Tänk att så många av mina vänner lyckades ta sig hela vägen till Ösmo. Jag är fortfarande förundrad. Jag vet ju att vi bor ute i ödemarken och att ta sig till vårat lilla hem på en lördag inte är en dans på rosor direkt. Tågen går en gång i timmen. Vissa har lyxen att få skjuts hela vägen fram och tillbaka till nacka visserligen :) .
Jag hade nog hoppats på att min kära syster skulle stannat längre men det var hennes helg med de stora barnen så jag förstår henne. Hon lagade soppa till halva nynäshamn. Den ligger nu fint infryst i portionspåsar. Perfekt när jag kommer hem från BB och inte orkar laga mat för som sagt Addes matlagning sträcker sig så långt som till pyttipanna (utan ägg, dem steker alltid jag) eller falukorv med kokt potatis.
Tur att bag in box håller länge. Inte ens syrran som vanligtvis är en riktigt vin-tant ville ha vin till maten. Där ser man. Jag tittar suktande på den varje gång jag öppnar kylen. Det låter ju som att jag är värsta alkisen men när man inte druckit någon alkohol sen nyår känner man verkligen att ett glas vin i badkaret med lite tända ljus och en bra bok vore en dröm.
Vi fick massvis med fiiina presenter!! Verkligen inget jag räknat med. Speciellt inte från min syster eftersom hon stod för middagen och tillagningen därtill! Hon hade inte hunnit köpa den dock eftersom hon och jag typ hängt med varandra hela veckan. Men jag vet det är, en jättefin "min första" -bok.
Av Sara och Stefan fick jag/vi ett spa-mys-kit för mor och son med lavendelbadskum, skrubbvantar, ansiktsmasker, pocketbok och ett bäddset till spjälsängen. Faster Madde kom med mini-kånken (hon jobbade på naturkompaniet i våras) fylld med nappflaska, pipmugg och haklapp med döskalle-tryck. Så himla söta! Skönt för Adde oxå med något lite tufft bland allt "lull-lull" som han kallar det. Han har ju själv köpt en gubbkeps med AC-DC tryck. Min snutta Sofia-Fiffi gav oss en supersöt liten dress med Hello Kitty och pyttesmå rosa uggs, synd bara att det är en grabb i kistan. Fast 20% chans finns fortfarande att det är en liten tjej. Om inte annat ger jag inte upp innan jag fått en liten tjej oxå. Säg inget till Adde. Han tycker att det räcker med ett barn. Egentligen är det nog graviditeten han tycker är jobbig, eftersom jag inte mår så bra, så jag hoppas att han kommer på nya tankar när lilla han är ute. Gullunge Sofia panikhandlade på bakfyllan iallafall en jättefin ram för bebisfoton oxå och en jätteskön kräm på bodyshop. Perfekt eftersom att den jag använder till magen tog slut för några dagar sen. Coolast var ändå de små röda handgjorda tofflorna med stjärnor på som vi fick av Josefine-Fiffi. Jag kan se framför mig liten han på julaftonsmorgon med de på sig... om han hunnit bli så stor då..
Partytåget in till stan gick vid kvart över 8, Sara och Fiffi stannade till halv tolv och snackade skit och blev sen hämtade av fiffis söta sambo Björn som inte tyckte att hon skulle åka pendeln med alla fullisar. Kompis the Cat som jag trodde hade tagit en flygtur från fönstret kröp fram bakom soffan så fort Annicka gått med Tule. Jag slapp finkamma Tallhöjden på förrymd Kompis och kattungar i mars. Jag tappade upp ett bad med mitt nya badskum samtidigt som jag plockade i köket och kände mig fruktansvärt ensam. Svullade på sista pannacottan och vindruvorna som blev över och glodde på Miami Ink på TV6. Vid typ halv två gjorde jag ett tappert försök att lägga mig i den jättestora tomma sängen. Efter minst 400 varv i sängen gav jag upp. Precis då öppnades ytterdörren och Adde kom hem. Helt salig blev jag! Han kunde inte heller sova så han åkte hem. Min älskade sparris! Men jag somnade inte ändå. Smärtan i magen ville inte ge sig. Jag tror att det är magmusklerna som har gett upp och ömmar. Spelar ingen roll hur jag ligger, sitter eller står. Hopplöst. Vid halv 6 kapitulerade jag totalt och rev upp medicinskåpet och tog två alvedon. Det gjorde susen, dock vaknade jag i morse vid 10 med ett illamående utan dess like och total avsaknad av känsel i båda händerna. Det tog mig nästan en timme att återfå tillräcklig funktion i händerna så att jag i huvudtaget kunde ens göra en kopp kaffe. Det blir bara värre och värre för varje natt. Jag har pratat med barnmorskan om detta och det är "carpeltunnel syndrome" bara tillfällig dock men ändå. Blodtillförseln till händerna stryps på man sväller upp av vätskan i kroppen, det blir liksom trångt i handlederna för blodet att passera. Var ska detta sluta? Tänk om jag vaknar likadant imorgon när jag ska till jobbet?
Oj vad hungrig jag blev nu, jag ska nog ta och kalasa på lite fisksoppa som jag gömde undan i kylen igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar