Vabb

Jag hatar min rygg och mitt bäcken just nu. Förbannat mycket. Jag hatar förkylningsastma. Lilla fröken har hostat sen kl 5 i morse = trött mamma med foglossning. Vi tog en sväng ner till apoteket efter att ha lämnat grabben i skolan. Bunkrade upp med nässpray, slemlösande hostmedicin med jordgubbssmak och mer airomir. Valde att inte hämta ut det där kortison-preparatet som läkaren skrivit ut då det känns dumt att proppa henne full med sånt sk*t. Med erfarenhet av både min mamma och min man som fått det, tagit det och ångrat sig.

Nu har fröken somnat på soffan tillsammans med Dora the explorer och jag passar på att blogga en smula och frossa i hemmagjord [typ] chailatte och kardemummaskorpor.

Det är något särskilt när det där med talet släpper och barnet helt plötsligt pratar på som det aldrig pratat förut. Vi är där nu. Bara ett år efter sin bror men man ska inte jämföra och det kan gärna vänta sig med att börja diskutera med ännu en unge. Desmond var hopplös vid 3 år. Argumenterade ner mig varje gång.

Hur som helst så fick jag den här härliga strax nu innan hon somnade:

Jag: "-Mamma älskar dig Alice!"

Alice: "-Jag älskar mamma"

Jag har sagt det förut för lite mer än två år sen när jag höggravid tvivlade på delad kärlek. Jag säger det igen:  Hur ska jag kunna älska ett till barn lika mycket? 

Man gör ju det men hur det går till det fattar inte jag.

Senare idag tänkte jag lägga ut det som finns kvar av mössorna jag sydde i maj, kanske några nya. Jag behöver lite slantar in i min hobby-kassa så jag kan köpa nya tyger till bebiskläder. Dock behöver jag spackla resten av köket också. 

Tråk.