I väntan på sammanbrott

Igår gick årets första och förmodligen sista kräftskiva av stapeln. På underbara Björn och Fiffi´s veranda. Bra väder, gott sällskap, en tillställning jag verkligen längtat efter men.....

....i affären när jag skulle handla kräftor hände något. Vet inte hur jag ska förklara men det kändes som jag tror att en panikångest-attack borde kännas. Jag hade Des med mig som varken velat äta eller sova under förmiddagen och varannan meter satte han sig ner och bröt ihop. Varvid jag blir tvungen att lägga ifrån mig allt och gå för att hämta honom, hulkandes med tårbumlingar i hela ansiktet. Ju längre in i affären vi kommer desto snurrigare och yr blir jag. Des som sätter sig ner och börjar gråta. Igen. Och igen. Vid kassan kastade jag nästan upp varorna och vet inte om jag sa hej till tjejen i kassan, jag vet inte ens vad jag köpt. Jag ville bara ut, bort, hem. Kämpade med gråten och fokuserade på att andas och hålla i min unge som ville sätta sig ner igen och protestera. Jag minns inte att jag packade varorna, att vi gick ut eller att jag la grejerna bak i skåpbilen. När jag satte mig i fram hos Adde, flåsade jag och han frågade hur det var med mig. Jag sa att det var bra men egentligen ville jag bara hem och lägga mig under täcket, mörkt och tyst. Trycka på Fast Forward.

Resan till festen tog lite tid då vägen var avständ och vi fick åka runt. Skönt, Des somnade och jag fick tid att samla mig. Första timmarna där gick jättebra, jag kunde njuta av ett glas rosé och det hela kändes okej. Att träffa andra och låtsas som att allt var som vanligt vilket det egentligen är trots allt.

Efter andra glaset mådde jag piss. Började känna mig yr igen och omvärlden blev smått ofärgad. Kräftorna smakade ingenting. Jag bokstavligen älskar kräftor och kan sitta och äta dem en hel kväll utan problem men efter några stycken ville jag inte mer. Jag ville verkligen ha trevligt, äta gott och må bra. Men det gick inte. Jag minns inte vad folk pratade om, ett tag kom de in på religösa jämförelser och hetsade upp sig, ett tag handlade det och torsk. Jag hörde allt men jag vet ändå inte vad folk pratade om. Jag vet att jag varit med i samtalen och flikat in. Men jag vet inte vad jag har sagt. Sjukt obehagligt. Jag ville så gärna att jag trotsat mitt psyke och varit på en fest utan att vara där. Inte helt genomtänkt.

Jag skulle vilja bryta ihop och bara få panik på riktigt men det ligger liksom kvar i luften och dallrar men inget händer. Jag önskar att jag bara kunde skrika lite. Vara lite arg. Men det går inte.

Trodde aldrig att jag skulle önska mig en sammanbrott men just nu vore det gudomligt skönt.