Så börjar jag nu åter igen. Ta kontrollen över mig själv och den legendariska: Vikten. Jaja jag ska erkänna, naturlig smalhet med top of the line-förbränning typ "hej-jag-kan-äta-vad-jag-vill" ligger INTE i min genbas.
Tack för den vill jag bara skrika men muttrar det lite tyst och känner mig en smula bitter. Meeeen jag måste som sagt ta kontrollen med att börja i fas 1: Erkännandet. Jag kan inte äta vad som helst, jag går aslätt upp i vikt, jag kan inte äta socker och vitt bröd utan att förvandlas till ett missbrukande monster som hysteriskt trycker i mig allt jag kan komma över. Jag bokstavligen HATAR att träna. Träna är det tråkigaste himla tidsslöseri som finns. Det är inte skönt, det tar [som sagt tid] jag blir bara stressad och ofokuserad av det. Fail. Jag har gjort några halvdana försök att lära mig tycka om det men jag har liksom ingen karaktär, ingen uthållighet.
Därtill är jag alldeles för ofokuserad i allmänhet. Det funkade tills jag innan jag blev gravid med mitt första barn. Då var jag en smärt och fin liten pingla som kanske tänkte mig för en extra gång när jag valde på menyn, har heller egentligen varit särskilt förtjust i skräp såsom läsk, godis och chips. Dock var det allt. Jag behövde liksom inte träna. Inte var jag tajt men verkligen inte åt andra hållet heller. Jag var nöjd.
Det är jag INTE nu. Jag har nu i snart 6 år såsat runt med 10-20kg extra som jag helt enkelt inte blir av med och det irriterar mig. Jag drömmer oxå om att vara tajt, mer nu än någonsin så här året efter 30. Min kolossala bakdel kan vi inte göra så mycket åt men resten? Om jag nu inte kan "äta" bort mina sista [exakt] 13 kg så måste jag nu erkänna för mig själv att jag måste börja träna. Fail.
Jag har nästan lyckats förr. Med att äta mig smal [minus 16kg] och bara vardags-tränat, dvs släpat barnvagn [+barn] och matkassar till bussen, på bussen, av bussen, från bussen. Ni fattar. Vad tror ni hände när jag i somras tog körkort? Ingenting hände. Jag har vägt samma sak nu i snart ett halvår och det spelar ingen roll hur mycket gröna grönsaker och mineralvatten jag dricker.
Tillåt mig att sätta mig ner och sloka lite i misströstan.
Det man får höra är att det svåraste är att komma igång. Jo jag tackar men jag känner faktiskt att jag inte har TID. Jag har så sjukt mycket annat på gång i huvudet som jag vill förverkliga att jag verkligen inte är ett dugg sugen på att ta tag i träningen. Nu pratar vi alltså om att jag inte ens har ro att gå ut på en promenad utan att tänka på allt annat jag skulle kunna ha gjort istället som är roligare.
Min hjärna kräver liksom produktivitet och skapande inte planlöst traskande.
Fail.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar