jag visat det bekräftande mycket svaga ljusrosa strecket att ringa sin storasyster och skvallra. Visst att jag mått lite illa till och från och känt på mig att det nog var dags denna gång så kan man ändå inte riktigt tro att det är sant efter så många gånger med endast ett streck på den förbannade stickan. Så jag tog ett till efter 2 dagar. Ett mörkrött och ett ljusrosa. Jag älskar rosa!
Trots detta kände jag mig fortfarande lite avvaktande. Är jag verkligen gravid? De två första testen var ju trots allt negativa. Dock blir det helg och ingen lingonvecka kommer. Jo men visst fan är jag gravid. Jag räknar efter, vecka 6 borde det vara. Min syster ringer och frågar: "Är du sjuk eller gravid?" Både och blev mitt svar som möttes av hurrajubel. Men ändå var jag inte säker. En vecka till går och min lediga helg kommer. Vad händer? Jag kan knappt komma ur sängen. Helt svimfärdig, skakig, fruktansvärt illamående, får frossa och kan inte ens dricka vatten utan att bli yr. Min kropp kändes som den vägde 4 ton. Minst. Att lyfta armarna över huvudet för att få på sig tröjan gav mig andnöd och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma. Hela helgen låg jag.
Måndagmorgon och jag led hela vägen till dagis, var tvungen att stanna flera gånger för att hitta balansen igen och hitta fokus för att inte svimma. Kom till jobbet och kände mig som en guldfisk i en snustorr glasskål. Platt och vråltörstig. Så fort jag ställde mig upp och stog stilla började allt snurra och gunga. Vad är det frågan om?
Punktligt satt jag och väntade på MVC på inskrivningsdagen. Ivrig och glad men totalt matt och orkeslös, trots att jag lämnat på dagis och därefter lagt mig att sova två timmar innan jag åkte till Nynäs. Efter en timme hos barnmorskan (som är helt underbar!) gick jag ner till hamnen och unnade mig en bauta-stor glass från Lejonet och Björnen. Vägde in mig på 64 kg, 8v+0 och med ett järnvärde på 122. Synd bara att jag måste vänta tills i oktober innan jag får gå till MVC igen. Det är verkligen skönt att få prata av sig om sin gravititet och den förra och veta att den man pratar av sig till verkligen förstår.
Nu längtar jag till ultraljudet och till den första sparken. Försöker att inte tänka på allt jobbigt och hur det ska bli sen. Petar i mig det jag är sugen på för stunden och kommer jag inte på något lägger jag mig och sover. Med gott samvete.
Dagen till ära är en onsdag och det innebär förlossningsdokumentär på kanal 5 + popcorn! Hurra!
Trots detta kände jag mig fortfarande lite avvaktande. Är jag verkligen gravid? De två första testen var ju trots allt negativa. Dock blir det helg och ingen lingonvecka kommer. Jo men visst fan är jag gravid. Jag räknar efter, vecka 6 borde det vara. Min syster ringer och frågar: "Är du sjuk eller gravid?" Både och blev mitt svar som möttes av hurrajubel. Men ändå var jag inte säker. En vecka till går och min lediga helg kommer. Vad händer? Jag kan knappt komma ur sängen. Helt svimfärdig, skakig, fruktansvärt illamående, får frossa och kan inte ens dricka vatten utan att bli yr. Min kropp kändes som den vägde 4 ton. Minst. Att lyfta armarna över huvudet för att få på sig tröjan gav mig andnöd och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma. Hela helgen låg jag.
Måndagmorgon och jag led hela vägen till dagis, var tvungen att stanna flera gånger för att hitta balansen igen och hitta fokus för att inte svimma. Kom till jobbet och kände mig som en guldfisk i en snustorr glasskål. Platt och vråltörstig. Så fort jag ställde mig upp och stog stilla började allt snurra och gunga. Vad är det frågan om?
Punktligt satt jag och väntade på MVC på inskrivningsdagen. Ivrig och glad men totalt matt och orkeslös, trots att jag lämnat på dagis och därefter lagt mig att sova två timmar innan jag åkte till Nynäs. Efter en timme hos barnmorskan (som är helt underbar!) gick jag ner till hamnen och unnade mig en bauta-stor glass från Lejonet och Björnen. Vägde in mig på 64 kg, 8v+0 och med ett järnvärde på 122. Synd bara att jag måste vänta tills i oktober innan jag får gå till MVC igen. Det är verkligen skönt att få prata av sig om sin gravititet och den förra och veta att den man pratar av sig till verkligen förstår.
