Roadtrip till en tatueringsmässa och ett gäng glömska tjejer på tu man hand

Så kom fredagen då jag skulle lämna min lilla familj för tre hela dagar med bara mig som center av universum. Eller egentligen var det inte jag som stod i centrum. Det var min älskade syster.

Kvällen innan hade jag stillsamt insett att jag har Sveriges, kanske världens och till och med universums tråkigaste garderob. Mina kläder [eller vad man nu ska kalla det] har ingen specifik stil i huvudtaget. Det plagg jag känner mig mest som mig själv i är ett par randiga haremsbyxor och de låg i tvätten. Förr när jag var ung och oförstörd hade jag nog ingen riktig stil heller bortsett från kostymbyxor och små tajta skjortor. ganska mycket kjol och höga klackar. Lite kontors-korrekt möter partypinglan. Vilket absolut INTE skulle passa mig idag. Det hände liksom något när jag fick barnen.
Konstigt nog nu när jag tänker på det så valde jag liksom bort en del av mig egen identitet för att få plats med mamma-identiteten. Sorglig å ena sidan, naturligt å andra sidan.

Med ett löfte till mig själv om att fila lite på min stil packade jag ner mina enda snygga jeans och en stickad stor tröja. Jag har ju ändå mitt på det torra.

Första mässan och vi alla var förväntansfulla. Det var en såndär krispigt, solig morgon. Höstens första gula blad satt fortfarande kvar på träden. Sambon skulle köra mig till studion tidigt på morgonen efter att vi lämnat barnen som var sjukt pepp då de skulle få frukost på fritids och förskolan för ovanlighetens skull. Jag var sent ute som vanligt och hittade inget att packa ner sminket i. Jag kom ganska snabbt till insikt att jag inte äger någon sminkväska för jag åker aldrig bort. Det slutade med att jag öste ner hela innehållet i skåpet i en systemet-kasse som jag sedan tryckte överst i väskan. En väska som inte varit utanför mitt hem på nästan åtta år. Jag stängde den med ett lätt pirr i magen och snurrade ihop en varsin kaffe till mig och min chaufför, sen bar det av.

Väl i studion med en kvarts plus-marginal hittade vi en super-peppad syster som babblade på. Vi tog det lite piano och resonerade kring hur vi skulle lägga upp dagen. Vi skulle ju bara köra i fyra timmar så det var ju inte så långt tyckte vi [bara till Småland insåg vi andra dagen på plats]. Bilen vi skulle köra plus min systers packning stod hemma hos henne så vi skulle åka tillbaka dit efter en snabb bulle och bryggkaffe. Mitt i allt utbrister min vanligtvis mycket vimsiga syster i ett grattis till min sambo. Jag vill bara dö då jag nu inser att jag kommer få äta upp tusen gånger om att jag GLÖMT min sambos födelsedag och dessutom ska jag åka bort hela helgen. Vi har till trots väldigt roligt åt att hon som alltid glömmer saker normalt kom ihåg något så banalt som en födelsedag. På en person hon inte fött liksom.

Vi blir dumpade hemma hos min syster efter att jag uppskattningsvis sagt förlåt kanske 104 328 gånger för att jag glömt min tilltänkta mans födelsedag samt innerligt lovat att alltid svara i min mobil, se till att den är laddad, tänka mycket på honom och inte dricka mig redlös.

Vi plockade ihop min systers lilla söta packning medan vi väntade på hennes granne som av en händelse också skulle på tatueringsmässan i lilla lilla Huskvarna. Med en kokos-kaffe i termomugg med lätt smak av gammal diskad tacos (gummilocket) drog vi tillbaka till studion för att hämta tatueringsgrejerna. En liten detalj i detta var att vi lovat min systers 17-åriga son att han skulle få åka med så han slapp släpa sin stationära dator på tåget. Han skulle till en polare i närheten av studion. Problemet är bara att både jag och min syster glömmer bort honom. Halvvägs ringer en smått irriterad 17-åring från tågperrongen släpandes på sin dator och frågar om vi glömt något. Epic fail.

