som att jag inte har tilläckligt att göra

Alltså, magsjuka är en sak. Sinnessjukt jobbigt på alla sätt och vis men influensa.. är det v ä r s t a jag varit med om. Inte för att det är första gången precis som man har feberfrossa, ont överallt hela vägen in i skellettet och känner sig som ett sandpapper i halsen men det är ju lätt om man är själv att krypa ner i sängen, sova och dricka te.

Prova att göra det med två barn som oxå har feberfrossa, ont i kroppen och hostar i kapp. Vi var hos min pappa på juldagen och redan då vi kom dit vid två var Desmond seg, ville inte sitta med alla andra. Efter fikat lånade jag en termometer och  precis som vi anat visade den 38,5. Desmond låg resten av kvällen på soffan helt tom i blicken och runt halv sju ville han kräkas. Dock var det falsk alarm men vi tog inga risker och packade ihop oss.

Resan på drygt två timmar gick över förväntan, båda barnen sov. Så vid avfarten till Vika var det dags. Desmond vaknade och ville kräkas. Så fort som jag kom ur bilen och fick ut ungen är rent magiskt. Sjukt tacksam att det kom på landsväg istället för på motorvägen.

Vi bäddade framför tvn, kollade på film och Desmond fick glass. Vid det här laget börjar även jag känna mig riktigt risig. Kändes som att jag aldrig mer skulle bli varm.

Nattade om båda barnen under två täcken och försökte sova själv för att orka med morgondagen. Runt kl 2 börjar Alice. Snurrar runt, vill inte amma. Gallskriker vilket hon aldrig gör på natten annars. Hon var så arg och frustrerad. Jättevarm. Tog tempen, jahapp 38,0. Tog av henne lite sen låg hon där och flämtade. Somnade efter en stunds feberjollrande av ren utmattning. Vid kl 4 var det dags igen, Desmond vaknar och vill kräkas. Kollar tempen, 39,5. Det var bara att dra ut Desmonds madrass i vardagsrummet igen och bädda åt mig och lilla fröken på soffan. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick bekräftat att man visst kan kräkas av hög feber. Desmond däckar innan jag får i honom alvedon men Alice fortsätter resten av natten att snurra runt och kny.

Just nu tycker jag verkligen synd om mig själv. Utan sömn, feberfrossa och mamma till två lika sjuka barn. Den som inte förstår varför man undviker smittor och att umgås med förskylda personer då man har småbarn fattar ingenting.

Nej jag är inte bitter, inte alls. Bara förbannat trött och sliten.