....jag tror jag sover...
Jag hade förberett mig på en dag i fullständig kaos då jag nu är åter i tjänst efter en veckas vabb och ryktet sagt att jag skulle bli själv med klassen då båda mina kollegor är frånvarande.
Hipp hurra! #ironi
Nu sitter jag här hemma över en kopp sött tea och är typ fortfarande i chock över att hela min arbetsdag i princip rullat på utan att jag behövt:
* Förklara varför det inte är okej att kränka andra
* Plåstrat om någon som slagit sig
* Skälla på någon som slagit någon
* Leta efter någon
* Reda ut någon form av oenighet i allmänhet
Därtill har jag själv inte heller blivit kränkt en enda gång!
?
Och då fungerade dessutom inte nätverket! = All belöning/muta utdelad i form av ipads eller datorer uteslutet.
Hallelulja!
Jag fattar inte vad jag gjort? Vi hade till och med både syslöjd och hemkunskap! Helt otroligt.
Jag tycker ju som bekant väldigt mycket om mitt jobb men de senaste 2-3 veckorna har det inte varit lika kul om man säger så. Nu känner jag återigen att jag verkligen vill kunna jobba till slutet. Alltså sista januari. Två veckor innan tänkte jag vara safe då lillfia kom i vecka 38. Jag vill helst inte att vattnet går på jobbet om man säger så...
Men jag måste ändå erkänna att jag är orolig över foglossningen och nu har jag även haft sammandragningar i 3 veckor [från vecka 19] vilket inte bådar gott. I väntan på Alice blev jag ordinerad strikt vila och bricanyl i vecka 35 för att hon inte skulle komma förtidigt och då hade jag ändå varit hemma sen v32 eftersom jag då hade ett mycket mer fysiskt arbete. Eller egentligen vet jag inte om det stämmer för dessa trappor på jobbet gör mig matt och för att inte tala om traskandet fram och tillbaka mellan salarna. Jag måste ju resa mig upp också tusen gånger per lektion för att hjälpa dem med allt från mattetal och stavningen på ordet "kompis". Vid halvlek [läs:lunch] vill mitt bäcken och min ländrygg typ dö.
Tur att jag har uppehåll under vinterlovet iallafall ;) Det är ju drygt tre veckor och sen är det sista rycket, så det borde gå. Det måste gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar