Vilja Ork och tusen Tårar

Helt hysterisk helg! Å då har vi ändå bara kommit halvvägs. Det är lördag idag, eller ikväll. Klockan är knappt halv nio och jag har redan gjort mig redo att soooova. All stress förstör mig bokstavligen. Åtminstone gör den mig gråtmild. Gravidtårar kallas det tydligen i folkmun, att man blir extra känslig och har nära till gråt när man väntar barn. Jag kan bekräfta detta. Just nu har jag ont i ögonen för att jag har grinat så mycket idag. Sovrummet är min fristad. Jag ligger just nu nerbäddad i sängen med laptopen, The Voice i bakgrunden, och en stor kopp pepparmynt-the.

Helveteshelgen började igår med att en betalningspåminnelse kom glattigt smygandes ner i postinkastet. Dårarna på det företaget hade ju skickat de första fakturorna till mitt kexs mammas adress som jag hade för över 2 år sen. Tackar vi för! Tack tack! Dessutom fortskred denna sketna morgon med att det inte fanns någon mjölk till kaffe och jag hade tänk jobba hemifrån men glömt att ta med mig materialet. SKIT! Jag började istället städa och insåg då för varje nytt rum jag kom in i hur fruktansvärt stökigt vi har det hemma. Småkrafs i drivor! Jag brukar älska allt som ingår i kategorin ”småkrafs” men nu gör det mig hysterisk! Att lilla delfinen i magen känns som han blivit en blåval över natten och som varje gång man böjer sig ner gör uppror i livmoders-oceanen gör ju inte precis att städningen känns enklare. Jag avslutade denna dag i livet ungefär som jag gör ikväll, tidigt i säng. Fast igår kalasade jag på en korg vindruvor och läste kokböcker. Jag vet, jag skyller mitt onormala beteende på graviditeten. Hur skulle du känna dig med en blåval fastkilad mellan skötet och revbenen?

Idag har vi då testat en återvinningsmetod som Adde så lustigt uttrycker sig. Vi släpade oss upp tidigt (typ halv 9) tog en snabbkaffe, härligt nog med mjölk och klämde in oss i bilen för att resa till Stockholms andra kommungräns i norr. Världens andra ände där min mamma bor. Vi hade (trodde jag) kommit överens om att Adde skulle hjälpa till med deras plåttak, för det skulle vi bli bjudna på middag och ett litet bidrag till matbudgeten som just nu består av knappt 200 spänn och 10 dagar kvar till lön. Tyvärr så tänkte jag, ärthjärnan själv att jag skulle ha med mig kameran och fota lite under dagen. Såg framför mig massa mysiga bilder på mamma och syrran som plockar äpplen och karlarna som klättrar på taket och är allmänt hantverks-härliga. Dock befann den sig inte i kameraväskan, inte i bokhyllan, inte i hallen där vi tror att vi såg den senast, inte i någon av garderoberna, inte bakom soffan osv osv. I detta läget får man PANIK! Vi talar inte om någon liten pocket-kamera från SIBA eller så direkt. Vi pratar om en systemkamera i 20 000 kr-klassen som vi köpt begagnad av Addes storasyster (hennes förra arbetskamera) till en betydligt billigare summa, men värdet och kapaciteten är ändå i den högre klassen. Man tappar inte bort en sån! Dock beslöt vi oss för att bege oss trots att vi inte funnit kameran men ångesten bara växte och växte. Vi funderade starkt på att vända på Nynäs-vägen och åka hem igen bara för att leta mer.