Det tog min syster ytterligare en halvtimme att försöka få med sig allt utan att glömma något denna gång [ det visade sig sen att hon glömde det man sätter trycket med... eeeh] Fyra timmar gick hur som helst ovanligt snabbt då vi pratade oavbrutet och systern min var fokuserad på att göra sin portfolio samtidigt. Jag körde 3/4-delar och det är mestadels tråkig motorväg men sista biten när man passerar Vättern är helt magisk. Jag visste inte att Sverige är så vackert! Det låter naivt men i Stockholm vänjer man sig vid skräpiga busshållsplatser, betongsuggor och dåligt målade parkeringslinjer. Vi hade skojat lite i början av resan att vi skulle säkert komma fram fem minuter innan mässan började. Vi kom fram 14:50 med tio minuter till godo. Inte lite kaxig känner man sig när man rullar fram till vakten vid grinden i min systers ASSTORA X90 och säger att man kommer från PMS Tattoo och ska jobba på mässan. Nu började pirret på riktigt och ingen av oss vågade riktigt kliva ur bilen. Min syster var nervös. Jag vet det för hon tar alltid ner håret ur knuten och börjar dra det framför ansiktet när hon blir nervös eller känner sig malplacerad. Missförstå mig rätt: Hon är en av de tuffaste små kakor jag känner med sina hela 158cm, vackert hemliga mörkgröna ögon med det där lite galna i blicken men nu klev hon rätt in i sin egen yrkesgrupp och alla som är något vettigt i hennes bransch typ satt innanför dörrarna. Fett seriösa, färdiga och redo in i minsta detalj att börja etsa in svart i folks arma hud. Det skrämmer fan sk*ten ur vem som helst.

Vi letade en stund efter hennes plats som borde ha varit utmärkt med hennes namn men vi hittade inget. Paniken börjar krypa på och vi skiftar fokusen till att hitta någon att fråga. Någon som inte ser ut att vilja bita huvudet av oss. Jag kände mig seriöst som en nyglaserad cupcake däribland allt och alla i svart. Vi hittar själva arrangören som bryter isen [och paniken] med att ge min syster en lång och äkta kram. Därefter visade han oss till vår plats som inte låg i stora hallen utan var intill puben i en mycket mindre svart del av folkets hus.

Vi packar ut alla tatueringsprylarna och jag tar initiativet att åka ner på byn och checka in på hotellet och parkera bilen på något bra ställe där nere. Sagt och gjort. Det är en speciell känsla att vara först att öppna dörren till ett välstädat, tyst och totalt främmande rum och bekanta sig med tanken att här ska jag sova ikväll. Känslan för mig personligen var lätt euforisk.

Det är också någonstans här jag inser att jag för första gången på väldigt lång tid bara ska vara med mig själv. Jag har ingen direkt tid att passa och ingen behövde mig just då. Jag tog en snabb dusch och sminkade mig faktiskt till och med. Det hann jag inte med på morgonen som sagt. Fräsch och ganska snygg kastar jag mig ut i Huskvarna stad i jakt efter flaskaffären. Jag hade ju lovat att inte supa ner mig men lite vin skulle vi nog unna oss efter stängning. Jag köpte två cider som jag svepte på vägen upp till mässan. Okej, det var faktiskt ganska långt att gå och jag ville inte på ertappad som en fjortis med massa alkohol i väskan. Att jag lyckades smussla in en hel bag in box under syrrans pennor och min tröja är orelevant. Det var mest cidern jag nojjade över.

Strax efter åtta på fredagskvällen kom Fiffi med tåget. Ett helt klart mycket välkommet tillskott till vår lilla hörn på mässan. Vi flamsade med syrrans kund fram till stängning då vi tänkte att efterfesten säkert blir kul. Eller inte.

Tänk dig väldigt mycket svettigt hår, svart i största allmänhet, öl som enda valbar dryck och dödsmetal. Inte riiiiiktigt vår grej så vi avslutade ölen och gled lite obemärkt ut.

Vi hittade en park/brygga nere vid ån där vi satte oss med vårt vin och pratade in på småtimmarna. Någonstans mitt i allt råkade syrran riva ut mitt körkort som låg löst i väskan så det trillar ner emellan springorna på bryggan och hamnar lite fint på botten av bänken, liksom inuti. Jättefint med infälld belysning och allt. Det tog oss med vass-strån, skratt och ett förbannat bra teamwork ungefär 20 min att få ut mitt körkort ur bänken.

