De sista fem centimetrarna



Då så allihop [ni som troget följde bloggen förrförra måndagen och blev besvikna då jag abrupt slutade blogga vid fem cm] nu ska jag sammanfatta och berätta slutet på sagan. För just sagolikt blev det tillslut. Ingen förlossning är väl egentligen "skön" eller trevlig men denna gången är jag bara så nöjd. En drömförlossning jämförelsevis och då var min förra egentligen helt okej. Jag blir alldelles lyrisk samtidigt varm inombords då jag tänker tillbaka. Föda barn är verkligen så kul! Klart att det är pissjobbigt med värkar utan någon smärtlindring, fruktansvärt rent av för att inte tala om känslan när den första krystvärken kommer och det känns som en mindre soffgrupp [citat babben] landat på insidan av bajan och akut ska ut. Obeskrivbart.

Man har ju hört att "...du glömmer bort smärtan fort för att våga skaffa barn igen" och det är inte riktigt sant. Jag skulle hellre vilja säga att man inte bryr sig om smärtan eller att det efteråt inte spelar någon roll hur ont det gjorde. Så känner iallafall jag och visst kom tanken när jag klev in i helvetet igen och värkarna tickade upp över 100 på ctgn "Helv*te! Var det så här j*vla ont det gjorde!?" Men faktum är att jag lätt skulle föda barn igen fast bara om det blir så lyckat som denna gång.

Nå:

Resumè

Söndagkväll 19/8 runt kl 18 - Jag skruttade runt, satte på en tvätt, lagade broccolipaj, snurrade ihop en bulldeg, nattade Desmond tillsammans med Bamse i grottan och trollkarlen Filijockos ["fat fat bli en tomat"] toksomnade på 20 cm barnsäng med magen lutad mot bokkorgen.

Uppskattningsvis runt 23:30 [köksklockan diffar på 15 min plus.. drar fram sig själv hela tiden] vaknar jag av att Desmond tittar på mig med sömniga ögon: " Mamma?" Jag bäddar lite sporadiskt om honom med en klapp på huvudet och han somnar om. När jag reser mig upp går vattnet.

I förbifarten in i badrummet kluckar jag till Adde som sitter vid datorn att jag tror att vattnet har gått på riktigt denna gång [det var ingen tvekan men ändå kunde jag inte tro att det var sant] Jag linkade in i duschen och reflekterade över att det faktiskt var dags nu. Veckorna med förvärkar var äntligen över.

Medans jag vimsade runt efter kläder till mig hann min mycket fokuserade sambo packa in BB-väska, Desmonds väska, Desmond med sin nattlampa, chassit till barnvagnen, kameran, cola, mata katten samt lokalisera min mobil. Två gånger kom han upp från bilen och frågade om jag var klar.

Vid midnatt lämnade vi av en mycket pratglad liten son hos Farmor och Farfar. Han var eld och lågor men inte för att lillasyster var på väg utan för att han dagen därpå skulle på inskolning på dagis. Perfekt tajming eller hur?

40 min senare togs vi emot på Södertälje [sjukt kaffesugen] där Anita som gav mig Bricanyl subkutant för 3 veckor sedan glatt kunde meddela att förlossningen startat då jag var öppen 1 cm, cervix 2cm. Vi fick frågan om vi ville stanna och hjälpa på förlossningen lite genom lavemang [funkar tydligen i vissa fall] och sedan vila eftersom att jag sovit så dåligt så skulle de sätta dropp med värkstimulerande som senast på morgonen då jag haft förvärkar sålänge. Jag tackade mycket snabbt ja till lavemange då jag av någon underlig anleding tackat Nej till den förra gången och fick lida för det kan jag säga. Att gå runt kroniskt nödig i ett halvt dygn och hålla emot är INTE roligt.

Sagt och gjort, Adde smet snabbt ut i korridoren under "ingreppet" och piffade upp tillvaron genom att skicka sms till mig med avföringsrelaterade skämt. Han har humor han min man. 

Vid halv tre på natten fick vi ett förlossningsrum [BB var tydligen fullt] där de hade bäddat med extra säng, Adde fick förlossningsängen till stort missnöje för den var stenhård. Blev serverad lite tropisk fruktjuice [sjukt god] och ombedd att försöka sova lite för att orka med morgondagen. Värkarna kom lite sporadiskt under natten och jag lyckades sova en timme. Typ.

