... när man inser att det är något, någon som rör sig inuti en! Vi var ju på ultraljud i förra veckan och fick då se det lilla ufot där inne med alla händer och hjärta och snorre och så. Det var häftigt. Jo, så skulle jag nog beskriva känslan, fast mera en fascinerande tanke att man tar en plastkavel, lite glidmedel och snurrar runt på magen så kan man se allt inuti! Det är häftigt! Självklart en lättnad över att han är som han ska, att det inte är någon extra hand eller så.
Barnmorskan (En sur bitterf*tta på Dalens sjukhus) ville inte lova att det är en grabb men den korta glimt vi fick se mellan benen innan han visade sig vara blyg och bestämt skulle gömma sin familjeskatt säger allt: En välhängd liten pojk. Inget snack om saken. Men vi får väl se, han kanske genomgår ett könsbyte framöver så alla flick-önskande-släktingar blir nöjda.
Vi fick även veta att han planeras titta ut den 2 november och att den heliga välomtalade mummycaken ligger på framsidan av min magen. Vilket är helt i sin ordning, skyddar vår dyrbara gosse en smula extra, dock försenar detta tydligen eventuell närkontakt med modern. På svenska: Det dröjer en extra vecka innan jag kan känna honom än vad som är normalt. Min vanliga tur. Jag vill känna honom NU!
Man fattar liksom inte riktigt annars. Okej, jag har en liten alien som sparkar på av bara fan men jag känner honom inte. Hur ska man kunna ta till sig det liksom? Ja, man är ju rundare än vanligt men det kan ju lika gärna vara gaser. Kosmiska gaser eller nåt.
Jag har frågat alla jag kan komma på som har barn eller väntar barn: (ja, alla utom du Fiffi) Hur ska det kännas? Kanske har jag känt fast inte vetat vad jag ska känna och trott att det var min frukostmacka som hade problem att passera in i tunntarmen. Alla svarar olika: "lite som gaser" "som fjärilar i magen, såna berg-o-dal-banne-fjärilar" osv.
Alltså kunde min frukostmacka likagärna varit min son...
Så i onsdags var vi hos min helt underbara Barnmorska Birgitta igen i Farsta. Jag vill vara hos henne jämt. Hon gör mig så trygg. Bäst ingen protest! Om man kunde föda på MVC i Farsta skulle jag lätt göra det. Jag var helt inställt på att få en häxa till följeslagare för det brukar som sagt vara min vanliga tur. Riktigt nervös var jag inför inskrivningen, men gud eller buddha eller vem som nu styr Universum måste ha tyckt att jag äntligen gjort mig förtjänt av en snäll barnmorska.
Hur som helst så pratade vi lite skit som vanligt, hon svarar världsvant på alla våra frågor, (hon är ju typ 100 år och har följt 7 miljoner graviditeter uppskattningsvis) Hon skickar mig bland annat till sjukgymnast för ishiasbenen (hallelulija) och bokar in oss på föräldrakurs i sept. Vi lyssnar på hjärtljuden med hennes helskojiga delfin-ekolod, ja eller försöker. Han ligger jättedjupt. "Gosigt inbäddad i sin mamma" som Birgitta uttrycker sig. 143 slag per minut, vilket är helt perfekt, lyckas hon mätta upp emellan sparkarna. Vår lilla livliga delfin. "Känner du av honom nåt?" Frågar hon med ett leende som bara Dalai Lama kan överglänsa.
Gör jag det? Mjaaa, jag vet inte hur det ska kännas svarade jag. "Du vet när du känner det" kontrade hon som vilken urmoder som helst. Dock tyckte hon inte om att jag inte gått upp mer än ett kg på 9 veckor. Jag måste äta mer. Alla prover såg dock jättefina ut. (Yes, lite lyckad iallafall) Järnvärdena är fortfarande låga men stabila. Två järntabletter är mycket på en dag tydligen och vanligtvis klarar man inte det, jag knaprar på och funderar på att ta tre. Jag läste bara på förpackningen. "2 - 3 st om dagen, intas ej i samband med laktos". Jag som vanligtvis är en T-rex när det gäller kött kan ju nu knappt steka kött. Vad gör man inte för mannen man älskar? En klänypa, många stekpauser och en egen sås till mig. Min vanliga tur. Kött är en av de bästa järn-källorna vid järnbrist. Typiskt. Jag lovar duktigt att äta mer och oftare och mer saker med järn i.
Vi lämnar MVC och styr stegen direkt till fruktstånden på Farsta torg och Adde köper två kg jordgubbar åt mig.
Senare samma kväll: Jag sitter nydurshad, skrubbad, smord och nöjd i soffan och går igenom fotoalbumen som snart ska packas ned. Flytt till nya äventyr den 1 juli. Eller iallafall till Ösmo. Då. Då känner jag frukostmackan! Fast på fel ställe! (nu kom Brorshan och la sig i mitt knä och börjar slicka sig i baken.. vår lilla svarta katt. Lite lätt distraherade.)
Jag vågade inte säga något till Adde om frukostmackan. Tänk om jag bara inbillade mig?
Dagarna gick och jag kände intet. Lever han?
Men så denna sköna mulna lördagsmorgon kom den fantastiska sekunden. sekunden då jag insåg att det där är ingen frukostmacka. Jag var helt säker. Ett underbart ögonblick. Jag glömmer det aldrig. Jag har precis vaknat och betraktar träden utanför fönstret mot den svartmulna regnmorgonen till den ljuva musiken av två kattungar som ligger och tvätt/slick/kurrar i min armhåla, Addes sovande, svettiga hand som promt ska krama sönder tuttarna på mig, innässlade i ett berg av kvava duntäcken men med den friska sommarregnluften insilades genom fönstret mot mitt ansikte och min delfin i magen som övar morgonkonster! Helt galet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar