Tillbaka på jobbet igen

Första dagen på jobbet efter två veckors sjukskrivning. Tiden gick lite långsamt, satt i möte i fyra timmar och resten av kvällen kändes som sagt långsam men det gick ändå väldigt bra.

Ingen kom med en massa onödiga frågor och jag fick möjligheten att prata med min chef om det hela, eller hon tog upp det och det kände chockerande bekvämt att prata med henne om missfallet. Typ den sista människan på jorden som jag trodde skulle kunna prata med om sånt men efteråt kändes det så himla skönt. Berättade oxå för henne att vi ska göra ett nytt försök nu under hösten. Då är hon förberedd och vet hur jag planerar mitt arbete. Jag mår som bäst när jag har alla korten på bordet och verkligen säger vad jag tycker och känner. Hon förstod till 100 % och hoppades för min skull att det blir av snart. Jag hoppas oxå för min skull att det blir en ny bebis snart. Typ gärna nu, om en vecka eller så men vi får väl se vad urmodern har tänkt sig när det gäller mig.

Ska ta och trycka i mig ett par knäckemackor och sedan säga go natt!

någon gång ska jag lära mig

Som sagt

Så grymt!

Det här ska jag lära mig. Lätt!

Annat att tänka på

Här skall det städas! Imorgon kl 9 kommer mäklaren och värderar huset! Vi hoppas att vi kommit över 2 mille, då lyfter snälla banken på topplånet :) = Flera tusen plus i huskassan, vilket är mycket välkommet nu då jag har 250 kr kvar att handla mat för denna månad. Bara 20 dagar kvar till barnbidrag. Living theeee dreeeem!

Så som sagt nu j*vlar ska det städas! Adde skulle sätta lister i hallen när han kommer hem, de har BARA tagit ett och ett halvt år att få upp dem.

Men ikväll händer det! Hurra!

I väntan på sammanbrott

Igår gick årets första och förmodligen sista kräftskiva av stapeln. På underbara Björn och Fiffi´s veranda. Bra väder, gott sällskap, en tillställning jag verkligen längtat efter men.....

....i affären när jag skulle handla kräftor hände något. Vet inte hur jag ska förklara men det kändes som jag tror att en panikångest-attack borde kännas. Jag hade Des med mig som varken velat äta eller sova under förmiddagen och varannan meter satte han sig ner och bröt ihop. Varvid jag blir tvungen att lägga ifrån mig allt och gå för att hämta honom, hulkandes med tårbumlingar i hela ansiktet. Ju längre in i affären vi kommer desto snurrigare och yr blir jag. Des som sätter sig ner och börjar gråta. Igen. Och igen. Vid kassan kastade jag nästan upp varorna och vet inte om jag sa hej till tjejen i kassan, jag vet inte ens vad jag köpt. Jag ville bara ut, bort, hem. Kämpade med gråten och fokuserade på att andas och hålla i min unge som ville sätta sig ner igen och protestera. Jag minns inte att jag packade varorna, att vi gick ut eller att jag la grejerna bak i skåpbilen. När jag satte mig i fram hos Adde, flåsade jag och han frågade hur det var med mig. Jag sa att det var bra men egentligen ville jag bara hem och lägga mig under täcket, mörkt och tyst. Trycka på Fast Forward.

Resan till festen tog lite tid då vägen var avständ och vi fick åka runt. Skönt, Des somnade och jag fick tid att samla mig. Första timmarna där gick jättebra, jag kunde njuta av ett glas rosé och det hela kändes okej. Att träffa andra och låtsas som att allt var som vanligt vilket det egentligen är trots allt.

Efter andra glaset mådde jag piss. Började känna mig yr igen och omvärlden blev smått ofärgad. Kräftorna smakade ingenting. Jag bokstavligen älskar kräftor och kan sitta och äta dem en hel kväll utan problem men efter några stycken ville jag inte mer. Jag ville verkligen ha trevligt, äta gott och må bra. Men det gick inte. Jag minns inte vad folk pratade om, ett tag kom de in på religösa jämförelser och hetsade upp sig, ett tag handlade det och torsk. Jag hörde allt men jag vet ändå inte vad folk pratade om. Jag vet att jag varit med i samtalen och flikat in. Men jag vet inte vad jag har sagt. Sjukt obehagligt. Jag ville så gärna att jag trotsat mitt psyke och varit på en fest utan att vara där. Inte helt genomtänkt.

Jag skulle vilja bryta ihop och bara få panik på riktigt men det ligger liksom kvar i luften och dallrar men inget händer. Jag önskar att jag bara kunde skrika lite. Vara lite arg. Men det går inte.

Trodde aldrig att jag skulle önska mig en sammanbrott men just nu vore det gudomligt skönt.

Vi hade iallafall tur med vädret....

Som sagt. Knas. En liten livlös krabbat.

Vad kan man säga mer än att idag är en underbart fin sensommardag med strålande kvällssol. Jag ska minnas det vackra ljuset som letar sig in genom gardinerna i vardagsrummet.

Resten kan va ett tag. Jag pallar inte just nu.

Värdelöst

Ni anar inte hur mycket jag vill träffa läkaren i morgon. jag kan inte sätta fingret på det men nått är knas. Jag känner det på mig.

Helst vill jag att läkaren ska säga:" Det är ingen fara detta beror på det och det där och jo visst kan du gå och jobba!"

Men någonting säger mig att det inte riktigt kommer att bli så. Jag tror på ett VUL. Men vi får väl se. En del av mig hoppas på ett ultra så jag får veta om någon fortfarande lever därinne. Kan inte låta bli att vara orolig. Vilket inte är likt mig.

Nu måste jag göra något så jag slipper tänka på eländet.

När man helt enkelt bara MÅSTE ut

Vet ni hur en tvååring blir efter 2 dagars inneaktivitet do to spöregn? Ni vet ekorren i tecknade filmen"Andra sidan häcken"? Typ så. Inte blev det bättre heller av att pappa idag skulle ut och flyga med farfar. Desmond bröt ihop totalt i hallen och ville inte ens vinka. Jag försökte locka med blåbärsplockning men kände ganska snart att jag inte riktigt spelade i samma division. Skogen var inte alls lika kul som flygplanet. Efter en stunds tårar och lite fil och flingor började promenaden till skogen så smått bli intressant och vi 10-tiden bar det av ut i mull och ris med stora stövlar på!

Desmond tyckte att skogen var lite skräpig och att träden var i vägen men att det var "jättekuuuul" att plocka blåbär. På vägen hem svängde vi in hos farmor och kalasade på blåbärskross med socker och mjölk.

Denna lilla strapats var på gränsen till vad jag klarar av för tillfället så nu är jag helt slut. Adde kom precis hem från sin flygtur och la sig att vila med vår lilla fågelfiskmittemellan och jag ska nu unna mig lite kvalitetstid med ett äpple och Lost.

Hur gör man när man inte gör någonting?

På väg till jobbet i måndags ringde jag till 1177 sjukvårdsrådgivingen då jag haft hjärtklappning hela dagen som inte ville ge med sig. Illamående, yrsel och trötthet är ju vanliga graviditetsbesvär men hjärtklappning? Damen på sjukvårdsrådgivningen sa att jag måste åka in och att närmsta gynakut var på SÖS. Det var verkligen det sista jag ville. Typiskt mig antog jag att jag bara inbillade mig och fortsatte upp till jobbet. Väl där kan jag knappt stå upp och så fort jag böjde mig ner kändes det som att jag skulle svimma. Svärmor hämtade desmond och kom upp till jobbet för att hämta mig, hon ville inte att jag skulle gå hem själv ifall att jag skulle svimma.

Så fort Adde kom hem från jobbet och bytt om körde han mig till Huddninge. jag informerade kassan väldigt tydligt att jag var gravid och blivit ombedd att åka till gyn-akut men trots det skickade de mig in på medicin.

Vi kom vid kl 16 och dryga 9 timmar senare fick vi äntligen åka hem. Ingen säger någonting, varför de tar vissa prover, hur lång tid svaret tar eller vad man egentligen väntar på? De tog 5 rör blod i båda armarna, ett EKG och ett blodtryck som visade 100/60. Ganska lågt för att vara jag så nu förstår jag varför jag känner mig som en kanin i en torktumlare. Men enligt läkaren där någonstans runt kl 01 på natten hittar de inget.

Ringde kära Maria min bm på MVC dagen efter och hon bokade in mig hos läkaren tisdagen veckan efter och mer eller mindre beordrade mig att sjukanmäla mig till jobbet och vara hemma i vila. Jo juste tjena, jag är den sämsta människan i världen på att inte göra någonting. Ingen fysisk anstängning = inte klippa gräset, bära tvätt, dammsuga, plocka och städa. vad ska vi då hitta på? jag har kollat på hela säsong 1+2 av Lost, drukit kaffe på farstutrappen och skissat på mitt trädgårdland, strykt tvätt, bakat kladdkaka, börjat sticka på en barnkofta. men nu då? Idag är det fredag och jag vet inte vad jag ska hitta på som inte gör mig anfådd eller innebär fysisk aktivitet. När jag plockade i och ur diskmaskinen igår fick jag som spänningar under hela magen och var tvungen att lägga mig ner. Asjobbigt, jag vill kunna göra saker, jag har massa med saker att göra!!!

Fan..

Ska det verkligen va så här?

Jag vet inte riktigt vad det var som hände men först mådde jag piss och kunde knappt stå på benen, sen fick jag icshias (i vecka 10!!!) sen såg jag plöltsligt nu i V 10+5 ut så här:

Hur gick det här till? Man kunde inte ana att jag väntade barn förrän vecka 18 med Desmond men nu! I vecka 10 ser jag ut att vara i vecka 20, hur ska jag då se ut när det verkligen blir vecka 20. Dessutom har jag efter att börjat dagen med vågen noterat - 4kg sedan inskrivingen för två veckor sedan. Det finns tre alternativ:

1: Jag har missat två mens och helt räknat fel, jag är egentligen i vecka 20.

2: De är två stycken.

3: Jag vet faktiskt inga andra bra alternativ förutom att jag kanske skulle ha lagt på mig lite kladdkake-fluff men trots det gått ner och att kladdkakan endast hamnat på magen.

Jag tror stark på första alternativet eftersom att jag i lördagskväll låg i sängen och läste min bok om fåglar som vrider upp världen och plötsligt rycker till då det flyttar på sig i magen. Eller nere på ena sidan. Där finns inga tarmar mig vetterligen. Man brukar inte känna bebisen i vecka 10. Men vad vet jag, konstigare saker har ju hänt.

När man äntligen har bestämt sig...

...är det som om man alltid vetat. Allt känns så självklart. Och bra.

Häromdagen satt jag på jobbet och njöt av att för en gångs skull kunna ta lunchrast, bläddrade i Nynäsposten och mumsade på ett äpple. Jag fastnade för en artikel som handlade om löneutveckling för behöriga lärare och hur läraryrket tappat sin status och att alarmartat få personer söker till lärarutbildningar.... "famfaaar" Det var som en uppenbarelse! Som ett omen.

Senaste tiden har jag funderat lite extra på om det verkligen är vården jag vill jobba i. Barnmorska eller barnsjuksköterska är ändå nästa 7 års studier sammanlagt. Jag måste veta att det är värt det och hittills har jag velat fram och tillbaka. Vägt fördelar och nackdelar.
Shiftschema? Nej tack. Beordringstjänst och övertid? Nej tack. Personalbrist och utebliven rast? Nej tack. Arbeta som underordnad som alltid måste ha godkännande från överordnade? Nej tack. Ett nära yrke där man gör skillnad varje dag? Absolut. Men det är väl typ det.