Mina bästisar Fröken Fruktjuice och Herr Nötmix

På morgonen kom Floor från Holland och tog över. Min första gissning var Frankrike, därefter Tyskland men hon var som sagt från Holland och där har man tydligen framtills så sent som år 2008 inte erbjudit EDA nattetid då kvinnor med förlossningsvärkar inte varit prioriterade. Där ser man, inte kul att föda barn på natten där inte.

7:45 - Tre cm, cervix 2 cm. Floor tror att en av hinnorna är kvar och vi planerar dropp och ev hinntagning efter frukost. Fick med mig en dödstrött Adde till frukosten. Han passade på att sno min ena smörgås och klaga över det äckliga kaffet. Han kan verkligen konsten att pigga upp alla situationer med sin humor. 

9:10 Hej då hinnor, skalpelektrod sätts med hjälp av ytterligare en barnmorska [Jessica, som senare tar hand om mig på BB] då lilla fröken inte var fixerad kunde Floor inte få tag i henne därinne.

Vattnet är lätt meck-färgat men enligt båda barnmorskorna är det inget att oroa sig för. Jag får en timme på mig innan droppet ska sättas. Fan.

Jag vankade [läs: Gömde mig lite] i korridoren på BB i hopp om att slippa undan droppet. Kanske kanske öppnar jag mig tillräckligt av mig själv. Adde sov halvt liggandes i fotöljen, halvt på pilatesbollen. Jag passade på att blogga lite, Farmor ringde och vi pratade lite om hennes skräckförlossning för 50 år sedan då pappa tångförlöstes och hon blev sövd med eter för akutpoeration. Farfar fick inte vara med för de fick inte männen på den tiden och hon fick se sin son första gången efter flera dagar och innan dess låg hon där på sin sal och fick inte veta om man levde eller inte. Hemskt.

10:56 Floor hittar mig. Fan. Hon sätter droppet, på låg dos lovar hon. Jag får sitta en stund med ctg innan jag får lov att gå ut i korridoren igen.

Med min droppställning gick jag ut igen för att flörta till mig lite lunch. Adde var inte hungrig utan ville försöka sova lite till. Tjejen i köket var supertrevlig och vi pratade förlossningar. Hon själv hade inte fött några barn och tyckte att det kändes lite läskigt med tanke på hur vissa skriker. Jag övertygade henne om att det är stenkul att föda barn.

Där satt jag sedan och nöjt av min hoki mellan värkarna. Floor kom förbi och sa att jag skulle ringa då jag kom tillbaka till rummet.

 Det ser verkligen inte gott ut, men satan va gott det var!

12:31 - Floor höjer droppet och kopplar upp mig igen. Fem cm öppen. Med Desmond kunde jag inte ens prata vid fem cm. "Det här går fint! Jag har inte ens lustgas!" tänkte jag. Fem värkar senare ringer Adde på klockan för jag kan inte själv. Jag står och hänger över gåbordet och smådör varje gång värkarna kommer och de kommer tätt och gör så ont att jag biter mig i armen och brölar för att inte skrika rakt ut. Adde säger till personalen: "- Hon vill nog ha en epidral nu..."

Typ innan de ens stängt dörren bakom sig kommer narkosen [12:59] och vips är det klart! Adde höll på att svimma och fick sätta sig. Stackarn hade ju inte ätit sen tidig frukost och fick nog ett duktigt blodsockerfall då han ställde sig upp. Personalen tvingade i honom lite lunch [nån konstig köttfärsröra] och en cola.

 13:31 - Skiftbyte. Gunilla och Ingela kommer och tar över. Supertrevliga båda två. Gunilla pigg och glad och det märks att hon har många års erfarenhet. Ingela erbjuder mig kaffe eller glassdrink, eller ja i princip det jag vill ha lovar hon att fixa. Jag vill gärna röra på mig [Gå på toa = Vattnet slutar ju inte precis att rinna..] [att gå på toa för övrigt med EDA, dropp, elektroder och allt är ett konststycke utan dess like!] och de kopplar loss mig med EDA, dropp och allt.

