Min lilla hemlighet som varade i 5 minuter

Det här med att hålla en graviditet hemlig är tämligen svårt kan jag säga. Planen var att inte säga något till nån förrän jag skrivit in mig hos MVC. Ändå tog det Adde typ 5 min efter jag visat det bekräftande mycket svaga ljusrosa strecket att ringa sin storasyster och skvallra. Visst att jag mått lite illa till och från och känt på mig att det nog var dags denna gång så kan man ändå inte riktigt tro att det är sant efter så många gånger med endast ett streck på den förbannade stickan. Så jag tog ett till efter 2 dagar. Ett mörkrött och ett ljusrosa. Jag älskar rosa!

Trots detta kände jag mig fortfarande lite avvaktande. Är jag verkligen gravid? De två första testen var ju trots allt negativa. Dock blir det helg och ingen lingonvecka kommer. Jo men visst fan är jag gravid. Jag räknar efter, vecka 6 borde det vara. Min syster ringer och frågar: "Är du sjuk eller gravid?" Både och blev mitt svar som möttes av hurrajubel. Men ändå var jag inte säker. En vecka till går och min lediga helg kommer. Vad händer? Jag kan knappt komma ur sängen. Helt svimfärdig, skakig, fruktansvärt illamående, får frossa och kan inte ens dricka vatten utan att bli yr. Min kropp kändes som den vägde 4 ton. Minst. Att lyfta armarna över huvudet för att få på sig tröjan gav mig andnöd och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma. Hela helgen låg jag.

Måndagmorgon och jag led hela vägen till dagis, var tvungen att stanna flera gånger för att hitta balansen igen och hitta fokus för att inte svimma. Kom till jobbet och kände mig som en guldfisk i en snustorr glasskål. Platt och vråltörstig. Så fort jag ställde mig upp och stog stilla började allt snurra och gunga. Vad är det frågan om?

Punktligt satt jag och väntade på MVC på inskrivningsdagen. Ivrig och glad men totalt matt och orkeslös, trots att jag lämnat på dagis och därefter lagt mig att sova två timmar innan jag åkte till Nynäs. Efter en timme hos barnmorskan (som är helt underbar!) gick jag ner till hamnen och unnade mig en bauta-stor glass från Lejonet och Björnen. Vägde in mig på 64 kg, 8v+0 och med ett järnvärde på 122. Synd bara att jag måste vänta tills i oktober innan jag får gå till MVC igen. Det är verkligen skönt att få prata av sig om sin gravititet och den förra och veta att den man pratar av sig till verkligen förstår.

Nu längtar jag till ultraljudet och till den första sparken. Försöker att inte tänka på allt jobbigt och hur det ska bli sen. Petar i mig det jag är sugen på för stunden och kommer jag inte på något lägger jag mig och sover. Med gott samvete.

Dagen till ära är en onsdag och det innebär förlossningsdokumentär på kanal 5 + popcorn! Hurra!