Nu längtar jag till ultraljudet och till den första sparken. Försöker att inte tänka på allt jobbigt och hur det ska bli sen. Petar i mig det jag är sugen på för stunden och kommer jag inte på något lägger jag mig och sover. Med gott samvete.
Dagen till ära är en onsdag och det innebär förlossningsdokumentär på kanal 5 + popcorn! Hurra!
15 juli 2011
Vi göra allt på en gång bara för att det är så roligt och rosa
Nåååå, vad ska vi fylla denna fredag med för skojigt? Trots att jag är dödstrött har jag senaste tiden haft ett gränslöst sug att fixa saker (och även starta nya projekt = Min specialitet!) På semestern har jag hunnit måla kökssoffan, barnmatstolen, farmors gamla byrå, dessutom var jag grymt sugen på att ta tag i de andra köksstolarna men adde stoppade mig eftersom att de ändå ska slängas. Hur som helst så har jag målat första vändan i harrypotter-rummet och ska köra tvättstugan men det blir svårt då Desmond är hemma. Trappan tänkte jag måla på tisdag då jag är ledig! :) Jo precis, jobbet börjar på måndag och konstigt nog ser jag framemot att börja jobba igen. jag har en hel hög med skojiga saker på jobbet som jag inte hann göra klart innan jag gick på semester, desutom är det lika intressant och se vad som hänt (och inte hänt..)
Jag har fått någon märklig form av rosa-mani. Jag dras liksom till rosa saker av någon anledning. Svärmor bara skakade på huvudet då jag valde en rosa bakbunke på pris-stop i veckan. Jag kan inte hjälpa det! Den e ju så fiiiin! Rosa diskborste, rosa kökshandukar, jag till och med köpte ett paket tea bara för att förpackningen var underbart rosa och skir. Vad är det som pågår egentligen?! Jag tror att det började på min födelsedag då jag bakade alla kakor i rosa. Även grädden i tårtan var rosa. Jag såg nog till att matcha klänningen med bakverken. Fulländat i mina ögon. Dock vart jag mycket lycklig då jag i morse kom ut i köket och såg att mina stockrosor slagit ut och stillsam stod och svajade i regnet. Svarta. Kolsvarta. Det hade jag aldrig kunna gissa. Jag köpte dem på marknaden för två år sen och nu blommar de för första gången. Som sagt, svarta. Superfina!
Ikväll ska vi på middag hos päronen så jag behöver inte stöka i köket idag och det är verkligen välkommet, inte ett dugg sugen på att laga mat för tillfället. Inte äta mat heller för den delen men det måste man ju så det känns mycket trevligt att få gå bort idag.
Jag ska nog stryka lite idag och sy. Hittade en underbar webb-butik för tyg och sygrejer, Stoff och Stil. Jag ska nog beställa lite i höst. Berusande sugen på att sy lapptäcken, (?) men först måste jag sy klart fotöljen, och gardinerna till jobbet, och köksduken.
En sak i taget. Bara en sak i taget.
Jag har fått någon märklig form av rosa-mani. Jag dras liksom till rosa saker av någon anledning. Svärmor bara skakade på huvudet då jag valde en rosa bakbunke på pris-stop i veckan. Jag kan inte hjälpa det! Den e ju så fiiiin! Rosa diskborste, rosa kökshandukar, jag till och med köpte ett paket tea bara för att förpackningen var underbart rosa och skir. Vad är det som pågår egentligen?! Jag tror att det började på min födelsedag då jag bakade alla kakor i rosa. Även grädden i tårtan var rosa. Jag såg nog till att matcha klänningen med bakverken. Fulländat i mina ögon. Dock vart jag mycket lycklig då jag i morse kom ut i köket och såg att mina stockrosor slagit ut och stillsam stod och svajade i regnet. Svarta. Kolsvarta. Det hade jag aldrig kunna gissa. Jag köpte dem på marknaden för två år sen och nu blommar de för första gången. Som sagt, svarta. Superfina!
Ikväll ska vi på middag hos päronen så jag behöver inte stöka i köket idag och det är verkligen välkommet, inte ett dugg sugen på att laga mat för tillfället. Inte äta mat heller för den delen men det måste man ju så det känns mycket trevligt att få gå bort idag.
Jag ska nog stryka lite idag och sy. Hittade en underbar webb-butik för tyg och sygrejer, Stoff och Stil. Jag ska nog beställa lite i höst. Berusande sugen på att sy lapptäcken, (?) men först måste jag sy klart fotöljen, och gardinerna till jobbet, och köksduken.
En sak i taget. Bara en sak i taget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)