Runt kl 15 lyckas jag få med mig Adde på en äcklig kaffe i köket på BB. Frid och fröjd. Vi tippar om när vi tror att sessan ska komma. Jag tror runt 19.

15:30 - Möter Gunilla i korridoren som frågar hur det går och jag svarar att det är lugnt. Hon höjer droppet lite till och jag passar på att köra en toa-procedur [med EDA, dropp, elektroder medmera] Dock inser jag att det inte är någon idé.

15:43 - Jag småspringer med pyttesteg in till Adde på vårt rum och piper att han ska ringa på klockan. Fort. NU. Han ser lite konfunderad ut. Jag minns inte riktigt vad jag sa för att han skulle fatta att soffgruppen var på väg men sedan började jag i panik grina och pep att jag var rädd samdidigt som jag stod halvägs upp i sängen och knep med benen.

Ni som fött barn vet vilket tryck det är och hur maktlös man känner sig.

Ni som inte fött barn, nu ligger soffgruppen på insidan bajan och den som höll i förrut har släppt taget totalt och gått på fikarast.

Adde ringer på klockan och försöker sedan hjälpa mig upp i sängen. Lättare sagt än gjort. krystvärkarna kommer i ett utan uppehåll och jag är på gränsen till hysterisk. Det handlar om typ en minut innan personalen kom men jag visste direkt då första krystvärken kom att "Nu är det bråttom!"

Vilken fart det blev sedan, personalen sprang efter grejer. De blev lite överraskade, särskillt min barnmorska som en kvart innan pratade med mig i korridoren och då skrattade vi lite och allt verkade coollungt [hur långt öppen var jag då egentligen? EDA är bra skit alltså!]

15.54 - "En flicka framfödes i framstupa kronbjudning. Navelsträngen i löst varv runt halsen. Är lite stasad i ansiktet" [journalen]

"Shit, det är en Desmond... fast med hår!!" [min första tanke]

11 minuter give or take.

3475g

52 cm

Apgar 8-10-10

Alice Annica Elisé Hansson Vesterlund

Vi blev kvar på BB i några dagar då jag fick en rispa på insidan [det gick lite för fort på slutet] och blödde mer än normalt. Dessutom svullnade ena foten upp [misstänkt blodpropp] Jag fösökte övertala Jessica om att skriva ut mig dagen efter men hon ville att jag skulle vara kvar oxå för att vila upp mig och få stöd eftersom att jag fick förlossningsdepression med Desmond. Vi pratade en del om det hon och jag. Om alla krav man ställer på sig själv och om det dåliga samvetet. Underbara Jessica.

Jag tror att det var klokt av mig att stanna kvar och inte gick det någon nöd på mig. Jag fick ha ett dubbelrum för mig själv.

 Personalen på Södertälje får en verkligen att känna sig som en prinsessa

Dessutom hade jag Ipaden med mig som sällskap då lilla fröken sov

 Libroväskan och babybagen fulla med gratis-prover!

Alltid lika kul med små nessesärer fyllda med krämer

  Ett dygn gammal

Även om jag gillar BB kändes det väldigt tomt och konstigt att vara där själv. Visst kunde man ha bett om familjerum men då hade ju Desmond blivit hos farmor och farfar utan både mamma och pappa i flera dagar och Adde avskyr BB. Dock var de båda och hälsade på dagen efter. Desmond kikade lite på lillasyster sedan var det roligaste att höja och sänka sjukhussängen om och om och om igen.

När det var dax att gå högg det i hjärtat. Inte roligt alls att se sin lilla familj gå ut igenom glasdörren och ut mot hissen. Fick verkligen hålla mig från att gråta. Babyblues eller vadå? En liten lätt fläkt av dåligt samvete fladdrade nog allt förbi. Varför kände jag inte såhär med Desmond? 

Hur kunde jag inte bara sitta och titta på honom? Pilla på hans små fingrar? Vilja plocka upp honom och bara hålla honom hela tiden?

Orättvist? Lite. Sorgligt? Mycket. Önskar jag göra det ogjort? Ja. Borde jag tänka på det nu? Egentligen inte.

Jag vill bara må bra och ta vara på tiden framöver. Njuta. Dricka latte och pyssla hela dagarna.

Hepp!