Sådär ja nu är vi klara. Iallafall ett tag. Samma dag som fotografen skulle komma stod jag hysteriskt och målade nere i matrummet. Konstigt nog när nu är huset finare än det någonsin varit vill jag inget mer än flytta. Visserligen önskar jag att det vore såhär städat och välorganiserat alltid (varför gjorde vi inte i ordning huset tidigare?!) men det är ändå något som saknas. Det är mitt hem fast ändå inte.
På söndagen då vi stod och röjde som mest kommer det en riktigt skum typ och ringer på. Han frågar om vi ska sälja huset. Hur han nu kunde veta det eller chansade han bara? han ville oxå veta hur mycket vi skulle ha för det. Jag vill inte vara trångsynt och dömma folk efter hur de ser ut men han passade inte riktigt in på beskrivningen: "Hej-jag-har-två-miljoner-på-fickan-jag-tar-det-direkt" Jag svarade att vi inte lagt ut till försäljning ännu men att han kunde kontakta Husman Hagberg för visning då sa han att det fanns en skylt. Vadå för skylt? "Det kanske var något annat hus.." Eeeeeh nej du får inte komma in och "titta"!!! Riktigt obehagligt.
När vi köpte huset för 2 år sen var det som en dröm. Jag skulle bo här resten av livet typ. Å det är nog så att jag hade gjort det om det inte vore för läget. Fem minuter till jobbet, jätteskönt men jag har fan inte varit längre än 1 km hemifrån på månader. Jag behöver lite distans. Dessutom ligger nya huset vid en vik från havet. Enplan, inga trappor som barn eller nyopererade kan trilla i. Hälften så mycket gräs att klippa. Dock känns det lite sorgligt eller vad man ska säga att nu börja om från början när man äntligen är klar. Vi hade så många planer för huset. En del har vi infriat men många blir nu aldrig av. Vi tappade lusten tror jag efter allt strul med badrummet. Allt damm och kladd. dessa j*vla stammar som läckte.
Jag tänker lite på den förra ägaren som när vi städbesiktiade huset sa att hon alltid älskat huset och hade önskat att hon kunde bo kvar. Hon hoppades att vi skulle trivas lika bra som hon alltid gjort. Jag tyckte lite synd om henne då och nu förstår jag henne för huset har något särskillt. Jag vet inte vad det är men man kan liksom inte låta bli att tycka om det. Som om det verkligen vill att man ska tycka om det. Om huset hade en personlighet skulle jag beskriva det som givmilt, med mycket tålamod och väldigt snällt dock lite klumpigt och slavrigt.
Men..
...som sagt, trots att jag inte vill bo här det inte utan ett litet hugg i hjärtat som vi nu förhoppningsvis överlämnar vår drömkåk till någon annan som ska köpa, flytta in och känna att "Här vill jag bo resten av livet".
Idag la mäklaren ut det:
http://www.husmanhagberg.se/Objekt/?objectid=OBJ27296_1154267288&source=hemnet
Nästa söndag är det visning. Vi håller tummarna gott folk!
Håller tummarna för er. Det ser jättefint ut. Visst är det sorgligt att sälja ett hus ,men man måste ju gå vidare..... Tusen kramar till er alla.
SvaraRadera