Hur som helst, väl framme hos mamma efter 100 års ångest hade Adde totalt tappat lusten att lägga tak (att han lagt ett helt tak igår kväll åt sina föräldrar och nu var lite less på tak tänkte väl inte jag på) och stämningen var allmänt dyster. Det var ju därför vi åkt dit. För att han skulle hjälpa med taket, jag plocka äpplen. Efter viss dividering fram och tillbaka om vi skulle stanna i huvudtaget eller i dubbel mening bita i det sura äpplet, muttrade Adde något om att han skulle väl göra som jag ville fast han inte ville och orkade och han hade redan sagt igår att han inte orkade och det är ju samma sak som att inte vilja. Jag vill massa med saker jag inte orkar. För mig är vilja och ork två helt skilda saker men idag har jag lärt mig att för Adde är det samma sak. Där ser man. Efter en stund, strax efter fikat kommer han in i vardagsrummet som en grå massa och säger att han känner sig lite stressad. Han hade lovat att hjälpa sina föräldrar på kvällen och ville åka. Jag trodde att vi skulle stanna och käka. Mamma hade fixat kyckling till en hel nobelmiddag. Jag ville bara hoppa in i brasan. Sorgsen över att jag strulat till allt igen, vilket det känns som jag gör jämt, började jag tappert att packa ihop grejerna. Jag kan helt enkelt inte kommunicera med världen. Å inte den med mig heller. Mamma ropar på mig för att ge mig matbidraget och jag börjar då att störtböla för att jag får så dåååååligt samvete. Jag tvingar Adde att jobba på helgen som han hatar att göra och jag tar mammas pengar som jag inte är värd för jag har inte gjort något för att hjälpa till. Egentligen vill jag bara att alla ska vara nöjda.

I gråtfesten råkar jag också erkännande slänga ur mig att jag är skit-less på att bära runt på ungen som gör mig illa 24 timmar om dygnet och dessutom både gör mig tjock och får mig att gråta till Extreme Home Makeover. Som sagt jag VILL men jag OOOOOORKAR INTE!!! Mamma tycker att jag måste stå på mig och säga ifrån så jag inte blir trampad på. Adde hittar mig i badrummet storgråtandes och tycker samma sak. Han säger att om jag vill stanna och äta ska jag säga det och inte bara ge med mig. Han ringer och avbokar med sina päron och vi stannar för att äta. Det är verkligen sjukt jobbigt att visa sin svaga sida sådär bara rakt upp och ner inför sin familj, speciellt sin mamma. Man vill ju att hon ska tycka att man är tuff som en björn och att man löser alla problem i världen. Att hon ska vara stolt över att man är så duktig och klarar av allt. Min mamma väntade ju mig som dumpad singel och klarade det enligt hennes version helt galant. Jag suger på att vänta barn. Det är verkligen inte min grej. Jag är bäst på bebisar och att ta hand om barn, tycker jag själv. Jag älskar att ta hand om små varelser. Men det här med graviditeter är icke sa nicke min melodi. Jag erkänner. Jag har misslyckats. SÅ nu har jag sagt det.

När vi äntligen kom hem började vi hysteriskt att leta efter kameran. I tvättkorgen, i skohyllan, i kastrullskåpet, bland barnkläderna, vi vände upp och ner på hela lägenheten. Utan resultat. Vi började frukta att den enda logiska förklaringen måste vara att någon helt enkelt öppnat ytterdörren och norpat åt sig kameran då den låg på hallbänken. Addes mormor Jeanette (sjukt snygg och hur rolig som helst) har råkat ut för en liknande grej. Att någon öppnat ytterdörren när hon var hemma och tagit hennes handväska från hallen och sen bara stängt dörren igen. Hur obehagligt är inte det? Då av någon obestämd anledning börjar Adde riva i pappersinsamlingen som står i hallen och hittar där ibland all vår kasserade reklam en 20 000 kr-kamera. Han frågar lite hurtigt om jag hade tänkt återvinna den? Hur osannolik det än kan verka så måste en syndig liten på fyra håriga ben som gillar att ligga på hallbänken lyckats putta/busa ner den i korgen och sen har väl jag då i min disträa förvirring fyllt på med mer reklam. Vad är oddsen? Nu kommer detta att vara ett innestående skämt i all evighet, att jag är så duktig på att återvinna. Mycket lustigt. Jag rår inte för att jag gillar återvinning och pantburkar får man faktiskt pengar för. Hur mycket jag än försöker skylla på katten skrattar bara Adde åt mig, klappar mig på huvudet och säger lent med en liten puss att man inte kan sortera elektriska prylar som papper.

Nu börjar det snart bli dags att ringa störningsjouren. Mongot i lägenheten under oss testar sin musikanläggning med lite väl överdriven entusiasm och dålig musiksmak därtill. Å det är inte första gången. Visst finns det fördelar med lägenhet men fy för tafatt trance med taskig bas kl halv elva en lördagskväll.