Länge har jag tänkt att lärare skulle passa mig men att utbildningen är så lång och alla blir väl lärare eller hur? Hur ska man få jobb?

Intrakulturell lärarutbildning inriktiat mot grundskolans yngre år (dvs lågstadie och mellanstadie) på Södertörns Högskola. 4 år. En lärare tjänar lika mycket (lite) som en sjuksköterska. Inget snack om saken jag SKA bli lärare nu när det bevisligen är en kortare utbildning och ett yrke som passar mig mycket bättre både uppdragsmässigt och arbetsmiljömässigt.

Som sagt ett nära yrke där jag kan göra skillnad varje dag.

Min lilla hemlighet som varade i 5 minuter

Det här med att hålla en graviditet hemlig är tämligen svårt kan jag säga. Planen var att inte säga något till nån förrän jag skrivit in mig hos MVC. Ändå tog det Adde typ 5 min efter jag visat det bekräftande mycket svaga ljusrosa strecket att ringa sin storasyster och skvallra. Visst att jag mått lite illa till och från och känt på mig att det nog var dags denna gång så kan man ändå inte riktigt tro att det är sant efter så många gånger med endast ett streck på den förbannade stickan. Så jag tog ett till efter 2 dagar. Ett mörkrött och ett ljusrosa. Jag älskar rosa!

Trots detta kände jag mig fortfarande lite avvaktande. Är jag verkligen gravid? De två första testen var ju trots allt negativa. Dock blir det helg och ingen lingonvecka kommer. Jo men visst fan är jag gravid. Jag räknar efter, vecka 6 borde det vara. Min syster ringer och frågar: "Är du sjuk eller gravid?" Både och blev mitt svar som möttes av hurrajubel. Men ändå var jag inte säker. En vecka till går och min lediga helg kommer. Vad händer? Jag kan knappt komma ur sängen. Helt svimfärdig, skakig, fruktansvärt illamående, får frossa och kan inte ens dricka vatten utan att bli yr. Min kropp kändes som den vägde 4 ton. Minst. Att lyfta armarna över huvudet för att få på sig tröjan gav mig andnöd och jag var tvungen att lägga mig ner för att inte svimma. Hela helgen låg jag.

Måndagmorgon och jag led hela vägen till dagis, var tvungen att stanna flera gånger för att hitta balansen igen och hitta fokus för att inte svimma. Kom till jobbet och kände mig som en guldfisk i en snustorr glasskål. Platt och vråltörstig. Så fort jag ställde mig upp och stog stilla började allt snurra och gunga. Vad är det frågan om?

Punktligt satt jag och väntade på MVC på inskrivningsdagen. Ivrig och glad men totalt matt och orkeslös, trots att jag lämnat på dagis och därefter lagt mig att sova två timmar innan jag åkte till Nynäs. Efter en timme hos barnmorskan (som är helt underbar!) gick jag ner till hamnen och unnade mig en bauta-stor glass från Lejonet och Björnen. Vägde in mig på 64 kg, 8v+0 och med ett järnvärde på 122. Synd bara att jag måste vänta tills i oktober innan jag får gå till MVC igen. Det är verkligen skönt att få prata av sig om sin gravititet och den förra och veta att den man pratar av sig till verkligen förstår.

Nu längtar jag till ultraljudet och till den första sparken. Försöker att inte tänka på allt jobbigt och hur det ska bli sen. Petar i mig det jag är sugen på för stunden och kommer jag inte på något lägger jag mig och sover. Med gott samvete.

Dagen till ära är en onsdag och det innebär förlossningsdokumentär på kanal 5 + popcorn! Hurra!