Tillbaka på hotellet spexade vi lite i korridoren utanför rum 107 [internt skämt] innan vi gick in på vårt rum och slocknade alla tre på mindre än fem minuter. Jag sov ganska knackigt den natten. Vaknade upp flera gånger mest för att det var ovant att sova "själv" för sängen var helt underbar och stadens svaga ljud utanför fönstret var väldigt lugnade. Jag tog mig tid att tänka över mig egen identitet och att jag borde låta den ta mer plats. Någon gång mellan fyra och fem på morgonen gick strömmen. Jag tänkte direkt att "-Hur ska jag nu kunna ladda mobilen?" Efter det kunde jag inte somna om.

Vid halv nio vågade jag ge mig till känna då jag var ganska säker på att min syster också var vaken. Mässan öppnade kl 11 så vi tog en låååååång fantastisk hotellfrukost. Helt magisk buffé med smoothie, nybakt surdegsbröd, pålägg i alla varianter och en barista maskin att göra egen latte i. Som en dröm! Dessutom hade de en stor inglasad varm veranda med utsikt över Huskvarnas centrum. Amaaaaazing!



Det är efter drömfrukosten som allt det skojiga börjar. Tyvärr är det en smula knepigt kanske för en annan att förstå sig på med vi hade sjukt kul kan jag säga. Vi kom på den briljanta iden att fotografera min systers studiomaskot [en rosa plastflamingo vid namn Henke] i olika scenarier och situationer runt om i Huskvarna.

Efter en heldag på stan och en mässa med tatueringstävling, efterhängsna lärlingar, trevligt folk, jobbigt folk avslutade vi lördagen med att gå förbi macken på vägen hem, köpa en varsin mosbricka och chips för att sedan krypa ner under våra fluffiga hotelltäcken till Independence day på 4:an och somna helt slutkörda.

På söndagen gjorde vi en favorit i repris. Lååååång hotellfrukost efter vart vi packade ihop oss, checkade ut och tog med oss bilen upp till mässan. Fantastiskt skönt att ha valt bort bakfyllan. Det var vi ganska ensamma om. De flesta såg ganska slitna ut denna förmiddag. En gammal kompis/tatuerare kom förbi och han började först med mig [min syster var och kopierade] i kanske 10 min innan jag informerade honom om att jag inte var min syster utan hennes lillasyster. Den minen är en av de roligaste jag sett. Faktiskt. Han trodde typ inte på mig. Jag var tvungen att säga att jag inte tecknar och inte tatuerar, ingenting. Han skakade bara på huvudet, sa något om att det måste blivit för många öl igår och sen gick han för att köpa en kycklingmacka. Skön snubbe.

Resan hem gick utan några missöden sånär på att jag börjar med att åka söderut mot helsingborg och vi fick vända vid nästa avfart och köra tillbaka samt att Fiffi plötsligt mitt i tystnaden och mörkret 20 mil från Stockholm gormade om Max och hamburgare vilket gjorde att jag totalt missade den avfarten och vi fick åka i ytterligare 1 timme med en hungrig, arg Fiffi i baksätet.

Slutbetyget på min mamma-på-vift-helg är 5 av 5 möjliga. En avslappnade, egentligen ganska händelselös helg men ändå inte. En underbart frigörande helg med mina favorittjejer alla kategorier. Vi kanske till och med lagt till en favorittjej i vårt gäng. En utsökt söt Sara från Umeå satt och tatuerade i båset mitt emot oss och vi klickade direkt.

Detta är inget jag kommer göra ofta precis. Dock hoppas jag på att kunna åka i väg fler gånger. För min skull. Det var en mycket givande upplevelse. Mest ur det perspektivet att jag inte kunde slita mig från att titta på mina sovande barn när jag väl kom hem. Jag fick liksom den där rätta, äkta kärlekskänslan av att dra mina fingrar genom deras hår, puffa till deras täcken och tyst viska "Mamma älskar dig" över dem i deras drömmar om minecraft och smörgåsrån.

Jag sonade mitt brott mot min sambo genom att trycka en sånär ful kopp ni vet. Med texten "Förlåt" på baksidan. Hellyckad om ni frågar mig. Det är tur att min sambo har samma sjuka humor som jag för han uppskattade den faktiskt. 

Valet stod mellan en gräslig svart tröja med något gräsligt tryck på eller en gräslig kopp med ett gräsligt tryck på. Valet var hyfsat enkelt :)