Efter gårdagens blogginlägg regnade det uppmuntande ord och pepp från alla håll. Jättegulligt. Jag blev faktiskt väldigt rörd. Dock vill jag bara säga att det inte var någon form av självömkan menat i inlägget och jag förväntade mig inte att någon skulle tro att jag sitter och deppar över att jag inte kan någonting för det gör jag ju. Kan saker alltså. Jag kan bara inget speciellt. Jag drömmer om en fantastisk talang. Tänk att exempelvis kunna sjunga så att alla tystnar för lyssna eller måla [då menar jag måla så att det blir snyggt utan gränser och hämningar].
Kanske handlar det om att jag är livrädd inför tanken att vara utbytbar. Att dö efter ett långt liv på ålders höst och inte lämnat något efter mig förutom barn och barnbarn förhoppningsvis. Det borde vara nog men jag känner mig inte riktigt nöjd med det. En vän som egentligen inte är en vän, en någon jag delade några timmar med över några shot på bargatan skrev i ett inlägg igår: "Att lära sig att vara nöjd är en av de svåraste uppgifter i livet" [bloggen är på norska och jag använde google-översättning men jag tror att det var det hon menade]
Läs gärna hela inlägget:
http://marimamma.blogg.no/?c=1323350929
Hur som helst är det verkligen så. Den dag vi nöjer oss, gillar läget,accepterar faktum, slutar vi till viss del att leva. Det är inget fel i att vara nöjd över det man har men jag tror att alla ändå behöver en viss strävan efter det som är bättre för att verkligen känna sig levande.
Jag önskar att min son alltid ska göra precis det han vill, lära sig nya saker, utveckla talanger och dela med sig av dem. Jag glömde lite i förra inlägget att poängtera att jag aldrig vill vara en hämnade mamma som inte ger mitt barn alla de möjligheter som finns för att utveckla sina talanger. Min mamma är snäll men hon har inte alltid sett till mitt bästa. Jag har haft tur. I mitt liv har jag fångats upp av underbara människor som trots min lite brokiga väg till vuxen lärt mig att sträva efter att uppfylla mina drömmar. För detta är jag mycket tacksam.
Just nu känner jag dock att jag tappat bort mig lite. Jag har tappat strävan. Det gör väl alla till och från, fast då handlar det mer om att man inte vet åt vilket håll man ska vända sig. Strävan finns fortfarande kvar. Men som sagt så slogs jag igår av en smula maktlöshet. Utbränd-light. Som att jag gett upp. Gett upp all min strävan att utöva min medfödda kreativitet.
Så vart står jag nu? I mitt kök redo att dra fram alla bakprylar jag äger och braka loss i ett gigantskt bull/pepparkaksbak. Mest för att sysselsätta mig på min lediga dag men oxå för att min son så gärna ville göra bruna elefanter. Just nu väljer jag att göra om göra rätt. Jag ska se till min sons bästa och baka bruna elefanter.
Förhoppningsvis kommer han inte som jag att känna sig talanglös eller vela i sin kreativitet om 20 år.
Pepparkakselefanter alltså? Häftigt! :-D
SvaraRadera