En bra dag på alla sätt.
Riktiga känningar smög sig på vid 15-tiden och fortsatte under kvällen. Magen var sjukt spänd och en molande känsla låg som ett band kring bäckenet.
Jag badade, donade lite [plockade ut diskmaskinen, satte igång en tvätt sandiga handdukar, sorterade lite leksaker] badade igen, nattade Desmond, somnade till bamse, blev väckt vid 21-tiden av Adde, la mig på soffan och kollade på film till runt 23 med lätta [i jämförelse med senaste veckan] snälla långa molande värkar/sammandragningar med 10 min mellanrum. Kändes skönt att min kropp fortsätter att jobba mot målet men är snäll nog att inte köra slut på mig totalt. Positivt tecken är även att värkarbetet var [är] mer konstant och jämt, det vill säga att det inte förändras eller påverkas av att jag ligger ner eller badar. Självklart känns det bättre då men kroppen jobbar trots vila. Fint. Det här kan jag stå ut med.
Vi gick och la oss, jag somnade nog runt midnatt i ren utmattning trots förvärkar.
Under natten vaknar jag sedan till och av men konstigt nog har det inte stört mig. Jag har bara lugnt konstaterat att jag fortfarande har molande förvärkar var 10 min och tagit en sväng ut i köket, ätit något gott, besökt toan och gått och lagt mig igen, lyssnat på mina snarkande gossar blandat med surret från fläkten.
Vid fyra kom regnet. Helt magiskt. Det bara öste ner och när åskan kom mullrandes över viken gick jag runt i huset och drog ur kontakter. Sedan la jag mig i sängen igen och lyssnade på regnet.
Vid fem ringde jag till förlossningen och rådfrågade dem om jag kunde ta lite Alvedon eller ännu bättre citodon kanske så jag kanske kunde slumra sista timmarna av natten. Det gick bra att ta två citodon. Barnmorskan skrattade åt mig när jag bestämt talade om att jag bombsäkert inte skulle föda några barn på dessa futtiga värkar.
Påväg in till sovrummet igen ser jag till min förtjusning att den sametsvita orkidéen som står i det blivande flickrummet oväntat och plötsligt har slagit ut i blom!
Den har inte blommat på flera år, bladen är lite brända och egentligen vet jag inte varför jag har den kvar. Så över en natt hände något känns det som.
Magiskt.
Nu är det återigen en ny dag och min kropp arbetar på i lugn men bestämd takt. Nu håller vi tummarna att det inte avtar eller bli ojämt igen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar